27 juni 2013

Levandegjord historia (Elisabet Nemert, Röd måne)

Det började med att jag fick en ljudbok i present, Ljusets dotter. Jag hade bara lyssnat på en bok-cd en gång förut och var skeptisk. Dessutom var författarnamnet obekant för mig: Elisabet Nemert. Men jag blev fast och köpte Ödets hav när jag var färdig med den första. Elisabet Nemert är en historielärare som de senaste 15 åren på heltid ägnat sig åt att skriva, skönlitterärt och läroböcker. Hennes fiktiva berättelser lämpar sig för högläsning, och de har fått bra inläsare. De jag lyssnat på har Louise Raeder respektive Gunnel Fred lånat sina röster till. Ni kan läsa vad jag tyckte om dem här.

Nu har jag läst hennes senaste, Röd måne, som pappersbok. I den hamnar läsaren i 1600-talets Sverige. Det är tid för häxprocesser, det trettioåriga kriget och en drottning, Gustav II Adolfs dotter Kristina, som vantrivs på tronen.

Ridande på väg hem en höstnatt hittar Ingrid Ingmarsdotter ett barn som lämnats vid vägkanten. Hon upptar flickan som sin egen och ger henne namnet Indra. Jag slår upp namnet i Wikipedia och finner att det är en indisk manlig gud. Men mina tankar går till Indras dotter i Strindbergs Ett drömspel som stiger ned på jorden till de olyckliga människorna.

Nemerts Indra har av sin mor lärts upp till att bli läkekunnig och har även begåvats med helande krafter. Det är riktigt farligt på den tiden. I början iscensätts en häxprocess som liknar våra dagars som uppstår inom ramen för en juridisk prövning. Skyldiga utpekas för att kunna användas i en tvist av något slag, och barn suggereras att avge falska vittnesmål.

Indra blir en hjältinna som kämpar mot ondskan och får läsarens sympati. Författarens kvinnor är starka, men det finns också män som hjälper dem fram till lyckan. Liksom Ljusets dotter är Röd måne en askungesaga. Det är romantiskt, ja visst. Och det är lättläst. Handlingen flyter på. Jag tänker på Vibeke Olsson som också ser språket som ett redskap och inte något att experimentera med.

Kanhända gör sig boken ännu bättre som ljudbok. Det går att få den i det formatet också med Anna Maria Käll som uppläsare. Även í den refererande texten finns talspråkliga upprepningar som man riskerar att något reta sig på i en bok mellan hårda pärmar.

9 juni 2013

En bladvändare (Mari Jungstedt, Du går inte ensam)

När jag börjar läsa Mari Jungstedts senaste kriminalroman Du går inte ensam noterar jag med intresse vilka förväntningar som titel, omslagsbild och baksidestext väcker hos mig. Titeln och omslagsbilden får mig att tro att det ska handla om ett försvinnande. Det bekräftar baksidestexten också. Bilden visar en liten flicka med ett gosedjur i handen. Hon ser nedåt med böjt huvud och verkar ledsen. Hon befinner sig i ett collage mellan en gotländsk kyrka på vänster sida och vad jag tror är en änglastaty till höger.

På baksidan står det att ytterligare ett barn kommer att försvinna. Då undrar jag över vad en författare egentligen ska avslöja innan man ens öppnat boken. Genren arbetar ju mycket med avslöjanden och ledtrådar. I anonyma kapitel träder en förbittrad kvinna fram. Hennes föräldrar har dött ifrån henne, och hon äger inga positiva minnen av gemenskap med dem eller andra. Där låter författaren läsaren ligga före poliserna. Men förövaren är ändå inte den man tror. Det låter väl mystiskt? Bra!

Karin vid Visbypolisen är undersökningsledare den här gången. Hennes kollega Knutas är sjukskriven för depression efter en skilsmässa och en del annat. Det handlar inte så mycket om de privata förhållandena mellan poliser eller inblandade journalister som det brukar. Karin och Knutas får i alla fall ihop det på riktigt.

Efter Mari Jungstedts förra bok Den sista akten var jag rädd att jag hade tröttnat eller ännu värre författaren. Men Du går inte ensam är en riktig bladvändare. Jag tycker att det är en av de bästa hon skrivit. Slutet är en cliffhanger. Flera gåtor löstes men en blev kvar. Det måste bli en tolfte bok åtminstone.