Den lyssnande, läsande och skrivande kvinnan

Christ in the House of Martha and Mary, National Galery of Scotland, Edinburgh

På Vermeers 1600-talsmålning har Marta stannat upp i sina sysslor och lyssnar till Jesus. Hennes syster Maria sitter stilla vid hans fötter. Maria har i kristen tradition och kultur fått representera det kontemplativa livet och Marta det aktiva. Men Maria har också blivit en förebild för kvinnor med kreativa ambitioner som de tidiga psalmförfattarna och litteratörerna.

Det är rogivande, tycker jag, att beskåda en flicka som läser hos Vermeer.

 A girl reading a letter by an open window, Gemäldegalerie alte Meister, Dresden

Eller en dam som skriver.

Lady writing a letter with her maid, National Gallery of Ireland, Dublin

En modernare variant från förra sekelskiftet är

Vid frukostbordet, Laurits Andersen Ring, Nationalmuseum, Stockholm

Bortvända kvinnofigurer återfinner vi hos Vilhelm Hammershøi från samma tid. Statens museum for kunst i Köpenhamn ställer ut honom under rubriken Hammershøi och Europa till och med den 20 maj.

Interiör med skrivpulpet och ung kvinna

Hans målning öppnar upp för steget från att läsa andra till att skriva själv.

Albertus Pictor och världens bästa pastasallad

För första gången besökte jag Stockholms läns museum som ligger i Sickla. Vilken tillgång! När man kommer in möts man av människor i olika åldrar som filmats på Sergels torg. De berättar var de bor i Stockholm, hur länge de bott där, var de bodde förut och så vidare. Det blir en levande bild av en växande storstad.

Men det var Albertus Pictor, kyrkomålaren från 1400-talet som drog mig dit. Han finns representerad i ett trettiotal kyrkor, de flesta i Uppland, så han var inte obekant för mig. De rikaste samlingarna som jag sett var nog i Härnevi och Härkeberga.

På grund av hans tillnamn Ymmerhausen tror man att Albertus kom till Sverige från den tyska staden Immenhausen. Dock finns inga spår kvar där efter honom. I Arboga fanns han inskriven som borgare 1465 och torde redan då vara en utlärd mästare. Det var en förutsättning. 1473 gifte han sig med änkan till en målarmästare och slog sig ned vid Norreport i Stockholm. Det latinska namnet Pictor betyder att han både var målare och pärlstickare. Han broderade på textil. Albertus Pictor dog 1509.

Han kom till vårt land under en för hans verksamhet mycket gynnsam period. Kyrkan var rik. Under 1400-talet bytte man ut trätaken mot nya valv i tegel. Dessa kalkades vita och väntade bara på att bli bemålade. Skräcken för tomrummet, horror vacui, gjorde att de inte bara fylldes med scener från den bibliska historien utan också med rankor och andra schabloner.

På 1700-talet vitkalkades många av de medeltida kyrkorna på grund av den tidens konstsyn och liturgi. På 1800-talet återupptäcktes medeltiden och man började en restaurering, från början ganska hårdhänt, senare med mer vänliga metoder.

Konstgenren memento mori - kom ihåg att du är dödlig - var framträdande på kyrkväggarna. Shackspelet med döden får illustrera utställningen på hemsida och programblad.

Täby kyrka

Bilden för tankarna till Ingemar Bergmans film Det sjunde inseglet. Den gjorde ett starkt intryck på mig, kommer jag ihåg från min skoltid.

Albertus Pictor hämtade många av sina bilder från det tyska trycket Biblia Pauperum, de fattigas bibel. Adam och Eva finns med, Noas Ark, Jona i valfiskens buk och många andra från både Nya och Gamla testamentet. Lekare med instrument är ett mer profant inslag hos honom.

En rekonstruktion av hur lutspelaren i Härkeberga ursprungligen sett ut. När blymönjan möter kalken blir rött till svart.

Jag trodde att predikan kom att hållas på svenska först efter reformationen, därav målningarnas pedagogiska betydelse. På en skärm i museet står emellertid att predikan hölls på svenska medan liturgin var på latin. Men guiden tror att prästerna använde sig av Albertus Pictors bilder i sina predikningar.

I Lids kyrka finns ett självporträtt. På det tidstypiska språkbandet ovanför står skrivet: Memento mei Alberto, pictor huius ecclesie. Kom ihåg mig, Albertus, denna kyrkas målare.

Foto: Pia Melin som har skrivit en avhandling om Albertus Pictor

Tänk vad många fina utflyktsmål alla dessa kyrkor är! Jag rekommenderar er också att åka eller promenera till Sickla. Hemifrån mig vid Hornstull är det en fin väg längs Årstaviken, sedan lilla färjan över till Hammarby Sjöstad och fortsatt vandring längs Sickla kanal.

Utanför museet och kulturhuset Dieselverkstaden ligger en av mina favoritrestauranger, Tutto Italia. Deras varma pastarätter kan ni göra bättre hemma. Men pastasalladen är världens godaste!

Tomater med mozzarella, carpaccio, salami, kronärtskockor, oliver, soltorkade tomater ...

Ett glas vin serveras till om man så önskar. Uteserveringen ligger i skyddat läge. Jag har kunnat sitta där både tidig vår och sen höst. Ägaren växlar gärna några ord med er om hur han startade sin verksamhet i början av 70-talet med att baka pizza i en vanlig hyreslägenhet.

 

När kommer han tillbaka?

I bibelgruppen i går talade vi först om den gångna söndagens texter, tredje söndagen i påsktiden. Den gode herden är temat. Psaltaren 23, "Herren är min herde, ingenting skall fattas mig" som den inleds i den nya översättningen fångade vårt intresse en bra stund och särskilt då Bibel 2000:s nya språkliga dräkt. Jag tycker för min del att den nya versmelodin i stället för "mig skall intet fattas" bryter av det poetiska uttrycket. Andra reagerar på att ålderdomliga men vackra ord som "han vederkvicker min själ" har bytts ut mot "han ger mig ny kraft". I 1917 års utgåva lär fler poeter ha varit inblandade. I den senaste har man haft ambitionen att gå tillbaka till grundtexten. Men att bägaren som flödar över blir till en bägare fylld till brädden är väl lite futtigt. Och att jag ska få bo i Herrens hus evinnerligen är något annat än att Herrens hus ska vara mitt hem så länge jag lever, som det står i den nya versionen.

Phillip Keller som själv är herde har skrivit en vägledning. Den 23e psalmen finns på svenska på antikvariat och på engelska hos Adlibris. Han känner fårens naturliga miljö och har utifrån den format en innerlig läsning.

Det är en vacker psalm - kanske den vackraste. När jag öppnar min konfirmationsbibel ser jag att det är Psaltaren 23 som prästen i Ljusdals församling har angett som min följeslagare. Vad många vägar jag har gått sedan den dagen!

Nästa söndag är den fjärde i påsktiden. Då är rubriken "Vägen till livet". I den andra årgångens evangelietext finner vi de välbekanta och starka orden av Jesus om att han är "vägen, sanningen och livet". Men nu är det den första årgången som läses. Där återvänder kyrkan till Jesus avskedstal till lärjungarna inför påsken. Han säger: "En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen." Först ska han bli korstfäst och dö. Sedan ska han återuppstå.

Men efter att ha visat sig för lärjungarna vid några tillfällen försvann han igen! Mina tankar går till Jonas Gardells diskussion om Kristus återkomst som jag refererat tidigare. Kristendomen var en apokalyptisk rörelse. Dess viktigaste budskap var att slutet då Messias skulle återvända var omedelbart förestående. Varje förklaring till varför Guds rike dröjer är en omtolkning av vad den historiske Jesus själv lärde ut, menar Gardell. Och redan Lukas var inne på den vägen: Guds rike är inom er.

Kan vi inte nöja oss med det? Vad mer begär vi egentligen?

Varför montera ned de högernationellas myter?

I går hamnade jag öga mot öga med en asatroende. Det var på Historiska museets panelsamtal om vikingar, där jag satt i publiken. John Chrispinsson var en nyfiken och rolig moderator. I övrigt medverkade arkeologen Anna Lihammer som snart kommer ut med en ny bok om vikingatiden, L G Nilsson som projekterar ett vikingacentrum på Djurgården och Gunnar Andersson från Historiska museet som arbetar med en ny, stor vikingatidsutställning som ska turnera i Europa och öppnar i Holland i maj.

Och så var det, enligt programbladet, rådsgoden Martin Domeij från det asatroende Samfundet Forn Sed Sverige som har 300 medlemmar. (Är det särskrivning eller något annat?) På hemsidan presenterar man sig som "ett registrerat trosamfund [stavn!] för utövare av nordisk naturreligion". Man hämtar inspiration från "skandinaviska förkristna traditioner, anpassade till vår tid och våra förutsättningar". Det låter inte alltför frånstötande. Martin Domeij var också en prydlig ung man i stram hästsvans och välansat skägg. (När jag skriver det här inser jag att det måste ha varit hans familj som var med i Från Sverige till himlen som sändes i SVT den 13 april 2011.) Temat för diskussionen på museet var "Vems är vikingen?" Där passade han förstås in.

Chrispinsson frågade om Martin verkligen trodde på Tor, Oden och Freja. Jo, de fanns. Hade han då inget problem med det som hänt det senaste årtusendet? Nej. Asatron har legat under ytan hela tiden. Och ett blot är inget värre än att sätta ut gröt till tomten. På vårblotet i Uppsala åkallar man gudarna, tackar, ber, skålar och offrar mat och dryck.

Martin visste inte vems vikingen är. Vikingen tillhör väl alla. Hans samfund missionerar inte men vill naturligtvis att fler människor ska känna till dem. Han vill att knäppgöksbilden ska försvinna. De som vill bli medlemmar får skriva under på att de delar vårt samhälles värderingar.

När Gunnar Andersson frågar om någon dött i samfundet blir Martin ställd. Ni har väl i alla fall borgerlig begravning? undrar han men får inget riktigt svar. Förmodligen är alla så unga att de inte tänkt på att utarbeta några ceremonier för döda.

Moderatorn vill att panelen säger något om det de skulle vilja uppleva under vikingatiden. Om det fanns en tidsmaskin? Den kvinnliga arkeologen skulle bara vara där och känna in tidsandan.  Vd:n för Vikingaliv AB skulle inte ha något emot en riktig vikingafärd med båt och allt. Museimannen skulle inte våga ta chansen. Han tror att det skulle bli obehagligt att hamna bland vikingarna. Inte så mycket på grund av rädslan för våld och hemskheter utan snarare det faktum att han och vikingarna inte skulle förstå varandra mentalitetsmässigt. Intressant.  Rådsgoden var inne på samma linje. Han var osäker på om han skulle vilja tillbaka dit.

Anna Lihammar menar för övrigt att hon inte ser något samband mellan sig själv och det som hände för tusen år sedan. Hon är inte formad som person av vikingatiden. Det kan låta som en självklarhet, men icke desto mindre är det så man ofta tänker i förhållande till historien, att den har format oss på något sätt. Och visst, vi lever inte i ett nu utan kopplingar bakåt. Men att vi som geografiskt lever på vikingarnas plats tusen år senare skulle ha något särskilt gemensamt med dem är väl ganska befängt.

En ung man i publiken påpekar att det nog inte heller lönar sig så mycket att försöka dekonstruera de högernationellas myter. Att Karl XII inte var en särskilt bra kung biter till exempel inte på dem. De hittar alltid nya. Jag håller med. Institutionernas kamp mot extrema grupper som vill ta över historieskrivningen är nog inte så produktiv. Men att söka sanning och sprida kunskap är stort nog.

Så till vikingarnas hjälmar: Hade de horn? Nej. Enligt Gunnar Andersson var upphovsmannen till den livskraftiga symbolen en scenograf vid premiären av Wagners Ringen. Hornen sattes på den ondes hjälm.

Fast på en gård i Västergötland (Katarina Fägerskiöld, Åsen)

Skildringar av lantarbetare. Vad tänker ni på då? Kanske på Ivar Lo-Johanssons sörmländska statare eller John Steinbecks kaliforniska fruktplockare. Jag tror inte att jag har stött på någon som är författad efter 1930-talet.

Nu har jag läst Katarina Fägerskiölds debutroman Åsen (Bonniers) som handlar om en kvinnlig hjälpreda på en gård i Västergötland. Tidsmarkörerna är inte så många, men det finns EU-bidrag och hennes mobil är tung i fickan. Då har vi nog att göra med mitten eller slutet av 1990-talet.

Det är en ganska så ingående beskrivning vi får av de olika sysslorna. Huvudpersonen planterar vitlök, sätter upp stängsel, kör rundbalspress och slaktar kor. Det är inte varje dag vi får läsa om sådant. Sofi har hamnat på gården som en arbetsmarknadsåtgärd och blivit kvar. 

Det råder en vemodig stämning i berättelsen. Allt får vi genom Sofis medvetande, och hon står liksom vid sidan av sig själv. Hon drömmer att något ska komma till henne. Efter några år är hon som fastrotad på platsen och i familjen som hon arbetar åt: "Det var ett system och hon var en del av det."

På omslaget skriver förlaget att det handlar om att slösa bort sitt liv. Jag tycker att det är att ta i lite. Sofi är ung, och vet inte vart hon ska ta vägen. Det är en vanlig åkomma i tjugoårsåldern. Men hon lär sig nya saker och lever tätt inpå naturen. Hennes iakttagelser växer ut till prosalyriska passager som lyckligtvis förtar en del av det depressiva anslaget.

Slutet är oväntat. Dåligt psykologiskt underbyggt, skulle man också kunna säga. Men det är befriande, och boken är på det stora hela fint sammanhållen.

Uppfinningsrik filmhistoria (The Artist)

Min dotter trodde när hon var liten att jag som barn levt "på den svartvita tiden". Det hade hon sett i album. Tänk då på de stackare som levde under den stumma!

Den svartvita epoken har man ibland vågat återvända till. Peter Dalle använder sig i Skenbart av en 40-talsestetik. Men en film som dessutom är stum! Jag hade inte tänkt gå. Ändå måste jag ta reda på vad som kan vara så bra med en nyproducerad stumfilm. Den fick fem Oscars. Att jag skulle sitta som fastklistrad i biofåtöljen hade jag aldrig trott. The Artist är bra!

En stjärna som faller är temat. I en skådespelares privata tragedi gestaltas brytningstiden mellan stumfilm och talfilm. George Valentin (Jean Dujardin) är den firade aktören. Hans namn för tanken till Rudolph Valentino som spelade förste älskare och avgudades av kvinnor världen över. Han dog bara 31 år gammal före ljudfilmens intåg. Peppy Miller (Bérénice Bejo) är stjärnan i stigande. Hon är en dansös med ambitioner som av en slump kommer i Georges väg. Han hjälper henne in i filmateljéerna. Men vad händer med honom själv? Han skrattar ut en provtagning med ljud. Det skulle han inte ha gjort!

The Artist använder sig inledningsvis av den romantiska komedins schabloner och uttryck. När George får ångest över det nya som händer ändras tonen. Expressionismen slår igenom med buller och bång. I en mardröm ger allt distinkta ljud ifrån sig: kammen han tar upp från bordet i sin loge, glaset han ställer tillbaka. En fågelfjäder som flyger i luften landar på marken som en bomb. Själv kämpar han med att få fram ett ord. Genialt!

Det fanns de som klarade övergången. Charlie Chaplin och Buster Keaton tillhör dem. Greta Garbo blev en ännu större stjärna efter ljudfilmens genombrott. Efter att hon gjort flera Selma Lagerlöf-filmatiseringar i regi av Victor Sjöström och Mauritz Stiller lanserade Hollywood henne med orden "Garbo talks!"

Det är en film om film, men handlingen kan ses mer allmängiltigt. Människor har svårt att hålla jämna steg med ny teknik. Generationer ställs mot varandra. Slutet är i alla fall sprudlande hoppfullt. Det finns en lösning för den som tror sig förbrukad. Det låter sentimentalt, jag vet, men här ansluter jag mig till genren.

Var finns ansvaret? (Marianne Jeffmar, Älska mig - ändå!)

Jag blir nyfiken på Marianne Jeffmars senaste roman Älska mig – ändå! (Podium). Enligt pressmeddelandet är den en uppgörelse i form av en terapeutisk dialog. Om rätten och tvånget att skriva ska den också handla. Det intresserar mig.

Det är den första bok jag läser av författaren, och jag känner inte till hennes privatliv. Det finns dock flera inslag i och omkring texten som tydligt pekar mot en självbiografisk berättelse. En ”autofiktiv roman” säger undertiteln eller ”handledning i autismspektrumstörningar”. Mottot vänder sig till barn och barnbarn: ”för att ni och världen så småningom ska förstå”. I efterordet skriver författaren under eget namn att upprinnelsen till romanen var en bild i en dröm. Bakom hennes stol stod en svartklädd kvinna, ett av hennes jag, och talade strängt till henne.

Terapeuten som jaget samtalar med heter Anna Maria, ett anagram av författarens förnamn och samma namn som huvudpersonen i boken. Denna kvinna ska alltså gå till rätta med sig själv i mogen ålder. Mycket handlar om männen. De står på rad och går omlott i hennes liv. Hon lurar dem och bedrar dem, men hon utnyttjas också av dem. Det är en situation omvänd den Strindberg brukar beskriva: Hon får försörja männen och skriva deras romaner. Mycket passion har funnits i hennes liv men också mycket plikt som tynger och stänger in. Det är en ganska så hopplös skildring. Jag frågar med henne själv: "Hade de inte också ljusa dagar?”

Konflikten mellan egna författarambitioner, rollen som mor och anpassningen till makarna och fästmännen leder till kroppsliga sjukdomar. Hur har Anna Maria hamnat i den ofriheten? Hon har haft en frireligiös skuldbeläggande uppväxt får vi veta. Övergrepp i barndomen antyds också. De skulle ha gjort henne blind för de egna barnens utsatthet. Dikter, drömmar, sagor och dagboksanteckningar interfolieras, men den enda lärdom som dras av allt är att hon lider av ett autistiskt handikapp. Det framstår som en vädjan om ansvarsbefrielse från en kvinna som beskyllts för att sakna empati. Men visst kan det vara sant.

                                                                                       

Från Koranen till Bibeln (Joseph Fadelle, Le prix à payer)

På flygplatsen i Luxemburg finns tre bord med pocketböcker, ett med engelskspråkig litteratur, ett med fransk och ett med tysk. Jag är ute efter en fransk pocket och ögonen faller på Joseph Fadelle, Le prix à payer. Enligt baksidestexten handlar det om det pris en ung irakier får betala för att konvertera från islam till kristendomen.

Det är ett högt pris. Han blir bortförd av sin egen far och bröderna. En hög ayatolla utfärdar en fatwa, en dödsdom över honom. Han hamnar i fängelse och blir torterad. Boken börjar med en scen i öknen i Jordanien. Hans familj har letat upp honom där han är i landsflykt med sin fru, son och dotter. En farbror siktar på honom med pistol.

Mohammed al-Moussaoui, som han hette innan han konverterade, är näst äldste sonen i en förmögen och inflytelserik shiamuslimsk familj i Bagdad. I rakt nedstigande led är de ättlingar till Profeten. Hans äldre bror har dött i Iraks krig med den unga republiken Iran. Fadern lyckas med sina kontakter skjuta upp Mohammeds militärtjänst, men till slut går det inte. I början av 1987 vid 23 års ålder blir han inkallad. Hans uppgift verkar dock inskränka sig till att sköta vapen och förråd på betryggande avstånd från fronten.

En chock drabbar Mohammed när han kommer till regementet. Han ska dela rum med en kristen man. Det är Massoud som med sina 44 år egentligen skulle vara för gammal men som får stanna i tjänst i flera månader innan misstaget rättas till. Om kristna har Mohammed liksom sin omgivning fördomar. De luktar illa, och deras tro är perverterad. De kristna tillber tre gudar, och Jesus säger att man ska älska sina fiender.

Mohammed vill rädda Massoud ur hans villfarelse. Han finner honom sympatisk och bildad när han väl har tagit steget att närma sig honom. Men den unge soldaten får tag i den äldres bok om Jesus mirakler och blir fascinerad. Något sådant har han aldrig tidigare stött på. Han frågar om de kristna har en bok som Koranen. När han får veta att Bibeln finns med Gamla och Nya testamentet inser han att det blir svårare att omvända Massoud. Denne vill inte heller genast låna sin rumskamrat Bibeln. I stället ber han honom att läsa Koranen. Det gör Mohammed varje år under Ramadan, men Massoud undrar om han har förstått varje ord. Han uppmanar honom att läsa på djupet och ingående.

Läsningen blir svår och långsam. En stötesten bland andra för Mohammed är att Koranen insisterar på att beskriva mannens överlägsenhet över kvinnan. I andra suran vers 223 står till exempel: ”Edra hustrur äro en åker för eder; besöken alltså eder åker efter behag”.  Hans imam bekräftar att mannen får göra vad han vill med sin kvinna. Han får rådet att studera Profetens liv för att förstå bättre. Men att denne gifter sig med en flicka på sju år eller tar sin adoptivsons fru till hustru gör Mohammed nedslagen. Imamen säger att det är därför Koranen har förbjudit adoption!

Det går som det går. När Mohammed fått låna en bibel fastnar han för Jesus ord i Johannesevangeliet: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra”. Tillsammans med en utsträckt hand i en dröm som föregått läsningen blir orden till en uppenbarelse. De blir för Mohammed en personlig kallelse från den man han ska komma att följa. Den tro som han förut såg som underlägsen islam blir nu till en källa av glädje och frihet som inte fanns i hans tidigare religiösa praktik. Fader Vår är för honom som en lugnande balsam långt från den påtvingade bönen fem gånger om dagen.

Möjligheten att få närma sig det kristna budskapet med en annans fräscha ögon och öppna hjärta fängslar mig. Snart övergår dock boken till en berättelse om förföljelse, nog så spännande, men det kommer att handla mer om de kristnas svåra situation i muslimska länder än om den egna trons utveckling. Joseph, som han kallar sig som kristen, och hans familj blir äntligen döpta på jordansk mark. Men det är först efter att ha landat på Orly i augusti 2001 som de får ro att leva som kristna. Och i Frankrike inser de att de inte är de enda konvertiteterna från Irak.

Joseph kämpar med viljan att förlåta. Han känner fortfarande ett hat mot sin gamla familj som är orsaken till det lidande han gått igenom. Hedern, ryktet och utanpåverket skulle bevaras till varje pris. 

Han är oförsonlig också i sin inställning till islam. I en intervju i en katolsk tidning säger han att islam är det sämsta som mänskligheten har producerat. Det är en den enda religion som befaller att man ska döda. Han vill rädda muslimerna undan islam!

Recensionen i franska L’Express betonar att hans historia är sann. Det är ett vittnesmål om vad miljoner kristna får gå igenom varje dag. Det är en förföljelse som man borde tala mer om. I Nigeria, Pakistan, Egypten, Irak, Marocko, Algeriet och Malaysia dödas kristna varje vecka. Muslimer diskrimineras i Europa. Men det finns inte ett land i världen där Profetens trogna behandlas så illa som de kristna på muslimsk mark.

Joseph Fadelles bok som kom ut för två år sedan i Frankrike har blivit en storsäljare, och författaren har varit fullt upptagen med att resa runt och hålla föredrag. Översättningar är planerade till flera språk, men än så länge kan jag inte se att Le prix à payer finns annat än på tyska och portugisiska. Das Todesurteil finns att beställa på Adlibris.

En kärlekshistoria i sin fulla rätt (En kongelig affære)

I går var jag på en riktig kvalitetsfilm. Det var premiär för En kongelig affære (eng. A royal affair). Samma intressanta utsnitt av Danmarks historia skildras i P O Enquists Livläkarens besök. En 15-årig brittisk prinsessa gifts bort med Christian VII (Mikkel Følsgaard). Caroline Mathilde spelas av Alicia Vikander. Chocken blir stor när hon får erfara att hennes man är en labil person som behandlar henne utan empati och slänger ur sig vad som helst vid hovets middagar. Som stöd för den psykiskt sjuke kungen anställs läkaren Johann Struensee (Mads Mikkelsen).

Caroline och Johann finner varandra i det hemliga intresset för upplysningens tänkare och idéer. Till det nya hemlandet har hon med sig böcker som är censurerade i Danmark. Struensee författar själv förbjudna skrifter. Denna själarnas gemenskap leder över till en farlig passion. Men det är ingen kärlekshistoria som enkom förts in för att skapa romantik. Den är en integrerad del av den politiska situationen. Dessutom är den sann.

Europa är kring 1770 på väg mot den franska revolutionen. Med drottningens goda minne får Struensee ett starkt inflytande över kungen. Från att ha varit helt passiv vid konseljens sammanträden inför Christian sufflerad av sin läkare den ena reformen efter den andra. Till slut ikläder sig denne själv, efter att ha tillskansat sig fullmakt av kungen,  rollen som upplyst envåldshärskare. Men det får inte fortgå länge.

Enquist har misstänkt regissören Nikolaj Arcel och det danska Zentropa för att ha plagierat hans roman. De hade tidigare hört sig för om rättigheterna som då redan var sålda på annat håll. Nu ska utgångspunkten vara romanen Prinsesse af blodet av danskan Bodil Steensen-Leth. Men en författare kan ändå inte ha upphovsrätt till ett historiskt skeende. Det räcker inte att han eller hon har gjort grundlig research för sin bok. Däremot får man inte kopiera språkliga uttryck eller en särskild struktur hos en berättelse.

Det är en film som håller mig fången från början till slut. Skådespelarnas insatser är berömvärda, kanske särskilt Følsgaards. Det kan inte vara lätt att spela psykiskt störd med alla humörskriftningar, från de grövsta till de knappt förnimbara, som återspeglas i ett naket ansikte.

Ondska utan nåd (Karin Fossum, Jag kan se i mörkret)

Jag läser Karin Fossum, Jag kan se i mörkret och vet att det är en deckare, men ändå. En ondskefull människa har vi att göra med. Det framgår redan av första sidan. Icke desto mindre har en tredjedel av boken gått innan han blir mördare. Eller var det tidigare? Det finns gråzoner där vi kan känna igen oss själva, ställen där vi hade kunnat hamna av en olycklig slump.

Det är ett medvetande vi får stiga in i, tankarna hos en ensam illvillig man som föraktar svaghet. I sitt omvårdande yrke har han tillfällen att plåga totalt utlämnade människor. Det dröjer innan arbetskamraterna anar vem han är. Som hos Gogol är djävulen klädd i överrock.

Hur kan vi vilja följa en sådan människa? Vi är nyfikna förstås på hur det ska gå. Författaren leder oss framåt med sitt trots innehållet njutbara och klara språk.

Berättelsen har också ett genialt enkelt upplägg som återspeglar Riktors (!) inrutade tillvaro som kommer att brytas upp i ett absurt och nyckfullt spel. Fossum introducerar här mordutredaren Randers. Hans och huvudpersonens samtal har drag av den maktkamp som utspelas mellan Raskolnikov och förhörsledaren i Brott och straff. I likhet med hos Dostojevskij vet vi också vem förövaren är. Det är en analys av motivet som återstår.

Men hos Fossum finns ingen nåd. När handlingen har lett mig till att önska till och med Riktor ett bättre liv slår ödet till. Slutet är överraskande som sig bör. Det är en deckare trots allt.

Känner vi igen honom?

I evangelietexten annandag påsk slår Jesus följe med ett par av lärjungarna som är på väg till Emmaus. Men de känner inte igen honom. Först efter att han lagt ut skriften för dem och brytit av brödet öppnas deras ögon. Andra söndagen i påsktiden läses Johannesevangeliets berättelse om när Jesus visade sig för lärjungarna vid Tiberiassjön. De förstod inte att det var han. Men när efter en natt utan fångst Jesus visar var de ska lägga ut nätet och det fylls över måttan med fisk förstår de att det är Herren.

Ser vi själva när Jesus kommer? Känner vi igen honom? Det undrar vi i bibelgruppen. Jag tror att vi känner igen honom när han griper in i vårt liv. När vi erkänner att det är han då är han där.

Påskens vittnen är temat för andra påsksöndagen. Kyrkan är nu inne i första årgångens läsning. I tredje årgången står Tomas som kommit att kallas tvivlaren i centrum. De andra lärjungarna vittnar om att de har sett Herren, men han tror det inte om han inte får sticka fingret i spikhålen. När Jesus kommer till dem en vecka senare genom reglade dörrar uppmanar han Tomas att röra vid hans händer. Då kallar Tomas honom: "Min Herre och min Gud". Jesus säger: "Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror."

Vi är olika personligheter, tänker jag. En del kräver tydliga tecken för att tro. Andra tackar glatt ja vid första bästa tillfälle. Men Jesus godkänner båda hållningarna.

Fredrik Modéus skriver i Konturer av tro att både ett kritiskt sinne och ett öppet hjärta är viktiga när man närmar sig den kristna tron. Det är i sin ordning att man tänker för att förstå hur saker och ting hör ihop. Men utan ett öppet hjärta kan man tro att man måste förstå mer än vad som är möjligt. I vissa lägen måste man bara släppa kontrollen och ta emot.

Någon i gruppen menar att tacka nej är synd men inte att tvivla.

Naturalistisk könskamp (August Strindberg, Fröken Julie)

I en tv-inspelning av Fröken Julie från 1969 är det midsommarafton på Löfstad slott. En dogma-liknande kameraföring sveper i Keve Hjelms regi över kökets kopparkastruller och vedspisen där Kristin gör en dekokt åt frökens hund, grevens stövlar som får betjänten Jean att kröka rygg och skiftningarna i de medverkandes ansikten. Bibi Andersson och Thommy Berggren är suveräna i sina rappa repliker. Kerstin Tidelius spelar köksan med beslutsamhet.

Som i ett klassiskt drama får tjänarna inviga oss i händelserna. Fröken Julie är galen, säger Jean till Kristin. Hon beblandar sig med folket, och befaller honom att bjuda upp henne. Att hennes hund behöver medicin efter att ha umgåtts med grindstugans mops är ett förebud om det tragiska slutet.

Jean dricker vin. Han fantiserar om att öppna hotell i Schweiz. Fröken dricker öl. Hon gör sig gemen. Han har en dröm om natten att han ligger under ett träd och vill stiga upp till toppen. Bara han når den första grenen ska det gå. Hon vill sjunka i sin dröm, djupare och djupare ned genom jorden. Där blir symboliken övertydlig.

Fröken Julie stiger inte ned. Hon faller. När de legat med varandra förändras maktkampen. Med grevens pengar ska hon bli ett medel för honom att genomföra sina drömmar.

Nu föraktar de varandra. Första grenen var rutten, säger Jean. Segern var för lätt vunnen. Julies historia ger en kondenserad bild av Strindbergs kvinnosyn. Hon har blivit uppfostrad till halvt kvinna halvt man. Julies mor hade jämlikhetsidéer och var tillika en bedragerska gentemot sin man. Det handlar om klasskamp men också om könskamp, raffinerad och vulgär på samma gång.

Genom de tre enheterna, handlingens, tidens och rummets, prövar Strindberg naturalismens hypoteser om arv och miljö. Jean är en folkets son, oförstörd, kraftfull medan fröken Julie kommer från en depraverad överklass. Kristin vet sin plats. Hon har fötterna på jorden och står fast i sin kristna tro. Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga ån för en rik att komma till himmelriket, säger hon. Men nu hör fröken till de yttersta, och då kan också hon få nåden.

Strindberg var inspirerad av mesmerismens idéer om magnetisk överföring mellan människor av tankar och känslor. Han låter Julie bli hypnotiserad i slutscenen. Jean lägger sin rakkniv i hennes hand.

Denna uppsättning som nu har ett antal år på nacken är den mest övertygande jag sett. Fröken Julie ska från överklassens blonda kyla falla ned genom lidelsen, inte som Lena Ohlin vara mörk och sinnlig från början. Inte heller uppskattade jag till fullo Thommy Berggrens egen regi när pjäsen sattes upp senast på Dramaten med Mikael Persbrandt och Maria Bonnevie. Den slog över i det vulgära.

Så passa på om ni missade påskaftonens föreställning att se reprisen på SVT24 den 15 april!

Påskdagen - Kristus är uppstånden!

Prästen i Svenska kyrkan Fredrik Modéus skriver i Konturer av tro att han tycker det är viktigt att ställa frågan om Jesus verkligen har uppstått. Uppståndelsen är kärnan i den kristna tron. Evangelisterna skildrar händelseförloppet på olika sätt. Det gör det trovärdigt. De har inte försökt skriva sig samman. Dessutom förändrades lärjungarnas liv sedan de mött Jesus igen. De fick kraft att ta sig ur sin förtvivlan och blev till och med beredda att ge livet för sin tro.

Närmare än så kommer han inte ett bevis för att uppståndelsen verkligen har hänt  - i det yttre. Men det är en berättelse som flyttar in i hans inre. När en livskris gör livet svårt att leva kan uppståndelsens väg genom död till liv ge kraft att stå ut en dag till. Han skriver att han inte orkar bära sitt mörker om han inte får tolka det i ljuset av Kristi uppståndelse. Uppståndelsen påminner honom om att inget på djupet kan hota hans liv.

Det är den kraftfulla modell som kristna världen över lever i. Många riskerar sina liv för den. Det kan ni läsa mer om snart i min recension av Joseph Fadelle, Le prix à payer. Boken handlar om det pris en irakier får betala när han konverterar till kristendomen. Det är ett högt pris - han blir utstött av sin familj, fängslad och torterad. Men han betalar det för att få bli döpt, komma till nattvardsbordet och leva med Jesus. Det är en sann historia, och sitt öde delar han med många kristna i muslimska länder.

Själv stämmer jag med glädje in i psalm 153 på påskdagsmässan i Högalidskyrkan: Livet vann, dess namn är Jesus!

I samma klass (Snön på Kilimanjaro)

Nu har jag sett två filmer om solidaritet på kort tid, och det skadar väl inte. I Kaurismäkis Mannen från Le Havre gick människor ihop för att hjälpa en flyktingpojke mot myndigheternas ingripande. I Robert Guédiguians Snön på Kilimanjaro som utspelar sig i Marseille finns inte denna sammanhållning. Snarare handlar det om personligt civilkurage. Det är nog en del av budskapet.

Klyftan mellan generationerna är en annan aspekt. När äldre arbetare får lämna sin plats på en verkstad i hamnen i Marseille får de avgångsvederlag och en hygglig pension. Unga står utan skyddsnät.

Den fackliga ledaren Michel drar lott om vilka som får gå, men han är sjyst nog att lägga sitt eget namn bland de andra lapparna. Han har en villa med havsutsikt, sin fru Marie-Claire som han älskar och barn och barnbarn. Visst blir det lite tomt utan jobb, men det är svårt att tycka synd om honom där han sitter på sin terrass med en pastis eller när han och frun omgiven av familj och vänner firar bröllopsdag.

Så ställs allt på sin spets i en våldsam scen. Jag blir förvånad över mina egna sympatier, men jag har väl blivit styrd av regissören att vända upp och ned på mina moralbegrepp.

I Snön i Kilimanjaro ställs inte klass mot klass. Där finns avgrunderna i samma klass.

Långfredag - syndarens glädje

Under långfredagen står korset i centrum, lidandets kors, dödens temporära seger. Vid den tredje timmen, klockan nio på morgonen, spikas Jesus fast vid korset. Vid nionde timmen, klockan tre på eftermiddagen, ger han upp andan efter att ha sagt med hög röst: Det är fullbordat! Redan i de orden finns det godas seger. Det är löftet som tränger igenom.

På långfredagen iakttas även eukaristisk fasta. Det är den enda dagen på året som kyrkan inte firar nattvard.

Förr i tiden hade man tråkigt på långfredagen. Så minns också jag den dagen från min barndom. Kanske var det till och med tråkiga program på tv. I dag är det en dag som erbjuder alla andra dagars aktiviteter och förströelse.

Om man väljer att vara i stillhet på Stora fredagen kan man meditera över korsets mysterium. Vad innebär det att korset är frälsningens instrument? Svarar det mot en djupt personlig erfarenhet i våra liv? Peter Halldorf skriver i Heligt år att ”detta mysterium kan vi bara förstå när sorgen över våra synder väcker den ånger som för till omvändelse”. Han menar vidare att utan hjärtats förkrosselse kommer inte långfredagen att bära frukt i våra liv. Då först kan vi ta emot Jesus ord från korset: ”I dag skall du vara med mig i paradiset”.

Fredrik Modéus försöker i Konturer av tro bena ut korsets mystik med hjälp av tre modeller från teologins historia. Enligt den objektiva försoningsläran vill Gud det sanna och rätta, men synden har stängt vägen mellan Gud och människa. Jesus tar som ställföreträdare för människan på sig synden och öppnar vägen till Gud. I den subjektiva försoningsläran är Gud subjektet i en kärleksfull gärning gentemot människan. I den är också försoningen beroende av den enskildas svar. För henne gäller det att ta emot och bejaka. Den dramatiska försoningsläran betonar att långfredagens korsdöd är ett uttryck för Guds kamp och att den gestaltar det godas seger över det onda.

Modéus ställer frågan vad dessa läror vill berätta för honom. I den första får han syn på sin synd som är det som står i vägen för hans sanna människoblivande. Det handlar om den bortvändhet som gör att man missar målet med sitt liv. Den subjektiva försoningsläran innebär en ovillkorlig kärlek som gör att han vågar komma till korset med sitt livs smärta och tillkortakommanden. Guds kärlek hjälper honom att tro att någon har varit före i det svåra. Den dramatiska försoningsläran ger honom inspiration att ställa sig på det godas sida genom aktiva val. Dessa innefattar bland annat att försonas med andra och förlåta utan att kräva något tillbaka.

Jag har som många andra moderna människor problem med syndabegreppet. Därför tar jag gärna till mig den definition Modéus väljer. Att en mördare syndar och att vi syndar när vi skadar andra och gör orätt mot dem håller vi nog med om. Men att bekänna sin synd för att få förlåtelse vid varje mässa är lite svårare. Jag brukar säga till Gud: Du vet vad jag har gjort. Jag har nämligen att dåligt syndamedvetande. Jag tycker inte att jag har gjort så mycket ont. Det måste väl vara den största synden av alla. Då är jag syndare i alla fall och kan bli räddad! Halleluja!

För Modéus är, fast han är präst, livets väg fylld av frågor. För honom är trosläran fackelljus som lyser upp så mycket som behövs men bara en bit av vägen. Halldorf framstår för mig som en from man, orubblig i sin tro men lite krävande. Han tycker att även påskaftonen bör ha sin gudstjänst. Vi behöver vara tillsammans på lördagen för att få kyrkans hjälp att begrunda vad det innebär att Guds son ligger död i en grav. Ingen tvingar mig till kyrkan. Vi är långt från det i detta tack och lov sekulariserade land. Men när jag kommer dit i min läsning vill jag göra revolt mot det dystra. Jag har gått igenom en svår tid och tackar Jesus för varje dag jag får känna glädje och iver. Jag ska gå på bio i dag. Sen ska ni få läsa vad jag tyckte om filmen.