Pandemin och de äldre

I dag, i coronatider, har jag varit på mässa igen. Den mäktiga Högalidskyrkan var förstås ännu glesare besatt än vanligt. Varannan bänk var spärrad med ett blått band och psalmböckerna utlagda med rejält mellanrum. Ingen kör sjöng. Nattvarden bestod bara av brödet och gavs under tystnad. Det var fint ändå att vara där. Min psalmbok innehöll ingen gudstjänstordning, och jag brydde mig inte om att hämta någon. Jag tyckte att jag var med mera när jag inte tittade ner i papper. 

I höst har jag börjat återgå till det normala, trots mina 68 år. Att gå i mässan hör dit. Jag håller avstånd till främmande, men min man och jag har nu några gånger träffat vänner inomhus. Fast bara två åt gången, i dotterns familj alla fyra förstås med barnen.

Något som jag är väldigt glad för är att jag börjat på jympan igen på Friskis & Svettis. Det är mindre grupper där nu. En ledare hade slutat med att springa runt, en annan hade det kvar konstigt nog. Men jag höll mig undan. 

Jag har inte åkt med kollektivtrafiken sedan i mars och inte flugit sedan i februari. Vår lilla bil har varit till stor glädje vid utflykter. Men på fredag ska vi flyga till Luxemburg och sonens familj. Vi ska fira dotterns treårsdag, och storebror har skollov.

Jag är inte rädd för smittan på flyget. Munskydd är obligatoriskt, och i det lilla planet sitter man två och två. Då får man ingen okänd bredvid sig. I Luxemburg ska man bära munskydd på offentlig plats som i affärer och på restauranger när man inte sitter vid bordet. Jag såg på bilder som sonen skickat att de vuxna hade munskydd på ett barnkalas utomhus.

Luxemburg har också fått fler covid 19-fall i höst men man går inte i nuläget ut med nya restriktioner. Det berättade premiärministern igår på en presskonferens. Man vädjar till människors solidaritet. I Luxemburg som i många andra länder ber man inte "les vulnérables", riskgrupperna, att hålla sig undan. Man vädjar i stället till andra att vara försiktiga och ansvarsfulla.

I Sverige uppmärksammas nu mer och mer i pressen hur man har behandlat de äldre under pandemin. Det har funnits riktlinjer från chefsläkare som har uteslutit äldre på särskilda boenden från sjukhusvård. Trots att det funnits platser på geriatriska avdelningar. Vi vet också att de höga dödstalen främst har drabbat de äldre. Folkhälsomyndigheten sade att det inte behövdes skyddsutrustning - för att det inte fanns sådan! Det skulle räcka med att de anställda inte gick till jobbet sjuka. Att de utan symptom kunde smitta ville man inte ta på allvar. Inte förrän i juni kom rekommendationer om visir och annat skydd. 

Vad ska man säga om en sådan hantering? Ohederlig är ett ord. Oetisk är en annan. Från flera håll sades också att de gamla skulle ändå dö inom några månader. Cyniskt är en annan benämning som passar in. Tänk dig själv att du bor på ett äldreboende, kanske är multisjuk men ändå upplever glädje att leva, och då blir fråntagen din rätt till liv! Jag blir mörkrädd. Och Sverige som länge velat vara en humanitär stormakt! 

Behandlingen av de äldre under pandemin andas 30-tal. Omvärlden står frågande inför så många döda. Vid slutet av 1990-talet uppmärksammades de svenska tvångssteriliseringarna utomlands. Ska vi hamna i liknande läge igen - och denna gång för något som hänt alldeles nyss?

Svenska kyrkan deltar inte i debatten nu vad jag kan se. Jag hittar dock ett debattinlägg i Dagens Nyheter den 24 juni från Sveriges kristna råd. Där ställs frågan: "Hur nära är den praktik som vi har sett i Sverige under denna pandemi det som kallas eutanasi?"

Mässa i Högalidskyrkan under pandemin

 

I dag var jag för första gången på mässa sedan pandemin började. Jag tycker om att ta nattvarden. Det är den som hela mässan inramar. Men i dessa tider är det inte riktigt som vanligt.

Högalidskyrkan är stor som en katedral, så att få in 50 personer utan trängsel är inga problem. I bänkarna var psalmböckerna redan utplacerade, bara tre i varje. Det var säkert tre meter emellan. När det var dags för fridshälsning ombads vi att hälsa varandra på behörigt avstånd utan handslag. Nattvarden gick till så att bara brödet delades ut och det under tystnad. Prästen sa inte "Kristi kropp för dig utgiven". Det var väl för att han inte skulle andas på oss. Likväl var det en giltig nattvard. Fika fanns framdukad i vapenhuset, men de deltagande uppmanades att gå ut på trappan när de hämtat sitt kaffe. Detta om corona-anpassningen.

Det var en fin mässa kring "Ett är nödvändigt" som Jesus säger till Marta när hon klagar över att systern Maria inte hjälper till. Hon sitter bara och lyssnar vid Jesus fötter. 

Predikan delades upp på två personer. Diakonen berättade om människor han träffat i sitt arbete som burits av sin tro trots svåra umbäranden. Det kunde vara flyktingar. Men han hade också mött kvinnor som plågats av att vara en Marta som fick ta för stort ansvar för det praktiska. En Maria kunde också känna sig missförstådd.

Prästen nämnde att Marta ofta blivit illa behandlad av kyrkan. Men det var ämnet för en annan predikan, sa han. (Jag har skrivit om det tidigare här på min blogg: "Marta och Maria - bibelverser som provocerar".) I dag ville han att vi hos oss själva skulle söka det som var nödvändigt. Han uppmuntrade oss att stanna upp, lyssna och låta mysteriet fylla oss. Det stora och viktiga är att ge plats åt Guds tilltal.

Min fantastiska coronasommar

Förlåt om min rubrik är provocerande! Många av er har nog behövt hålla er undan, varit försiktiga och inte kunnat träffa vänner, barn och barnbarn. Måtte ni snart kunna göra det! 

Jag har haft det oförskämt bra men är också oerhört glad och tacksam för det. Jag fyller 70 om ett par år, så jag inser riskerna med att få Covid-19. Under våren har jag och min man träffat vänner och barnbarnen i Stockholm utomhus. När de senare varit ifrån förskolan en vecka och föräldrarna hade semester kunde vi umgås med dem som vanligt. En vecka på landet tillsammans. Så fint.

Sen handlade det om att kunna träffa sonens familj som bor i Luxemburg. Vi hade ställt in en resa dit i slutet av mars. Vi hade inte sett dem på ett halvår. Morgonen dagen då de skulle ta flyget hit ringde sonen och sa att dottern var förkyld. De sköt upp resan tre dagar. Det är lätt att boka om i Coronatider. Och så fick de provtas. Alla var negativa. Vilken lyx för oss att ta emot en färskt testad familj! Vi blev inte smittade av barnens förkylning heller. Tre veckor stannade de. Kusinerna fick också leka med varandra. Ja, det blev en mycket fin sommar.

I coronatider 2020

En bukett liljekonvaljer från hemligt ställe

Det är nästan tre månader sedan jag skrev på min blogg. Så får det inte vara. Eller hur? Jag har inget särskilt att skriva om nu, tycker jag, men gör det ändå.

De senaste åren har mina inlägg handlat om mitt bibelstudium tillsammans med andra i Högalids församling. Nu är det sommar, så vi skulle inte haft några möten ändå, men vi fick sluta i förtid på grund av coronaviruset.

Det finns inga mässor heller att gå på i kyrkan. Jag ser i kalendariet att på söndagarna finns det halvtimmeslånga andakter och musikstunder, men jag har inte kommit mig i väg. Jag har gått in och tänt ett ljus någon gång men inget mer. Jag saknar riktiga mässor, att få ta nattvarden, men det är kanske bland det värsta ur smittsynpunkt. Jag såg emellertid en digital skärtorsdagsmässa från Uppsala. Där deltog några få. De fick bara bröd, drack inte vin. Så tror jag att det alltid är i katolska kyrkan. Men jag längtar tillbaka till vår vanliga mässa med både bröd och vin.

Ensam läser jag inte Bibeln, inte efter att ha avslutat referenslitteraturen om Lukasevangeliet som jag skrev om sist. Av mitt umgänge med den kristna tron återstår för närvarande bara mina små tysta samtal med Jesus. Men kanske är det de som är kärnan?

Mest tacksägelse är det faktiskt. Visst har jag fått ställa in saker, resor och umgänge. Att inte träffa barnbarnen som vanligt har varit det svåraste. De två pojkarna som bor i Stockholm har vi träffat utomhus med föräldrarna. Det är mycket bättre än inget förstås. Men att mysa i soffan med en barnbok har vi inte vågat än. Barnbarnen i Luxemburg har vi inte träffat alls sedan i början av januari - vi fick ställa in resan i slutet av mars - men mycket FaceTime har det blivit. Fyraåringen ringde flera gånger per dag under en period. Visst tycker han om oss, men det tekniska har förstås också en tjusning. Och i kväll var det plötsligt lillasyster som kunde själv! Nu ser vi fram emot att träffas här om en månad.

Något som många har gemensamt med mig i år är att ha varit mycket ute i naturen. Maken och jag har tagit vår lilla bil ut på många utflykter sen i mars. Vi har vandrat i skog och mark i Stockholmstrakten. I Nackareservatet finns många promenadvägar. Sjön Flaten runt har också varit en favorit. En fin promenad längre bort var Strandvägen i Nynäshamn.

Jag har aldrig följt växtligheten så nära som denna vår. Jag kan inte sätta namn på allt, men videungen kom i slutet av mars, almarna slog ut före björkarna, kastanjerna blommade efter det. Och hägg kommer före syrén. Jag fick dock en tillrättavisning på Instagram när jag kallat en brudspirea för hägg. På Facebook påpekade man att min svarthakedopping nog var en sothöna. Man lär så länge man lever. Vitsippor, som varit ymniga på många ställen, plockade jag i början av april. Tussilago fann jag först en vecka senare. Och de blev aldrig många utmed dikeskanterna. Blåsippor såg jag i mängder. Men de är ju fridlysta. Liljekonvaljer plockade jag i början av juni. Nu är det dags för smörblommor, hundkex, rödklöver och midsommarblomster.

Så mycket vackert i Guds vackra natur! Jag har aldrig följt växandet så nära någon vår. Vilken motsats till all smärta och död som gömt sig bakom sjukhusens väggar! Och det är inte slut än.

Jag läser Bibeln ensam

Att läsa Bibeln ensam är inte optimalt, men nu under coronavirusets framfart träffas inte bibelgruppen. Helt ensam är jag inte. Jag har Tom Wright, "Lukasevangeliet för alla" som följeslagare. Här vill jag dela med mig av några höjdpunkter i mitt läsande.

I Lukas 10:38-42 skildras ett besök av Jesus hos systrarna Marta och Maria i Betania. De var goda vänner till honom. Men Marta beklagar sig. Hon tycker att systern skulle vara henne mer behjälplig med hushållssysslorna. Då svarar Jesus att Maria, som sitter och lyssnar vid  hans fötter, har valt den bästa biten. Jag har intresserat mig mycket för detta bibelstycke och tidigare skrivit om det här. Hos Wright finner jag en kraftfull kommentar om Jesus och Maria från Betania.

Det radikala var att Maria betedde sig som en man. Maria hade överskridit en viktig gräns i hushållet. Det var närapå en skandal att en kvinna slog sig ner obesvärat bland män. Att sitta vid en lärares fötter var en utpräglat manlig roll. Att sitta vid någons fötter betydde att man var dennes elev. Maria har intagit platsen som en blivande lärare och förkunnare av Guds rike, skriver Wright. Och Jesus bekräftar hennes rätt att göra det.

Tom Wright har också några tröstande ord om tron, en tro som i dessa tider kanske inte får lika mycket näring av andra. Det handlar om senapskornet. Apostlarna ville att Jesus skulle ge dem större tro. Då svarade han: "Om ni hade tro så stor som ett senapskorn skulle ni kunna säga till mullbärsträdet där: Dra upp dig själv med rötterna och plantera dig i havet! Och det skulle lyda er."

Wrights kommentar är att det inte är stor tro vi behöver utan tron på en stor Gud. Tron är som ett fönster som man kikar ut genom. Avgörande är inte hur stort fönstret är utan hur stor Gud är. "Om det är Gud skaparen, den Gud som verkar i Jesus och i anden, så kommer den minsta glugg ge dig tillgång till en kraft som du aldrig har kunnat drömma om."

Slutligen vill jag återge vad Tom Wright skriver om det eviga livet och himlen. I samband med Guds rike och "den kommande tiden" har det grekiska ordet för tid ofta översatts med "evig". Men evigt liv betyder inte bara en tillvaro utan slut utan avser även livet i den kommande tiden. Det har vi tillgång till redan nu genom tron och dopet.

Vad är då himlen? Himlen är Guds dimension av skapelsen, skriver Wright. Vi kan komma till himlen redan i dag om vi hör till de människor som låter sitt jordiska liv styras av himlens normer och syften. Trösterikt men också uppfordrande.

Bibelgruppen och coronaviruset

På grund av smittrisken ska bibelgruppen inte träffas i kväll. Därför skriver jag om min egen läsning av Lukas

Jesus i Simons hus

med hjälp av Tom Wright, "Lukasevangeliet för alla".

Vi hade kommit till rubriken Älska era fiender i kap 6. Där återfinner vi välkända bibelord: "Slår någon dig på ena kinden, så vänd också fram den andra". Och längre ner den gyllene regeln: "Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem". Det första om att vända andra kinden till känns onekligen tillspetsat. Men Wright menar att den gud vi har att göra med är generös, han är annorlunda. Det goda som Gud gör kommer alla till del, både de som förtjänar det och de som inte gör det. Tänk bara på Jesu ord vid korsfästelsen: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de  gör"! (Lukas 23:34) Jesus är inkarnationen av denna godhet. Om alla  i samhället tog Jesus på allvar skulle det inte finnas något våld och ingen orättvisa, skriver Wright. 

Orden längre fram:"Kan väl en blind leda en blind?" och "Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?" syftar enligt Wright på de olika judiska rörelserna vid Jesu tid. Vi ska inte anamma falska läror. Vi ska välja rätt ledare.Att se fel hos andra är också tillämpligt på de olika trosinriktningarna. Wright skriver även att Bibeln är full av judisk humor. Det visar dessa liknelser på. Jag har personligen inte funnit mycket sådant. Det enda som jag tycker är roligt är när Jesus säger att de som har öron ska lyssna!

I kap 7 botar Jesus en officers tjänare. Officeren är inte jude, men han är vän av det judiska folket och har låtit bygga en synagoga. Han skickar efter Jesus. Av ödmjukhet stoppar han dock Jesus innan han har hunnit fram till huset. Han är inte värd att ta emot honom men vet att ett ord  från Jesus räcker för att tjänaren ska botas. Jesus förvånas över en så stark tro som  han inte ens fann bland israeliterna. Officeren hade visshet om att när Jesus befaller sker något.

När Jesus möter ett sorgetåg med en änka som har förlorat sin son grips han själv av medlidande. Han rör vid likbåren utan rädsla att bli oren och återuppväcker den döde. Wright påpekar att här finns ekon från Första kungaboken 17, där Elia räddar en änkas son, och Andra kungaboken 4, där Elisha, en annan profet, återupplivar en änkas son. Jag föreställer mig att vid den tiden var en son avgörande för en änkas försörjning och överlevnad.

Wright uppmanar oss att tänka på något som vi bävar för nu eller i framtiden. Att drabbas av coronaviruset kanske ligger nära till hands? Vi ska föreställa oss att Jesus närmar sig, talar, rör vid oss och befaller. Han kanske inte säger det vi förväntar oss eller gör det vi vill. Men, skriver Wright, "om han infinner sig med sin närvaro är det just det som du bäst behöver. När han väl finns där mitt i allt kommer du att orka ta dig igenom det". 

I Lukas 7:18-35 skickar Johannes, som sitter fängslad, bud till Jesus för att fråga om Jesus är den som ska komma. Jesus ber då Johannes lärjungar att berätta för Johannes om tecknen, om vad Jesus gjort när han botat sjuka.

Efter det talar Jesus till folket. Gick de ut i öknen för att se ett strå som vajar för vinden? Strået syftar, skriver Wright, på det som avbildas på Herodes Antipas mynt. Jesus frågade alltså om de sökt efter en ny kung, en världslig härskare. Någon med dyrbara kläder skulle de inte heller  hitta i öknen. De finns i palatsen. Sökte de då efter en profet? Johannes är mer än en profet, säger Jesus. Han är budbäraren som ska visa vägen. Han är den som profeten talade om i Malaki kap 3:1. "Se, jag sänder min budbärare, han skall bana väg för mig. Plötsligt skall han komma till sitt tempel, den härskare som ni ber om, den förbundets budbärare som ni begär. Se, han kommer, säger Herren Sebaot." Malaki var verksam i mitten av 400-talet f Kr. Han var den siste av de gammaltestamentliga profeterna. Enligt judisk tradition dog profetians ande ut med Malaki, läser jag i inledningen till Malakis bok. 

Herodes ville döda Jesus, sägs det längre fram i Lukas 13:31. Därför var Jesus inte tydligare med vem han själv var i Lukas 7. 

I Lukas 7:36-50 läser vi om kvinnan som smorde Jesu fötter. En farisé, Simon, hade bjudit Jesus till sig. Alla fariséer var inte kompromisslösa, påpekar Wright, och denne var kanske uppriktigt nyfiken på Jesus. Kvinnan var synderska, står det, och sökte upp Jesus när hon fick reda på var han var. Hon vätte Jesu fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår. Hon kysste hans fötter och smorde dem med balsam. Mycket erotiskt eller hur? Jesus låter sig beröras av en synderska. Inte heller här är han rädd att bli oren. Eftersom kvinnan visat stor kärlek och stark tro förlåter Jesus hennes synder. När vi har med Jesus att göra kastas de sociala konventionerna över bord. Men denna berättelse ska inte förväxlas med den smörjelse som beskrivs i de övriga evangelierna och  utspelar sig närmare Jesu död. Det läser jag i Wikipedia.

Jag slutar här, så kanske vi kan börja med kap 8 när vi ses nästa gång, när det nu blir. Jag vill bara starkt rekommendera en fantastisk österrikisk operaföreställning från 2018 som visas på svtplay en månad till. Det är "Salome" med libretto av Oscar Wilde och musik av Richard Strauss. Den är enastående på alla sätt och vis: tematiskt, röstmässigt, musikaliskt, scenografiskt. Och så finns det en biblisk historia i botten.

Fariséerna, Jesus och lagen

Ernst Barlach, Lehrender Christus

Resten av bibelgruppen är glad för att jag tar hand om bredvidläsningen. Jag läser Tom Wright, "Lukasevangeliet för alla" och försöker med hjälp av den boken tillföra vår läsning ytterligare synpunkter.

Igår läste vi om fiskafänget i Gennesarets sjö i Lukas 5 kap. På Jesus uppmaning att lägga ut de tomma näten igen får fiskarena en så stor mängd fisk att den är nära att få näten att brista. De som lyssnade och såg greps av bävan. Detta blev till en liknelse när Jesus sade till Petrus att han skulle vara med honom och fånga människor - kanske inte så fint uttryck, tycker vi. I alla fall är den kallelse Petrus får intressant. Vi vet att han, när det spetsar till sig, kommer att förneka Jesus tre gånger - innan tuppen gal.

I kap 6 utser Jesus de tolv "som han kallade apostlar: Simon, som han också gav namnet Petrus, och hans bror Andreas, Jakob, Johannes, Filippos, Bartolomaios, Matteus, Tomas, Alfaios son Jakob, Simon, som kallades seloten, Jakobs son Judas och Judas Iskariot, han som blev förrädare." Ordet apostlar som kommer från grekiskan betyder budbärare, fick en i gruppen upp när hon googlade. Vi säger ofta att Jesus hade tolv lärjungar, men lärjungarna var tydligen en vidare krets.

I nästa stycke hade "en mängd lärjungar och en stor folkmassa" kommit att lyssna på Jesus och få sina sjukdomar botade. Det står att de som plågades av onda andar blev hjälpta och att alla försökte röra vid Jesus, för att det utgick kraft från honom. Han botade alla. Innan vi läste detta stycke hade vi just undrat om Jesus bara botade enskilda eller också en stor mängd människor. Vi fick svaret ganska direkt. Men det är nog ett av få stycken i Bibeln. Annars är det individuella mötet med människor så avgörande. Jesus återupprättar sjuka och utstötta människor.

Igår kväll fick vi många exempel på när fariséerna är ute för att testa och avslöja Jesus. Fariséerna brukar vi bara se som onda fiender till Jesus. Tom Wright förklarar att de var en messiansk rörelse bland många vid den tiden. Deras lösning var att på något sätt blidka Gud genom en särskilt sträng hållning till lagen, Toran. Om det israeliska folket klarade det skulle Gud befria dem från de romerska ockupanterna. Jesus såg de som en konkurrent som äventyrade deras mål. Därför slår de hårt ner på Jesus när han synes överträda lagen.

Jesus botade en lam man och gav honom Guds förlåtelse. Det kan bara Gud själv göra genom prästerna i templet, menade fariséerna. Jesus åt med tullindrivaren Levi och hans sällskap. De betraktades som syndare, eftersom de tjänade den romerska makten och tog ut pengar också till sig själva. Fariséerna slog ner på att Jesus hade detta umgänge. Jesus svarar då att han kommit för att omvända syndare, inte rättfärdiga. Att Jesus och hans följe inte fastar utan äter och dricker blir en annan anklagelsepunkt. Varför skulle bröllopsgästerna fasta medan brudgummen är med dem? är Jesus svar. Fariséerna anklagar också Jesus för att bryta mot sabbaten när han gör gott och botar sjuka. Jesus var jude. Han förkastade inte lagen men bröt mot den när det gällde livet.

Vi slutar vår läsning med Jesus saligprisningar av de fattiga, hungrande och gråtande och verop mot de rika, mätta och skrattande. Wright skriver att det inte är en dygd att vara fattig men att detta handlar om att världen behöver vändas upp och ned för att råda bot på orättvisorna. Veord mot oss här som är mätta är i alla fall lite svårt att ta emot.

Jesus framstår som en revolutionär. Det är dock lite knepigt att ta till sig när man hört hans ord om att ge kejsaren vad kejsaren tillhör. Hur förhåller sig Jesus egentligen till den världsliga makten? Man kanske bör komma ihåg att uttalandet om kejsaren i Markus 12:13-17 också det hör till en situation, där fariséerna försöka snärja Jesus.Jag hittar några förklaringar på nätet av en pastor Christian Mölk.

Själv tycker jag inte att man ska ge Jesus en partitillhörighet. Wright menar att om alla trodde på den generösa gud som Jesus inkarnerar och var lika generösa själva då skulle världen se helt annorlunda ut.