Samtal med omvänd psykoanalytiker (Else-Britt Kjellqvist )

I går kväll gick jag upp till Ansgarskapellet i Högalidskyrkan för att lyssna till psykoanalytikern, författaren och poeten Else-Britt Kjellqvist. Jag kände inte till hennes namn förrän jag hörde en deltagare i bibelgruppen tala varmt om henne.

Det var första gången jag var med på denna samtalsserie med rubriken Under ytan, Hör du rösten? Nästa gång, den 22 november, är det dags för Peter Halldorf. Program finns här.

Ansgarskapellet är en underbart vacker plats. Guldmosaiken bakom altaret med sin pietà har liksom den i Gyllene salen i Stadshuset sitt ursprung i Ravenna. Rummet för denna träff var emellertid ett mindre rum in till höger som tidigare använts för kistor i väntan på begravningsgudstjänst. Där finns en nu plomberad dörr där de döda fördes in. Men ingen lät sig störas av det. Det är sedan länge en plats för levande möten.

Else-Britt Kjellqvist stängde sin psykoanalytiska praktik efter 20 år för att bosätta sig ute i skärgården och bli författare på heltid. Där trodde hon att hon skulle möta sig själv. I stället kom Gud till henne. Efter att ha gästspelat tidigare i hennes liv kom han till henne när hon ropade nerifrån brunnen, som hon uttrycker det.

Hon läste ur sin roman Magdalenas bekännelser, där hon bearbetat dessa djupt personliga upplevelser, och ur sin diktsamling Ordet. Författaren är i likhet med Carolina Johansson, som skrivit om sitt möte med Gud i Bråkdelen av en sekund, inte uppvuxen i ett kristet hem. Men så har hon också sluppit de hotfulla Gudsbilder som många lever med. Det lilla hon fick smaka på tron fanns i skolavslutningen  i kyrkan. I mogen ålder kom en dröm om altartavlan i Sofia kyrka att spela en stor roll. Efter många år kom detaljerna tillbaka till henne.

En deltagare i samtalet berättar att hon närvarat vid ett prästseminarium där frågan ställdes om man kan komma till tro utan att ha läst Bibeln. Då utbröt bland studenterna stor oro och förvirring. Men detta är alltså möjligt. Författaren uttrycker en sympatisk hållning i fråga om att pröva allt utifrån den egna erfarenheten. Det har för henne gällt både teorierna i psykoanalysen och helgonens och Bibelns berättelser. Helt ensam var hon dock inte i sin brottning med Gud. Hon brevväxlade med en kollega som var metodistpastor. Han betonade att Gud var en relation.

Else-Britt Kjellqvist menar att om man utforskar sig själv möter man förr eller senare det andliga. Och omvänt: Ett andligt liv förutsätter att man känner sig själv. Tidigare förklarade hon alla upplevelser som psykiska. Så blir det när man inte har språk för något annat. Under 50- och 60-tal kunde psykoanalytikerna betrakta det som en del av en neuros om man var troende. Ännu i dag kan det bli svårigheter i ett möte mellan en troende analysand och en icke-troende analytiker. Det är sådant som hon utvecklar i De får vingar.

Författaren delger oss några lite utmanande tankar mot slutet: Kristus finns i lidandet, hos de mest utblottade. Det menar hon jämnar ut saker och skapar rättvisa. Och den som fått villkorslös kärlek från sina föräldrar kanske inte behöver Gud lika mycket.