21 december 2012

God Jul i Harsa

Solen går ner tidigt över Harsasjön.
 
 
Det är tolfte julen i rad som vår familj firar i Harsa. Vi hyr en stuga, vill att det ska vara tradition och begär nr 8 varje år. Det är spännande att se om skinkpinnen är kvar.

Nu är det förstås rejält med snö, åtta decimeter. Förra året var det sämre, och inte blev det bättre av stormen Dagmar som drog fram natten till annandagen. Strömmen gick. Vi blev inhysta på hotell i Järvsö. Väl tillbaka var det bråte i spåren.

Det privata bildgalleriet är från 2011. Det är dåligt med täckningen. Att uppdatera bloggen på plats är nog inte möjligt.


Vi har packat upp spritförrådet. Obs. en hel vecka och fyra vuxna!




Dottern klär den hoppfällbara julgranen.

Julklapparna är utdelade, och sonen är rustad för Alperna.
Lägg märke till den lilla tjocka tv:n! Den får duga till julfreden i Åbo samt Karl-Bertil.


 
Makens nya morgonrock från Ikea (Family)

Ingen mer julmat! Stekpannan är liten. Den tar bara en biff åt gången.

Ja, så här trångt och trivsamt har vi det. När vi inte rör oss ute på spårvidderna förstås.

God Jul och Gott Nytt År tillönskas mina läsare.

16 december 2012

Nu vill jag ha luft och ljus (Vibeke Olsson, Sabina och Alexander)

Vibeke Olsson gav ut fyra volymer om slavinnan Callistrate i Rom och hennes dotter Sabina. Den sista, Sabina och Alexander, kom 1987. Den är liksom de andra i serien slut på förlaget men finns att beställa på Adlibris som print on demand.

Callistrate i Hedningarnas förgård och Kvarnen och korset bodde i slavkasern, födde barn som dog av sjukdom, födde barn som kastades i kloaken av den som ägde henne, födde barn som överlevde, födde Sabina som bara hade en arm. Callistrate hade sin make kär. Han var Sabinas far, kvarndragaren som blev satt i galären, protesterade mot en bestraffning och blev korsfäst.

I boken Sabina har Callistrates dotter fått förmånen att komma till Plinius patricierhus. Därifrån säljs hon vidare till änkemannen centurionen Alexander som bor med sina barn i ett läger i Germanien. Han drar ut i straffexpeditioner mot trilskande folk, skövlar och mördar. Säkert skonas vare sig kvinnor eller barn. Sabina blir friköpt av honom och han tar henne till hustru.

Hur kan hon älska en sådan man? För att han älskar henne? Liksom för Bricken i sågverksböckerna som skadats i en olycka är det viktiga för Sabina att livet inte går henne förbi, att hon får förbrännas, tas i anspråk får såväl arbete som kärlek. Även sorgen hör till delaktigheten, och Sabina får sin beskärda del.

Callistrate var kristen vilket stod henne dyrt. Hon blev angiven och sattes i bordell. Sabina håller stånd mot tron, fast Alexanders äldsta dotter talar med henne om kärleksbudskapet. Slutet är riktigt mörkt och dramatiskt. Tiden är grym. Våldet segrar.

Den detaljrika realism som jag beundrade i början av sviten har nu blivit för mycket för mig. Jag har tröttnat. Vi är inte ute på slagfältet, men det pratas och pratas om kriget hela tiden. Vibeke Olssons historiska kunnande är imponerande. Dock är soldatlivet en sida av det förflutna som inte engagerar mig tillräckligt. En värld där plikt och disciplin är livselixiret blir otäckt instängd. I den lever Alexander.

En fjärde bok om Bricken och sågverksfolket i Svartvik kommer i vår. I de böckerna har författaren varit luftigare i sin vardagsskildring, tycker jag, och människosynen är ljusare. Jag ser fram emot den nya.

Jag har tidigare skrivit om Vibeke Olsson här och här och här.


14 december 2012

Baklängesintervjun (Ibility)

Coachföretaget Ibility har sina metoder. I deras program ingår att man ska göra så kallade baklängesintervjuer. Man väljer utifrån intressen, kunskaper och erfarenheter en jobbidé som man vill undersöka. Som jag redan skrivit har jag valt jobbcoach - lustigt, men jag har en bakgrund som lärare och handledare så det är inte helt uppåt väggarna.

Kamraterna i gruppen föreslår företag och organisationer när de ser din inriktning. Därefter ska du ringa upp för att boka möte med personer som du ska fråga ut om yrkesrollen. Man ska i det här läget inte söka jobb utan lära sig mer om olika anställningar och därigenom också skapa kontakter. Bland annat ska man informera sig om hur en vanlig dag kan se ut och ta reda på hur personen man intervjuar har tagit sig fram till sin position.

Det är inte så konstigt om man blir skärrad när man förstår att det är det som förväntas av en: Du ska ringa upp, presentera dig, tränga dig på - utan att söka jobb! Det känns till en början skruvat, men den bakomliggande idén är att man inte ska konkurrera med flera hundra andra om ett jobb. I stället ska man ha gjort sig känd inom en bransch och finnas i folks medvetande när en tjänst blir ledig. Fin tanke!

Dock har detta lett till att min grupp har decimerats med två tredjedelar. Några är väl sjuka, andra på något inhopp. Men ändå. Jag hoppas att coacherna tar hand om problemet på ett bra sätt med dem som dragit sig undan. Mycket rädsla finns med. Jag förstår det. Själv tyckte jag det var lättare att ringa från Ibilitys lokaler. Det kändes mer proffsigt. Hemifrån hade jag gjort två telefonintervjuer men inte bokat in något möte. Nu har jag tid med en coach på Miroi - alltså inte för att bli coachad! - den 8 januari. Och i dag har jag träffat en trevlig ung kvinna på Work for you i Solna som välvilligt tog emot mig. Hon var både civilekonom och magister i konsthistoria. Annars verkar det vara beteendevetare, personalvetare eller tidigare säljare som arbetar som coacher.

Jobbcoachens vardag varierar något mellan företagen. Men i stort handlar det om att handleda i grupp och individuellt, ha kontakt med arbetsgivare, dokumentera deltagarnas utveckling och administrera gentemot Arbetsförmedlingen.

Det är väl egentligen inte så dumt att få veta mer om ett yrke som man är nyfiken på.

12 december 2012

En gnutta förakt? (Sara Beischer, Jag ska egentligen inte jobba här)

Sist jag var på Pocketshop fick jag också med mig Sara Beischer, Jag ska egentligen inte jobba här. Det är en roman om en ung flicka som flyttar till Stockholm, när teaterdrömmar och börja arbeta på ett äldreboende enbart för att försörja sig - därav titeln. Att jobbet är av nöden framgår tydligt. Skildringen av de gamla och deras kroppsliga förfall är till stor del motbjudande. Den närmar sig inte sällan det groteska.

Det är ingen dålig debut, absolut inte. Men jag undrar lite över tonen. Ska den säga något om huvudpersonen Moa? Eller har den kommit till i en ambition att vara övertydligt realistisk? Boken har hyllats som en god arbetarroman. Men det skorrar i förhållandet till kollegerna. En gnutta förakt kanske.

Proven till scenskolorna går inte bra. Till slut ställs livsvalet på sin spets. Efter tre fjärdedelar av boken kan Moa känna sympati för en av vårdtagarna. Det har betydelse för slutet. Då blir hon plötsligt mycket god genom att författaren låter henne göra ett offer som egentligen inte alls är nödvändigt.

6 december 2012

Anteckningar från bibelgruppen (Andra advent)

I går var bibelgruppens sista möte före jul. Innan vi kom till texterna pratade vi om antalet gudstjänstbesökare. Gunnar Lind visste hur många de är i Högalidskyrkan. Under sommaren kommer det 30-40 personer en söndag, under "högsäsong" 120-130. Första advent blir det så många som 500-600. Jag upplevde kyrkan som full, men några till hade nog fått plats.

Högalid är liksom en tredjedel av landets församlingar uttagen till att pröva den nya föreslagna kyrkoordningen. Det sker under ett år, och det nya kyrkoåret började ju första advent. Mycket av förändringarna ska ha med musiken att göra. Själv lade jag märke till en ny fin lovsång: Vi sjunger gloria, gloria... I sammanhanget nämndes hur viktigt det är att församlingen får stöd i psalmsången av kören. Att sätta sig långt fram nära den var ett bra tips från en av deltagarna.

Högmässan ska bytas ut mot "Gudstjänst med mässa". Riktigt vad det betyder fick jag inte klart för mig, men det ska bli fritt fram att läsa en eller två bibeltexter i stället för som nu tre. Och så har visst syndabekännelsen fått ny plats. Men den har jag inte så bra koll på. Är det ett tecken på dåligt syndamedvetande?

Första advent läste den nya kyrkoherden Katariina Sjöblom evangeliet och höll predikan från predikstolen. Det uppskattades. Predikstolen som är en kvarleva från en tid då det inte fanns mikrofoner används nu bara en gång om året. Kyrkoherden blev brutalt nedslagen i oktober på sin andra tjänstgöringsdag. Det har satt både fysiska och psykiska spår. Men härom dagen hade hon sagt att det var första gången hon inte blev rädd när hon närmade sig de två kyrktornen.

Andra söndagen i advent är rubriken "Guds rike är nära". Vi är nu inne i den andra årgångens läsning. I Jesaja målas en messiansk dröm upp: som en äng med liljor ska öknen blomma, kraftlösa armar ska få styrka, skälvande knän stadga, blindas ögon ska öppnas, dövas öron höra, den lame ska hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel. Gunnar drömmer om att springa igen och kunna slänga sin käpp. Jag vill bli av med annat.

Så finns det några hårda ord med: hämnden kommer, Guds vedergällning. Men kan inte det betyda att Gud tar tillbaka något som har hamnat i det ondas händer?

I evangelietexten från Matteus återges Jesus liknelser om senapskornet och surdegen. Senapskornet är det minsta av alla frön, men när det har växt upp blir det till ett träd, där himlens fåglar slår bo. Surdegen sätts, och till slut blir allt genomsyrat. Jesus var en god pedagog som undervisade i liknelser. Här lär han oss betydelsen av att vänta och vänta in. Saker måste beredas. En dag landar något.

När vi ses igen tredje veckan i januari ska vi ta oss an den nicenska trosbekännelsen. Den är en utvidgning av den apostoliska och används ekumeniskt. Båda finns att läsa i slutet av psalmboken. Det är väl en högst angelägen uppgift för den som går i kyrkan och vill kalla sig kristen.


30 november 2012

Jag minns mina föräldrar (Amour)

Filmen Amour öppnar med en stark scen. Sedan får vi en tillbakablick på ett par i 80-årsåldern och deras sista tid tillsammans.

Georges och Anne (Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva) går på pianokonsert och talar initierat om det de lyssnat på. För de har varit musiker. De lever ett lugnt men isolerat liv i sin Paris-våning. Dottern som är ute på turnéer hälsar sällan på. Men fast de är gamla har de historier kvar att berätta för varandra.

Vid frukosten en morgon försvinner Anne bort. Hennes blick är i fjärran, och under några minuter är hon inte kontaktbar. Hon har fått en stroke. En operation misslyckas, och hon kommer hem i rullstol förlamad i ena sidan. Anne avkräver ett löfte av Georges att han inte ska lämna henne till någon vårdinrättning.

Det är ett tungt uppdrag Georges har. Grannar städar och handlar mot en slant - kanske är det portvaktsparet. En sköterska kommer tre gånger i veckan. Den övriga tiden klär han av och på, hjälper till vid toalettbesök och tvättning, lagar mat och när hon blir sämre matar. Anne får svårt att svälja och svårt att prata efter en ny stroke.

Dottern, som spelas av Isabelle Huppert, framstår först som ett monster. Hon pratar investeringar och räntor vid moderns sjukbädd. Men hon gestaltar också en konflikt som kanske har med generationer att göra. Finns det inget mer effektivt sätt att ta hand om en sjuk gammal människa? undrar hon. Det leder till att fadern försöker undanhålla sanningen.

Något liknande var jag med om med mina föräldrar. Mamma motsatte sig demensutredning av pappa. När han blev sämre och var döende - vi fick aldrig veta av vad egentligen - undvek hon att svara i telefon. Hon skulle ha honom för sig själv. Han skulle inte lämnas över till främmande människor. Om det och om mammas egen svåra sjukdomstid efter en stroke har jag skrivit i Det enda nödvändiga.

Emmanuel Riva gör en enorm rollprestation. Det är en realistisk och nära sjukdomsskildring. Jag menar att det är det som kärleken i titeln syftar på: mannens omsorg. Det finns inga inslag från deras tidigare liv annat än att en framgångsrik pianoelev kommer på besök.

Men trots delvis stark igenkänning när det gäller förloppet griper filmen inte riktigt tag i mig. Så hårdhudad är jag. Om jag satte in mig själv i huvudpersonens belägenhet kanske det skulle vara annorlunda. Ur publiken hörde jag en röst om att så blir det ju inte för alla.  Kanske håller jag det ifrån mig på samma sätt.

29 november 2012

Vi får ett kvitto (Felicia Feldt, Felicia försvann)

Förra året kom Felicia Feldt ut med en bok om sin mor Anna Wahlgren: Felicia försvann. När jag fick syn på den i Pocketshop kostade jag på mig att köpa den.

Hur var det att vara dotter till den berömda niobarnsmamma och egensinniga uppfostringspedagog som var i ropet på 80-talet? Det var inte roligt - för att använda ett understatement. Modern var en promiskuös alkoholist om det stämmer det som sägs. Och skildringen är faktiskt trovärdig.

På Facebook får Felicia veta att en workshop med hennes mamma gör underverk med trötta och osäkra mammor. "Jag är mamma, trött och osäker och jag gick under. På grund av samma mamma. När blev världen så skruvad?"

Boken är tillägnad fadern som försvann, som inte krävde sin rätt eller vad det nu handlade om. Långt fram i tiden får längtan ett lyckligt slut.

Felicia försvann har det självupplevdas kraft, men allt återberättas fragmentariskt och tidsmässigt huller om buller. Jag ser ingen strukturerande eller betydelsebärande ordning. Ett kronologiskt förlopp hade nog varit mer produktivt. Felicia har gått många år i terapi. Kanske är styckena hämtade därifrån.

Hennes vuxna sönderhackade liv med flera partners, skilsmässor och vårdnadstvister är mindre intressant att följa än barndomens. Det framstår mer som ett kvitto på hur det blir när man vuxit upp i en obeständig tillvaro med en oberäknelig mor. Saker går igen. Felicias egen son väljer att bo hos sin far.

På slutet iscensätter Felicia sin mors begravning. Chockerande kanske. Men det framstår mer som en önskan att rannsaka de egna känslorna än en vilja att döda.

Nej, det är ingen effektivt berättad skildring som görs gällande i omslagets citat från Aftonbladet. Boken är inte heller oavbrutet fängslande som man saxat ur Dagens Nyheter. Vad fick jag ut av min läsning? Ingenting. Förutom att jag stillade min nyfikenhet på en bok som det var mycket tal om ett tag. Det kan ni också göra för en billig penning. Därför besparar jag er detaljerna.

Cecilia Verdinelli i Göteborgs-Posten gör en intressant genomgång av det svar Anna Wahlgren ger i Sanning eller konsekvens. Men den boken tänker jag inte läsa. Jag har fått nog av deras slagsmål om sanningen.

18 november 2012

Orutinerade skådespelare gör bra ifrån sig (Äta, sova, dö)

Jag har inget hjärta. I varje fall inte enligt Svenska Dagbladets filmkritiker Hynek Pallas. Han recenserar Äta, sova, dö och skriver om den scen där unga Raša fruktar att bli uppsagd från grönsaksfabriken och i stället hennes vän hämtas av fackets representant. Rašas tillfälliga lättnad kommenterar Pallas så här: "Känner man inte i samma stund kniven skära ut ur duken och in i hjärtat – då har man inget".  Han ger filmen sex prickar på tärningen.

Av de 17 recensioner som länkas till på kritiker.se är alla utom en översvallande positiva. Andreas Climent på Moviezine skriver att det är "en film om utanförskap som lämnar tittarens känslor helt oberörda. Bra skådespel hjälper inte när filmen saknar både handling och karaktärsutveckling."

En dam bakom mig i salongen utbrast förvånat: Är det slut nu? Ja, det kunde man undra med henne. Något hade ju knappt börjat.

Raša, som spelas av Nermina Lukač, kom till Sverige från Montenegro när hon var ett år. Hon bor tillsammans med sin pappa i norra Skåne och arbetar sedan hon var 16 med att sortera och packa sallad. Hennes arbetskamrater är nästan alla invandrare, utom en tjej som ska jobba tre veckor för att kunna resa och den pojke som Raša umgås med på fritiden. Han är något mellan lekkamrat och pojkvän. De driver mest omkring utan ord.

Pappans onda rygg ligger bakom mycket som utspelar sig. Raša följer med honom till läkare, men hans svenska är knagglig. Dottern verkar också uppgiven och gör inte allt hon kan i kontakten med läkaren. Så fadern får varken remiss eller sjukintyg. Det är inte lätt med Försäkringskassans blanketter, säger doktorn. Det kan nog vara sant, men i övrigt är han en nidbild. Trots plågorna gör pappan en arbetsresa till Norge men kommer tillbaka när ryggen tagit slut.

Alltså är det upp till dottern att försörja sin far. Då sägs hon upp. Det är ett riktigt kärvt läge. Hon hamnar på coachning. Där bryter en kvinna ihop som är utförsäkrad. Varken Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan förstår att hon vissa morgnar inte kommer ur sängen.

Det är mörka sidor från en svensk vardag som visas. Det kanske räcker för en del. Jag vill ha film också. Bloggaren Jojjenito och hans cineastvänner blir inte heller engagerade, fast de ger en mer nyanserad bild än Moviezine.

På affischen står det: "Du har inte en chans. Ta den!" Det gjorde mig nyfiken. Jag förväntade mig något uppfinningsrikt och dramatiskt. Så omvälvande var det inte, men visst är Raša påhittig i sitt jobbsökande och framåt. När det krävs körkort för ett jobb som säljare övningskör hon en dag med en vän och tror att det ska räcka. Ja, hon kör faktiskt ensam efter det, men arbetsgivaren får reda på sanningen från Arbetsförmedlingen.

Nu återstår en praktikplats i Malmö. Det blir för långt att pendla. Slutscenen är en avskedsfest på den lilla hemorten. Det är svårt att tycka att det är ett tragiskt läge för en ung kvinna som har livet framför sig. Pappans historia däremot hade kanske kunnat få mig att gråta. Men han lämnas åt sitt öde.

13 november 2012

Det handlar inte om konst (Balladen om Marie Krøyer)

Regissören Bille August har fått kritik för att han inte uppmärksammar Marie Krøyers begåvning i filmen om hennes och makens, Skagenmålaren P. S. Krøyers, liv. I Svenska Dagbladet den 30 oktober säger August i en intervju att hon inte var en bra målare. "Hon hade inte nödvändigheten, den fanns inte i henne". Andra ifrågasätter den psykologiska idén om nödvändigheten som förutsättning för ett konstnärsskap eller menar att hon var en bred konstnär och att man inte kan säga något om hur hon kunde ha utvecklats. Marie slutade måla när makens psykiska sjukdom förvärrades. Hon hade inte kraften kvar. Dessutom var hon väldigt självkritisk.

Skagens museum visar nu verk av Marie Krøyer. Bille August var där men tittade inte på hennes tavlor, enligt egen utsago. Konstigt.

Värre är dock att det inte är någon vidare bra film. Men det beror nog inte på att Marie Krøyers gärning förminskas. För det handlar i mycket liten omfattning om konst över huvud taget. Makens verk utgör också de mest en bakgrund mot vilken de personliga ödena avtecknar sig. I filmen visas i upprörande scener hur illa han behandlar sin lilla dotter. Bland annat låter han henne stå på alla fyra i timmar för en tavla där hon avbildas som hund! Huruvida det överensstämmer med verkligheten eller inte har jag ingen aning om. Men otäckt är det.

Det som berättas är historien om en ung kvinna som gift sig med en äldre och dessutom psykiskt sjuk konstnär som blivit stor och berömd. Hon är olycklig förstås. På semester i Marstrand med sin dotter och en väninna träffar hon den uppåtgående unge kompositören Hugo Alfvén. (I verkligheten var det på Sicilien.) De blir blixtförälskade. Hon lämnar man och dotter för Sverige och blir gravid. Det oroar först tonsättaren som visar sig vara förlovad på annat håll. Marie lämnar honom, men han kommer ångerköpt tillbaka.

Vid skilsmässan får hon offra sin dotter med Krøyer. En förmyndare som Marie gett fullmakt låter dottern välja själv. Lilla Vibeke vill bo kvar hos tant Henny.

Det låter väl inte så bra det här. Det är inte meningen heller. Jag tycker att det är slöseri med tid att se filmen. Replikerna är banala också. Och Sverrir Gudnasons (Hugo Alfvén) diktion är alltför teatral. Det låter som om han stod på Dramatens scen. Men det skulle nog inte bli bra där heller.

11 november 2012

Förtal av avliden? (Call girl)

Jag såg på tv att Mårten Palme fått förhandstips om att filmen Call girl som handlar om bordellmamman Doris Hopps verksamhet i mitten av 1970-talet kunde utgöra grund för åtal. Hans far Olof Palme skulle där utpekas som köpare av sex av minderårig. Han ville förstås se den först innan han tog ställning. Regissören Mikael Marcimain försvarade sig med det vanliga talet om fiktion.

I förtexten till filmen finns några ord med som vill friskriva från ansvar. Och genom nästan hela filmen tyckte jag att jag kunde acceptera det. Det var stiliserat på något vis, allmänt hållet om icke namngivna män i makten som använder sig av prostituerade och täcks upp av kolleger och poliser. Säpo var intresserade, för det kunde innebära en säkerhetsrisk för landet. Sedlighetsroteln - snusket internt - blev också inkopplad, enligt filmen i alla fall. Men bara en omutlig polis ville föra det till sin spets.

Pernilla August är magnifik som spindeln i nätet, en mamma som tar hand om unga söta flickor men som straffar när de vill dra sig ur. Hennes råa skratt passar rollen perfekt.

Den berättelse som bäst håller samman filmen är den om unga Iris - fast hette man så på den tiden -  som lämnats av sin mamma på en ungdomsvårdsskola och dras in i den onda cirkeln av utnyttjande, och knark för att stå ut. Hon är också den, när filmens Dagmar väl åker fast, som kan vittna om att 14-åringar funnits i omlopp. Men där rinner det ut i sanden - vad jag förstår även i verkligheten.

Åter till Palme: På slutet återknyts till det samtal mellan Shirley MacLaine och Olof Palme som sändes på tv och som inleder filmen men med skådespelare. Då uttalar han sina välkända ord om att politik är att vilja, som också är titeln på en bok han skrivit. Och mannen är den som vi såg på hotellrummet med Iris. Det är väl ändå att gå för långt. Palme figurerade aldrig i sammanhanget. Hans skuld inskränkte sig till att han i riksdagen sade om andras inblandning, som justitieminister Lennart Geijers, att det var rykten. Där hade han fel eller ljög helt enkelt.

Jag är ingen jurist, men det förefaller mig inte omöjligt att driva ett mål om förtal av avliden.

10 november 2012

Hur har ni hamnat där? (Jobbcoachning på Ibility)

Mina kära vänner på jobbcoachningen! Hur har ni hamnat där? Själv blev jag mer och mer stressad som riksdagsstenograf, började vantrivas och sade upp mig för två år sedan. Jag har erfarenhet från olika yrken. Men visst har jag nischat in mig i den humanistiska fållan, där det råder hård konkurrens.

Flera unga har konstnärliga ambitioner. Två vill bli illustratörer. Det är nog en snäv och överhettad marknad kan jag tänka mig. Det är knepigt också för den unga pojke som kan och vill snickra men inte gått ut gymnasiet.

Min granne till vänster har läst religionsvetenskap och bara jobbat två månader av sitt liv. Inte bra. Men varför? Han kommer i tid, är artig, fungerar väl i gruppen och är full med idéer.

Mannen som sitter till höger om mig fick tre års avgångsvederlag efter att bildhanteringen på Aftonbladet lagts ned. Under tiden har det hänt saker i den tekniska utvecklingen. Det är också verksamheter som det dragits in på: bildbyråer och fotolabb.

En man i övre medelåldern har jobbat som scenograf, en annan som musik- och tv-producent. Det imponerar på mig. Och det positiva tänkandet hos en av dem: Jag är femtio procent frisk.

Störst chans till jobb har nog Agnès från Burkina Faso som är undersköterska. Men hon gjorde praktik innan hon fick barn. Nu när hon är färdigutbildad är arbetsgivarna rädda att hon ska vabba. Strödagar får hon i alla fall. Hon har franska som modersmål också. Så från de andra deltagarna fick hon förslag på alternativa jobb som tolk och biståndsarbetare. Det var uppgiften. Jag gav henne telefonnummer till hemtjänstföretag som jag varit i kontakt med genom min mamma och svärmor. Så verklighetsnära hade inte coacherna tänkt sig den dagens arbete, men de lät det passera. Agnès var tacksam.

Vi ska utveckla var sin jobbidé som vi ska testa våra förutsättningar för. Jag har valt jobbcoach!

Ledaren för vår grupp är en ung kille som snusar, har lätt nedhasade jeans och ibland keps. En glad prick är det med go i. Jag har sett Ibilitys egna platsannonser för coacher. De söker under rubriken säljare. Där passar han in som hand i handske. Men kanske är det mer image än präst som min sons konfirmationskamrat sade?

Vi har åtminstone roligt i gruppen. Jag skrattar nog mer än på något arbete. Månne är det ett skydd mot den meningslöshet som lurar i busken. Vi sitter på något vis i samma båt hur olika bakgrunder vi än har.

Tidigare har jag skrivit om Ibility här och här.

9 november 2012

Samtal med omvänd psykoanalytiker (Else-Britt Kjellqvist )

I går kväll gick jag upp till Ansgarskapellet i Högalidskyrkan för att lyssna till psykoanalytikern, författaren och poeten Else-Britt Kjellqvist. Jag kände inte till hennes namn förrän jag hörde en deltagare i bibelgruppen tala varmt om henne.

Det var första gången jag var med på denna samtalsserie med rubriken Under ytan, Hör du rösten? Nästa gång, den 22 november, är det dags för Peter Halldorf. Program finns här.

Ansgarskapellet är en underbart vacker plats. Guldmosaiken bakom altaret med sin pietà har liksom den i Gyllene salen i Stadshuset sitt ursprung i Ravenna. Rummet för denna träff var emellertid ett mindre rum in till höger som tidigare använts för kistor i väntan på begravningsgudstjänst. Där finns en nu plomberad dörr där de döda fördes in. Men ingen lät sig störas av det. Det är sedan länge en plats för levande möten.

Else-Britt Kjellqvist stängde sin psykoanalytiska praktik efter 20 år för att bosätta sig ute i skärgården och bli författare på heltid. Där trodde hon att hon skulle möta sig själv. I stället kom Gud till henne. Efter att ha gästspelat tidigare i hennes liv kom han till henne när hon ropade nerifrån brunnen, som hon uttrycker det.

Hon läste ur sin roman Magdalenas bekännelser, där hon bearbetat dessa djupt personliga upplevelser, och ur sin diktsamling Ordet. Författaren är i likhet med Carolina Johansson, som skrivit om sitt möte med Gud i Bråkdelen av en sekund, inte uppvuxen i ett kristet hem. Men så har hon också sluppit de hotfulla Gudsbilder som många lever med. Det lilla hon fick smaka på tron fanns i skolavslutningen  i kyrkan. I mogen ålder kom en dröm om altartavlan i Sofia kyrka att spela en stor roll. Efter många år kom detaljerna tillbaka till henne.

En deltagare i samtalet berättar att hon närvarat vid ett prästseminarium där frågan ställdes om man kan komma till tro utan att ha läst Bibeln. Då utbröt bland studenterna stor oro och förvirring. Men detta är alltså möjligt. Författaren uttrycker en sympatisk hållning i fråga om att pröva allt utifrån den egna erfarenheten. Det har för henne gällt både teorierna i psykoanalysen och helgonens och Bibelns berättelser. Helt ensam var hon dock inte i sin brottning med Gud. Hon brevväxlade med en kollega som var metodistpastor. Han betonade att Gud var en relation.

Else-Britt Kjellqvist menar att om man utforskar sig själv möter man förr eller senare det andliga. Och omvänt: Ett andligt liv förutsätter att man känner sig själv. Tidigare förklarade hon alla upplevelser som psykiska. Så blir det när man inte har språk för något annat. Under 50- och 60-tal kunde psykoanalytikerna betrakta det som en del av en neuros om man var troende. Ännu i dag kan det bli svårigheter i ett möte mellan en troende analysand och en icke-troende analytiker. Det är sådant som hon utvecklar i De får vingar.

Författaren delger oss några lite utmanande tankar mot slutet: Kristus finns i lidandet, hos de mest utblottade. Det menar hon jämnar ut saker och skapar rättvisa. Och den som fått villkorslös kärlek från sina föräldrar kanske inte behöver Gud lika mycket.

2 november 2012

Minnet av våra döda (Allhelgonahelgen)

Visa IMAG0816.jpg i bildspel
Graven i Mjölby smyckad till allhelgona

Halloween, allhelgonadagen, alla helgons dag och alla själars dag är begrepp som behöver redas ut. Språkrådet gör det men placerar alla själars dag i den katolska sfären. I själva verket finns namnet i den svenska evangelieboken.

Peter Halldorf har en utförligare och mer initierad förklaring i Heligt år: "Seden att minnas de döda och smycka gravarna med blommor och ljus förbinder vi med alla helgons dag, medan den liturgiskt och teologiskt hör till alla själars dag." Den senare firas på söndagen efter alla helgons dag.

Under de stora förföljelserna i mitten av 200-talet fick kyrkan en mängd martyrer, och almanackan blev snart fylld. Allhelgonadagen växte fram som en allmän minnesdag för alla de som inte fick en egen dag under året. Så såmingom utvidgades dagen till att inte bara gälla martyrer utan även andra helgon som varit förebilder för de troende. Dagen kom år 835 att förläggas till den 1 november i hela det karolingiska riket. Till högtiden knöts senare en allmän festdag till minne av alla som "tecknade med trons insegel" lämnat denna världen. Initiativet till den dagen kom från det franska klostret Cluny år 998, och den kom att firas den 2 november.

Båda dessa dagar behölls efter reformationen som annars gjorde kraftiga ingrepp i kyrkoåret. Vid kalenderreformen 1772 flyttades dock allhelgonadagen till följande söndag som gavs namnet alla helgons dag. Och i samband med kalenderreformen 1953 flyttades alla helgons dag till den första lördagen i november för att man skulle få en längre helg under hösten. 1983 återfick den följande söndagen sin medeltida karaktär av minnesdag för alla döda. Namnet alla själars dag återtogs emellertid inte förrän i 2002 års evangeliebok.

Om detta skriver alltså Halldorf. Det är mycket att hålla i  huvudet, men nu har jag refererat honom för den som är intresserad.

Mitt fokus är på den dag då vi firar våra döda och hur vi minns dem. Fredrik Modéus skriver i Konturer av tro om rädslan för döden. Kanske är den ibland en rädsla för att glömmas bort, skriver han. "Att efter hand suddas ut ur andra människors berättelser. Att inte längre vara känd vid namn." Två generationer fram är man bristfälligt ihågkommen, enligt honom. Om tre generationer är man ett namn på en gravsten. Om fyra generationer är gravstenen borta.

Liknande tankar - och fakta - framförs i en artikel i Dagens Nyheter i dag. Gravrätten i Sverige är gratis under 25 år. Sedan får de anhöriga betala. I Stockholm kostar en 15-årsförlängning 1 500 kronor. En tredjedel av de anhöriga väljer att inte förlänga. Förr hade man en grav under mycket längre tid. I dag har varje generation sin egen familjegrav. Man har inte sin bakgrund på samma ställe. Nu bor man runt om i Sverige och ute i världen. Det säger Göran Höglund, administrativ chef på kyrkogårdsförvaltningen i Stockholm.

Själv tycker jag att några tiotal mil inte ska få avgöra. Jag känner ett stort värde i att ha hand om två gravar. I graven på Alnön utanför Sundsvall ligger mina farföräldrar, min farmors föräldrar och min farmors syskon som alla dog unga. Graven i Mjölby är från 1939. Där ligger min mammas tvillingbror som dog 14 år gammal i brusten blindtarm, mina morföräldrar och min mamma och pappa. De minnen som dessa platser väcker har jag skrivit om i min e-bok Det enda nödvändiga.

Förra året när mamma hade gått bort fick jag en inbjudan till alla själars dag i Högalidskyrkan. På trappan nedanför altaret hade man tänt ett ljus för varje avliden. Det var många i en så stor församling, över trehundra. Man läste ur Bo Setterlinds dikt, där han tänker sig döden som en såningsman som tar upp honom i sin korg. Den tycker nog många är fin och trösterik.
 
Prästen var annars inne på samma tankegångar som Modéus. Han sade att vi människor dör två gånger. Den andra gången är när ingen minns oss mer. Vem kommer att minnas mamma längst? undrade jag. Om man ser logiskt på det skulle det vara barnbarnet Jakob som är den yngsta nu levande som känt henne. Han grät och saknade mormor när hon hade gått bort, men just för att han är så ung kommer han kanske att glömma henne först. Eller så kommer hon fram i någon glimt ur minnet ibland. Men det är inte heller säkert att det är han som finns kvar längst av barnbarnen.

Foton och nedskrivna hågkomster kan bevaras för dem som inte själva träffat henne, men det är en annan sak än ett levande minne.

26 oktober 2012

Osorterade minnen (Marcus Birro, Släng alla kartor)

Jag fick en bok i min hand. Det var Marcus Birro, Släng alla kartor, Memoarer mitt i livet 1992-2012. Den skulle jag inte ha köpt. Jag visste inte heller om att den fanns.

Nu började jag läsa i alla fall. Eftersom jag inte är intresserad av fotboll i allmänhet eller italiensk fotboll i synnerhet upptäckte jag Birro först när han började tala om sin kristna tro. Under Jesusmanifestationen var jag och lyssnade på honom. Han gjorde ett applåderat framträdande i Citykyrkan. Han är rolig, maniskt engagerad och säger det som ingen annan törs. Berörd hade jag blivit av en krönika om hur han blev buren av Gud under de svåra åren då han och hans fru förlorade två för tidigt födda barn. Jag har också skrivit här på bloggen om hans medverkan i På tal om tro.

Så det var inte konstigt att jag var lite nyfiken att få veta mer. Men förutsättningarna var inte så goda. Boken på 374 sidor är, enligt Birro själv i epilogen, skriven på ren lust och inspiration under ett par månader i början av 2012. Då blir det osorterat och alltför detaljerat.

Marcus Birro är född och uppvuxen i Göteborg. Där är han med i ett rockband, skriver dikter, när författardrömmar, super och förbrukar flickvänner. Drickandet är kopiöst och minutiöst skildrat. Vi får veta när, var, vad och hur mycket han inhandlar, hur påverkad han blir och hur baksmällan drabbar honom.

Mitt i allt detta kommer framgångarna. Han blir publicerad, får åka på turné och läsa poesi. Flaskorna finns fortfarande med som tröst mot det vemod han säger sig lida av. Han menar att när erkännandet kommer är den som ser sig som utanför fortfarande utanför - i känslorna. En sådan hållning kan nog närma sig förföljesemani. I sin hemstad Göteborg är han motarbetad, menar han. Så kan det ha varit. Inte vet jag.

Det är klart att det är lätt att reta sig på en som är högljudd och tar plats. En lärare på gymnasiet hade sagt till honom att han aldrig skulle bli författare för han var för burdus för sitt eget bästa. Han har gett ut tre diktsamlingar i flera upplagor, fem romaner och ett antal andra böcker. Så där hade hon fel, men man kan ändå förstå.

Stillhet och eftertanke är svårt att hitta i Släng alla kartor. Det är fullt ös hela tiden. Birro blir nykter, och dröm efter dröm slår in. Det blir inflation i det bästa som hänt honom.

Seriösa ämnen har han behandlat i andra böcker, som de döda barnen i Svarta vykort. Men jag har inte läst, så jag kan inte säga något om hur han skriver på annan plats om det allvarliga.

Birro är spontan. Ni minns kanske att han kandiderade till partiledare för KD utan att ha talat med redaktionen för Kvällsöppet där han var programledare? Han medger att det var dumt. Men hur kan dumhet utlösa så mycket hat? undrar han.

Marcus Birro är tacksam för sin familj och sina vänner. Han har varit med om en våldsam resa men lever fortfarande och vill ut ur alla skal och rustningar, skriver han mot slutet. "Jag vill ut i världen och slå ut som en blomma av ljus." Egotrippat och provocerande, kan man tycka. Men borde inte alla människor få göra det? Månne är det hans Gudstro som ger honom ödmjukhet att säga att han inte väljer resan, att den väljer honom.

21 oktober 2012

Fars med gripande inslag (Markurells i Wadköping)

Vi hade fått fribiljetter till premiären av Markurells i Wadköping på Stadsteatern. Annars hade vi nog inte gått. Jag hade sett pjäsen två gånger tidigare: svartvit på tv med Edvin Adolphson och en uppsättning på Dramaten för ett antal år sen. Men gratis är bra, och premiär är roligt. I vimlet sågs Stockholms borgmästare samt kulturborgarråd, en före detta Dramatenchef och författaren och dramatikern P O Enquist. Hans Tribadernas natt finns på Stadsteaterns repertoar.

I programbladet placerar Katrine Kielos Wadköping 1913 i den stora världen. Stadens finanskris, skriver hon, är en effekt av den globala krisen 1899. Banker och finansbolag hade överoptimistiskt investerat i nya projekt, framför allt järnvägen. Och Markurell står för kapitalismens värderingar förstås.

Men det är inte det stora sammanhanget man tänker på när man ser skådespelet. Det centrala är hur skrupelfritt värdshusvärden och uppkomlingen Markurell utnyttjar krisen för egna syften. Pengar har han. Anseende är han utan. Han har inget förbarmande när häradshövding de Lorches fru vädjar om att inte försätta maken i konkurs. Inte heller väjer han för något när det gäller att bearbeta sonen Johans censorer inför studentexamen. För gossen gör han allt.

Kjell Bergqvist skulle ha spelat Hilding Markurell men fick diskbråck, så det blev regissören Philip Zandén i stället. Han tar ut svängarna i det farsartade och burleska. Perukmakaren, vars salong är navet för stadens skvaller, görs av Ingvar Hirdwall. Också denna roll har sina komiska krumbukter. Men så roligt som damen bredvid mig har jag inte. Hon skrattar högt och ofta. Lyckost hon!

Jag tycker att pjäsen känns lite daterad. Fast visst är det lovvärt att försöka hålla liv i de gamla klassikerna. Hjalmar Bergman dramatiserade själv sin roman.

Det är som bäddat för att den lata och bortskämda Johan ska misslyckas i examen. Men det är tragiken från Ibsens Vildanden som ligger och lurar: hans rätta börd. Skojaren Markurell får kräla i ångest några scener innan den unge sonens kärlek löser upp allt i intet. Det är fint och gripande. Det är som det ska, en komedi med lyckligt slut. Ibsens sanningssägardrama är något mycket större.

17 oktober 2012

Jobbcoachning på Ibility dag 1

Fylleriövningar. Vuxendagis. Hur ska jag stå ut? Så ska det berättas historier om hur man fått uppskattning för något man gjort en annan människa. Jag anmäler mig frivilligt. När min mamma var 55 år och bodde i Sundsvall hjälpte jag henne till ett nytt jobb i en ny bransch i Stockholm. Det blev hon mig evigt tacksam för. Vilket exempel! Feedbacken blev total när de övriga gruppdeltagarna skulle reflektera över vad det sade om mig. Jag var hjälpsam, initiativrik, framåt, handlingskraftig och en mönsterdotter. Relevansen för eget jobbsökeri är att om man påstår något om sig själv ska man kunna underbygga det med en berättelse. Det är väl rimligt.

Tack Ibility för insikten att jag är som gjord för att stå på en scen och ta emot beröm! Det var värt en sockerbulle på konditori Chic.

16 oktober 2012

En parafras och lite till (Lena Einhorn, Siri)

Att det handlar om ett annat perspektiv på äktenskapet än det Strindberg lägger fram i En dåres försvarstal står klart. Lena Einhorns bok heter Siri. En allvetande berättare för ordet, dock utan att använda sig av möjligheten att tränga in i huvudpersonens inre. Mycket av handlingen bygger på dialog och yttre iakttagelser.

Två plan löper parallellt. Boken börjar 1890 vid tiden för den uppslitande skilsmässan mellan Siri von Essen och August Strindberg. Sedan varvas kapitlen. Vi är i år 1875 och får följa hur Strindberg blir en kär och nära vän till henne och maken Carl Wrangel. Detta utvecklas som bekant till en passion mellan Siri och August. Han lovar henne framgång i hennes dröm att bli skådespelerska - vilket delvis infrias - och att hon inte ska behöva föda barn - han har en fysisk defekt som hindrar detta. Lögn är det sista.

När det gäller barnen är det inget försvarstal för Siri som Lena Einhorn skriver. Men hon visar på två sidor. Siri verkar känslokall och egoistisk i förhållande till sitt barn med Carl och det första hon får med Strindberg. Båda dör. Kanske har hon, och August, någon skuld i det senare fallet. Men när August lämnat henne blir deras tre barn hennes ansvar och mening.

Bilden av väninnan Marie David blir förstås mer nyanserad. Lena Einhorn har använt sig av brev från skilsmässoprocessen som talar emot Strindbergs beskyllningar. Visst hade hon alkoholproblem, men hon hjälpte Siri ekonomiskt och var ett värdefullt stöd för henne och barnen i flera år.

Tiden med Marie i Helsingfors och en del annat går utöver En dåres försvarstal. Men jag tänker att det skulle vara lite tråkigt och smågnetigt att läsa in sig på litteratur, forskning och brev för att skriva om i stort sett samma saker en gång till. Och tyvärr blir min läsupplevelse lite fadd.

Det finns andra exempel på omskrivningar. Bengt Ohlsson ger i Gregorius sin röst åt pastorn från Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Gregorius är en en obehaglig bok om en obehaglig person men stark och välskriven. Doktor Glas jag-berättelse handlar om hur han som läkare ska kunna befria Helga Gregorius från sin make. I Mordets praktik återanvänder Kerstin Ekman doktorn och låter även Söderberg vara med på ett hörn. Den gjorde inte lika starkt intryck på mig.

8 oktober 2012

Det som göms i snö ... (Arnaldur Indriðason, Den kalla elden)

I Den kalla elden kör Erlendur sitt eget race. Författaren Arnaldur Indriðason har skalat bort poliskollegerna Sigurður Óli och Elínborg från handlingen. I sin senaste bok på svenska låter han Erlendur gå djupare än tidigare i sin egen personliga tragedi: den yngre brodern Bergur som kom bort på fjället i ett snöoväder. Plötsligt hade han inte kvar hans hand i sin. Det har skapat svåra skuldkänslor.

Två år efter broderns död flyttade han med sina föräldrar från hemmet på östra Island. De sökte glömskan i Reykjavik. Men Erlendur gör återkommande vändor till det nu öde huset. Det är där han har sin bas när han påminns om en ung kvinnas försvinnande under kriget. Han hade hört den historien redan som barn. Matthildur hade liksom Bergur aldrig återfunnits.

Det är inte första gången Indriðason noga analyserar händelsekedjor som går decennier tillbaka. Och försvinnanden har blivit Erlendurs besatthet. Han läser allt han kan komma över om människor som kommit bort. Landskapet är som gjort för sådant. Det är ogästvänligt, kallt, och det stormar.

Erlendur inleder en egen inofficiell undersökning om Matthildur. Han vill inte straffa. Han vill bara komma fram till sanningen.

Det muntliga berättandet för saken framåt. Han går från hus till hus, och det han får höra saknar inte inslag av isländsk folktro på drömmar, gengångare och spöken. Vad ligger det något i? 

Det vilar mycket av ensamhet över sökandet. Erlendur är ensam, han besöker ensamma gamla, och ensamma bär de minnen och skuld.

Jag kan inte finna något om att Indriðasons kriminalromaner har filmatiserats. Den här boken skulle bli en riktig rysare på filmduken. Handlingen är egentligen inte dramatisk. Intrigen utvecklar sig långsamt och metodiskt. Men det ena leder till det andra, och till slut är vi framme vid verklig skräck.



1 oktober 2012

Ett viktigt stycke svensk 1900-talshistoria (Palme)

Sent på kvällen den 28 februari 1986 sköts Olof Palme. Vi har väl alla våra egna minnesbilder från när vi fick veta. Morgonen efter höll vi på att packa för en sportlovsvecka i Dalarna. Min mamma skulle följa med. Pappa ringer och säger att Palme är död. Och nu kommer man nog att spärra av utfarterna från Stockholm. Min pappa var kriminalinspektör. Han blev illa berörd av de glädjeyttringar han bevittnade på sin arbetsplats efter mordet.

Om vägspärrarna hade han fel. Det hade väl varit en åtgärd att förvänta. Att insatserna, utredningen och rättegångarna inte lett till fällande dom är högst otillfredsställande. Sedan är det en annan sak att familjen Palme är övertygad om att det var Christer Pettersson som var skyldig.

Till skillnad från andra i mitt biosällskap hade jag inte läst Henrik Berggrens tydligen utmärkta biografi över Olof Palme, Underbara dagar framför oss. Ändå trodde jag mig veta mycket. Fast jag hade hört att det fanns nytt kanske främst privat bildmaterial. Så jag blev nyfiken på filmen Palme.

Jag satt klistrad. Det var verkligen intressant och även lite lustigt emellanåt med sekvenser från gångna decennnier, hur man talade då, modet, prylar och sådant.

Att Palme hade en borgerlig bakgrund är bekant, men att han kom från en så förmögen och inflytelserik familj som det framställdes i början av filmen visste jag inte. Tidigt dog fadern. Då skickades Olof till Sigtuna läroverk för att inte bara vara omgiven av kvinnor. Där for han illa som så många andra på internat.

Senare blev det studier i USA och en man med starkt självförtroende intog scenen. Efter att Tage Erlander tagit honom till sitt hjärta och sitt kansli gick det bara uppför. Tills skandaler som IB och förvaltandets tid tog vid. Naturligtvis gick detta parallellt med socialdemokratins kurva. 1968 var man på topp med över 50 procent av rösterna. Praginvasionen låg bakom att Vänsterpartiet Kommunisterna gjorde ett av sina sämsta val.

För mig är den starkaste scenen i filmen när Palme försvarar demokratin på mötet med kårhusockupanterna. Att se och höra Anna Lindh tala på hans begravning lämnar en inte heller oberörd.

Mina barn var fyra respektive ett år när Palme mördades. Jag hoppas särskilt att deras generation och yngre går och ser filmen. För den är ett angeläget vittnesbörd om en period i svensk politik, då en begåvad och skarp retoriker angav tonen.

Det var fullsatt i salongen på lördageftermiddagen, men tyvärr var publiken lite åldersstigen. På väg ut ondgör sig en dam över att vi nu är så individualistiska och bara stirrar på våra mobiltelefoner. Inte reser man sig upp för någon heller.

27 september 2012

Änglar, finns dom? (Den helige Mikaels dag)

På söndag är det den helige Mikaels dag. "Änglarna" är rubriken. Enligt den västkristna traditionen är Mikael en av tre ärkeänglar. De andra är Gabriel och Rafael. Det var Gabriel som besökte Maria och sa att hon skulle föda en son. Ett liknande glädjebudskap fick Sakarias, Johannes döparens far, att hans till åren komna hustru skulle bli mor. I Tobits bok, som är apokryfisk för lutherdomen, berättas om hur Rafael botar den blinde Tobit och Sara som är besatt av en demon.

Episteltexten på söndag är hämtad ur Uppenbarelseboken. Där skildras striden i himlen mellan Mikael och draken, "han som också kallas Djävul och Satan". Av Mikael störtas han ner på jorden. Nu finns en fredad plats i Gudsriket dit han inte når. Kampen på jorden och inom oss människor består ännu en tid.

Men de icke namngivna änglarna, vilka är de? "Guds änglar är hans sändebud av eld och vind och ande, en himmelsk här av liv och ljus som glimmar genom natten." Så står det i psalm 483.

I den katolska bönboken Oremus finns bönen till skyddsängeln: "Du Guds ängel som alltid står inför den heliga Treenigheten, upphör aldrig med din bön för mig [...] Du som blivit satt att vaka över mitt liv". Änglarna kan vara mellanhänder och förmedlare när Gud och Jesus är långt borta.

Religionssociologen Berndt Gustafsson gjorde mot slutet av 1960-talet undersökningar som visade att både böner och personliga upplevelser av änglar var mer förekommande än man hade kunnat ana. Detta var under en period då materialistiska idéströmningar fick stort genomslag. Ja, änglarna finns med i alla tider, i bilder och i språkbruk.Vi talar om änglavakt. Ni har väl sett den kitschiga tavlan med den stora ängeln med vida vingar som vakar över barnen som går över ett stup?

I den gammaltestamentliga tredje årgångens läsning - nu är det den första - berättas om hur Jakob i en dröm såg en trappa som ledde från jorden ända upp till himlen, "och Guds änglar gick upp och ner för den". Gud talar till Jakob och säger att han alltid ska vara med honom och skydda honom vart han än går. Jakobs stege förbinder Gud med människan. Som kurbitsmålning finns den i Bondstugan i Fryksås där vi tillbringade många sportlov med våra barn.

När jag var liten läste mamma på sängkanten Gud som haver barnen kär följd av: Det går en ängel kring vårt hus, han bär på två förgyllda ljus, han bär en bok uti sin hand, så somna vi i Jesu namn, Amen. Det har skämtats om hur ängeln kan bära både två ljus och en bok, men det var inget jag tänkte på. Den lugna, trygga stämningen bar allt.

De änglar som jag i mogen ålder fått av min mamma står i sovrumsfönstret. En är en hårt stiliserad stålkonstruktion utan ansikte med vingar och knäppta händer i silverpapp. Den andra är som ett litet barn i vitt porslin med en vit tygblomma i händerna. Så har jag en rund kvinnlig ängel som jag köpt själv på Hemtex. Den har glasögon som jag och skelar till och med - fast på fel öga.

Jag är ingen person som har begåvats med mystiska upplevelser. Men nog har det dykt upp änglar som har stöttat eller hjälpt till att vända perspektivet rätt.

 






24 september 2012

Ungdomligt motstånd mot sakernas gång (Delphine de Vigan, No och jag)

Nu var det dags för den tredje boken från Sekwa. En oväntad vänskap handlar det om, precis som i filmen jag såg nyss.

Lou som berättar i No och jag är en tunn liten tjej på 13 år. Jag kommer att tänka på flickan i Igelkottens elegans - så brådmogen. Lou är bäst i klassen men blyg. I det längsta drar hon sig för att sätta upp sig på listan över föredrag som ska hållas. Men så får hon en snilleblixt. Hon ska tala om hemlöshet. Härom dagen kom en sliten ung kvinna fram och tiggde en cigg på Gare d'Austerlitz.

Lucas är en lång och tuff kille, sämst i klassen, en värsting som gått om två år. Han ansluter sig till Lou. Tillsammans tar de på sig projektet att rädda No som sover på gatan till ett bättre liv. Själva har de det materiellt bra men är på olika sätt övergivna av de vuxna. Lous mor har gått in i en depression efter att ha förlorat ett barn i plötslig spädbarnsdöd. Lucas föräldrar har börjat nya liv på annan plats och lämnat honom ensam i en femrumsvåning.

En tid får No bo hemma hos Lou. Det leder till att familjen börjar tina upp. Mamman gör make up och piffar till håret. No får jobb på hotell. Det är rena idyllen. Så börjar det gå över styr med No. Lous pappa sätter en gräns och ställer krav. Hon måste flytta.

De unga tu fortsätter nu sin motståndskamp i hemlighet. Ska de inte kunna råda bot på "sakernas gång"? Lou blir beskylld av sin lärare för att vara utopist. Hon har en släktskap, ser jag, med Romain Garys vardagshjältar som med språket och fantasins hjälp sätter sig över "naturlagarna". M. Cousin i Gros-Câlin tar Jean Moulin vid handen. Momo i Med livet framför sig samlar på ord som Lou och gör dem till vapen för att omskapa den verklighet som kan göra så ont.

Kanske är detta en ungdomsbok. I alla fall speglar den en ungdomlig idealism som vill väl och är beredd att gå långt. Men den har ett lätt humoristiskt vemod som slår an hos en mogen läsare. Det finns sådant som vi är maktlösa inför, som glider oss ur händerna. Andra saker som kan verka omöjliga ordnar sig. Och nya upplevelser kommer till oss. På sista sidan har Lou definitivt livet framför sig.







19 september 2012

Förhöjd livskänsla (En oväntad vänskap)

Det var medlemskväll i går på SF. Det bjöds på popcorn och läsk och visning av En oväntad vänskap som har premiär på fredag. Salongen var fullsatt. Är det gratis så är det. Men den här filmen är värd att betala för. Man får två timmars fransk feel good.

Philippe är en medelålders förmögen änkling som blivit förlamad efter en skärmflygolycka. I sitt hus på chic Paris-adress har han ett helt hov av anställda. Men det är hög personalomsättning. När det är dags för nyrekrytering av personlig assistent sitter ängsliga män med hem- och socialtjänstmeriter i portföljen och väntar. Då tränger sig en stor svart kille förbi. Han vill ha en underskrift på att han sökt jobbet. När han har tre underskrifter kan han lyfta sitt bidrag.

En sådan man som Driss vill Philippe ha, inte någon som lägger huvudet på sned och tycker synd om. Men kulturkrockar blir det. Det är mycket de som utgör de komiska poängerna. Driss kommer från quartier difficile och är nyligen utsläppt från fängelset. Hans mamma som inte är hans riktiga mamma har kastat ut honom. Hon orkar inte med hans svek längre.

En härlig scen är när Omar Sy i Driss gestalt rockar loss till Earth, Wind & Fire på Philippes födelsedagsfest. Efter en stel påbjuden klassisk konsert lättar han upp stämningen på ett underbart sätt. Ett videoklipp finns att se på SF:s hemsida.

Men kulturutbytet är ömsesidigt. Philippe tar med sig Driss till konstutställning med dyra non-figurativa tavlor. Den unge mannen blir inspirerad och vips har han fått en tavla såld. Fast inte utan välvillig list från sin arbetsgivare.

Filmen bygger på en sann historia som enligt eftertexten får ett lyckligt slut. Det är Driss som har fungerat som matchmaker. Slutet gott, allting gott. En uppfriskande komedi är det.

18 september 2012

Minnenas vagga (Kim Thúy, ru)

Jag fick med mig flera böcker från förlaget Sekwa när jag var på Pocketshop sist. Sekwa har nischat in sig på översatt franskspråkig litteratur. Justine Lévy, Vi ses på Place de la Sorbonne har jag redan skrivit om.

"Underbar", hade personalen antecknat om Kim Thúy, ru. Så den var jag tvungen att köpa. Författaren föddes under Têt-offensiven 1968 då Nordvietnamns armé och FNL invaderade Sydvietnam. Tio år gammal lämnade hon landet som båtflykting. Till slut hamnade hon i Montréal. Kim Thúy har arbetat som översättare, advokat och krögare, står det på baksidestexten, och blivit prisbelönt för sin debutroman.

Originalet är skrivet på franska. Det enstaviga ordet i titeln betyder på franska "bäck" eller i överförd betydelse "flöde" (av tårar, blod eller pengar). På vietnamesiska betyder ru "vaggvisa" eller "att vagga".

Kim Thúy verkar trots kriget ha levt ett bekvämt och välbeställt liv i Saigon innan  kommunistregimen tog över föräldrarnas hus. I Kanada får familjen ett gott bemötande. Det blir en framgångssaga.

Handlingen är inte rätlinjig. Tidsplanen går omlott. Att Kim Thuý återvänder och lever i Hanoi en tid gör inte läsningen lättare.

Visst är det en fin liten bok om man accepterar att den är komponerad i fragment utan kronologi. Författaren skriver att hon tycker om att flytta. Då får hon rensa ut föremål. Dessa är orörliga, stelnade och skrymmande. Minnet vill hon i stället hämta ur en bild som bevarar sin glans när hon blundar. Men kanske är det detta överfört till litterär metod som gör att männisoödena inte griper tag i mig. Det blir som en hinna mellan mig och dem.

Den poesi som finns i berättelsen kan sammanfattas med hennes egna ord mot slutet om människorna för trettio år sedan: "Jag har rört mig i deras fotspår som i en vakendröm där doften från en utslagen pion inte längre är en doft utan ett skimmer; där den djupröda färgen på ett lönnlöv om hösten inte är en färg utan en ynnest; där ett land inte längre är en plats utan en vaggvisa."

15 september 2012

Om tro på Fryshuset (Cortile dei gentili)

Samtalet på Kungl. Vetenskapsakademien hade en hög intellektuell profil. På Fryshuset i går skulle det tas ned på en vardagligare nivå: Vad innebär det att tro och att inte tro? Det var också en del yngre deltagare med.

Initiativtagaren kardinal Gianfranco Ravasi öppnade även här. Han sa i sin inledning att det är svårt med definitionen icke-troende. Den är ju negativt bestämd. I diskussioner som han varit med i hade man kommit fram till "konfessionslösa humanister", vilket han i och för sig inte tyckte var helt bra heller.

Att vara troende är att leva i ett kontinium, att vara på en resa som aldrig tar slut. Den franske författaren och katoliken Julien Green har sagt att det är rastlöshetens lugn. Att tro är komplicerat. Tron är personlig och existentiell till skillnad från religionen. Den senare fungerar som en symbol och kan användas som ett vapen. Tron behöver dock religionen som stöd.

Thomas Hammarberg, som senast varit verksam som Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, menade att han hade en tro. Men han var inte medlem i någon organisation. Han ville ha utrymme för tvivel och sökande och kunde inte ansluta sig till en etablerad sanning. Att kardinalen uttryckte en annan hållning än den han trodde var rådande var förstås positivt.

Om Katolska kyrkan ville Hammarberg få sagt att den hade en föråldrad syn på kvinnan och reproduktiv hälsa. Arbetet mot homofobi gav också mycket att önska. Där borde kärleksbudskapet vara tydligt styrande. Han hade hoppats på mer levande diskussion både internt och utåt kring detta och om pedofilskandalerna. Svenska kyrkan upplevdes som mer relevant och intressant av honom. Han ansåg den vara en partner som kan leda dialogen framåt.

Jessica Schedvin, ordförande i Unga Humanister, trodde på människan och sig själv. Hon underströk att tro och politik bör hållas åtskilda. I stället är det bildning, kunskap och kritiskt tänkande som ska gälla med den humanistiska etiken som rättesnöre.

Fazeela Zaib, fredsagent och bloggare, är religiöst troende muslim. Hon poängterade att det är viktigt att vara trygg i sin egen tro. Då känner man sig inte hotad av andra.

Christer Sturmark, ordförande i Humanisterna, betraktade sig som sekulär humanist. Det är en livsåskådning och inte samma sak som att vara ateist, sa han. Det sista var det flera med mig som inte förstod.

Författaren Per Wirtén hade inget emot att kalla sig icke-troende. Han trodde inte på några system som förklarade världen. Han levde i ett rum av icke, sa han. Rolig formulering! Sartre med sin frihet och ångest var hans husgud - om jag får säga så. Han citerade Herbert Tingsten också: "Vi är ensamma, och ansvaret är vårt."

Grundaren av Fryshuset, Anders Carlberg, trodde för att själen kände Guds kraft. Ungefär så sa han. Det var svårt att höra vad han sa, för han talade fort och oartikulerat. Han blev själv rörd, och kardinalen torkade tårar. Det var starkt men lite mycket. Carlberg har som vi vet arbetat med ungdomar på glid och människor på samhällets skuggsida. Han har mött syndarna, sa han själv, och de som går i mörkret ser ljuset bättre.

Linnea Jacobsson, vice ordförande i Ung Kristen Vänster, är på väg att komma ut med sin kristna tro. Hon hade anmält sig till konfirmationsundervisning för att kunna diskutera och argumentera mot den, som hon trodde, konservativa kyrkan. Hon hamnade istället i en varm gemenskap, där hon blev mött i sina funderingar och fick nya vänner. Men att säga att man blivit kristen är inte lätt. Hon har fått frågan: Hur mycket tror du? Och folk har sagt: Du verkar ju så vettig! Hon har fått ta ansvar för allt från korståg till homofobi.

Per Wirtén vet också att det för vissa är skandal att gå i kyrkan och ta nattvarden. Sekularismen som  norm är inte heller bra. Han vill se självreflexion från de icke-troende. Den franska företeelsen la laïcité är han negativ till. Den vänder sig mot religiösa yttringar. Man vill ha ett sekulariserat samhälle med sekulariserade människor, enligt honom. Det är något annat än en sekulär stat.

Fazeela Zaib håller med. Hon har vänner bland franska studenter. Om de kommer i slöja till universitetet kan de bli attackerade. Och i Belgien finns en klädpolis som utdömer böter.

Mot slutet ställs frågan om världen blir bättre eller sämre av religion. Christer Sturmark svarar att världen skulle vara bättre om den präglades av en humanistisk sekulär värdegrund. För Thomas Hammarberg är problemet att religionen visar bristande förståelse för dagligt liv. Per Wirtén säger att världen skulle vara oändligt mycket sämre utan religion. Det religiösa språket hjälper oss att bearbeta vår existentiella situation. Och så ska vi inte vara överens om allt. Vi behöver dynamiken i fredliga konflikter.

Båda samtalen har spelats in av SVT Forum. SVT2 sänder ett sammandrag på tisdag den 18 september mellan kl. 10.30 och 12.00.

14 september 2012

Cortile dei gentili - plats för dialog

Cortile dei gentili är på italienska den förgård i Jerusalems tempel där både judar och icke-judar kunde samlas. Under denna rubrik reser kardinal Gianfranco Ravasi, ordförande i det påvliga kulturrådet, runt i Europa och initierar samtal om tro och icke-tro. Det pågår under två dagar i Stockholm. Jag tyckte det verkade intressant. Allmänheten hade tillträde. Det behövdes bara en anmälan. Så jag begav mig till Kungl. Vetenskapsakademien i går eftermiddag.

Efter kardinalens inledning berättade Georg Klein, välkänd ateist, om hur han under en kortare depression i tonåren med hjälp av musik och dikt kom till tro. Han tog med en vän på vandring och hade efter några dagar omvänt honom också. Sedan dröjde det ungefär lika länge och så var han inte troende mer. Hans konklusion är att tron var ett instrument för honom att komma ur sin nedstämdhet. Jag brottades själv med tankar om hyckleri  när jag under en svår tid ropade efter Jesus. Då sa min syster, som har längre och djupare troserfarenhet än jag, att han vill att vi kommer till honom. Så enkelt var det.

Klein refererade till en Michael Shermer som har skrivit att hjärnan är en trosmotor. Det finns en tendens hos människan att finna meningsfulla mönster, och ytterst handlar religion om tröst mot döden. Men döden är en självklar del av det existentiella kontraktet, menade Klein.

Det var nog Georg Klein som med sitt personliga bidrag och sin intellektuella skärpa var den stora behållningen av seminariet. Sedan vidtog en filosofisk diskussion, som förstås blev abstrakt, om skillnaden mellan att hålla saker för sanna och kunskap som kräver evidens. Lundabiskopen Antje Jackelén ville införa tillit som ett bredare begrepp än försanthållande. Luther menade att tro är det som vi ytterst sätter vår tillit till. P C Jersild fick applåder när han sa att det finns det som är sant och det som är viktigt.

Ingmar Ernberg, professor i tumörbiologi, betraktade sig själv som en sökande ateist och påminde om att vetenskapen inte alltid står på säker grund. Big bang-teorin hålls uppe genom att man ständigt uppfinner nya ad hoc-hypoteser.

Ulf  Danielsson, professor i fysik, lade till att vi accepterar att kvarkar finns utan att ha sett dem. Och visst finns det gränser för vetenskapen. Det finns frågor den inte kan besvara: Varför existerar något över huvud taget? Varför finns något i stället för ingenting? Det är frågor som har gett mig själv svindel.

Annars kan man väl säga att tillställningen med tre och en halv timma utan paus blev för lång. Efteråt bjöds på vin och snittar, men jag var för trött för att stanna. Ensam var jag också.



13 september 2012

Ett är nödvändigt - ny termin i bibelgruppen

På bibelgruppens första höstkväll talar vi om kommande söndags evangelietext som är hämtad ur Bergspredikan. Där möter vi Jesus uppfordrande ord om att inte göra oss bekymmer. Vår himmelske fader vet vad vi behöver. "Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också."

Vad innebär det att söka Guds rike? undrar vi. Ska vi överge allt och leva i fattigdom som den helige Franciskus?

Det behöver inte vara så stort. Det kan vara att vi där vi befinner oss bibehåller den speciella kontakt som leder in i allt annat.

Att vi inte ska bekymra oss om vad vi ska äta och dricka, som det också står i texten, får förstås ett helt annat perspektiv om man inte har mat för dagen. Det ger oss anledning att fundera över om vi är tacksamma för det vi har. Bara det att vi har fred! Jag tänker att det är frid som fattas oss.

"Ett är nödvändigt" är rubriken för femtonde söndagen efter trefaldighet. Vad är då det? Vår samtalsledare understryker att det är att förbli fäst vid Jesus. Det handlar om den relation som ger annat runt omkring vettiga proportioner. Det handlar om att återvända till källan.

I Det enda nödvändiga söker jag i mitt eget sammanhang efter en plats där jag kan växa. Min referenspunkt är tredje årgångens läsning. Marta som har mycket att ordna gör sig bekymmer. Maria som lyssnar till Ordet har valt det enda som behövs. Så säger Jesus. Det är inte heller helt lättsmält.

Det kan vara svårt med tro och tillit. Vi behöver så väl söndagens bön:

Barmhärtige Gud,
när oro och bekymmer
får makt över oss,
hjälp oss då att vila i dig,
skilja mellan stort och smått
och lämna framtiden i dina händer.
I Jesu namn.
Amen.



7 september 2012

Svart, starkt, välspelat (Jag, Anna)

Jag, Anna som gick upp på bio nyligen har fått både etta och fyra av recensenterna. Så den filmen var jag tvungen att se. Och jag ångrade mig inte.

Vi är i ett mörkt London med hotfulla skyskrapor. Charlotte Ramplings Anna är en ensam mogen kvinna. Hon snabbdejtar. Det får ödesdigra följder.

Gabriel Byrne spelar polis i samma ålder som efter en separation bor på hotell och käkar sömnpiller. Deras vägar korsas.

Anna har mycket på sitt samvete, men hur mycket och vad av det som framställs är oklart. Den mystiken accepterar jag. För filmen hittar den rätta tonen med de rätta bilderna, och det är välspelat.

Däremot blir jag lite irriterande konfunderad över varför Anna ringer från en telefonkiosk. Det är hem till sig själv och sin egen telefonsvarare. Konstigt nog - fast det har en psykologisk förklaring. Men varför inte från en mobil? Hon har inte en mobil! Och detta utspelas i nutid och inte i början av 90-talet som i den bok jag skrev om i går.

Charlotte Rampling är i alla fall nyansernas mästare. Hennes ansikte etsar sig fast på näthinnan. Byrne är ganska stadigt dyster men sympatisk. Terapeutens empatiska hållning från In treatment känns igen.

6 september 2012

Brutna löften (Justine Lévy, Vi ses på Place de la Sorbonne)

Jag har läst en bok som bygger på att det inte finns några mobiltelefoner. I Vi ses på Place de la Sorbonne (fr. Le rendez-vous, 1995) sitter Justine Lévy på ett kafé och väntar på sin mamma. De har stämt träff till lunch, men mamman dröjer. Justine väntar och väntar. Inte kan hon ringa heller. Hon vet inte var hennes mor råkar bo just den dagen. Nu är hon 18 år och får god tid att fundera över sitt förhållande till denna obeständiga kvinna.

Justine var bara några år när föräldrarna skildes. Sju år gammal lämnade hon modern som redan hade glömt henne. Hon hämtade henne inte utanför skolan till det utlovade biobesöket. Det var droppen. Det är en skuld för en dotter att ha valt fadern, desto värre som det var då som moderns resa nedåt började.

Fadern är i boken en berömd dirigent, modern fotomodell. Det sista stämmer, men det verkar onödigt att byta ut faderns yrke när alla vet att han är författaren och filosofen Bernard-Henri Lévy.

Justines vackra mor har vävt drömmar, svikit dottern upprepade gånger, haft otaliga älskare och älskarinnor, tjuvat, rökt på och tagit överdos. Dottern vill hjälpa henne, men nej, blicken är långt i fjärran.

Det är en fin liten bok skriven av en tjugoåring. Det är rakt och osentimentalt. Men författaren väljer ut laddade situationer ur sitt minne där hon som barn glöms bort av haschrökande vuxna eller dras in i moderns försäkran att hon blivit en ny stabil människa som kan ta hand om sin dotter. Det varar några dagar.

Jag hittade Vi ses på Place de la Sorbonne på Pocketshop. Den gavs ut 2011 på Sekwa vars böcker jag inte tidigare har bekantat mig med. Förlaget ger ut franskspråkig litteratur på svenska. Franska utgåvan Le rendez-vous är svår att få tag på. Den har varit slut på Adlibris länge.

Jag kom hem med två andra böcker från samma förlag: Delphine de Vigan, "no och jag" och Kim Thúy, "ru". Märkliga titlar. Mer om dem senare.

3 september 2012

Dagligt liv i antikens Rom (Vibeke Olsson, Sabina)

Så var dags för mig igen att läsa Vibeke Olsson. När jag inte har något annat på gång är det ett säkert kort. Jag har kommit fram till Sabina, den tredje boken av fyra om slavinnan Callistrate och hennes barn i antikens Rom.

Callistrate tillhör de första kristna och får utstå mycket. Hon hamnar i fängelse, torteras och blir en avfälling. Sedan tar hon sig tillbaka till tronsgemenskapen men blir tillfångatagen på nytt då hon ska fira påskdagens nattvard. Denna gång blir straffet att tillbringa resten av livet i en bordell.

Sabina föddes utan högerhand. Herrn i huset eller uppsyningsmannen bestämmer vilka nyfödda som får leva och vilka som ska kastas i kloaken. Tre av åtta barn får Callistrate behålla. Sabinas odds var mycket dåliga, men hon och modern köptes av en kristen.

I den tredje boken är Sabina lärare till slavbarn i Plinius och Aelias patricierhus. När Plinius efter en tid ropar till sig Sabina och utövar sina rättigheter mot henne blir hon glad. Det visar att hon är en av många andra. Hennes utanförskap känns mindre plågsamt.

Sabina läser filosoferna och offrar till Fortuna i Isis-templet. De kristna känner hon agg emot - hennes mor har fått betala ett alltför högt pris. Hon är ändå nyfiken. Hon dras till moderns trosfränder men anklagar dem och ställer provocerande frågor. 

När Sabina blivit gravid med Plinius barn och Aelia blivit änka säljs hon vidare. Denna gång bär det i väg långt bort till ett officershem i Germanien, det romerska rikets utkant vid floden Rhen. Där föder hon sin son. Han räddar henne från att bli en som livet går förbi.

Vibeke Olsson besitter gedigna historiska kunskaper som hon förvandlar till vardaglig konkretion. Vi får följa Sabina nära i många olika miljöer: i gränder och över torg, till Circus Maximus på vestaliefest, i de förnämas bibliotek, i lägret vid imperiets frontlinje.

En slavflicka under romartiden får undervisa, först slavbarn sedan friborna. Med mina bristfälliga kunskaper känns det stort, men jag litar på författaren. Och Sabina är en utvald, av modern som ber för hennes liv, av dem som tar henne till sig, av ödet - eller är det av Gud? Men hon bär tungt denna särställning. Hon vill som sín mor bli "förbrukad" av livet.



26 augusti 2012

Segdragna upptåg (Förälskad i Rom)

Flera historier har Woody Allen vävt in i Förälskad i Rom. En amerikanska blir kär i en ung advokat som visar henne vägen till Fontana di Trevi. Woody Allen själv spelar hennes far som är en pensionerad operaregissör. Han vill ha något att göra och blir överförtjust när han får höra dotterns blivande svärfar sjunga i duschen. Kruxet är att det bara är i duschen han låter som en operasångare. Men det löses på ett originellt sätt.

En student som redan har en fästmö råkar ut för en trolös förförerska. En medelålders man, som tidigare bott i samma kvarter men nu är på besök som turist, beledsagar honom som en moralisk varnande sufflör. Hans ideliga uppdykande blir rätt så påfrestande för tittaren också tyvärr.

Ett nygift par som tänker etablera sig i den eviga staden ändrar sina planer efter farsartade kärlekskaruseller på var sitt håll. Allt inleds med att en högbröstad glädjeflicka i röd åtsittande klänning (Penélope Cruz) ramlar in på den unge mannens hotellrum när hustrun är ute för att leta efter en frisör.

En anonym kontorist spelad av Roberto Benigni blir plötsligt och obegripligt berömd, intervjuad i tv, bjuden på premiärer och får fler kvinnor än han orkar med.

Det är fyndigt i vissa delar. Men en del uppslag används för länge och blir tjatiga som det med kändisskapet. Mest skrattar jag åt Woody Allen själv. Han är en bra skådis.

Kanske har jag sett för många komedier på sistone. Mina två vänner som var med den här gången tyckte mer om filmen än jag. De tyckte den var rolig med härlig Romstämning och att Woody Allen som filmmakare fortfarande var vital.

Jag håller med SVT:s Fredrik Sahlin som ger en tvåa till Förälskad i Rom och en fyra till Cockpit. Ni som ännu inte har sett Jonas Karlssons förvandlingsnummer: Gå!

23 augusti 2012

Film som ställer frågor (Barbara)

Året är 1980. Barbara kommer som läkare till en mindre östtysk kuststad. Presentation inför de nya kollegerna på sjukhuset är överflödig. Alla vet att hon har förvisats dit från Berlin för att hon har ansökt om utresetillstånd. Utanför hennes slitna lägenhet vaktar säkerhetstjänsten. Om hon har lyckats röra sig utanför dess radie "hälsar man på", river runt bland hennes tillhörigheter och gör kränkande, plågsamma kroppsvisiteringar i badrummet.

Hon planerar mycket riktigt att fly med hjälp av sin västtyske fästman. Men hon lyckas inte hålla den distans hon önskar till arbetskamrater och patienter. Medan förberedelserna pågår involveras hon mer och mer i andras öden. Människor lider på grund av regimen eller har allmänmänskliga problem. Barbara som spelas av Nina Hoss är från början stel och oåtkomlig, men hon tinar upp inför en ung flicka som rymt från en uppfostringsanstalt. Hon kommer att ställas inför svåra val.

Vi har själva vänner från före detta Östberlin. R. är som sin fru kemist, och östtyska staten försökte värva honom som industrispion i väst. Där skulle han få möjlighet att utveckla de intressen man luskat ut att han hade. Men svaret blev nej. Hans kristna tro förbjöd honom att ägna sig åt sådan verksamhet.

Det är det filmen handlar om: moral kontra egen bekvämlighet. Det är spännande och sevärt.

22 augusti 2012

En främmande fågel (Sara Lidman, Regnspiran)

Efter Lars Ahlin har jag läst om en annan riktigt fin bok men mer lättillgänglig. Det är Sara Lidman, Regnspiran som kom 1958, ett år efter Ahlins Natt i marknadstältet.

Regnspiran finns inte att köpa i bokhandel eller på nätet. Så det blev att bege sig till Kungholmens bibliotek. Mitt eget vid Hornstull som nästan ligger granne hade inte boken. På Kungsholmen fanns den inte i de vanliga hyllorna för skönlitteratur. En bibliotekarie visade mig en trappa upp till det öppna magasinet. Bra i alla fall att den inte behövde beställas fram ur några gömmor.

För det här är en bok som verkligen inte förtjänar att försvinna. När jag undervisade lärarstudenter i slutet av 90-talet fanns den i alla fall med på listan. En sådan klassikerstatus hade Sara Lidmans märkvärdiga roman om Linda som växer upp i Västerbotten vid tiden för unionskrisen med Norge. Sådana tidsmarkörer finns.

Hanna och Egron hade längtat efter barn i många år när de fick Linda. Hennes mor är uppfylld av barndoftens lycka. Fadern som har förläst sig på den stränge reformatorn Johann Arndt kan inte ta emot gåvan. Själv omvänd är han rädd för alla frestelser, och det finns inte något som så kan inta sinnet som kärleken. Nu på sin levnads höst har han fått den tunga uppgiften att fostra och leda en dotter. I början behandlar Lidman det med humor: "Och Hanna fortsatte att glömma vad livet gällde för Egron och bar sig åt som om det var viktigare att barnet fick mat än att han fastade på rätta tider."

Linda är ett säreget barn. Hon handskas egensinnigt med bibelorden, griper in i bönemöten och skapar oreda. Till slut måste Egron straffa henne. Men han går inte heller fri.

Linda blir fruktad i byn. Hon får rykte om sig att vara synsk. Det ger henne makt. Och Linda är sådan att hon vill vara mitt i.

Regnspiran säger man är en fågel som kommer med regn för att man inte vågar ta större saker i sin mun. I romanen finns en genomförd fågelmetaforik som är gripande. När Egron dött kommer Hanna själv in under plikten. Hon tar inte Linda självmant i famn. "Det var ett fågelbo. En virvelvind kastade boet till marken så häftigt att honan blev instängd därunder. Fågelungen kom skrikande och kända nästet var kupat åt fel håll."

Linda finner vänskap ja också kärlek hos Simon som är fosterson i en grannfamilj. De är ännu barn men på gränsen till vuxenlivet. Deras speciella gemenskap utmanar Byanden. Linda bidrar själv till att Simon förskjuts. Varför är inte helt lätt att förstå. Ett annat möte får också ödesdigra följder. Linda framstår som någon som varken är god eller ond. Hon är som en Tintomara som utan beräkning försätter andra i olycka. Men skulden lever i henne.

Det finns en sådan människokärlek i Sara Lidmans författarskap. Här fastnar jag för hennes beskrivning av den unge pojken. "Simon var den lille samtyckaren. Han uppfattade omgivningen så att de flesta människor hade för liten plats inom sig för sina tycken, de behövde någon som upplät sig så deras tycken inte sprängde den egna själen. Alla behövde att någon sa ja åt dem. Alla behövde hjälp att vara."

I Bära mistel som finns att köpa fortsätter berättelsen om Linda Ståhl.





15 augusti 2012

Författaren som förebedjare (Lars Ahlin, Natt i marknadstältet)

Mamma fick Lars Ahlin, Natt i marknadstältet i gåva av mig. Jag skrev på försättsbladet:

Julen 1979

Till min kära mamma!

Redan när jag började läsa Natt i marknadstältet tänkte jag att den måste du också läsa. Det är ingen lättillgänglig underhållningsroman, men jag tror, med tanke på din beläsenhet och framför allt din livserfarenhet, att denna märkliga berättelse av en av vårt lands mest betydande författare möjligen kan bli en ännu större läsuppelvelse för dig än den blev för mig.

Det är en tragisk äktenskapsroman som kom redan 1957. Den ingick i den kurs i litteraturvetenskap som jag läste. Mamma och pappa bodde då i Ahlins stad Sundsvall.

Paulina är gift med Leopold som lider under jämförelsens förbannelse. Hans erfarenheter är förödmjukande. Han har blivit ratad på sitt arbete och lämnar hemmet och staden för att få upprättelse. Han är borta i långa perioder för att kunna komma tillbaka och bli värd sin hustrus kärlek. Men Paulina är inte en kvinna som förskjuter sin man för att han har misslyckats bland de många. Hos henne har han sitt hem. Människovärdet finns före alla ansträngningar, tänker hon. Det är givet som en gåva redan från begynnelsen.

Leopold försvinner för att bli till och födas. Han var i sökandets rörelse, fastän han redan var funnen, skriver Ahlin. Han var funnen av henne, av kärleken - och av Gud får man förmoda. En luthersk kristendom finns i botten av författarskapet. Nåden spelar stor roll. Leopold söker erhålla nåden själv genom egna handlingar.

Ahlin vill vara människornas förebedjare inför Gud. Utgångspunkten är en uppmaning från Johan Olof Wallins Christelig Bönebok: "Skynda dig, likasom för att rädda dem; och bed för dem med sådan ifwer, som hade du sielf blifwit fattad af Guds wredes hand." Det är en förbönens estetik som bygger på inlevelse i och empati med de litterära gestalterna hur usla och frånstötande de än är skildrade.


Författarens alter ego är i denna och andra böcker den trettonåriga Zackarias. Paulina är faster till honom. Hans far är en slarver som inte har råd att bekosta läroverksstudier för sin son. I stället uppmanar han honom att gå ut i världen och möta människorna. Zackarias börjar med att ställa sig nedanför lasarettet och slå sig i slang med de nyutskrivna. Han är en lyssnare och återberättare. Han vill hjälpa men befinner sig vara utanförstående.

De svåra händelserna får honom att vackla mot slutet. Än är han rädd för att gå sönder själv eller stelna, än menar han att han bara kan spela, att det inte finns något allvar i honom. Men han glömmer inte att hans uppgift är att ära människan vad som än händer.

Paulinas "verkliga" ställs mot Leopolds "fantastiska". Arbetet är viktigt. Varje morgon går hon upp för att baka bullar till sitt eget kafé. Men det är ingen trist upprepning. Den är åtråvärd. När degen torkar på armarna vilar livet i mjuk ro. "Tiden drog inte i väg med någonting." Medan Leopold var förbittrad över sina otillräckliga gärningar.

Ahlin gör människan stor i hennes godhet eller grymhet. Samtidigt kräver han mycket av sin läsare. Den filosofiska metaforiken är ibland väl tung. Det finns också enstaka kapitel där ordflödet för tankarna till James Joyce's inre monologer.

Men det existentiellt religiösa språket är också vackert. Och det öppnar upp. På ett frälsningsmöte i boken uppträder språket som en naturkraft: "Någon vågade ta ett nytt ord på tungan, och se, denne vågade gå mot ett nytt håll."

Ja, så är det. Att förstå kan vara svårt, men det kristna språket tilltalar på djupet, poetiskt och existentiellt.

(Ett halvår senare bröt mamma upp från Sundsvall för ett nytt liv i Stockholm. Pappa följde efter. Han kunde inte leva utan henne.)

10 augusti 2012

Ett franskt släktkalas (Jag minns en sommar)

Nu har jag sett den tredje franska komedin på raken. På "Det är bara förnamnet" skrattade jag mycket. "Nathalie" var töntig men hade en intrig. Le Skylab, sv. Jag minns en sommar, som utspelar sig 1979 i Bretagne och hade premiär i dag, är i avsaknad av intrig och lockade mig inte heller till särskilt många skratt. Den franska titeln syftar på den amerikanska rymdstation som var på väg att slå ner någonstans på jorden. I västra Frankrike hade man sagt och elvaåriga Albertine var lite orolig. Utanför Australien blev det i stället.

Albertines farmor fyller 67, och släkten har samlats på hennes lantställe utanför Saint Malo. Det är barn och vuxna i alla åldrar, utom de allra äldsta eller allra yngsta. Pastis och portvin inleder. Sedan blir det rödvin, couscous och helstekt gris. Till tårtan kommer champagnen. Efter bad i havet är det dags för middag med mer rödvin. Då uppstår hetsiga politiska diskussioner. Ska vänstern komma till makten nästa val? Det vill Albertines föräldrar, men det finns de som vill emigrera då. Till natten blir det spökhistorier för barnen berättade av deras 17-åriga kusin. Bland de vuxna bryter en krigsveteran ihop.

Jag sitter och undrar varför jag ska vara där och se på. Jag tror att någon är nostalgisk och vill berätta om en av sin barndoms somrar. Kan det vara regissören Julie Delpy? Ja, hon har sagt att Albertine är hon. Det ser jag när jag läser på P1 Kulturnytt. Själv spelar hon också Albertines radikala mamma som ägnar sig åt gatuteater i Paris.

Är man född och uppvuxen i Frankrike är kanske miljön och tidsmarkörer som mode, musik och samhällsfenomen tillräckliga för att man ska uppskatta filmen. Jag behöver mer.




8 augusti 2012

En uppvisning i konsten att gräla (Det är bara förnamnet)

Den franska filmen Le prénom, sv. Det är bara förnamnet, inleds med att ett pizzabud i Paris passerar ställen där människor har gått grymma öden till mötes. Väl framme ringer han på fel lägenhet. Där har man inte beställt pizza, utan värdinnan förbereder en omfattande libanesisk - eller var det marockansk - buffé för familjemedlemmar och en nära vän.

Inledningen ska väl förebåda den våldsamma utvecklingen. Filmen är ett enda stort gräl efter att vi lärt känna de medverkande i små korta scener som på ett humoristiskt sätt karakteriserar dem för att inte säga karikerar. Det skriks och gapas. Särskilt värdinnans röst är påfrestande. Det är nervöst för henne att se till att maten kommer på bordet samtidigt som hon inte vill missa något viktigt i uppgörelserna. Mot slutet spyr hon själv ur sig sin ilska över att hon fått stå tillbaka för maken litteraturprofessorn som bara ids leka med barnen en kvart varje söndag kväll. Om det nu är sant det hon säger. Man överdriver som bekant när man är arg.

Det namn som brodern och hans fru har valt till den son de väntar utlöser det hela. Ett namn kan bära många referenser och betydelser, moraliska och politiska, beroende på vem man förknippar det med. När den upprörda diskussionen har klingat av påbörjas en ny. Ändå har vi att göra med människor som tycker om varandra. Måhända bidrar vinet något, fast det är mer som om middagen har öppnats med en stämning som inte kan brytas. Till slut har alla fått utstå grova beskyllningar, och en djup hemlighet har avslöjats.

Det hetsiga tempot understryker det absurda och roliga för åskådaren, men när alla börjar trakassera en av personerna för en min han är ovetande om undrar jag genom mitt skratt om jag inte rentav deltar i mobbning. Tur att den är fiktiv.

Slutet är gott kan jag väl avslöja, eftersom det inte direkt är en spänningsfilm. Kring det nyfödda barnet samlas de närmaste i en ny gemenskap.

Varför var jag lite besviken när jag gick ut från bion? Vad hade jag förväntat mig? Kanske mer av feel good eller mer av intellektuell fransk konversation. Kanske hade jag velat ha mer utveckling. För mig framstod de ämnen som man grälade om som isolerade öar.

Mitt biosällskap var mer positiv till filmen än jag. Hon tyckte det fanns en igenkänningsfaktor som skapade både allvar och humor. Och visst skrattade vi en del.