Jag har inget hjärta. I varje fall inte enligt Svenska Dagbladets filmkritiker Hynek Pallas. Han recenserar Äta, sova, dö och skriver om den scen där unga Raša fruktar att bli uppsagd från grönsaksfabriken och i stället hennes vän hämtas av fackets representant. Rašas tillfälliga lättnad kommenterar Pallas så här: "Känner man inte i samma stund kniven skära ut ur duken och in i hjärtat – då har man inget". Han ger filmen sex prickar på tärningen.
Av de 17 recensioner som länkas till på kritiker.se är alla utom en översvallande positiva. Andreas Climent på Moviezine skriver att det är "en film om utanförskap som lämnar tittarens känslor helt oberörda. Bra skådespel hjälper inte när filmen saknar både handling och karaktärsutveckling."
En dam bakom mig i salongen utbrast förvånat: Är det slut nu? Ja, det kunde man undra med henne. Något hade ju knappt börjat.
Raša, som spelas av Nermina Lukač, kom till Sverige från Montenegro när hon var ett år. Hon bor tillsammans med sin pappa i norra Skåne och arbetar sedan hon var 16 med att sortera och packa sallad. Hennes arbetskamrater är nästan alla invandrare, utom en tjej som ska jobba tre veckor för att kunna resa och den pojke som Raša umgås med på fritiden. Han är något mellan lekkamrat och pojkvän. De driver mest omkring utan ord.
Pappans onda rygg ligger bakom mycket som utspelar sig. Raša följer med honom till läkare, men hans svenska är knagglig. Dottern verkar också uppgiven och gör inte allt hon kan i kontakten med läkaren. Så fadern får varken remiss eller sjukintyg. Det är inte lätt med Försäkringskassans blanketter, säger doktorn. Det kan nog vara sant, men i övrigt är han en nidbild. Trots plågorna gör pappan en arbetsresa till Norge men kommer tillbaka när ryggen tagit slut.
Alltså är det upp till dottern att försörja sin far. Då sägs hon upp. Det är ett riktigt kärvt läge. Hon hamnar på coachning. Där bryter en kvinna ihop som är utförsäkrad. Varken Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan förstår att hon vissa morgnar inte kommer ur sängen.
Det är mörka sidor från en svensk vardag som visas. Det kanske räcker för en del. Jag vill ha film också. Bloggaren Jojjenito och hans cineastvänner blir inte heller engagerade, fast de ger en mer nyanserad bild än Moviezine.
På affischen står det: "Du har inte en chans. Ta den!" Det gjorde mig nyfiken. Jag förväntade mig något uppfinningsrikt och dramatiskt. Så omvälvande var det inte, men visst är Raša påhittig i sitt jobbsökande och framåt. När det krävs körkort för ett jobb som säljare övningskör hon en dag med en vän och tror att det ska räcka. Ja, hon kör faktiskt ensam efter det, men arbetsgivaren får reda på sanningen från Arbetsförmedlingen.
Nu återstår en praktikplats i Malmö. Det blir för långt att pendla. Slutscenen är en avskedsfest på den lilla hemorten. Det är svårt att tycka att det är ett tragiskt läge för en ung kvinna som har livet framför sig. Pappans historia däremot hade kanske kunnat få mig att gråta. Men han lämnas åt sitt öde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar