Mina kära vänner på jobbcoachningen! Hur har ni hamnat där? Själv blev jag mer och mer stressad som riksdagsstenograf, började vantrivas och sade upp mig för två år sedan. Jag har erfarenhet från olika yrken. Men visst har jag nischat in mig i den humanistiska fållan, där det råder hård konkurrens.
Flera unga har konstnärliga ambitioner. Två vill bli illustratörer. Det är nog en snäv och överhettad marknad kan jag tänka mig. Det är knepigt också för den unga pojke som kan och vill snickra men inte gått ut gymnasiet.
Min granne till vänster har läst religionsvetenskap och bara jobbat två månader av sitt liv. Inte bra. Men varför? Han kommer i tid, är artig, fungerar väl i gruppen och är full med idéer.
Mannen som sitter till höger om mig fick tre års avgångsvederlag efter att bildhanteringen på Aftonbladet lagts ned. Under tiden har det hänt saker i den tekniska utvecklingen. Det är också verksamheter som det dragits in på: bildbyråer och fotolabb.
En man i övre medelåldern har jobbat som scenograf, en annan som musik- och tv-producent. Det imponerar på mig. Och det positiva tänkandet hos en av dem: Jag är femtio procent frisk.
Störst chans till jobb har nog Agnès från Burkina Faso som är undersköterska. Men hon gjorde praktik innan hon fick barn. Nu när hon är färdigutbildad är arbetsgivarna rädda att hon ska vabba. Strödagar får hon i alla fall. Hon har franska som modersmål också. Så från de andra deltagarna fick hon förslag på alternativa jobb som tolk och biståndsarbetare. Det var uppgiften. Jag gav henne telefonnummer till hemtjänstföretag som jag varit i kontakt med genom min mamma och svärmor. Så verklighetsnära hade inte coacherna tänkt sig den dagens arbete, men de lät det passera. Agnès var tacksam.
Vi ska utveckla var sin jobbidé som vi ska testa våra förutsättningar för. Jag har valt jobbcoach!
Ledaren för vår grupp är en ung kille som snusar, har lätt nedhasade jeans och ibland keps. En glad prick är det med go i. Jag har sett Ibilitys egna platsannonser för coacher. De söker under rubriken säljare. Där passar han in som hand i handske. Men kanske är det mer image än präst som min sons konfirmationskamrat sade?
Vi har åtminstone roligt i gruppen. Jag skrattar nog mer än på något arbete. Månne är det ett skydd mot den meningslöshet som lurar i busken. Vi sitter på något vis i samma båt hur olika bakgrunder vi än har.
Tidigare har jag skrivit om Ibility här och här.
Jag hittade det här inlägget när jag googlade på Ibility för att få reda på vad tusan de är för ena egentligen. Mina första dagar hos dem har minst sagt varit bisarra. Första dagen (eftermiddag) kom jag till dessa stora, tomma lokaler med utsikt över slussen för att i en kvart få höra om tjejen som kombinerade ihop sina talanger till ett nytt yrke. That's it. Sen fick vi en tid för individuellt samtal dagen efter (kl 15.30)och skickades hem. Dagen efter slussades vi in i en ny stor tom lokal och fick papper att fylla i. Tog en dryg halvtimma. Sen ett individuellt samtal, fast inte med den som ska bli min coach. Pappret ville de inte ha - det var mest för min egen skull?? Sen hem igen med informationen att vi ska träffas 13 - ca 17 varje dag nästa vecka. Fasa - jag har två barn som ska hämtas. Den lilla ska hämtas på dagis ca 16.00. "Vi kan inte ta hänsyn till dagishämtningar" blev deras kommentar när jag uttryckte min oro. Klart att jag som arbetslös ska vara tillgänglig under normala arbetstider. Men var gör de i sina stora, flashiga lokaler hela förmiddagarna undrar jag? Kanske är du där då?
SvaraRaderaStort tack för din kommentar! Som jag skrev är det inget vidare med deras schemaläggning och framförhållning. Vad de gör på förmiddagen vet jag inte. Vi får väl utgå från att de har viss administration plus individuella samtal. Jag är också där på eftermiddagen. Att det kan bli problem när man har små barn kan jag verkligen förstå. Och jag har också varit med om "pappret för min egen skull". Jag fick dock reda på det innan, men ambitiös som jag är fyllde jag i det ändå.
Radera