Teologiskt samtal om gudsbegreppet, inkarnationen och bönen (utanför bibelgruppen)

Jag kunde inte vara med på bibelgruppens sammankomst i onsdags men hade möjlighet att förra veckan ha ett teologiskt samtal med en präst i församlingen. Det var en bekant som hade varit i kontakt med dennes tankar som han tyckte var mycket spännande. Min vän hade svårt att få ihop gudsbegreppet. Barnatron hade han lämnat bakom sig för länge sedan.

Det blev ett intressant men något famlande samtal om var Gud finns. Han är både i världen och utanför den, menade vår präst. Gud är både immanent och transcendent. Han måste ju vara större än sin egen skapelse.

Gud är inkarnerad i Kristus som inte är främmande i världen. Vår värld är gudomlig med så att säga en potential för Jesus. Vår präst är öppen för att se inkarnationen som en process i takt med evolutionen. Inkarnationen skulle då inte krocka med den vetenskapliga utvecklingen. Han hade skrivit en uppsats om ett sådant möjligt gudsbegrepp men ville inte avlägsna sig från den kristna trons kärna, inkarnationen i Kristus. Han rådde oss att läsa en nyligen avliden amerikansk teolog, Marcus J. Borg, och hans Kristendomens hjärta. Den finns nu på svenska, och vad jag förstår är Borg inne på liknande tankar om utvecklingen och det gudomliga.

Vi fick fler lästips. Den belgisk-svenske munken Wilfrid Stinissen rekommenderades. Jag har redan i min ägo hans I dag är Guds dag, en bok med en sida fylld med tankar för varje dag på året. Hans Kristen djupmeditation ska också vara läsvärd. Stinissen visar hur vi är indragna i Gud. Katolska mystiker som Stinissen och den långt tidigare Mäster Eckhart från 1200-talet menar att Du är ett med Gud. Människans hjärta flyter in i Gud. Det är upp till oss att inse det och avtäcka det.

Jag inflikade att det är svårt att be till den gränslösa, universella guden. Bön är väl ett personligt tilltal? Jo, det höll vår präst med om. Men man kan med tillit be alla slags böner. Man kan vara helt tyst och stilla inför Gud. Vår själ är ett med Gud, en union mystica. Han vill locka oss närmare honom, och det kan ske genom att vi går djupare in i bönen.

Jag upplever att jag fått bönesvar i två mycket viktiga fall. I det första fick jag dock ropa länge. Visst är det jag som tolkar in Guds medverkan. Jag väljer att göra det. Min tacksamhet är så stor att jag vill vända den till något större än människor, fast människor haft del i de lyckliga sluten. Något övernaturligt har det inte varit. Sådana gudsbevis är det inte alla förunnat att få. Men det gör inget. Också det vanliga livet har med Gud att göra.

Min kamrat i bibelläsningen berättade att han varje kväll när han lagt sig helt enkelt gick igenom med Gud vad som hänt under dagen. Det låter ju fantastiskt, tycker jag. Och det liknar tydligen ett ignatianskt förhållningssätt. Jesuitordens grundare, Ignatius av Loyola, som levde på 1500-talet har skrivit om att vi ska ha överblick över dagen. När var den livgivande? När tappade vi liv och hopp? När växte tron? Vi ska tacka och be om hjälp. Andlig vägledning i ignatiansk anda är en modern bok i Ignatius efterföljd med introduktion av hans tankar och praktiska modeller för bön och retreat med mera.

Vår präst gav ett tips. Man läser ett berättande avsnitt ur evangelierna högt flera gånger för varandra i en grupp. Så tar man in hur Gud tilltalar en i den texten och delger det för de andra. Om man läser Bibeln enskilt och långsamt, mediterar över texten samt avbryter för bön brukar det kallas lectio divina, gudomlig läsning. En sådan läsart brukas bland annat i kloster.

Det finns många ställen där man kan ägna sig åt kristen meditation. Min bibelkamrat trodde emellertid inte att det var något för honom att ägna dagar åt tystnad. Han ville utbyta funderingar och läsningar med andra. Jag tycker också det är intressant och roligt. Men kanske man skulle pröva någon gång ...

Dansen kring guldkalven (Andra Mosebok)

Bibelgruppen fortsätter med Andra Mosebok. Igår var vi bara åtta personer. Gruppen är öppen för alla utan föranmälan. Man kommer och går som man vill. Men det har bildats en kärntrupp, där tyvärr ett par stycken är sjuka och inte kan vara med.

Gunnar, vår samtalsledare, var utmattad efter några intensiva dagar med stort och viktigt besök från den koptiska kyrkan i Egypten. Och  när vi var mitt inne i vårt läsande sökte en etiopisk präst honom - eller var det en medlem i etiopiska kyrkan i Stockholm. De hade blivit av med sina lokaler i T-banan nedanför Hötorget. Nu undrade han om Högalidskyrkan kunde hjälpa till. Gunnar bad honom vänta.

I samband med det kom vi in på frågan om att ta emot flyktingar innan de hänvisats till något boende. Katarina kyrka gör det, fick vi höra. I Högalidskyrkan som är stor som en katedral finns plats, men det är svårt att fatta beslut om sådant nu innan den nya kyrkoherden har installerats. Kanske ändå ...

Vi hade kommit till 32 kap Andra Mosebok, avsnittet "Guldkalven". Dansen kring guldkalven har man hört talas om, ofta i överförd betydelse. Bakgrunden är att Mose, som fört sitt folk ut ur Egypten, dröjer kvar på berget där han tagit emot lagtavlorna. Israelerna undrar om han någonsin ska komma tillbaka. Då tillverkar de på Arons uppdrag en tjurkalv i guld av sina örringar, som de smälter ner, och börjar dyrka den. Aron är bror till Mose! Det är han som får dem att bryta förbundet med Gud och återknyta till egyptiska traditioner. Herren blir då förstås vred. Men Mose kommer ner från berget och argumenterar med Gud: "låt inte din vrede drabba ditt folk".

Sådana dialoger är speciella för vår Bibel. De finns både i Gamla Testamentet - judarna får säga ifrån till sin Gud - och i Nya. Där har vi till exempel den kananeiska kvinnan som med en biblisk hänvisning övertygar Jesus att hjälpa henne fast hon inte hör till det israeliska folket. Vad det gäller Koranen har jag bläddrat i den och uppfattat det som att det är en monologisk skrift, där bara en röst hörs. Det är ett intryck jag fått, men jag har inte trängt in i muslimernas heliga skrift. Jag frågar i alla fall Gunnar om det finns dialoger i Koranen. Det finns tilltal till Gud, enligt honom, men om man ifirågasatte Gud som i Gamla Testamentet skulle det gå illa.

För att komplicera saken, minst sagt, uppmanar senare Mose alla som "är på Herrens sida" att hugga ner bröder, vänner och grannar! Omkring 3 000 män av folket dog! Detta är ett av Bibelns absolut svåraste avsnitt, säger Gunnar. Ja, värre kan det väl knappast bli. Han har ingen kommentar, vi andra har ingen kommentar. Vi förfasas bara. Med rätta. Usch! Jag vill bara läsa Nya Testamentet. Men Jesus bygger ju vidare på Gamla. Och mycket allmänbildning får man.

Längre fram, i kap 33, ber Mose Gud att visa sin härlighet. Han vill se den som ska gå bredvid honom när han leder folket på dess väg. Då kommer de berömda orden: "ingen kan se mig och leva". Även om Mose tidigare har känt det som om han stått ansikte mot ansikte mot Gud har denne talat till honom inifrån sitt moln. Herren fortsätter: "du skall se mig på ryggen". Gunnar påminde om att Linné sa att han fick se Gud på ryggen i sin gärning, när han såg skapelsen.

Hösttermin i Högalid (Bibelgruppen)

Kyrkkaffe

De enda gånger jag befattar mig med kyrkkaffe är när det är min tur i bibelgruppen. Jag hade lovat att ta hand om första fikat om jag fick moraliskt stöd av Tage vad gäller kaffemaskinen. Den var läskigt annorlunda än den i vår förra lokal. Nu träffas vi under det stora kyrkorummet i stället för som förut i prästgårdslängan.

Jag upptäckte att jag hade mandelspån hemma. så jag kom på idén med toscakaka. Jag fick lära mig att laga sådan i skolköket. Men när gjorde jag en senast? Jag hade fått en nyutgåva av den klassiska "Sju sorters kakor" i present. Då skulle det väl gå.

Men jag stötte genast på patrull. Jag hade inget ströbröd hemma för formen. Där stod jag svettig efter lunchjympan och hade absolut ingen lust att gå ut och handla, fast jag har mindre än fem minuter till affär. Just nu skulle jag baka kakan! Då undrade jag om det räckte med att mjöla formen. Eller skulle då hela arbetet gå om intet om kakan fastnade? Jag googlade "mjöla en form" och kom till ett blogginlägg i litteraturmagazinet.se! Det var någon författare som skrivit om hur man lyckas med en sockerkaka. Okej, man kunde mjöla. Jag sa ändå tyst till Jesus att jag skulle tacka  honom om inte kakan fastnade i formen. Tack Jesus!

Fast ytan blev inte perfekt. Mandelsmeten blev rätt så blek. Vår samtalsledare sa att varför ska kvinnor alltid ursäkta sina bakverk. Ja, det är verkligen larvigt. Urlöjligt. Så jag tog tillbaka. Den var i alla fall god.

Andra Mosebok

Vi fortsatte vår läsning av Andra Mosebok. Vi hade kommit fram till 20 kap, De tio budorden. De kunde vi ju utantill och i rätt ordning när vi gick i skolan, Nu var det dags för uppfräschning. Förr ställde prästen frågan: Vad betyder det? Och facit fanns i Luthers kommentarer. Hans lilla katekes återfinns längst bak i psalmboken. Vi dröjde vid vårt tredje bud: "Tänk på vilodagen, så att du helgar den". För judarna är det fjärde budet. Det första är: "Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret".

Gunnar, vår präst, som kan mycket om det judiska förklarade att det budet inte ses som tvång utan befrielse och frihet. Det  hör ihop med att det viktiga för judarna var att få ett eget land där de fick fira sabbat. Då man firar sabbat öppnas en strimma mot himlen. Så ser man det. I budet i Andra Mosebok 20 kap står att ingen i hushållet får arbeta på sabbaten. Senare, i 31 kap, säger Herren till Moses att den som vanhelgar sabbaten ska straffas med döden. Enligt Gunnar finns inte dokumenterat att någon dödats. Men man dödar något i sig själv. Och livet går före. Om man måste operera akut gör man det.

Jag kunde dock inte låta bli att påpeka vilka idiotier budet kan leda till hos rättrogna. När en vän till mig var au pair hos en judisk familj i London fick hon rycka ut på sabbaten om larmet gick i deras juvelerarbutik. Det var hon som fick sköta kontakten med polisen. Och på hotellet i Jerusalem, där min son tagit in gick hissen upp och ned utan avbrott så man inte behövde trycka på någon knapp.

Kanske behöver man inte ha söndagsöppet. Det infördes på 70-talet enligt någon, och det stämmer nog.  Då arbetade min mamma på Obs i Sundsvall, och kön var lång när de öppnade. I Tyskland har man varit strängare. Den första tiden Lidl fanns i Sverige hade de stängt på söndagarna.

Jag tycker att som det är utformat i Andra Mosebok är det ett verklighetsfrämmande och otidsenligt bud. Luther förklarar sabbatsbudet: "Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte föraktar predikan och Guds ord, utan håller det heligt, gärna lyssnar till det och lär oss det." Ja, vi ska gärna gå till kyrkan på söndagen eller på annat sätt ta till oss Guds ord. Det är enklare att uppnå.

Resa längs kustvägen i Halland

Hej igen läsare! Det har blivit ett alltför långt uppehåll här på bloggen under sommaren. Men den 9 september börjar bibelgruppen i Högalidskyrkan, och den är ju en stomme för den  här sajten. Inlägg om filmer brukar jag också göra, men augusti har bjudit på så fantastiskt väder att jag inte har haft lust att gå in på en bio. Det kommer förstås också att ändras. Hösten brukar vara en rik skördetid för nyproduktioner som ska presenteras för sina tittare.

Det gäller även i allra högsta grad böcker. Mina recensioner och blogginlägg om böcker hittar ni dock sedan ett par år tillbaka på www.litteraturmagazinet.se. Min läsning av Håkan Nessers nya "Elva dagar i Berlin" dyker snart upp där. Sedan följer recension av Sandra Gustafssons relationsroman "Hudlös" och Arnaldur Indridasons till svenska översatta kriminalroman "Den som glömmer". Blogginlägg om böcker som har något eller några år på nacken finner ni på www.litteraturmagazinet.se/anne-charlotte-ostman. Där återfinns också bilder med kortare inlägg som jag publicerar på instagram.com/LitteraturMagazinet.

I dag vill jag delge er några intryck från en resa till Halland som jag och min man gjorde i början av augusti. Vi har besökt alla landskap i vårt avlånga land - vi reste mycket i Sverige med våra barn - men Halland var närapå en vit fläck på kartan. Vi hade bara doppat våra fötter i vattnet på Tylösands havsbad.

Så det bar i väg. Det var längesedan vi bodde på vandrarhem, men nu blev det av igen för hotellen var dyra. Dessutom kan vandrarhem vara bättre när man vill komma nära naturen. Det var väl den ursprungliga tanken med dem och Svenska Turistföreningen.

Fängelsekorridorerna

Vi färdades från norr till söder: "Vi äta,  ni laga" efter floderna Viskan, Ätran, Nissan och Lagan. Fast jag lärde mig nerifrån och upp i skolan. Första anhalt blev Varbergs fästning, där vi bodde i en minimal cell. Det var knappt att resväskorna fick plats bredvid sängarna. Toalett och dusch var en trappa ner, så det var inte jättebekvämt. Det fanns kök som sig bör på vandrarhem, men vi beställde frukost. När vi reste med barnen hade vi annan kassa, så då blev det självhushåll för hela slanten. Nu åt vi ute på kvällarna också. Intill det primitiva vandrarhemmet i Varberg låg en restaurang som var med i den förnämliga White-guiden. Vi åt en underbart mör fisk.

Vi ville stanna fler nätter, men det var hårt tryck. Efter förhandlingar på telefon lyckades vi lägga beslag på ett fyrbäddsrum på vandrarhemmet i Steninge. Två nätter fick vi där. Det var ett underbart ställe med fin allmogeinredning - kanske lite plottrig om man vill vara negativ. Men det vill inte jag.

 Steninge vandrarhem

Värdparet Catarina Arvidsson och Per Carlsson var mycket tillmötesgående. Det märktes att de hade vänner och stamgäster som återkom. Frukosten var lite speciell men god. Vi fick Davos-gröt som stått över natten med havregryn i yoghurt och serverades med bär och nötter ovanpå - tydligen något som var populärt i Danmark och Köpenhamn som har en restaurang för enbart gröt. Värdinnan bjöd också på nybakat grovt bröd.

Vandrarhemmet kunde även erbjuda lättare maträtter men bara fram till kl. 17. Så vi gick ner och åt på restaurangen vid stranden. Där var vi inte ensamma, men det gick att få bord. Två gånger åt vi där.

Strandnära öl i Steninge

Vi hade tur med fina dagar och fina kvällar på vår resa, med något undantag. Lite kyligt kunde det förstås bli framåt natten. Strandliv på dagen var vi dåliga på. Vi ville hellre röra på oss och vandra. Det var mycket tång i vattnet också och väldigt långgrunt. Det blev inte så mycket av Västerhavet på det viset men vackra utsikter så det förslog.

Catarina försökte få in oss en natt till, men det var verkligen fullbelagt. Då reste vi vidare söderut till Mellbystrand. Vandrarhemmet där var ungefär som man tänker sig, inget märkvärdigt. Rummet var ganska litet, men duschen var utanför rummet och det verkade som om vi delade den med bara ett annat rum. 

STF i Mellbystrand

Speciellt med Mellbystrand var att bilar körde på stranden och parkerade där. Så när vi varit på cykelutflykt inåt landet till Halmstad avslutade vi med en sväng på stranden. Det var ju lite kul. Senast jag cyklade på en strand var i Palanga i Litauen, där man har milsvida stränder.

Den första kvällen åt vi hämtpizza med rödvin ute på gården, men sedan förstod vi att värdinnan som var från Sydkorea också hade restaurangverksamhet i anslutning till vandrarhemmet. Den ville hon inte göra så mycket väsen av, eftersom hon inte ville få alltför sena kvällar. Så ingen skylt eller annan information fanns om hennes koreanska mat. Den andra kvällen åt vi Bi bim bap som väl var något slags pytt-i-panna med köttfärs, ägg, grönsaker och ris. Gott var det i alla fall, en ny trevlig gastronomisk bekantskap.

Roligt tidigare på kvällen var att min syster med man och barn kom förbi på resa från Polen till Göteborg. De hade haft det riktigt varmt vid den polska kusten och var helt betagna i landet som de så fort som möjligt ville återvända till. Fantastiska stränder och god och billig mat hade de funnnit där.

I Mellbystrand fick vi bo så länge vi ville, så det blev tre nätter. Den sista kvällen hade värdinnan stängt när vi kom tillbaka från en utflykt till Torekov i Skåne, där vi ätit lunch med vänner. Vi hamnade då på en strandkrog. Vi framhärdade i att vara vid havet den sista kvällen, fast det blåste svinkallt. Det hjälpte inte mycket att vira sig in i de filtar som erbjöds. Det blev ett tufft farväl till Hallandskusten.

Fler bilder och anteckningar från utflykter och hemresan genom Småland och Västergötland hittar ni på mina Instagram- och Facebook-konton.

Vardagsinteriörer för en ny marknad (Pehr Hilleström på Sven-Harrys)

En piga höser såppa utur en kiettel

Jag fick en anledning att besöka Sven-Harrys konstmuseum i Vasaparken. Man visar Pehr Hilleströms 1700-talsmålningar med bara några dagar kvar, och i går fanns möjlighet att lyssna till ett föredrag av Mikael Ahlund, universitetsantikvarie i Uppsala, om "Pehr Hilleströms bildvärld" med undertiteln "Kärleken till vardagen".

Det började lite olyckligt. Ahlund talade för tyst och ville eller kunde inte höja rösten. Vi fick vänta på den räddande ängeln som kunde installera mikrofonen. Men sedan fick vi oss mycket intressant till livs.

Pehr Hilleström var prästson från enkla förhållanden. Men han visade begåvning och fick redan som elvaåring påbörja sin konstnärliga utbildning. Som så många andra tillbringade han tid i Paris. Han började som textilkonstnär och gjorde praktik på Les Gobelins. Han började måla först vid 30 års ålder. I måleriet fann han inspiration i holländska stilleben från 1600-talet och i de franska 1700-talsmålarna Boucher och Chardin. Den förra med sina aristokratiska modeller, den senare mer borgerlig.

Hilleström har gjort en egen förteckning över sina målningar - 1 065 stycken - och försett dem med talande beskrivningar. Han var Sveriges mest produktiva 1700-talskonstnär, och han fick sina målningar sålda. Hur kunde han bli så framgångsrik? Jo, han visste att verka som entreprenör. Han riktade sig till det nya borgerskapet. Han annonserade i tidningar och öppnade sin ateljé. Men det som kanske är  mest intressant för oss i dag är att detta också påverkade hans motiv. Visst var han hovmålare också, men de till omfånget stora verken framstår som stelare än vardagsbilderna. Dessa är mindre till formatet - det gör dem ju också billigare. I dem känner köparen igen sig. Trots det franska inflytandet är föremål och klädedräkt omisskännligt svenska. Och målningarna skildrar agerande personer. Ofta är det kvinnor i hemmet. De musicerar, läser eller studerar teckningar. Deras tjänstefolk hjälper till med påklädning eller serverar. En del tavlor gjorde han i flera exemplar, vilket visar på den efterfrågan som fanns.

Hilleström var en mycket mångsidig skildrare av den gustavianska kulturen. Han var närvarande vid viktiga evenemang och fester, avbildade också teater- och operascener.

Unik var Hilleström med sina målningar av smedjor och gruvor. Han var den första som målade arbetande människor. Järnbrukens övre skikt köpte. Det hårda slitet skildrades tekniskt korrekt i härdens sken. Ljuset är imponerande återgivet hos Hilleström, både i smedjorna och i hemmen. En piga kan hålla handen för ett talgljus, men vi kan följa dess återsken på föremål och väggar.

Eldskensmåleri var en särskild genre, där konstnären också var flitig. I Stockholm brann det ofta. Folk var rädda att deras hem skulle brinna upp - det hade Hilleströms gjort en gång - men man var också fascinerad av elden. Tavlorna var eftersökta.

Pehr Hilleström var nära vän till Carl Michael Bellman. Hans teckningar återfinns i den senares visböcker. Sin kärlek till vardagen delade han också med Bellman. Det är Hilleströms interiörmålningar som hänger på Sven-Harrys, med undantag för en eldsvåda på Högbergsgatan.

Det var första gången jag besökte museet. Efter att ha tittat på tavlorna begav jag mig upp till takterrassen, där man kunde betrakta moderna skulpturer. Det var också givande. Nere på marken, i väntan på föreläsningen, slog jag mig ner på uteserveringen med en liten portion matjes med öl. Det var inte billigt.

Avslutning i pingstens tid

Vem är poeten?

I går var det avslutning i bibelgruppen. Tur att det var Siv som stod för fikat, för då fick vi både hennes berömda sockerkaka och hallongrottor med kokossmak. Mums!

Vår samtalsledare Gunnar delade ut en dikt som han hade predikat kring i söndags. Men varken han eller vi visste vem poeten var. Jag sa att jag skulle hem och googla. Men jag hittade inget annat än en länk till Svenska kyrkan som var ett sammanträdesprotokoll från Hallstahammars kyrkliga samfällighet i maj 2013. På slutet hade man lagt in dikten under titeln Andens tid. Men inget om upphovsmannen eller kvinnan bakom. Jag tänkte på Ylva Eggehorn men nej, och jag sökte på flera av versraderna. 

Hör av er om  ni vet något!

I alla fall passar inledningsstroferna fint in på försommaren som vi nu äntligen fått en smak av. Min vandring genom Högalidsparken upp till kyrkan kantas av lummig grönska och ljuvliga dofter. Syrenerna slår ut nu!

Sammankomsten började med allmänt svammel. Till slut blev Anne-Mi otålig och undrade om vi inte skulle öppna biblarna. Först bad Gunnar en bön med tack för Guds och människors gåvor, resultatet av händers arbete, och om att Anden skulle vara med oss i läsningen. Nu var det inget vanligt kafferep längre.

Vi fortsätter att läsa Andra Mosebok om israeliternas uttåg ur Egypten. Gunnar som varit på plats i Sinai berättade om koptiska munkar som skjutsat honom i militärjeep och pekat ut Moseberget, om skira blommor som kan leva några dagar i öknen och om hur man kan gräva sig ner till fuktig sand och framställa vatten.

Han ursäktade att han "rabbinerade" så mycket. Han delgav oss sin kännedom om judiska tolkningar av skriften. Om att det inte handlade om ett utvalt folk utan om ett folk som sagt ja. Om ett folk som var framför andra i den meningen att de banade väg. De ville satsa på det heliga. "Herren steg ned på berget i eld", står det i slutet av Andra Mosebok 19 kap. Det är judarnas pingst. Han talar med Moses, och i 20 kap delger Moses det judiska folket de budord som Herren gett honom.

I dem har vi utgångspunkten för nästa termin som börjar den 9 september. Tage hade uttryckt önskemål att vi inte bara skulle läsa utan också samtala om viktiga frågor. Jag påminde om det, och han hade ett förslag: Hur ska man leva som en god kristen? Det godkändes av gruppen, och jag kände att hösten kommer att bli spännande. 

Kristinas Nice och mitt (Kristina Svensson, Mitt Nice)

Eftersom jag känner Kristina Svensson visste jag att hon skulle komma ut med en guidebok om Nice. Det är en plats som jag fattat tycke för. Första gången var jag där första maj, då man demonstrerade och sålde liljekonvaljer. Nice ligger vid Franska rivieran och har ett behagligt klimat året runt. Staden är ganska stor så den kan erbjuda mycket av nöjen, som kulinariska och kulturella begivenheter. Och Medelhavet är där förstås. En bra kombination. Jag införskaffade ett exemplar av "Mitt Nice".

Jag och min man föll genast för Kristinas hållning till staden. Hon inleder: "Att sitta på en uteservering i flera timmar och iaktta folklivet - det är Nice för mig." Så skönt och avkopplat.

Men vi gillar att röra på oss också. Därför tar vi tacksamt emot tipset att man kan vandra kustvägen till Villefranche-sur-Mer. Det var dit vi åkte med tåget och badade när vi var i Nice sist, i juli 2005.Där finns en liten sandstrand och gott om restauranger. Det är inte skönt med stenarna på stranden och på botten i Nice. Därför skriver Kristina också att man får tänka på att ha badskor med sig om man vill bada inne i staden. Det låter njutningsfullt när hon beskriver en heldag på en privat strandklubb. Men billigt är det inte. Det kostar mellan 20 och 25 euro att få tillgång till solsäng, parasoll och andra bekvämligheter. En riktigt bra restaurang kan också höra dit, fast då får man förstås betala en gång till.

Stranden ligger nedanför den berömda Promenade des Anglais, och på andra sidan ligger exklusiva Negresco. Hotellet har två restauranger, Chantecler med två stjärnor i Guide Michelin och Brasserie Rotonde som är en något enklare variant. Kristina menar att Chantecler nog är Nice bästa restaurang - det vill inte säga litet. Vi var i Nice för att fira silverbröllop, så vi ville unna oss en champagne på Negresco. Vi bad om att få sitta inne. De har en uteservering också, men man vill ju smaka på miljön. Rotonde var inredd som en gammaldags karusell. Som tur är rör den inte på sig längre. Då hade vi kunnat sätta bubblorna i halsen.

Negresco överskuggade allt. Därför minns jag inte var vi åt den kvällen. Men jag kommer speciellt ihåg två restaurangupplevelser i Nice. Den ena var den lilla restaurangen Chez Palmyre i Le Vieux Nice, Gamla stan. Menyn var handskriven och genuint fransk. En dam i 80-årsåldern lagade all mat själv och kom ut och hälsade på gästerna. Kristina är öppen för tips från läsare. Hon publicerar dem på sin sajt tomatsallad.nu/mitt-nice. Det här är mitt. Jag ser på nätet till min glädje att restaurangen finns kvar. Men den har övertagits av en ung kock. Han använder bara färska råvaror från marknaden. Köket beskrivs som mirakulöst bra. Och en trerättersmeny kostar bara 15 euro.

Den andra smakupplevelsen var den ljuvliga desserten Profiteroles nere i  hamnen. Det var min första, men man blir fast. Trots att den är mycket mäktig med både mördegskaka, glass, grädde och chokladsås. Jag tror den har italienskt ursprung, men då är det inte konstigt att den serveras i Nice.

Kristinas förslag på utflykter tar vi tacksamt emot. Vi har inte besökt bergsbyarna ovanför Nice utan istället gjort längre resor upp i Provence. Konstnärsbyn Saint-Paul-de-Vence med det berömda museet Fondation Maeght är en charmig ort. Men om man inte gillar att vada genom busslaster ska man åka vidare till Vence, skriver Kristina. Där finns en fin gammal stadskärna.

Det är också roligt att få veta att den italienska gränsstaden Ventimiglia har så mycket att erbjuda. Den har vi bara erfarenhet av som tågstation.

Kristina skriver inte om hur man tar sig till Nice, och det är väl ganska onödigt. De flesta tar förstås flyget. Men vi har faktiskt kommit med tåg flera gånger. Senast med nattåget från Strasbourg, där vår son studerade. Det var helt okej och billigt dessutom.

Boende finns inte heller med. Kristina bor i Antibes som hon för övrigt ska ge ut en bok om snart: Strövtåg runt Antibes.Vi hyrde en liten studio med sovloft en bit upp i staden mot järnvägsstationen. Där svettades vi ganska rejält utan luftkonditionering och med en sliten  fläkt som vi inte vågade använda. Så det stället rekommenderar vi inte. Men vi hade utsikt över ett livligt folkliv långt in på natten. Det får bestämt bli Nice snart igen!