23 december 2015

God Jul och Gott Nytt År 2016!

Nu är det dags att önska mina läsare God Jul! Jag har precis kommit tillbaka från ett jympapass, det första på en månad. Det gick bra. Nu verkar den långvariga dagisförkylningen ha gett med sig. Det är något som man får ta när man är mormor. Allt annat är bara fantastiskt roligt.

Lille D har börjat prata, och han har gett mig ett nytt namn: Bibbi. Jag tror att det är för att jag lekt med honom vid pianot och sagt pipip vid de höga tonerna. Det är som när man frågar ett barn: Vad säger hunden? Jo, vovov. Mormor säger bibbi. I morgon ska han fira sin andra jul. Han blir säkert glad över Brio-rälsen. Han älskar att leka med tågbanan som finns i Polarn och Pyret-butiken.

När som helst ska jag bli farmor också! Vi väntar besked från Luxemburg. Må Gud och mänskliga krafter stå förstföderskan bi i hennes hårda arbete och vaka över barnet!

Här på bloggen har jag följt bibelgruppens arbete i år. Särskilt uppskattade jag när vi målade våra egna Iota-kors. Det var en mycket värdefull meditation för mig. Korset sitter inramat på väggen här hemma i mitt bibliotek. Där har jag lagt in och lämnat mina smärtor och tillkortakommanden.

Några filmer har jag skrivit om, också om en utställning och en resa. Mot slutet av året har jag kommit att ägna mig åt lite teologiskt läsande och tänkande. Jag har börjat intressera mig för ett mer lättbegripligt och moderniserat gudsbegrepp som ändå behåller kristendomens kärna. Det kommer jag nog att fortsätta med in på det nya året, vid sidan av den mer traditionella läsningen i bibelgruppen.

Jag önskar er fina och festliga helgdagar med en fartig låt från jympan: All my people med Sasha Lopez.

3 december 2015

Vad gör vi i bibelgruppen?

Bibelgruppen fick inte smaka de här lussekatterna igår. Jag är förkyld och kunde inte sköta mitt åtagande med fikat. Det kanske blir i januari i stället som jag tar fram dem ur frysen.

Jag har varit borta tre gånger den här terminen på grund egen eller annans sjukdom. Vår samtalsledare har också ställt in någon gång. Dessutom har gruppen krympt. Ett par stycken kan visst inte komma på grund av allvarlig sjukdom. Det har tittat in nya ibland, men de har inte kommit tillbaka. Som flest var vi femton vid en sammankomst för något år sedan. Nu sist var vi åtta.

Vi har läst Bibeln kors och tvärs. Att vår präst är så bra på judarnas tro och historia har varit en stor tillgång, speciellt när vi läst Gamla testamentet. Vi har också fått höra mycket om kopterna i Egypten som Högalidskyrkan har nära kontakt med. Ett inslag som avbröt vårt bibelläsande var när vi målade koptiska Iotakors. Det var mycket värdefullt för mig. När jag tänker på något som inte har gått så bra i mitt liv har jag tröst i att jag lagt in det i Iotakorset. Korset får bära det. Det hänger inramat på väggen här bredvid mig.

En deltagare har fört fram önskemål om mer personliga samtal i gruppen. Vad är det att vara kristen? Hur ska jag leva som kristen? Det är något jag själv har stött, men det verkar inte ha slagit an hos de övriga.

Man kan också läsa Bibeln mer personligt, mer ignatianskt som jag skrivit om här på bloggen. Man kan fråga sig: Hur talar detta textställe till mig?

Min kamrat i gruppen tampas med sitt gudsbegrepp. Han är uppväxt i frikyrklig miljö men har lämnat barndomens tro bakom sig. Han är naturvetenskapligt lagd och vill ha bevis. Men det kan man ju inte få. Han har berättat för mig att han har fått flera bönesvar. Då tycker jag att han inte ska ifrågasätta sina egna upplevelser utan införliva dem och låta dem stärka hans gudstro. Och du måste ta språnget som Kierkegaard talade om! sade jag till honom.

Det är nästan lite komiskt. Har jag blivit själasörjare som själv ofta upplever min tro som ljummen? Men då är jag väl i samma läge som min vän. Jag förminskar mina egna upplevelser och ställningstaganden.

Vår samtalsledare är stark i tron. Han älskar Gud mycket. Det är fint, han är en förebild. Men vid våra bibelgruppsträffar stannar det han ger oss i uttolkningen av textställena. Ett viktigt undantag var då vi målade Iotakorsen och talade om vad vi lade in i dem. Då berättade han om egna svårigheter och sin hållning till dem.

För att dryfta det teologiska och existentiella har jag och min kamrat i bibelläsningen inlett ett samtal med en annan präst i församlingen, vilket jag har återgett här på bloggen. Vi ska träffas igen i januari. Det har kommit att handla om det så kallade nya kristna paradigmet, om hur vår moderna världsbild kan få ett genomslag i tron. Det gör den inte sämre, bara mer lättillgänglig, mer i samklang med förnuftet. Men mysteriet och det stora språnget ut i det okända kvarstår.