Jag såg på tv att Mårten Palme fått förhandstips om att filmen Call girl som handlar om bordellmamman Doris Hopps verksamhet i mitten av 1970-talet kunde utgöra grund för åtal. Hans far Olof Palme skulle där utpekas som köpare av sex av minderårig. Han ville förstås se den först innan han tog ställning. Regissören Mikael Marcimain försvarade sig med det vanliga talet om fiktion.
I förtexten till filmen finns några ord med som vill friskriva från ansvar. Och genom nästan hela filmen tyckte jag att jag kunde acceptera det. Det var stiliserat på något vis, allmänt hållet om icke namngivna män i makten som använder sig av prostituerade och täcks upp av kolleger och poliser. Säpo var intresserade, för det kunde innebära en säkerhetsrisk för landet. Sedlighetsroteln - snusket internt - blev också inkopplad, enligt filmen i alla fall. Men bara en omutlig polis ville föra det till sin spets.
Pernilla August är magnifik som spindeln i nätet, en mamma som tar hand om unga söta flickor men som straffar när de vill dra sig ur. Hennes råa skratt passar rollen perfekt.
Den berättelse som bäst håller samman filmen är den om unga Iris - fast hette man så på den tiden - som lämnats av sin mamma på en ungdomsvårdsskola och dras in i den onda cirkeln av utnyttjande, och knark för att stå ut. Hon är också den, när filmens Dagmar väl åker fast, som kan vittna om att 14-åringar funnits i omlopp. Men där rinner det ut i sanden - vad jag förstår även i verkligheten.
Åter till Palme: På slutet återknyts till det samtal mellan Shirley MacLaine och Olof Palme som sändes på tv och som inleder filmen men med skådespelare. Då uttalar han sina välkända ord om att politik är att vilja, som också är titeln på en bok han skrivit. Och mannen är den som vi såg på hotellrummet med Iris. Det är väl ändå att gå för långt. Palme figurerade aldrig i sammanhanget. Hans skuld inskränkte sig till att han i riksdagen sade om andras inblandning, som justitieminister Lennart Geijers, att det var rykten. Där hade han fel eller ljög helt enkelt.
Jag är ingen jurist, men det förefaller mig inte omöjligt att driva ett mål om förtal av avliden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar