Minnet av våra döda (Allhelgonahelgen)

Graven i Mjölby smyckad till allhelgona

Halloween, allhelgonadagen, alla helgons dag och alla själars dag är begrepp som behöver redas ut. Språkrådet gör det men placerar alla själars dag i den katolska sfären. I själva verket finns namnet i den svenska evangelieboken.

Peter Halldorf har en utförligare och mer initierad förklaring i Heligt år: "Seden att minnas de döda och smycka gravarna med blommor och ljus förbinder vi med alla helgons dag, medan den liturgiskt och teologiskt hör till alla själars dag." Den senare firas på söndagen efter alla helgons dag.

Under de stora förföljelserna i mitten av 200-talet fick kyrkan en mängd martyrer, och almanackan blev snart fylld. Allhelgonadagen växte fram som en allmän minnesdag för alla de som inte fick en egen dag under året. Så såmingom utvidgades dagen till att inte bara gälla martyrer utan även andra helgon som varit förebilder för de troende. Dagen kom år 835 att förläggas till den 1 november i hela det karolingiska riket. Till högtiden knöts senare en allmän festdag till minne av alla som "tecknade med trons insegel" lämnat denna världen. Initiativet till den dagen kom från det franska klostret Cluny år 998, och den kom att firas den 2 november.

Båda dessa dagar behölls efter reformationen som annars gjorde kraftiga ingrepp i kyrkoåret. Vid kalenderreformen 1772 flyttades dock allhelgonadagen till följande söndag som gavs namnet alla helgons dag. Och i samband med kalenderreformen 1953 flyttades alla helgons dag till den första lördagen i november för att man skulle få en längre helg under hösten. 1983 återfick den följande söndagen sin medeltida karaktär av minnesdag för alla döda. Namnet alla själars dag återtogs emellertid inte förrän i 2002 års evangeliebok.

Om detta skriver alltså Halldorf. Det är mycket att hålla i  huvudet, men nu har jag refererat honom för den som är intresserad.

Mitt fokus är på den dag då vi firar våra döda och hur vi minns dem. Fredrik Modéus skriver i Konturer av tro om rädslan för döden. Kanske är den ibland en rädsla för att glömmas bort, skriver han. "Att efter hand suddas ut ur andra människors berättelser. Att inte längre vara känd vid namn." Två generationer fram är man bristfälligt ihågkommen, enligt honom. Om tre generationer är man ett namn på en gravsten. Om fyra generationer är gravstenen borta.

Liknande tankar - och fakta - framförs i en artikel i Dagens Nyheter i dag. Gravrätten i Sverige är gratis under 25 år. Sedan får de anhöriga betala. I Stockholm kostar en 15-årsförlängning 1 500 kronor. En tredjedel av de anhöriga väljer att inte förlänga. Förr hade man en grav under mycket längre tid. I dag har varje generation sin egen familjegrav. Man har inte sin bakgrund på samma ställe. Nu bor man runt om i Sverige och ute i världen. Det säger Göran Höglund, administrativ chef på kyrkogårdsförvaltningen i Stockholm.

Själv tycker jag att några tiotal mil inte ska få avgöra. Jag känner ett stort värde i att ha hand om två gravar. I graven på Alnön utanför Sundsvall ligger mina farföräldrar, min farmors föräldrar och min farmors syskon som alla dog unga. Graven i Mjölby är från 1939. Där ligger min mammas tvillingbror som dog 14 år gammal i brusten blindtarm, mina morföräldrar och min mamma och pappa. De minnen som dessa platser väcker har jag skrivit om i min e-bok Det enda nödvändiga.

Förra året när mamma hade gått bort fick jag en inbjudan till alla själars dag i Högalidskyrkan. På trappan nedanför altaret hade man tänt ett ljus för varje avliden. Det var många i en så stor församling, över trehundra. Man läste ur Bo Setterlinds dikt, där han tänker sig döden som en såningsman som tar upp honom i sin korg. Den tycker nog många är fin och trösterik.

 

Prästen var annars inne på samma tankegångar som Modéus. Han sade att vi människor dör två gånger. Den andra gången är när ingen minns oss mer. Vem kommer att minnas mamma längst? undrade jag. Om man ser logiskt på det skulle det vara barnbarnet Jakob som är den yngsta nu levande som känt henne. Han grät och saknade mormor när hon hade gått bort, men just för att han är så ung kommer han kanske att glömma henne först. Eller så kommer hon fram i någon glimt ur minnet ibland. Men det är inte heller säkert att det är han som finns kvar längst av barnbarnen.

Foton och nedskrivna hågkomster kan bevaras för dem som inte själva träffat henne, men det är en annan sak än ett levande minne.