26 oktober 2012

Osorterade minnen (Marcus Birro, Släng alla kartor)

Jag fick en bok i min hand. Det var Marcus Birro, Släng alla kartor, Memoarer mitt i livet 1992-2012. Den skulle jag inte ha köpt. Jag visste inte heller om att den fanns.

Nu började jag läsa i alla fall. Eftersom jag inte är intresserad av fotboll i allmänhet eller italiensk fotboll i synnerhet upptäckte jag Birro först när han började tala om sin kristna tro. Under Jesusmanifestationen var jag och lyssnade på honom. Han gjorde ett applåderat framträdande i Citykyrkan. Han är rolig, maniskt engagerad och säger det som ingen annan törs. Berörd hade jag blivit av en krönika om hur han blev buren av Gud under de svåra åren då han och hans fru förlorade två för tidigt födda barn. Jag har också skrivit här på bloggen om hans medverkan i På tal om tro.

Så det var inte konstigt att jag var lite nyfiken att få veta mer. Men förutsättningarna var inte så goda. Boken på 374 sidor är, enligt Birro själv i epilogen, skriven på ren lust och inspiration under ett par månader i början av 2012. Då blir det osorterat och alltför detaljerat.

Marcus Birro är född och uppvuxen i Göteborg. Där är han med i ett rockband, skriver dikter, när författardrömmar, super och förbrukar flickvänner. Drickandet är kopiöst och minutiöst skildrat. Vi får veta när, var, vad och hur mycket han inhandlar, hur påverkad han blir och hur baksmällan drabbar honom.

Mitt i allt detta kommer framgångarna. Han blir publicerad, får åka på turné och läsa poesi. Flaskorna finns fortfarande med som tröst mot det vemod han säger sig lida av. Han menar att när erkännandet kommer är den som ser sig som utanför fortfarande utanför - i känslorna. En sådan hållning kan nog närma sig förföljesemani. I sin hemstad Göteborg är han motarbetad, menar han. Så kan det ha varit. Inte vet jag.

Det är klart att det är lätt att reta sig på en som är högljudd och tar plats. En lärare på gymnasiet hade sagt till honom att han aldrig skulle bli författare för han var för burdus för sitt eget bästa. Han har gett ut tre diktsamlingar i flera upplagor, fem romaner och ett antal andra böcker. Så där hade hon fel, men man kan ändå förstå.

Stillhet och eftertanke är svårt att hitta i Släng alla kartor. Det är fullt ös hela tiden. Birro blir nykter, och dröm efter dröm slår in. Det blir inflation i det bästa som hänt honom.

Seriösa ämnen har han behandlat i andra böcker, som de döda barnen i Svarta vykort. Men jag har inte läst, så jag kan inte säga något om hur han skriver på annan plats om det allvarliga.

Birro är spontan. Ni minns kanske att han kandiderade till partiledare för KD utan att ha talat med redaktionen för Kvällsöppet där han var programledare? Han medger att det var dumt. Men hur kan dumhet utlösa så mycket hat? undrar han.

Marcus Birro är tacksam för sin familj och sina vänner. Han har varit med om en våldsam resa men lever fortfarande och vill ut ur alla skal och rustningar, skriver han mot slutet. "Jag vill ut i världen och slå ut som en blomma av ljus." Egotrippat och provocerande, kan man tycka. Men borde inte alla människor få göra det? Månne är det hans Gudstro som ger honom ödmjukhet att säga att han inte väljer resan, att den väljer honom.

21 oktober 2012

Fars med gripande inslag (Markurells i Wadköping)

Vi hade fått fribiljetter till premiären av Markurells i Wadköping på Stadsteatern. Annars hade vi nog inte gått. Jag hade sett pjäsen två gånger tidigare: svartvit på tv med Edvin Adolphson och en uppsättning på Dramaten för ett antal år sen. Men gratis är bra, och premiär är roligt. I vimlet sågs Stockholms borgmästare samt kulturborgarråd, en före detta Dramatenchef och författaren och dramatikern P O Enquist. Hans Tribadernas natt finns på Stadsteaterns repertoar.

I programbladet placerar Katrine Kielos Wadköping 1913 i den stora världen. Stadens finanskris, skriver hon, är en effekt av den globala krisen 1899. Banker och finansbolag hade överoptimistiskt investerat i nya projekt, framför allt järnvägen. Och Markurell står för kapitalismens värderingar förstås.

Men det är inte det stora sammanhanget man tänker på när man ser skådespelet. Det centrala är hur skrupelfritt värdshusvärden och uppkomlingen Markurell utnyttjar krisen för egna syften. Pengar har han. Anseende är han utan. Han har inget förbarmande när häradshövding de Lorches fru vädjar om att inte försätta maken i konkurs. Inte heller väjer han för något när det gäller att bearbeta sonen Johans censorer inför studentexamen. För gossen gör han allt.

Kjell Bergqvist skulle ha spelat Hilding Markurell men fick diskbråck, så det blev regissören Philip Zandén i stället. Han tar ut svängarna i det farsartade och burleska. Perukmakaren, vars salong är navet för stadens skvaller, görs av Ingvar Hirdwall. Också denna roll har sina komiska krumbukter. Men så roligt som damen bredvid mig har jag inte. Hon skrattar högt och ofta. Lyckost hon!

Jag tycker att pjäsen känns lite daterad. Fast visst är det lovvärt att försöka hålla liv i de gamla klassikerna. Hjalmar Bergman dramatiserade själv sin roman.

Det är som bäddat för att den lata och bortskämda Johan ska misslyckas i examen. Men det är tragiken från Ibsens Vildanden som ligger och lurar: hans rätta börd. Skojaren Markurell får kräla i ångest några scener innan den unge sonens kärlek löser upp allt i intet. Det är fint och gripande. Det är som det ska, en komedi med lyckligt slut. Ibsens sanningssägardrama är något mycket större.

17 oktober 2012

Jobbcoachning på Ibility dag 1

Fylleriövningar. Vuxendagis. Hur ska jag stå ut? Så ska det berättas historier om hur man fått uppskattning för något man gjort en annan människa. Jag anmäler mig frivilligt. När min mamma var 55 år och bodde i Sundsvall hjälpte jag henne till ett nytt jobb i en ny bransch i Stockholm. Det blev hon mig evigt tacksam för. Vilket exempel! Feedbacken blev total när de övriga gruppdeltagarna skulle reflektera över vad det sade om mig. Jag var hjälpsam, initiativrik, framåt, handlingskraftig och en mönsterdotter. Relevansen för eget jobbsökeri är att om man påstår något om sig själv ska man kunna underbygga det med en berättelse. Det är väl rimligt.

Tack Ibility för insikten att jag är som gjord för att stå på en scen och ta emot beröm! Det var värt en sockerbulle på konditori Chic.

16 oktober 2012

En parafras och lite till (Lena Einhorn, Siri)

Att det handlar om ett annat perspektiv på äktenskapet än det Strindberg lägger fram i En dåres försvarstal står klart. Lena Einhorns bok heter Siri. En allvetande berättare för ordet, dock utan att använda sig av möjligheten att tränga in i huvudpersonens inre. Mycket av handlingen bygger på dialog och yttre iakttagelser.

Två plan löper parallellt. Boken börjar 1890 vid tiden för den uppslitande skilsmässan mellan Siri von Essen och August Strindberg. Sedan varvas kapitlen. Vi är i år 1875 och får följa hur Strindberg blir en kär och nära vän till henne och maken Carl Wrangel. Detta utvecklas som bekant till en passion mellan Siri och August. Han lovar henne framgång i hennes dröm att bli skådespelerska - vilket delvis infrias - och att hon inte ska behöva föda barn - han har en fysisk defekt som hindrar detta. Lögn är det sista.

När det gäller barnen är det inget försvarstal för Siri som Lena Einhorn skriver. Men hon visar på två sidor. Siri verkar känslokall och egoistisk i förhållande till sitt barn med Carl och det första hon får med Strindberg. Båda dör. Kanske har hon, och August, någon skuld i det senare fallet. Men när August lämnat henne blir deras tre barn hennes ansvar och mening.

Bilden av väninnan Marie David blir förstås mer nyanserad. Lena Einhorn har använt sig av brev från skilsmässoprocessen som talar emot Strindbergs beskyllningar. Visst hade hon alkoholproblem, men hon hjälpte Siri ekonomiskt och var ett värdefullt stöd för henne och barnen i flera år.

Tiden med Marie i Helsingfors och en del annat går utöver En dåres försvarstal. Men jag tänker att det skulle vara lite tråkigt och smågnetigt att läsa in sig på litteratur, forskning och brev för att skriva om i stort sett samma saker en gång till. Och tyvärr blir min läsupplevelse lite fadd.

Det finns andra exempel på omskrivningar. Bengt Ohlsson ger i Gregorius sin röst åt pastorn från Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Gregorius är en en obehaglig bok om en obehaglig person men stark och välskriven. Doktor Glas jag-berättelse handlar om hur han som läkare ska kunna befria Helga Gregorius från sin make. I Mordets praktik återanvänder Kerstin Ekman doktorn och låter även Söderberg vara med på ett hörn. Den gjorde inte lika starkt intryck på mig.

8 oktober 2012

Det som göms i snö ... (Arnaldur Indriðason, Den kalla elden)

I Den kalla elden kör Erlendur sitt eget race. Författaren Arnaldur Indriðason har skalat bort poliskollegerna Sigurður Óli och Elínborg från handlingen. I sin senaste bok på svenska låter han Erlendur gå djupare än tidigare i sin egen personliga tragedi: den yngre brodern Bergur som kom bort på fjället i ett snöoväder. Plötsligt hade han inte kvar hans hand i sin. Det har skapat svåra skuldkänslor.

Två år efter broderns död flyttade han med sina föräldrar från hemmet på östra Island. De sökte glömskan i Reykjavik. Men Erlendur gör återkommande vändor till det nu öde huset. Det är där han har sin bas när han påminns om en ung kvinnas försvinnande under kriget. Han hade hört den historien redan som barn. Matthildur hade liksom Bergur aldrig återfunnits.

Det är inte första gången Indriðason noga analyserar händelsekedjor som går decennier tillbaka. Och försvinnanden har blivit Erlendurs besatthet. Han läser allt han kan komma över om människor som kommit bort. Landskapet är som gjort för sådant. Det är ogästvänligt, kallt, och det stormar.

Erlendur inleder en egen inofficiell undersökning om Matthildur. Han vill inte straffa. Han vill bara komma fram till sanningen.

Det muntliga berättandet för saken framåt. Han går från hus till hus, och det han får höra saknar inte inslag av isländsk folktro på drömmar, gengångare och spöken. Vad ligger det något i? 

Det vilar mycket av ensamhet över sökandet. Erlendur är ensam, han besöker ensamma gamla, och ensamma bär de minnen och skuld.

Jag kan inte finna något om att Indriðasons kriminalromaner har filmatiserats. Den här boken skulle bli en riktig rysare på filmduken. Handlingen är egentligen inte dramatisk. Intrigen utvecklar sig långsamt och metodiskt. Men det ena leder till det andra, och till slut är vi framme vid verklig skräck.



1 oktober 2012

Ett viktigt stycke svensk 1900-talshistoria (Palme)

Sent på kvällen den 28 februari 1986 sköts Olof Palme. Vi har väl alla våra egna minnesbilder från när vi fick veta. Morgonen efter höll vi på att packa för en sportlovsvecka i Dalarna. Min mamma skulle följa med. Pappa ringer och säger att Palme är död. Och nu kommer man nog att spärra av utfarterna från Stockholm. Min pappa var kriminalinspektör. Han blev illa berörd av de glädjeyttringar han bevittnade på sin arbetsplats efter mordet.

Om vägspärrarna hade han fel. Det hade väl varit en åtgärd att förvänta. Att insatserna, utredningen och rättegångarna inte lett till fällande dom är högst otillfredsställande. Sedan är det en annan sak att familjen Palme är övertygad om att det var Christer Pettersson som var skyldig.

Till skillnad från andra i mitt biosällskap hade jag inte läst Henrik Berggrens tydligen utmärkta biografi över Olof Palme, Underbara dagar framför oss. Ändå trodde jag mig veta mycket. Fast jag hade hört att det fanns nytt kanske främst privat bildmaterial. Så jag blev nyfiken på filmen Palme.

Jag satt klistrad. Det var verkligen intressant och även lite lustigt emellanåt med sekvenser från gångna decennnier, hur man talade då, modet, prylar och sådant.

Att Palme hade en borgerlig bakgrund är bekant, men att han kom från en så förmögen och inflytelserik familj som det framställdes i början av filmen visste jag inte. Tidigt dog fadern. Då skickades Olof till Sigtuna läroverk för att inte bara vara omgiven av kvinnor. Där for han illa som så många andra på internat.

Senare blev det studier i USA och en man med starkt självförtroende intog scenen. Efter att Tage Erlander tagit honom till sitt hjärta och sitt kansli gick det bara uppför. Tills skandaler som IB och förvaltandets tid tog vid. Naturligtvis gick detta parallellt med socialdemokratins kurva. 1968 var man på topp med över 50 procent av rösterna. Praginvasionen låg bakom att Vänsterpartiet Kommunisterna gjorde ett av sina sämsta val.

För mig är den starkaste scenen i filmen när Palme försvarar demokratin på mötet med kårhusockupanterna. Att se och höra Anna Lindh tala på hans begravning lämnar en inte heller oberörd.

Mina barn var fyra respektive ett år när Palme mördades. Jag hoppas särskilt att deras generation och yngre går och ser filmen. För den är ett angeläget vittnesbörd om en period i svensk politik, då en begåvad och skarp retoriker angav tonen.

Det var fullsatt i salongen på lördageftermiddagen, men tyvärr var publiken lite åldersstigen. På väg ut ondgör sig en dam över att vi nu är så individualistiska och bara stirrar på våra mobiltelefoner. Inte reser man sig upp för någon heller.