Marta och Maria - bibelverser som provocerar

Om man ska försörja sig som litteraturforskare måste man förstås hela tiden ha projekt på gång. Redan innan jag var klar med Emmanuel Bove hade jag börjat skissa på något nytt. Det skulle handla om de bibliska systrarna Marta och Maria. I Lukas 10:38-42 kan vi läsa om dem:

Medan de var på väg gick han i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.” Herren svarade henne: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”

Det var ord som provocerade mig starkt på ett personligt plan. Den drivkraften skulle jag använda mig av för att utreda motivet i ett litterärt sammanhang. Hur hade berättelsen om Marta och Maria tolkats i skönlitteraturen av olika författare under olika tidsperioder?

I den teologiska litteraturen har Origines (d.253/254) läsning blivit vägledande för senare uttolkare. För honom representerar Marta vita activa och Maria vita contemplativa. Den feministiska teologen Elisabeth Shüssler Fiorenza menar att man i de traditionella läsningarna har ställt kvinna mot kvinna och placerat henne i beroendeställning till en manlig auktoritet. I själva verket identifierar sig många kvinnor med Marta och reagerar mot att Jesus tar Marias parti. Det är den utåtriktade kvinnan i berättelsen som för sin egen talan som tystas till förmån för den underordnade Maria.

I Nordisk kvinnolitteraturhistoria står att läsa: ”Inga uttalanden av Jesus kan tolkas som att han ansåg kvinnorna underlägsna männen. Han undervisade Maria och sade att hon, i motsats till den tjänande Marta, hade valt den bästa delen”. I samma volym kan vi läsa att de kvinnliga psalmdiktarna på 1700-talet legitimerade sin verksamhet med den positiva tolkningen av Maria och andaktslivet i tidens så kallade kvinnospeglar, bland annat i Olof Kolmodins Biblisk Qwinno-Spegel (1750).

Det är intressant att det med en feministisk utgångspunkt är möjligt att ge företräde åt såväl Marta som Maria. När jag går igenom den svenska romanlitteraturen på 1800- och 1900-talen ser jag att författare som Fredrika Bremer, Hilda Sachs, Anna Lenah Elgström och Sara Lidman föredrar Marta och väljer att skildra en livsväg utifrån hennes exempel. Lidman tar i sin pjäs Marta, Marta (1970) parti för det arbetande folket i Martas gestalt. Hennes exempel visar att bibelstället även kan användas i ett klassperspektiv. Titeln är ett ironiskt lån från Jesus tillrättavisande av Marias syster, skriver Sara Lidman i ett brev till mig: Det är ju alltid ett klankande på ”folket” – det är så materialistiskt!

Hon berättar om en gammal kvinna på en gård i hennes hemby där predikanterna gärna bodde. Efter en ”dånande högmässa” över texten Marta och Maria hoppades de på en stärkande middag. Men den uteblev! Husmodern hittades instängd i kammaren begraven i postillan. Hon hade upptäckt att även hon hade en själ. ”Den far till helvetet om jag fortsätter att bekymra mej som förut om mat och sådana världsligheter! Nu ska jag ta tag i det enda nödvändiga!”

Sara Lidman skriver att i en trakt där de flesta var fattiga hörde Marta till de hemliga favoriterna. Maria var den ”själsfina”, den försörjda som inte betalade ”livets pris”.

Nu är det längesedan jag lade undan forskningsprojektet. Annat kom emellan. Det skulle vara roligt att få synpunkter eller förslag på läsning. Det ser jag fram emot!

Jag var en motvillig Marta

Johannes Vermeer, "Kristus i Martas och Marias hus" (1655)
Foto: Josefin Lilja

I bibelgruppen i går gav jag mer av mig själv än jag brukar. Jag tycker det skulle vara berikande om vi alla kunde göra det oftare.

Vår samtalsledare Gunnar berättade att han umgicks med en intellektuell, bibelkunnig man. Denne uppskattade mycket att höra Gunnar prata men undrade: Vad håller du egentligen på med? Den kristna tron kunde han inte gå in i. Vidare fick vi höra om människor på Maria pol som Gunnar träffade en gång i månaden. Det var de som hade räddats just innan de höll på att falla, sade han. Flera vittnade om änglar och andra andliga uppenbarelser medan den andra halvan inte förstod något. Fast respekt hade de för varandra.

Jag tänkte då på hur man blev troende om man inte hade fått någon uppenbarelse. Jag menade att det är ett val man gör. Man börjar tolka händelser i ett kristet perspektiv, och så läggs det ena till det andra.

Sedan blev jag eld och lågor när vi  kom fram till Lukas 10:38-42. De verserna handlar om Jesus besök hos systrarna Marta och Maria. Deras hem i Betania, där de bodde med sin bror Lasarus, var en plats Jesus gärna återvände till. Det är ett bibelställe som jag har sysselsatt mig mycket med. Jag har till och med påbörjat forskning kring det. Det är för att jag har varit personligt berörd av det. Jag berättade för bibelgruppen om att jag varit en motvillig Marta i förhållande till min egen syster. Du är storasyster förstås? frågade Gunnar. Ja, det är jag. Men jag är så glad att jag i dag är helt fri från de negativa känslorna i samband med Marta-rollen. Det beror till viss del på en förändrad situation. Våra föräldrar är borta. I förhållande till dem fick jag eller intog jag Martas plats. I den mån jag har kvar Marta i mig är det något jag bejakar till fullo. Maria har också mer och mer flyttat in i mitt inre. En medlem i gruppen som kände sig mer som Maria tillade att Mariorna får skämmas när de drar sig undan de praktiska sysslorna.

I samband med min forskning skickade jag ett brev till Sara Lidman. Hon hade skrivit en pjäs med namnet Marta. Då berättade hon om att för prästerna i hennes hembygd i Västerbotten var Maria det fina föredömet, men bland folket var Marta favoriten. Maria var den "själsfina" försörjda som inte betalade "livets pris". Jag har också samtalat i telefon med Vibeke Olsson om Marta. Hon sade att hon själv var en Marta. Hon tyckte om att baka och ordna till kyrkliga möten. När jag erbjöd mig att ta hand om fikat i bibelgruppen nästa gång skrattade Gunnar.

Om ni vill läsa mer om Marta och Maria kan ni göra det här på min blogg. Jag har skrivit om min egen Marta-karaktär i den självbiografiska e-boken Det enda nödvändiga. I Dagen hittar jag en intressant artikel som jag hämtat bilden från.

Den förlorade sonen och Nåden (Bibelgruppen)

Det blir inte så många gånger för bibelgruppen den här hösten. November går bort. Då ska vår samtalsledare och präst Gunnar Lind vara nere i den egyptiska öknen. Han ska undervisa koptiska munkar i själavård och Iotakorset. Det senare är av koptisk tradition men verkar ha tappats bort där. Jag har skrivit här hur positivt jag tyckte det var att få måla in både min glädje och mina tillkortakommanden i korset. Onsdag den 7 december träffas vi igen i gruppen, och det blir den sista gången före jul.

Ännu en ny kvinna har börjat. Hon följer med sin konstnärskollega Maria som har gjort ett uppehåll men kommit igen. Det var så roligt att se den nya deltagaren bli så glad över att återknyta bekantskapen med Bibeln. Hon tyckte mycket om illustrationerna, träsnittsvinjetterna i Bibel 2000. De är gjorda av Kristina Anshelm, enligt Gunnar medlem i Högalids församling.

Ett par nya i gruppen som försvann efter ett par gånger ville inte ha så mycket med Bibeln att göra. De ville bara lyssna. Jag tyckte det var lite märkligt, och det är väl det som lett till att de slutade snabbt. Vi har blivit friare att släppa texten med de nya medlemmarna som är kvar. Det är bra. Vi ska inte vara närsynta. Men det är trots allt ett bibelstudium.

I klostret i Egypten ska Gunnar börja sin undervisning med den förlorade sonen. Det är en mycket tacksam text. Konfirmander brukar få spela upp scenerna, och det blir alltid mycket kreativt. Liknelsen om den förlorade sonen finns i Lukas 15 kap som vi nu hunnit fram till. En av två söner får på begäran ut sin del av farsarvet i förtid. Han ger sig iväg till främmande land och slösar bort hela sin förmögenhet på utsvävningar. Då blir det hungersnöd i landet, och han får vända tillbaka och be fadern om förlåtelse. Fadern bannar inte sin son utan blir glad över att få se honom levande igen. "Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen". Fadern slaktar gödkalven och ställer till en fest. Brodern blir förstås arg, han som hela tiden gått hemma och arbetat och lytt fadern. Han har inte ens fått en killing att festa på med sina vänner.

Innan denna liknelse står i samma kapitel att läsa om det förlorade fåret respektive det förlorade myntet. Gunnar lär oss att budskap som på detta sätt upprepas och inpräntas kallas för semitiska parallellismer. Lärdomen är att Gud blir glad för varje syndare som vänt om till honom. Att synda betyder att vara skild från Gud. Men det som liknelsen om den förlorade sonen innehåller kan vara svårsmält för läsaren. En man i gruppen tycker att de som uppför sig gott och pålitligt också ska ha uppmuntran.

Jag tänker efteråt att Marta och Maria är någon slags kvinnlig motsvarighet. Marta ber Jesus att säga till Maria att hon också ska hjälpa till i hushållet. Då säger Jesus att Marta inte ska göra sig så mycket bekymmer. Maria har valt "det som är bäst", "det enda nödvändiga". Det går inte att ta bokstavligt. Båda delarna, den praktiska och den kontemplativa behövs. Eller hur?

Det finns flera ställen i Nya testamentet, där det verkar som om Jesus menar att man inte ska behöva anstränga sig, som om man kan leva ansvarslöst. Men det handlar om nåden, om att man inte kan kämpa sig fram till Gud och frälsningen. Nåden är gratis, menade Luther som spikade upp teser mot den tidens avlatsbrev. Nästa år är det Luther-år, 500 år efter reformationen. Luther lärde att frälsning inte följer av goda gärningar utan är en fri gåva av Gud. Det är en nåd för den som tror på Jesus och att han har sonat våra synder.

Jag läser Bibeln ensam

Att läsa Bibeln ensam är inte optimalt, men nu under coronavirusets framfart träffas inte bibelgruppen. Helt ensam är jag inte. Jag har Tom Wright, "Lukasevangeliet för alla" som följeslagare. Här vill jag dela med mig av några höjdpunkter i mitt läsande.

I Lukas 10:38-42 skildras ett besök av Jesus hos systrarna Marta och Maria i Betania. De var goda vänner till honom. Men Marta beklagar sig. Hon tycker att systern skulle vara henne mer behjälplig med hushållssysslorna. Då svarar Jesus att Maria, som sitter och lyssnar vid  hans fötter, har valt den bästa biten. Jag har intresserat mig mycket för detta bibelstycke och tidigare skrivit om det här. Hos Wright finner jag en kraftfull kommentar om Jesus och Maria från Betania.

Det radikala var att Maria betedde sig som en man. Maria hade överskridit en viktig gräns i hushållet. Det var närapå en skandal att en kvinna slog sig ner obesvärat bland män. Att sitta vid en lärares fötter var en utpräglat manlig roll. Att sitta vid någons fötter betydde att man var dennes elev. Maria har intagit platsen som en blivande lärare och förkunnare av Guds rike, skriver Wright. Och Jesus bekräftar hennes rätt att göra det.

Tom Wright har också några tröstande ord om tron, en tro som i dessa tider kanske inte får lika mycket näring av andra. Det handlar om senapskornet. Apostlarna ville att Jesus skulle ge dem större tro. Då svarade han: "Om ni hade tro så stor som ett senapskorn skulle ni kunna säga till mullbärsträdet där: Dra upp dig själv med rötterna och plantera dig i havet! Och det skulle lyda er."

Wrights kommentar är att det inte är stor tro vi behöver utan tron på en stor Gud. Tron är som ett fönster som man kikar ut genom. Avgörande är inte hur stort fönstret är utan hur stor Gud är. "Om det är Gud skaparen, den Gud som verkar i Jesus och i anden, så kommer den minsta glugg ge dig tillgång till en kraft som du aldrig har kunnat drömma om."

Slutligen vill jag återge vad Tom Wright skriver om det eviga livet och himlen. I samband med Guds rike och "den kommande tiden" har det grekiska ordet för tid ofta översatts med "evig". Men evigt liv betyder inte bara en tillvaro utan slut utan avser även livet i den kommande tiden. Det har vi tillgång till redan nu genom tron och dopet.

Vad är då himlen? Himlen är Guds dimension av skapelsen, skriver Wright. Vi kan komma till himlen redan i dag om vi hör till de människor som låter sitt jordiska liv styras av himlens normer och syften. Trösterikt men också uppfordrande.

Välkända bibelord i Matteus

Jesus hos Marta och Maria

Vad roligt att vara i bibelgruppen igen! Jag har varit borta två gånger. Vi är ganska många nya nu. En del kommer och går, en del är trogna sedan länge. Gunnar, vår samtalsledare, välkomnar alla. Han tycker att det är fint att vi är fria att delta när vi kan.

Nu är vi inne i Matteusevangeliet, där Jesus undervisar och helar. Men innan vi börjar läsa vill en av deltagarna berätta något. Hon hade fått en hundralapp av en annan kvinna i gruppen som ville betala för kaffet. Det är egentligen inte så vi gör. Vi delar i stället på att ta hand om fikat. Så hon som fick pengarna lovade att ge bort dem till någon behövande. När hon är på väg hem stöter hon ihop med en kvinna med barnvagn. Kvinnan frågar om vägen till socialjouren. Hon har behövt lämna hemmet och sin man. Hon kommer rätt. Socialjouren är alldeles i närheten. Men kanske är hon i behov av hundralappen? Ja, hon tar tacksamt emot den.

Likadant är det med Jesus, säger Gunnar. Han kom gående på en väg, står det i evangelierna, och så stöter han på någon som behöver hjälp.

Så till Matteus: I kapitel sju läser vi många välkända ord:
"Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?"
 "Be så skall ni få. Sök så skall ni finna. Bulta, så ska dörren öppnas."
"Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem."

Jag älskar den andra meningen. Man ska inte ge sig. Då blir man bönhörd. Den tredje meningen är vad vi kallar den gyllene regeln.

Sedan varnar Jesus för falska profeter. "På deras frukt skall ni känna igen dem." Kommer det något gott ur deras tal? Skapar de en god gemenskap eller blir en del uteslutna? Tar ledarna för stor plats? Gunnar påminner om väckelserörelserna på 60- och 70-talet. Mycket var positivt, men en del gick fel.

Missionsbefallningen kallas de slutord i Matteus, där den uppståndne Jesus sänder ut sina lärjungar till alla folk. I kapitel åtta vänder sig en romersk officer till Jesus och ber om hjälp för sin sjuke tjänare. Jesus säger då att han inte funnit någon i Israel med så stark tro. "Jag säger er att många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket." Någon uppmärksammar att där har vi nog fröet till missionsbefallningen.

En bit längre fram följer de svåra och starka orden "låt de döda begrava sina döda" som Jesus sade till en man som ville begrava sin far innan han anslöt sig till lärjungarna. Det diskuterade vi en del kring. Jag sade att med Jesus väljer vi livet. Men det handlar också om att inte komma med undanflykter om att man ska göra något annat först. Vill man gå med Jesus när han vandrar kan man inte stoppa upp följet, menade Gunnar. Jesus är alltid på väg, men han har några viloplatser. Det är Kapernaum, och det är Betania, där han gärna stannar till hos systrarna Marta och Maria och deras bror Lasaros. Någon i vår grupp sade att  när den som talade i texten hade begravt sin far kunde han väl springa ifatt!

Palmsöndag och skärtorsdag

Den vecka som leder fram till palmsöndagen, som infaller nu på söndag, brukar kallas för passionsveckan. Efter den kommer stora veckan eller stilla veckan som vi säger i svensk tradition. Den leder fram till påsken, den största av kristna högtider. Då firar vi Jesus seger över döden.

Det är kärnan i den kristna tron, det som vi återkommer till vid mässan varje söndag. Det ryska ordet för söndag betyder uppståndelse. Det är ett vackert ord, tycker jag: voskresenie.

I ortodox tradition spelar också lördagen som föregår palmsöndagen en viktig roll. Den bär namnet Lasaroslördagen. Jesus uppväcker Marta och Marias bror från de döda. Marta kan framstå som mindre andlig än sin syster, men när brodern dött stannade Maria hemma. Det var Marta som mötte Jesus och bekände sin tro på honom som Guds son (Johannes 11 kap).

I berättelsen om Lasaros föregrips Jesus egen uppståndelse från de döda. Den kan också läsas som en allegori över människans andliga uppståndelse. Jesus vill uppenbara sig för oss och ge oss nytt liv.

Jesus intåg i Jerusalem finns med både första advent och i palmsöndagens gudstjänst. I advent förebådas hans återkomst som konung. På palmsöndagen finns allvaret i bakgrunden. Jesus kommer för att förnedras och dö på ett kors. Palmsöndagen har fått sitt namn av att folket skar kvistar från träden och lade framför honom när han red in i staden. Och palmen är symbolen för seger.

I Svenska kyrkan används ofta sälg- eller videkvistar som välsignas av prästen och delas ut till församlingen. Några av kvistarna sparas till fastetidens början nästa år, då de bränns till aska. Med den askan tecknas korset på våra pannor på askonsdagen.

I kyrkan i Betfage finns en sten, en sådan som den stiger upp på som ska rida på en åsna. Kan det vara stenen Jesus använde när han som den lidande tjänaren ödmjuk trädde in i Jerusalem?

I den gammaltestamentliga läsningen på skärtorsdagen skildras Herrens påsk. Det är den natt då allt förstfött i landet ska dödas, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar ska drabbas av Herrens dom. Men blodet på husen där judarna bor ska vara ett tecken. De ska skonas. Det är riktigt svårsmält, för att inte säga oacceptabelt. I dag sägs judarna försöka skapa jämvikt i skulden genom att låta förstfödda - inte små hoppas jag - fasta några dagar före påsk. Men, nej, inga förklaringar lindrar eller rättfärdigar. Det verkar de flesta vara överens om i bibelgruppen.

Skärtorsdagen har fått sitt namn efter verbet skära som är ett gammalt svenskt ord för rena. Under fastan renar vi oss för att vara redo att ta emot nattvarden den dag då den instiftades. Som sakrament förkunnar eukaristin inkarnationen. Gud blir kött, och materien laddas med nåd som Peter Halldorf skriver i Heligt år. Ett sakrament är fysiskt för att Jesus är fysisk. Det består av en handling. Jesus ger vid den sista måltiden sina lärjungar en handling att samlas kring till dess att han kommer åter, inte ett föremål eller en idé. Halldorf menar att en kyrka utan sakrament riskerar att reducera evangeliet till andlig underhållning. Man kunde lika gärna gå på bio. I djupaste mening är det nattvarden som konstituerar den kristna kyrkan.

Inför måltiden tvättar Jesus sina lärjungars fötter. Han vänder på perspektivet. Gud har stigit ned för att tjäna, inte för att härska. Fottvagningen har en plats i skärtorsdagsmässan. För några år sedan såg jag prästerna tvätta korgossarnas fötter i Notre Dame i Paris. I Högalidskyrkan får vem som helst komma fram och få sina fötter tvättade.

Gudstjänsten avslutas med att altaret kläds av. Ljusen släcks och bärs ut tillsammans med altardukar och kärl. Det nakna altaret blir till en bild av den utblottade Kristus. Skärtorsdagens mässa är tung av symbolik som gör starkt intryck på den som deltar.

Vi står inför förräderiets natt. "Fallet Judas är så förfärande och gåtfullt att vi gör klokt i att avhålla oss från att spekulera i det." Så skriver Halldorf. Men det vill vi inte avhålla oss från i min studiegrupp. Judas är ett redskap. Det som ska ske måste ske. Man kan till och med se honom som ett offer, tycker jag. "Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd!" säger Jesus.

Varför Judas? Han var kanske lätt att lägga beslag på för dem som ville åt Jesus. Kanske var han besviken på hur saker och ting hade utvecklats. Kanske hade han andra anspråk än sin mästare. Efteråt ångrar han sig. Han dömer sig själv så hårt att han måste ta sitt liv. Skulle han inte ha kunnat komma tillbaka?

Petrus kommer tillbaka. Petrus förnekar tre gånger att han är med Jesus. Honom är det lättare att förstå. Det var direkt farligt. Han kunde också bli dödad. Hur många av oss skulle våga säga sanningen då? Judas gärning är mer aktivt ond.

När Jesus i Markus 14:12-26 säger att en av lärjungarna kommer att förråda honom frågar den ene efter den andre: "Det är väl inte jag?". Kanske kan vi känna igen oss i dem och Judas också, i rädslan att fatta ett ödesdigert beslut på felaktiga grunder.

Med Tomas tvivlaren har vi tre gestalter i Bibeln som vi kan spegla våra mänskliga svagheter i, trolösheten mot andra och mot oss själva, vår rädsla och vår tvekan.

Filmen provocerar mig (Nunnan - 25 år i kloster)

Regissören Maud Nycander gjorde 2007 guldbaggebelönade filmen "Nunnan" om unga Marta som avgav klosterlöfte i Glumslöv, Skåne. Ett kvartsekel efter inträdet får Nycander lov att i "Nunnan - 25 år i kloster" filma Marta, som blivit Maria av Bebådelsen, men bara bakom galler. I den första filmen tilläts hon följa nunnan en dag inne i klostret. Glumslöv tillhör den stränga karmelitorden, där dagarna är inrutade med mycket tystnad och bön. Klostret har två meter höga murar som bara får öppnas för läkarbesök. Anhöriga får tas emot sju dagar om året, dessa besök också med galler emellan.

Lite grann hade jag hoppats före bioföreställningen att få ta del av den frid som nunnan antas uppleva. Men frågan är om det är så mycket lugn och ro i hennes sinne. En av hennes bröder berättar att systern alltid är och varit glad. Javisst, hon ler vitt och brett mest hela tiden. Men betyder det att hon är lycklig? Förstås i den meningen att hon känner att hon hamnat på rätt plats, och det är inte lite. Men Maria av Bebådelsen berättar att hon under en ensam reträtt som varar i sju dagar hamnar i sitt djupaste mörker. Hon säger också att hon är till för att användas av Gud. Hon offrar sig för andras frälsning. 

Jag hade trott att Marta kom från en vanlig svensk familj. Så var det inte alls. Hon har åtta syskon som med henne vuxit upp i en konservativ katolsk tro med eget kapell och bundna till dagens tideböner. Konservativa katoliker betraktar de sig själva som. Jag skulle kanske hellre säga extrema. Alla barnen, utom den yngsta sonen, har fått utstå mobbning i skolan. Mobbning är inget som kan försvaras, men det medför problem att leva isolerat på en bondgård i sträng trosutövning. Den yngste, Emmanuel, slapp mobbningen, eftersom han hölls i skola hemma. Han hade inga vänner alls, berättar han.

En broder, Samuel, levde bohemiskt i Paris, men leddes tillbaka till den rätta vägen. Marta hade agerat äktenskapsmäklerska inifrån klostret. Hon säger att det var det största bönesvar hon fått. Den yngste brodern Emanuel bor i Texas, där det finns likasinnade. Sin fru hittade han på dejtingsajten Catholicmatch.com. Två hemmasystrar finns kvar på gården. En utflyttad är AI-forskare med familj i Sverige. Har jag glömt någon? Det har jag. De ska vara nio tillsammans.

Maud Nycander har gjort en film som respekterar de medverkande, trots att hon själv inte ens tror på Gud. Det ställs inga kritiska frågor. Det är ingen som ska ställas till svars heller. Men jag får lite obehagliga vibbar vid ett par tillfällen. 

Ett är när Maria av Bebådelsen och Samuel samtalar på var sin sida om gallret. Han säger att föräldrarna hade sitt projekt. Ett projekt som hela familjen kom att införlivas i, tänker jag. Samuel får inte utveckla tanken. Kanske beror det på ett klipp i filmen, men direkt efter hans ord talar nunnan om hur tillåtande föräldrarna har varit. De har inte pådyvlat barnen något särskilt yrke till exempel utan stött dem i allt. Innan dess har vi hört mamman säga att hon önskat att alla av barnen skulle bli nunnor eller präster!

Ett annat ställe som jag reagerar på är när regissören pratar med föräldrarna om sorgen efter att Marta lämnat dem och valt klosterlivet. Modern grät i flera år. När fadern säger att sorgen finns kvar bryter modern av och säger att det är annorlunda nu. Han får inte prata till punkt. 

Mässa i Högalidskyrkan under pandemin

 

I dag var jag för första gången på mässa sedan pandemin började. Jag tycker om att ta nattvarden. Det är den som hela mässan inramar. Men i dessa tider är det inte riktigt som vanligt.

Högalidskyrkan är stor som en katedral, så att få in 50 personer utan trängsel är inga problem. I bänkarna var psalmböckerna redan utplacerade, bara tre i varje. Det var säkert tre meter emellan. När det var dags för fridshälsning ombads vi att hälsa varandra på behörigt avstånd utan handslag. Nattvarden gick till så att bara brödet delades ut och det under tystnad. Prästen sa inte "Kristi kropp för dig utgiven". Det var väl för att han inte skulle andas på oss. Likväl var det en giltig nattvard. Fika fanns framdukad i vapenhuset, men de deltagande uppmanades att gå ut på trappan när de hämtat sitt kaffe. Detta om corona-anpassningen.

Det var en fin mässa kring "Ett är nödvändigt" som Jesus säger till Marta när hon klagar över att systern Maria inte hjälper till. Hon sitter bara och lyssnar vid Jesus fötter. 

Predikan delades upp på två personer. Diakonen berättade om människor han träffat i sitt arbete som burits av sin tro trots svåra umbäranden. Det kunde vara flyktingar. Men han hade också mött kvinnor som plågats av att vara en Marta som fick ta för stort ansvar för det praktiska. En Maria kunde också känna sig missförstådd.

Prästen nämnde att Marta ofta blivit illa behandlad av kyrkan. Men det var ämnet för en annan predikan, sa han. (Jag har skrivit om det tidigare här på min blogg: "Marta och Maria - bibelverser som provocerar".) I dag ville han att vi hos oss själva skulle söka det som var nödvändigt. Han uppmuntrade oss att stanna upp, lyssna och låta mysteriet fylla oss. Det stora och viktiga är att ge plats åt Guds tilltal.

"Hos Jesus får man en ny chans."

Sackaios i trädet

Det hände inte särskilt mycket i bibelgruppen i går, känns det som, men desto mer i texterna förstås. I Lukas 19 får vi möta tullindrivaren Sackaios som är så kort att han måste klättra upp i ett träd för att kunna se Jesus som ska gå förbi. När Jesus får syn på honom säger han att han vill gästa hans hem. Då lovar Sackaios att hälften av vad han äger ska han ge till de fattiga. Och om han har pressat pengar ur någon ska han ge tillbaka fyrdubbelt.

De som bevittnade detta förargade sig över att Jesus tog in hos en syndare. Sackaios var en förrädare som arbetade för ockupationsmakten, och han hade också förmodligen frestats att dra in lite extra tull för egen del. Det viktiga här är att Jesus ser på honom med respekt. Jesus ser de små. I detta fall var det bokstavligen en kort man, en som man kanske hade drivit med för hans litenhet. Troligen var han ensam också. Hans yrke såg man på med förakt. Vår samtalsledare sa att detta bibelställe har betytt mycket för många. Hos Jesus får man en ny chans.

Sedan följer ett långt stycke, "Liknelsen om de tio punden". På slutet står välkända men som det verkar grymma ord: "var och en som har, han skall få, men den som inte har, från  honom skall tas också det han har". Texten handlar om en kung som reser till fjärran land och låter sina tjänare förvalta hans pund. Det finns ingen plats i texten, där man kan fästa liknelsen. Bo Giertz säger också i en kommentar att det är svårt att urskilja vad som är Guds rike och vad som är den omgivande miljön. Det är klart att det är otillfredsställande för oss som läser att vi inte får ut något av texten.

Därefter följer "Intåget i Jerusalem". När de närmar sig Betfage och Betania, där Marta och Maria bor och som de brukar besöka, sänder Jesus ut lärjungarna att hämta en åsna åt honom. Gunnar berättar att i Betfage finns en kyrka och inne i den en pelare med ett järnstaket runt. Det var på den stenen som Jesus stod upp för att sätta sig på åsnan.

När Jesus är på väg ner till staden från Olivberget börjar lärjungarna med glädje att prisa Gud för alla underverk som de har sett: "Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn." Några fariséer ber Jesus att tysta dem. Då svarar han att "om de tiger kommer stenarna att ropa". Starka ord. Denna text läses på Palmsöndagen som inleder påskveckan.

I stycket "Templet rensas" kör Jesus ut dem som driver handel där. "Mitt hus skall vara ett bönens hus." Så står det i skriften, säger Jesus. Det kan ha varit handel som ingick i kulten, saker som skulle frambäras som offer, men kanske annat också. Kanske slogs försäljarna och kivades om kunderna. Översteprästerna, de skriftlärda och folkets ledare försökte röja Jesus ur vägen men de visste inte hur "för han hade hela folket med sig och alla lyssnade på honom". Så god var fortfarande Jesus ställning i Jerusalem.

Den lyssnande, läsande och skrivande kvinnan

Christ in the House of Martha and Mary, National Galery of Scotland, Edinburgh

På Vermeers 1600-talsmålning har Marta stannat upp i sina sysslor och lyssnar till Jesus. Hennes syster Maria sitter stilla vid hans fötter. Maria har i kristen tradition och kultur fått representera det kontemplativa livet och Marta det aktiva. Men Maria har också blivit en förebild för kvinnor med kreativa ambitioner som de tidiga psalmförfattarna och litteratörerna.

Det är rogivande, tycker jag, att beskåda en flicka som läser hos Vermeer.

 A girl reading a letter by an open window, Gemäldegalerie alte Meister, Dresden

Eller en dam som skriver.

Lady writing a letter with her maid, National Gallery of Ireland, Dublin

En modernare variant från förra sekelskiftet är

Vid frukostbordet, Laurits Andersen Ring, Nationalmuseum, Stockholm

Bortvända kvinnofigurer återfinner vi hos Vilhelm Hammershøi från samma tid. Statens museum for kunst i Köpenhamn ställer ut honom under rubriken Hammershøi och Europa till och med den 20 maj.

Interiör med skrivpulpet och ung kvinna

Hans målning öppnar upp för steget från att läsa andra till att skriva själv.

Mirjam dansar - ny termin i bibelgruppen

Jag hade tömt frysen på lussekatter fast jag tänkte att folk kunde vara trötta på sånt. Men de gick åt. Två nya deltagare dök upp. Roligt. När vi "gamla" skulle presentera oss verkade ingen veta hur länge de varit med. Men när jag nu hemma tänker efter så började jag på hösten efter min första depression. Det var i september 2011, året då mamma hade dött. Jag var så lycklig att jag var frisk och kunde delta.

Då handlade det om Lukasevangeliet om jag minns rätt. Sedan dess har vi gått igenom trosbekännelsen, läst Petrus och Johannes brev, Apokryferna (de gömda böckerna) och böcker i Gamla Testamentet. Jobs bok var min idé. Jag tycker att det är intressant att se Job som den förste existentialisten. Vi har väl läst något mer som jag inte kommer på just nu. Men det mesta har jag nog skrivit om här på bloggen.

Nu är vi i början av Bibeln. Det är ingen kronologi precis i vårt studium.  Andra Mosebok kap 15 "Israels segersång" läste vi i onsdags. Herren har lett ut judarna ur Egypten, ut ur fångenskapen och slaveriet. Det är det som man firar under den judiska påsken, Pesach.

Tidigare har man menat att israelerna vandrade genom Röda havet, men nu pekar en del av forskningen på att det var en mindre vik de passerade, Akabaviken mellan Sinai och Saudiarabien. Faraos kämpar med hästar och vagnar förföljde dem, men Herren lät vattnet strömma tilbaka över dem, står det i GT. "Men israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet." Lennart Möller, svensk miljömedicinare och hobbyarkeolog, anser sig ha funnit bevis. Han har i sin bok The Exodus Case publicerat bilder på skelettdelar och vagnshjul som påträffats vid dykningar.

Åter till Bibeln: Mirjam, syster till Moses medhjälpare Aron, samlade kvinnor som dansade och slog på tamburin till Herrens ära: "Häst och vagnskämpe vräkte han i havet."

Vår samtalsledare sa att Mirjam var en sådan kvinna som Maria, syster till Marta i NT som levde för en sak, för att lovsjunga Herren. Maria var i Herrens ord, medan Marta också bekymrade sig om det praktiska.

Kultur och tro på bokmässan

Se människan på bokmässan är ett av Svenska kyrkans största kulturevenemang. Nu på förmiddagen har jag lyssnat på två programpunkter.

Först handlade det om teologins möjligheter. Professor Ola Sigurdson berättade att på hans institution i Göteborg arbetar man gränsöverskridande tillsammans med litteraturvetare och idéhistoriker. Vad det gäller att komma ut med forskningsresultaten är det dock inte så tillfredsställande. De publiceras på engelska i akademiska tidskrifter - som ingen läser, tillade Sigurdson. De är nog mest till för andra forskare och framför allt för dem som ska ge anslag.

Alltså: Ut med teologin i medierna! Jag drar mitt strå till stacken.

Teologin är till för alla som reflekterar över Gud. Den är till för människorna i vardagen, men den kräver ingen bekännelse. Ola Sigurdson, som är mycket produktiv, håller nu på med en bok som ska heta "Gudomliga komedier". Han har hållit på med den i många år, och den kommer att dröja ytterligare några. Den kommer att bli mycket teoretisk och inte alls rolig, försäkrade författaren.

Ordets tillblivelse var nästa rubrik. Lennart Thörn samtalade med Sara Wrige om sin bok med samma titel. Den är en kommentar till Lukasevangeliet, en ganska omfattade sådan, men man behöver inte läsa den från pärm till pärm. Det går till exempel utmärkt att slå upp tillämpliga sidor inför söndagens bibeltexter. I Litteraturmagazinet dök jag ned i hans kommentar till avsnittet om Marta och Maria.

En stor utmaning för Thörn har varit att en muntlig tradition ligger till grund för Lukas. Han var den första som skrev ned Jesu liknelser. Thörn underströk att man inte med säkerhet kan veta att de löd likadant ur Jesu mun. Men Thörn älskar Lukas Jesus som har hjärta för de svaga. Lukas är de fattigas evangelist. Där är Jesus extra krävande mot de rika. Det kostar att följa honom. Och i kapitel 14 kan vi läsa att vi ska bjuda dem som inte kan bjuda tillbaka.

Intressanta tankar men snålt med det personliga (Merete Mazzarella, Nånting på andra sidan)

 

Finlandssvenska Merete Mazzarella,  som är 78 år, kommer ut med boken "Nånting på andra sidan". Tidpunkten i hennes liv har förstås betydelse för ämnesvalet,  men det framträder inte på ett så djupt personligt plan som jag hade förväntat mig.

Det är inte förvånande att Merete Mazzarella, som är särskilt känd för sin essäistik, går i dialog med diverse filosofer och religionskritiker. Hennes bok innehåller en del långa citat, och dansken Svend Brinkmann får en del av utrymmet. Men själens odödlighet ger han inte mycket för. Brinkmann skrev under pandemin dagboken "Mitt år med Gud". Mazzarella skriver att Brinkmann inte blir frälst. Temperaturen i hans bok är sval.  Lite så är hennes egen bok, vill jag säga.

Finlandssvenska Mazzarella är döpt, har konfirmerats, är vigd kyrkligt tre gånger och har aldrig gått ur kyrkan. Nu gör hon ett nytt försök att närma sig den kristna tron.  Av två danska skönlitterära författare, Jens Christian Gröndahl och Sören Ulrik Thomsen, förstår hon praktikens betydelse. Brinkmann försökte läsa sig till tron. Mazzarella betvivlar att man kan göra det. 

Kyrkobesöken under pandemin blir dock för krångliga för henne. Hon har glömt när man ska resa sig upp. (Framgår inte det av en asterisk i gudstjänstordningen?) Hon vågar inte ta nattvarden, för hon förstår sig inte på anvisningarna och är rädd att bryta mot hygienreglerna. Den apostoliska trosbekännelsen har hon också svårt för. Det är hon inte ensam om. För mig underlättade det när en präst underströk att det är kyrkans kollektiva bekännelse man stämmer in i. Man behöver inte som individ ta ställning till varje enskilt ord. 

Mazzarella går förstås till Bibeln också. Speciellt i Gamla testamentet är det lätt att hitta svårsmälta berättelser, som den om Abraham som är beredd att offra sin son Isak. När hon läser Nya testamentet om Jesus känner hon igen mycket: kärleksbudskapet, undren, mötena med kvinnor och fattiga. Mazzarella gläds åt Jesus hållning till den lyssnande Maria men hade gärna sett att Marta fått större uppskattning. Jag har också intresserat mig för bibelstället Lukas 10 kap, 38-42. I ett blogginlägg här har jag gjort en kort sammanfattning av tolkningar som gjorts.

Mazzarella skriver att hon vid sin förnyade läsning av NT får en försämrad bild av Jesus. Hon tycker att han är hård och oförsonlig. Det var vad jag själv sa om Jesus i min första samtalsgrupp i Högalids församling. Då studerade vi Gunnar Hillerdal, "Vem är han, Jesus Kristus?" Att som Gröndahl kalla honom den temperamentsfulla upprorsmannen är en underdrift, tycker Mazzarella. Till en som vill följa Jesus men först begrava sin far säger han "Låt de döda begrava sina döda". Som en modern sektledare vill han inte veta av familjeband. Det finns svåra textställen i Bibeln, utan tvekan. Man får arbeta med dem, sätta in dem i en större kontext eller helt enkelt släppa dem. Det har jag fått lära mig i mina bibelgrupper.

Mot slutet av boken kommer författaren in  på föreställningar om ett liv efter döden. Ett evigt lovsjungande skulle vara tråkigt. Det tycker många som har uttalat sig i frågan. Hennes morfar försäkrade att han inte ville "sitta med bar rumpa på ett fuktigt moln och spela harpa". De flesta längtar efter att återse sina närmaste. Mazzarella är övertygad om att det finns något på andra sidan. Hon och hennes man är ense om att de så innerligt gärna vill finnas på samma plats. Hon vill också, som Paulus skriver i Korintierbrevet, nå fram till en kunskap som inte bara är ett styckverk. Hon skulle vilja känna till fullo. Jag hade dock förväntat mig att få komma närmare hennes egna känslor inför livets slut.

Författaren har alltid haft ett gott och tryggt liv. Hon har aldrig "prövats". På senare år är hon till och med lycklig. Bönen är en gemenskap med Gud och Kristus, men hon har svårt att be. Då har hon inte behövt ropa "Hjälp!" tänker jag. Det är förstås skönt, men det kan också vara ett hinder att nå fram. 

Hon vill komma ihåg att vara tacksam och be om styrka den dag prövningarna kommer. Hon borde också be om förlåtelse för sina synder, skriver hon. Och hon tror att hon tror. Det är ändå goda insikter.

Ett är nödvändigt - ny termin i bibelgruppen

På bibelgruppens första höstkväll talar vi om kommande söndags evangelietext som är hämtad ur Bergspredikan. Där möter vi Jesus uppfordrande ord om att inte göra oss bekymmer. Vår himmelske fader vet vad vi behöver. "Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också."

Vad innebär det att söka Guds rike? undrar vi. Ska vi överge allt och leva i fattigdom som den helige Franciskus?

Det behöver inte vara så stort. Det kan vara att vi där vi befinner oss bibehåller den speciella kontakt som leder in i allt annat.

Att vi inte ska bekymra oss om vad vi ska äta och dricka, som det också står i texten, får förstås ett helt annat perspektiv om man inte har mat för dagen. Det ger oss anledning att fundera över om vi är tacksamma för det vi har. Bara det att vi har fred! Jag tänker att det är frid som fattas oss.

"Ett är nödvändigt" är rubriken för femtonde söndagen efter trefaldighet. Vad är då det? Vår samtalsledare understryker att det är att förbli fäst vid Jesus. Det handlar om den relation som ger annat runt omkring vettiga proportioner. Det handlar om att återvända till källan.

I Det enda nödvändiga söker jag i mitt eget sammanhang efter en plats där jag kan växa. Min referenspunkt är tredje årgångens läsning. Marta som har mycket att ordna gör sig bekymmer. Maria som lyssnar till Ordet har valt det enda som behövs. Så säger Jesus. Det är inte heller helt lättsmält.

Det kan vara svårt med tro och tillit. Vi behöver så väl söndagens bön:

Barmhärtige Gud,
när oro och bekymmer
får makt över oss,
hjälp oss då att vila i dig,
skilja mellan stort och smått
och lämna framtiden i dina händer.
I Jesu namn.
Amen.