Jakobsbrevet och bönens kraft

Jakob den rättfärdige, Jesu bror

I går var det dags för Jakobsbrevet i Nya Testamentet. Denne Jakob anses vara en av Jesu bröder. Han hade två eller tre. Möjligen var det en halvbror. Josef kan ha tagit en mycket yngre kvinna till hustru och haft med sig barn till hushållet. Om brevet är författat av en bror till Jesus måste det ha kommit till före år 62, då Jakob stenades till döds.

I bibelgruppen försökte vi reda ut vem Santiago de Compostelas Jakob är. Det borde vara en av apostlarna, bror till Johannes. Han var den förste av apostlarna att lida martyrdöden. Enligt en legend blev han korsfäst i Egypten där han misssionerade. Enligt en annan blev han halshuggen av Herodes när han kom tillbaka från en missionsresa i Spanien. Hans reliker ska finnas i Santiago de Compostela, målet för den medeltida pilgrimsvägen från Trondheim, Jakobsvägen. En annan väg gick från Trondheim till Jerusalem. Det var en betydande form av turism som ledde till att man byggde härbärgen utmed vägen. Naturligtvis kom det till ekonomiska intressen. Jag har varit i Lourdes och sett en del av detta. Musslan är aposteln Jakobs symbol. Ni känner väl till pilgrimsmusslan?

Det är lite rörigt och osäkert det här. Jesu bror och aposteln Jakob har ofta blivit sammanblandade. Jakobs brev är i alla fall, i likhet med Petrus, författat när man var inställd på att Jesus skulle komma tillbaka inom en snar framtid. Det gällde bara att hålla ut. Jakob var, kan man säga, den förste samlande biskopen i Jerusalem. Nästa var hans bror Judas - alltså inte lärjungen. Petrus i sin tur var missionär och fortsatte att organisera kristenheten. Det finns en referens till Job: "Ni har hört om Jobs uthållighet, och ni har sett hur Herren lät det sluta, ty Herren är rik på medlidande och barmhärtighet."

Jakobsbrevet betonar trons gärningar. En tro utan gärningar är död. Och gör inte skillnad på människor! Förakta inte de fattiga! Snarare verkar det vara de rika som ligger illa till. "Så skall den rike vissna bort mitt i all sin strävan." Jag tolkar det välvilligt som att den rike har en felaktig, fåfänglig strävan.

Jakob framhåller också bönens kraft. "Den rättfärdiges bön har kraft och gör därför stor verkan." Då tänker jag på vad som hände för två veckor sedan bara. Jag fick mitt första barnbarn, men förlossningen var svår. Den lille andades inte de första tio minuterna! För att förhindra påverkan på hjärnan kyldes han ner i tre dygn. Jag var orolig förstås och ropade på Gud. Min syster som har en stark tro samlade hela sin stora familj och bad. Det gick väl! Man har inte hittat några som  helst spår av skador. Jag tackar min dotter, hennes sambo, Jesus och den samlade vetenskapen för underverket! Dante är fantastisk!

Det är hela fyra veckor till nästa bibelsammankomst. Vår samtalsledare Gunnar Lind ska åka med en grupp till Egypten, där de bland annat ska träffa den koptiske påven. Vi får hoppas att skyddsänglarna är med dem. Det är inga säkra ställen att resa till.

I dag fyller Kultur och tro två år

Vilhelm Hammershöi, Interiör med skrivpulpet och ung kvinna

Nu ser mest lästa ut så här:

1. Vi får ett kvitto (Felicia Feldt, Felicia försvann)

2. Naturalistisk könskamp (August Strindberg, Fröken Julie)

3. Skräckromantik för alla tider (Mary Shelley, Frankenstein)

4. En komisk pikaresk (Jonas Jonasson, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann)

5. Onödiga ord, onödiga mord (Alexander Söderberg, Den andalusiska vännen)

Jag är glad om ni fortsätter att hitta hit, där jag numera mest skriver om andra kulturyttringar än litteratur. Mina blogginlägg om böcker och mina recensioner publiceras sedan en tid på www.litteraturmagazinet.se.Välkomna dit!

Till tröst (Första och andra Petrusbrevet)

Petrus med nycklarna till himmelriket

I går kväll var det dags för Bibelgruppen igen. När kaffe och tevatten var ordnat och fikat framställt inledde vår samtalsledare Gunnar med att be för vår gemenskap, att Anden ska vara med oss. Vi tänker också på dem som inte är närvarande, speciellt på Siv som har opererat höften och hennes tilllfrisknande.

Läxan var inte så betungande denna gång. Till förra mötet skulle vi ha läst hela Jobs bok i GT. Jag har skrivit om den i litteraturmagazinet. Till i går var det Första och andra Petrusbrevet i NT, inte så många sidor.

Petrus första brev antas vara skrivet på 60-talet. Petrus dog några år senare. Det andra brevet är troligen skrivet i Rom under början av 100-talet till kristna i Mindre Asien (den halvö där större delen av nuvarande Turkiet ligger) som kände till Paulus brev och Första Petrusbrevet. Det andra anses vara den yngsta skriften i Nya Testamentet.

Tänk att Petrus som förnekade tre gånger att han kände Jesus var den som blev utsedd av honom att bygga den kristna kyrkan! Petrus skrev sitt första brev när Paulus satt fängslad. I sin mission hade dessa två olika domäner. Petrus vände sig till de judisk-kristna och Paulus till de hedna-kristna. Rent geografiskt verkade Petrus i den norra delen av Mindre Asien och Paulus söderut runt Medelhavet.

Petrus brev är tröstebrev. De skrevs vid den tid då man räknade år innan Jesus skulle komma. Jonas Gardell menar i sin bok Om Jesus att denne främst var en apokalypsens predikant. Jorden skulle gå under, Gudsriket uppstå. På den yttersta dagen skulle vi människor få vår rättvisa dom. Men sedan gick ju tiden, och inget i den vägen hände. De kristna ledarna fick anpassa sitt budskap.

Petrus förkunnar att människorna ska stå ut, leva gudfruktigt och vara beredda. Han slänger in en brasklapp om att "för Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag". Han menar också att om Jesus dröjer får vi tid att växa i kunskap om honom.

Under tidens gång måste det ju ha skett en förskjutning av tidsperspektivet hos de stora kyrkorna. Men ibland dyker det upp frikyrkoförsamlingar, Jehovas vittnen och andra som räknar dagarna och sätter ett stoppdatum som de sedan får revidera. Ni kommer kanske ihåg när Maranata-rörelsen var som mest i farten på 1960-talet. För övrigt betyder maranata ungefär "Du, vår herre, kom!" på arameiska. Så hälsade de kristna varandra på Petrus tid.

I breven finns också inslag om att man ska underordna sig den världsliga makten. Även orättvis bestraffning ska slaven ta emot. Det är stort i Guds ögon. Nej, där hänger vi inte med längre. Det känns som skilt från Jesus sätt att vara, tycker vår samtalsledare. Men visst har Jesus sagt att man ska ge kejsaren det kejsaren tillhör. Luther menade också att man skulle leva fullt ut i världen. Uppstod det en konflikt skulle man dock välja det andliga livet. Det är en inställning som även finns inom judendomen.

Det är väl i alla fall uppenbart att kyrkorna i dag står för omfattande sociala och internationella insatser. Hur skulle något annat vara möjligt utifrån det kristna kärleksbudskapet?

Vi avrundar vårt möte med att be Fader Vår tillsammans. Sedan läser Gunnar välsignelsen över oss.

En ny kvinna, Teresa, har börjat i gruppen. Jag känner igen henne och går fram till henne efteråt. Hon var mammas granne på Krukmakargatan. Mamma dog för ganska exakt tre år sedan. Teresa hade tänkt på henne härom dagen, då hon hittade ett kort med en hälsning. Så flätas våra tankar samman.

En konstig sak hände. Teresa hade lånat en bibel i bokhyllan. Där stod mitt namn och telefonnummer, på samma sätt som jag skrivit i den bibel jag själv hade med mig hemifrån. Det var ju som om jag hade stulit ett exemplar! Så tänker vi inte, sade Gunnar. Tack för det!

En helg - två filmer (Blue Jasmine och Philomena)

Cate Blanchett

Vi hann inte gå på Blue Jasmine förrän den försvann från bio. Så då blev det till att offra På spåret och Skavlan och se på dvd i fredags. En Woody Allen med Cate Blanchett i huvudrollen borgade för kvalitet. En neurotisk pillerätande kvinna - det var som det skulle.

Det intressanta med filmen tycker jag var hur jag skiftade i inställningen till Jasmine. Hennes man hade avslöjats som svindlare - det bygger på en verklig historia kring en Bernie Madoff som hade en framgångsrik investmentbank. Hela hennes bekymmerslösa lyxliv hade fallit ihop. Då flyr hon New York och tar sin tillflykt till sin syster Ginger i San Francisco som lever under enkla omständigheter. Det är inte självklart att denna skulle ta emot henne med öppna armar. Jasmine hade alltid levt egoistiskt och struntat i andras olycka. Gingers f d man hade till och med blivit lurad på en stor summa av Jasmines make.

Jasmine är hysterisk och självisk. Hon sätter i gång att ljuga för att få ihop det med en ny man med pengar. Varför skulle vi tycka synd om henne? Jo, det tragiska är att hon är tom inuti. Hon har ingenting som är hennes eget. Hon är så vilsen intill totalt utslätad.

Det är en stor rollprestation, att vara så skärrad mest hela tiden, att gråta så många tårar framför kameran. Det är en del sensmoral i filmen. Men den får ni söka er fram till själva. Det är sevärt. Så hyr eller köp!

Judi Dench som Philomena

Eftersom vi inte såg Skavlan missade vi hans samtal med den verkliga huvudpersonen bakom filmens Philomena. Men vi kunde se i efterhand. Många andra hade förstås sett. Det var nog därför matinéföreställningen av Philomena på Filmstaden Söder var utsåld i går. Tur att vi köpt biljetter i förväg! 

Det var en stark historia. Efter 50 år valde en irländsk kvinna att gå ut med sin hemlighet: Hon hade som tonåring blivit med barn. Ingen hade talat om för henne hur sådant går till! Skammen var stor, så hennes far satte in henne på kloster för att föda. Där var man tvungen att stanna flera år för att arbeta av sin skuld. Och barnen adopterades bort till amerikanska föräldrar som kunde betala för dem och bidra till klostrets ekonomi. Hon levde med sin son tills han var fyra. Sedan visste hon inget om hans öde. Hennes vuxna dotter kontaktar en journalist som ska hjälpa till med efterforskningarna.

Det är rörande men inte sentimentalt. Judi Dench spelar med små medel. Ett intressant tema är vad den kristna - katolska - tron gör med en människa. Har Philomena blivit kuvad eller upprorisk? Ingetdera, något mycket mer nyanserat och upphöjt. Det får ni själva se det ultimata uttrycket för om ni går på bio. Filmen visas ännu en tid.

Från apokryferna till Job

I går hade vi vårterminens första möte i bibelgruppen. Förra terminen var det apokryferna som gällde. Jag skrev om dem här. Vi öppnade med en apokryf nu också: Baruk. Namnet betyder den välsignade. Det är en bok på bara fem sidor, och den är inte särskilt originell. Men just därför är den intressant. Den följer ett mönster som känns igen:

Judarna har blivit fördrivna från Jerusalem. De befinner sig i landsflykt i Babylon. Därifrån skriver de botbrev till de israeliska överstepräster som är kvar i staden. De fördrivna ber om offer och rökelse. De är skamsna över sina synder. De har varit olydiga mot Herren och inte följt hans bud. De har bett till avgudar.

Efter den första delens beskrivning av den historiska situationen och den andra delens syndabekännelse och bön om räddning kommer den tredje delen som är en poetisk framställning av visheten personifierad. "Vem har funnit vishetens boning, vem har gått in i hennes skattkammare?" På samma sätt som israelerna lämnade Gud gick de långt bort från vishetens väg. Den fjärde delen av Baruk är en trösteskrift. Jerusalems upprättelse ska komma: "Gud har befallt att alla höga berg skall sänkas, de eviga höjderna skall sänkas och klyftorna skall fyllas, så att marken blir slät och Israel kan gå fram i skyddet av Guds härlighet".

Boken uttrycker ett hopp. Folket syndar, det vill säga avviker från den rätta vägen, men gör bot. Så blir de mottagna igen som den förlorade sonen.

Vi kan också läsa det på individnivå. Men jag tycker det är svårt med Gamla Testamentet, där det utvalda folket spelar så viktig roll. Vi här uppe i Norden då? Med Jesus i Nya Testamentet blir förhållandet till Gud mer personligt.

När vi till slut övervägde om vi skulle läsa fler apokryfer fick jag i stället äntligen igenom att vi ska studera Jobs bok. Där kan vi tala om den enskilde och Gud! Job har betraktats som den första existentialisten. Han drabbas av olyckor fast han levt gudfruktigt. Varför måste en rättfärdig människa lida? Svaret är inte helt lätt att uttolka. Vi får se vad vi kommer fram till om två veckor. Det blir spännande!

På flykt från gruppkulturen (Soheila Fors, Kärleken blev mitt vapen)

Första gången jag fick kännedom om Soheila Fors, hennes spännande liv och goda gärningar var när jag läste boken På tal om tro och skrev om den här. 15 personer vittnade om vilken roll den kristna tron spelade i deras liv. Särskilt dramatisk var omvändelsen för Soheila.

I Kärleken blev mitt vapen berättar hon om sitt liv från barndomen i Iran till det vuxna livet som entreprenör i Sverige. Hon är uppvuxen i kurdiska Iran, kommen ur en mycket inflytelserik och förmögen familj. Hennes far betraktades närmast som en kung, uppfattades som rival av shahens släkt Pahlavi och hamnade i fängelse. Själv lärde hon sig hantera vapen och var redan som elvaåring ute på gatorna och kastade molotovcocktails mot shahens polis. Det var en svår tid för Soheila. Det var fadern hon hade som bundsförvant i sin ambition att leva ett självständigt liv, något som egentligen var omöjligt i den hederskultur hon var född in i. Hon lyckades emellertid som 18-åring få gifta sig med en man hon var förälskad i. Just det var ett dåligt beslut. Mannen hade ljugit om sin sociala status. Soheila som var van vid slottsliknande hem med tjänare fick nu leva trångbott och blev förtryckt som en slav av sin nya familj.

Hon fick en son och en dotter, men äktenskapet blev mycket olyckligt. Soheila flyttade fram och tillbaka mellan sin gamla och nya familj, mannen tog sig andra kvinnnor. Hon höll på att gå under av både kroppsligt och psykiskt lidande. Under en sådan svår period mötte hon Jesus. Ja, han var vid hennes säng och såg kärleksfullt på henne. Hela hon uppfylldes av mäktiga känslor av rening, pånyttfödelse och energi. Hon dansade runt av glädje - till sin mors förskräckelse. Att ha en personlig relation till Jesus var ju helt otänkbart i det muslimska samhället.

Så blev Soheila räddad. Men  hon hade fler prövningar att genomgå och svåra beslut att fatta. En kvinna som skiljer sig i Iran får lämna barnen ifrån sig till mannens familj när de är sju år gamla. Därför blev skilsmässsan inte av förrän efter att Soheila, mannen och barnen bott en tid i Sverige.

Hon fick stöd hos kristna i sitt nya land och gifte sig med en troende. Den styrka hon fått efter sin andliga pånyttfödelse använder hon verkligen på bästa sätt. Hon har startat tehus för kvinnor i Karlskoga, Karlstad och Jönköping som även män från Mellanöstern går med på att fruarna besöker. Och hon har byggt upp ett skyddat boende för både kvinnor och män som är utsatta för hedersförtryck.

Hederskulturen är en gruppkultur. Fördelarna med den är att familj och släkt håller samman. Behöver någon hjälp är alla redo att bidra. Nackdelarna är förstås att man måste leva efter gruppens normer. När Soheilas familj förstått att äktenskapet tagit slut fann man det vanhedrande att hon levde med sina barn utan man. Vid ett tillfälle blir hon bjuden på bröllop i Turkiet. Framme på hotellet får hon en vacker klänning som hon ska ta på sig för festen. När mannen i receptionen gratulerar henne förstår hon att det är sitt eget bröllop hon blivit bjuden på. Hon smiter ut genom köksingången, kastar sig i väg till flygplatsen och mutar sig till en plats på nästa flyg till Sverige.

Soheila har några förslag om hur man kan motarbeta hedersvåldet:

1 Utbilda all personal inom vårdyrken och i skolan om hederskulturen.
2 Arbeta aktivt mot bostadssegregation.
3 Ställ språkkrav.
4 Ställ krav på kulturförståelse.
5 Skapa en jourtelefon på många olika språk.

Bedagade finurligheter (Dagarnas skum)

Att översätta Boris Vians surrealistiska roman L'écume des jours (Dagarnas skum) till filmduken är helt väntat inte lätt gjort. Resultatet får väl sägas vara halvlyckat. Boken som kom ut i Frankrike 1947 handlar om den rike Colin som lever livets glada dagar med en kock, Nicolas, som lagar de mest utsökta komplicerade rätter. Hemmet är minst sagt finurligt inrett. Det överträffar till och med Musse Piggs husvagn. Till exempel kan man med tonhöjderna på Colins piano blanda cocktails. Jazz är både Colins och Vians passion. Det händer så underliga saker och så snabbt att man i den första delen av filmen blir alldeles yr i huvudet. Mycket utgörs tyvärr av skärmar och maskiner som framstår som gammaldags science fiction.

När både Nicolas och hans vän Chick har fått flickvänner vill Colin inte vara utan. Efter vissa valhäntheter har han turen att få ihop det med den vackra Chloé som spelas av Audrey Tautou. Nu inträder en romantisk del där Colin och Chloé svävar över Paris i en molnbubbla.

Men säg den lycka som varar. Chloé drabbas av näckros (nénuphar) i ena lungan. Där har regissören Michel Gondry fått till det. Chloés sjukdom speglar sig i ett expressionistiskt universum. Fönstren i Colins våning gror igen av smuts och rummen krymper. Det leder mina tankar till Lars von Triers Melancholia, där brudens slöja förvandlas till döda buskar.

Ordlekar förekommer också. Lätt att ta till sig är att petits fours serveras som små ugnar (= fours). Annat får man vara mer på sin vakt för att upptäcka.

Genomgående driver Vian med Sartre som han kallar Jean-Sol Partre. Detta utspelas under Sartres storhetstid. Vian låter Colins vän Chick vara en alltför hängiven beundrare som förslösar allt han äger på böcker av Partre och föremål som tillhört denne. Förklaringen lär vara att Boris Vians fru Michelle blev sekreterare till Sartre och inledde ett förhållande med honom som fick äktenskapet att spricka.