Bloggen fyller fyra år

Nu läser jag Wilfrid Stinissen och Gunnel Vallquist.

I dag var det fyra år sedan jag startade min blogg. Jag är glad för alla som hittar hit. Mest skriver jag om teologiska och bibliska frågor men även om film, konst och teater. Mina recensioner och blogginlägg om skönlitteratur och en del faktaböcker hittar ni på litteraturmagazinet.se.

Det överlägset mest lästa blogginlägget här är Naturalistisk könskamp (August Strindberg, Fröken Julie). Jag antar att det är studenter som sökt på Google som ligger bakom. Det är nog också fallet med det näst mest lästa: Skräckromantik för alla tider (Mary Shelley, Frankenstein). Sedan kommer recension av en bok med hög skvallerfaktor: Vi får ett kvitto (Felicia Feldt, Felicia försvann) om hur det var att växa upp med Anna Wahlgren som mor. Dessa artiklar skrev jag alltså innan jag började på Litteraturmagazinet.

Det fjärde mest lästa inlägget är dock något som har anknytning till kyrkan och tron: Samtal med omvänd psykoanalytiker (Else-Britt Kjellqvist). Jag skrev det efter ett besök i Högalidskyrkans Ansgarskapell och ett samtal i serien Under ytan. Den 3 mars 2016 kl. 18 är författaren tillbaka i samband med den nya boken "I namn av kärlek". Den har jag bloggat om i Litteraturmagazinet under titeln Spretigt med intressanta inslag.

Nu har jag två böcker bredvid mig som jag läser ett stycke ur då och då. Det är karmelitbrodern Wilfrid Stinissens "I dag är Guds dag" och Gunnel Vallquists "Till dess dagen gryr". Den senare tipsade en kulturskribent om när akademiledamoten, översättaren och den katolska tänkaren gått bort. Boken hade betytt mycket för honom personligen, men jag tycker att den mest handlar om kyrkan och vilka krav man kan ställa på den. Stinissen har ett annat tilltal, mer innerligt, tycker jag. En sida för varje dag på året upptas av hans personliga och visa tankar. Den rekommenderar jag verkligen.

Ett tips till er läsare är att följa mig på Facebook eller Twitter. Där publicerar jag länkar till mina nya inlägg både här och på Litteraturmagazinet. Litteraturmagazinet har också ett Instagramkonto där jag lägger ut bilder och skriver några rader om böcker. Jag vill även uppmuntra er att kommentera. Det är alltid roligt att få andras synpunkter och frågor som jag förhoppningsvis kan ge något vettigt svar på.

Alltså: Välkomna hit även i fortsättningen!

Vad betyder det att Jesus har dött för våra synder?

Abélard och hans elev Héloîse

I går fick jag tillfälle att samtala med en präst i Högalids församling om teologiska spörsmål. Något som jag tycker att alla kristna utom jag verkar ha greppat är att Jesus dött för våra synder. Vad ser de för bild framför sig de, som har förstått det? Den här förklaringen fick jag:

Det finns något som heter den objektiva försoningsläran. Det är den officiella i Svenska kyrkan. Objektiv betyder att det är Gud som är objektet för handlingen. Genom Adam och Eva och syndafallet ådrog sig människan en skuld som hon inte kunde betala själv, och döden blev straffet. Jesus, Guds son, är med sitt syndfria liv Adam i en nyare, bättre version. Genom sin död på korset sonar Jesus den kollektiva mänskliga skulden som bestod i bortvändheten från Gud. Efter det behövde man inte mer bära fram offer i templet.

Jesus segrade också över döden och gav oss evigt liv. Men det hinsides har kommit att betonas för mycket och kanske felaktigt, menade min församlingspräst. "Låt ditt rike komma", läser vi i Herrens bön i Matteusevangeliet. Matteus var en lärd jude. Som en sådan undvek han Guds namn. Himmelriket kan ha varit ett substitut för Gudsnamnet. Guds rike är inte något bortom. Det är vi som ska skapa det i Jesu efterföljd.

Under de första århundradena hade inte kyrkan någon utarbetad försoningslära. Den utformades av Anselm av Canterbury på 1000-talet. Men evangelisterna utgick från Jesu död på korset när de skrev om hans livsgärning, och de var inne i sin tids tänkande, då offrandet hörde till människans relation med Gud.

Att Gud kräver offer är en nagel i ögat på många präster i kyrkan, och fastän den objektiva försoningsläran upprätthålls i gudstjänstordningen försöker de ofta lägga ut saken på ett annat sätt. Paul Petter Waldenström som var präst i Svenska kyrkan vid förra sekelskiftet införde också en ny försoningslära, den subjektiva, som formulerats redan på 1100-talet av den franske filosofen, teologen och poeten Pierre Abélard. Enligt honom omskapade Jesus människan genom sin kärlek i stället för att friköpa henne. Gud behöver inte offer. Gud är ett subjekt som söker försoning. Genom Jesus bevisar han sin kärlek till människorna. Detta orsakade den så kallade försoningsstriden inom svensk kristenhet, och Waldenström fick lämna Svenska kyrkan. Han bildade då Svenska Missionsförbundet, nu Equmeniakyrkan.

Vi talade också om synden utifrån den amerikanske teologen Marcus J Borgs bok "Kristendomens hjärta". Borg menar, och det var vi överens om, att synden och förlåtelsen inte är det enda och centrala i människans belägenhet. Borg talar om Vägen som befriar, leder hem och öppnar upp våra hjärtan och menar att de bilderna bättre svarar mot mänskliga predikament som fångenskap, exil och blindhet. Många människor känner också skam, till exempel när de blivit utnyttjade av andra. Skammen kan man inte och ska man inte få förlåtelse för när man själv är offret. Skammen kan endast älskas bort, sade min samtalspartner.

Avslutningsvis kom jag in på att jag upplever frågan "Tror du på Gud? som svår. Jag skulle vilja omskriva den, kanske till "Känner du att du är i Gud?" Jag fick medhåll. Den första frågan kan sägas handla om ett tillägg, något extra som är Gud. Men Gud är verkligheten själv. Vi lever och är till i Guds värld. Gud är alltings källa, som Paulus skriver.

Om frestelser och Jesus programförklaring (Bibelgruppen)

Var kommer frestelser ifrån? Från djävulen eller från oss själva? I Lukas 4 kap frestas Jesus av djävulen. Han vet att det är djävulen, så då tänker jag att det är väl ingen konst. Först ska han förvandla en sten till bröd för att visa att han är Guds son, sedan ska han få all makt i världen om han tillber djävulen, och för det tredje vill den onde att han ska kasta sig ner för tempelmuren för att visa att han blir räddad av Guds änglar. Jesus lyder inte. Då lämnar djävulen honom "för en tid".

Jag menar att om man vet att det är djävulens röst man hör behöver det inte bli så svårt. Men Gogol sade att djävulen går klädd i överrock. Det kan vara vanskligt att känna igen honom. Han kan vara en vardagsmänniska. Eller kanske rättare: Djävulen kan smyga sig in i en vanlig människa. I ett pressat läge kan hen gå över gränsen till det onda. Det är inte heller lätt att veta vad som är det rätta i ett kortsiktigt respektive långsiktigt perspektiv.

EU-migranterna, romerna, sätter oss på prov. Det är svårt att gå förbi någon som tigger. Hen har tagit sig hit, kanske lämnat familj och barn, sitter och fryser på en vintertrottoar. Men att ge något i muggen är dåligt långsiktigt. Det säger också kristna organisationer. Jag har gett ganska mycket pengar till tiggare men stöder också sedan en tid Hoppets Stjärnas projekt i Rumänien. Nu ska jag verkligen försöka stålsätta mig och vara konsekvent. En äldre och en yngre kvinna som turats om att sitta utanför apoteket vid Hornstull har jag varit mest generös emot. Jag är glad att jag inte har sett dem här på länge. Men kanske de bara är någon annanstans i Stockholm eller i Sverige.

Flyktingsituationen i Europa och vårt land är ett ännu större problem. Hur ska politikernas och medborgarnas moraliska kompass hitta rätt?

Utanför mitt fönster, mitt över gatan har jag en misär med svenskt ursprung. Alkoholister och missbrukare har det svårt. De ska motstå den ständiga frestelsen att kortsiktigt råda bot på ångest och kroppsligt obehag. Vår samtalsledare ser mycket sådant. Han träffar ofta människor i den situationen.

Efter "Jesus frestas"  i Lukas 4 kap följer "Jesus i Nasarets synagoga". Där läser han högt ur profeten Jesajas bok: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet. Sedan talade han till folket: "I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig."

Det är detta projekt vi alla är kallade att hjälpa Jesus att förverkliga. Jag tror att många, många, en majoritet på jorden, är ense om målen. Men för dem som har makt att förändra kan vägarna dit vara snåriga och oöverskådliga och svåra att komma överens om.

Frågor

I går hade bibelgruppen sitt första möte för terminen. Vi fortsatte med Lukas, läste om den tolvårige Jesus i templet, om Johannes döparen och om Jesu dop. Vi var bara fem förutom samtalsledaren. Han delgav oss, som han brukar, sin stora kunskap om den judiska traditionen. Han berättade också om hur dop kan förrättas när det inte finns vatten. Man kan döpa i sand. Barn i kuvös hade han döpt med bara en droppe vatten på huvudet.

Efteråt var en av mina kamrater ivrig att prata med mig om sin förvirring inför gudsbegreppet. Han försökte reda ut det på vita tavlan. Vi ska vid tillfälle återuppta det samtal vi hade med en annan präst i höstas. Vi har efter det bland annat läst Marcus J. Borg, "Kristendomens hjärta" som jag skrivit om här på bloggen. Vi ska försöka förbereda några frågor.

Det här kommer mina att kretsa kring::

Marcus J. Borgs tankar om inkarnationen och förhållandet till panteismen. Gud fanns väl före sin skapelse?  Och inkarnationen och den personliga guden: Om Gud är i allt, kan han då ingripa utifrån?  Borg tror inte det, men han ber ändå. Om Gud är ett universellt väsen, kan han då vara personlig? I våra böner lever vi med den personliga guden. Bönen är central i det kristna livet, och för min egen del är inkarnationen i Kristus till stor hjälp för att förstå Gud. Immanens och transcendens är väl också klassiska begrepp för att förklara Gud som är i allt men större än allt?

Utvecklingen. Stinissen: "Det enda målet för hela skapelsen är att allting skall sammanfattas i Kristus för att han slutligen skall lägga det inför Faderns fötter och Gud får bli allt i alla. Meningen med detta jordelivet är att låta Gud, mitt i allt som livet medför, få fullborda sina avsikter. Detta kan han göra när människan ger honom sitt ovillkorliga ja".  1 Kor 15:28: "Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt".  Är det alltså människan som medskapare som driver utvecklingen mot målet?

Vad betyder det att Jesus har dött för våra synder? Jag har aldrig riktigt förstått det. Borg menar att Jesus själv inte levde med den bestämmelsen. Det är en efterkonstruktion. Men det tillhör väl kärnan i den kristna tron? Vad händer om den delen omtolkas?

Jag tror inte att jag har så stora egna problem med gudsbegreppet - möjligen med undantag för det sista med synden. Men det är intressant ändå att samtala kring dessa saker.

Livets källa

Jag har kommit hem från högmässa i Högalidskyrkan. I dag var ingen speciell dag, så det var inte  mycket folk där. I en så stor kyrka - den förra kyrkoherden kallade den för en katedral - sprids folk ut. Det ser kanske ut att vara färre än det är. Nu för tiden går i alla fall många fram i nattvardens gemenskap. När jag har tagit brödet och doppat det i vinet känns det som om jag blivit renad inifrån. Inte renad från synd - mitt syndamedvetande är inte så starkt - utan genomsköljd på något vis, som ett motionspass men ändå inte.

Det var en för mig ny kyrkvärd som läste dagens texter. Hennes röst gjorde texten ny. Det handlade om Livets källa. Jesus träffar en samarisk kvinna vid Jakobs brunn. Att han talar med samarier är stort bara det. Det var ett föraktat folk. Det börjar med att han ber om vatten att dricka. Sedan utvecklar det sig till en lång dialog om vattnets symboliska betydelse. Det är en av Bibelns storheter för mig: dialogerna. En dialog är något mer jämlikt än en monolog. I litteraturvetenskapen har den ryske forskaren Michail Bachtin visat hur dialogiskt Dostojevskijs författarskap är. Rösterna i det blir likvärdiga.

I predikan nämnde prästen alla de olika drycker som vi intar för att bli frimodiga eller smärtfria. De har alla sina biverkningar, såväl öl som Treo. Men vad är det egentligen vi människor törstar efter? Jo, kärlek och bekräftelse. Endast det kan fylla vårt tomrum.

Tomhet talas det mycket om när det gäller psykisk och själslig hälsa. Jag har aldrig känt igen mig i det ordet. Fast jag har haft två allvarliga depressioner med svår ångest och kroppslig smärta. Det beror nog på att jag fått villkorslös kärlek från mina föräldrar. Men jag har också haft Livet i mig från början genom dopet. Jag tror man kan ha det utan att vara döpt, men det var så jag såg det när jag satt i kyrkan i dag.

Att bli älskad är fundamentalt för oss, men ännu större är att älska. Att få nya människor att älska, som barnbarn, är något mycket stort. Kärleken blir inte mindre för att den ges till fler. Min syster har fem barn, min mormors mor hade tolv. Kärleken blir större när den når fler. Och det gäller förstås inte bara familjeförhållanden.

God Jul och Gott Nytt År 2016!

Nu är det dags att önska mina läsare God Jul! Jag har precis kommit tillbaka från ett jympapass, det första på en månad. Det gick bra. Nu verkar den långvariga dagisförkylningen ha gett med sig. Det är något som man får ta när man är mormor. Allt annat är bara fantastiskt roligt.

Lille D har börjat prata, och han har gett mig ett nytt namn: Bibbi. Jag tror att det är för att jag lekt med honom vid pianot och sagt pipip vid de höga tonerna. Det är som när man frågar ett barn: Vad säger hunden? Jo, vovov. Mormor säger bibbi. I morgon ska han fira sin andra jul. Han blir säkert glad över Brio-rälsen. Han älskar att leka med tågbanan som finns i Polarn och Pyret-butiken.

När som helst ska jag bli farmor också! Vi väntar besked från Luxemburg. Må Gud och mänskliga krafter stå förstföderskan bi i hennes hårda arbete och vaka över barnet!

Här på bloggen har jag följt bibelgruppens arbete i år. Särskilt uppskattade jag när vi målade våra egna Iota-kors. Det var en mycket värdefull meditation för mig. Korset sitter inramat på väggen här hemma i mitt bibliotek. Där har jag lagt in och lämnat mina smärtor och tillkortakommanden.

Några filmer har jag skrivit om, också om en utställning och en resa. Mot slutet av året har jag kommit att ägna mig åt lite teologiskt läsande och tänkande. Jag har börjat intressera mig för ett mer lättbegripligt och moderniserat gudsbegrepp som ändå behåller kristendomens kärna. Det kommer jag nog att fortsätta med in på det nya året, vid sidan av den mer traditionella läsningen i bibelgruppen.

Jag önskar er fina och festliga helgdagar med en fartig låt från jympan: All my people med Sasha Lopez.

Vad gör vi i bibelgruppen?

Bibelgruppen fick inte smaka de här lussekatterna igår. Jag är förkyld och kunde inte sköta mitt åtagande med fikat. Det kanske blir i januari i stället som jag tar fram dem ur frysen.

Jag har varit borta tre gånger den här terminen på grund egen eller annans sjukdom. Vår samtalsledare har också ställt in någon gång. Dessutom har gruppen krympt. Ett par stycken kan visst inte komma på grund av allvarlig sjukdom. Det har tittat in nya ibland, men de har inte kommit tillbaka. Som flest var vi femton vid en sammankomst för något år sedan. Nu sist var vi åtta.

Vi har läst Bibeln kors och tvärs. Att vår präst är så bra på judarnas tro och historia har varit en stor tillgång, speciellt när vi läst Gamla testamentet. Vi har också fått höra mycket om kopterna i Egypten som Högalidskyrkan har nära kontakt med. Ett inslag som avbröt vårt bibelläsande var när vi målade koptiska Iotakors. Det var mycket värdefullt för mig. När jag tänker på något som inte har gått så bra i mitt liv har jag tröst i att jag lagt in det i Iotakorset. Korset får bära det. Det hänger inramat på väggen här bredvid mig.

En deltagare har fört fram önskemål om mer personliga samtal i gruppen. Vad är det att vara kristen? Hur ska jag leva som kristen? Det är något jag själv har stött, men det verkar inte ha slagit an hos de övriga.

Man kan också läsa Bibeln mer personligt, mer ignatianskt som jag skrivit om här på bloggen. Man kan fråga sig: Hur talar detta textställe till mig?

Min kamrat i gruppen tampas med sitt gudsbegrepp. Han är uppväxt i frikyrklig miljö men har lämnat barndomens tro bakom sig. Han är naturvetenskapligt lagd och vill ha bevis. Men det kan man ju inte få. Han har berättat för mig att han har fått flera bönesvar. Då tycker jag att han inte ska ifrågasätta sina egna upplevelser utan införliva dem och låta dem stärka hans gudstro. Och du måste ta språnget som Kierkegaard talade om! sade jag till honom.

Det är nästan lite komiskt. Har jag blivit själasörjare som själv ofta upplever min tro som ljummen? Men då är jag väl i samma läge som min vän. Jag förminskar mina egna upplevelser och ställningstaganden.

Vår samtalsledare är stark i tron. Han älskar Gud mycket. Det är fint, han är en förebild. Men vid våra bibelgruppsträffar stannar det han ger oss i uttolkningen av textställena. Ett viktigt undantag var då vi målade Iotakorsen och talade om vad vi lade in i dem. Då berättade han om egna svårigheter och sin hållning till dem.

För att dryfta det teologiska och existentiella har jag och min kamrat i bibelläsningen inlett ett samtal med en annan präst i församlingen, vilket jag har återgett här på bloggen. Vi ska träffas igen i januari. Det har kommit att handla om det så kallade nya kristna paradigmet, om hur vår moderna världsbild kan få ett genomslag i tron. Det gör den inte sämre, bara mer lättillgänglig, mer i samklang med förnuftet. Men mysteriet och det stora språnget ut i det okända kvarstår.