27 september 2012

Änglar, finns dom? (Den helige Mikaels dag)

På söndag är det den helige Mikaels dag. "Änglarna" är rubriken. Enligt den västkristna traditionen är Mikael en av tre ärkeänglar. De andra är Gabriel och Rafael. Det var Gabriel som besökte Maria och sa att hon skulle föda en son. Ett liknande glädjebudskap fick Sakarias, Johannes döparens far, att hans till åren komna hustru skulle bli mor. I Tobits bok, som är apokryfisk för lutherdomen, berättas om hur Rafael botar den blinde Tobit och Sara som är besatt av en demon.

Episteltexten på söndag är hämtad ur Uppenbarelseboken. Där skildras striden i himlen mellan Mikael och draken, "han som också kallas Djävul och Satan". Av Mikael störtas han ner på jorden. Nu finns en fredad plats i Gudsriket dit han inte når. Kampen på jorden och inom oss människor består ännu en tid.

Men de icke namngivna änglarna, vilka är de? "Guds änglar är hans sändebud av eld och vind och ande, en himmelsk här av liv och ljus som glimmar genom natten." Så står det i psalm 483.

I den katolska bönboken Oremus finns bönen till skyddsängeln: "Du Guds ängel som alltid står inför den heliga Treenigheten, upphör aldrig med din bön för mig [...] Du som blivit satt att vaka över mitt liv". Änglarna kan vara mellanhänder och förmedlare när Gud och Jesus är långt borta.

Religionssociologen Berndt Gustafsson gjorde mot slutet av 1960-talet undersökningar som visade att både böner och personliga upplevelser av änglar var mer förekommande än man hade kunnat ana. Detta var under en period då materialistiska idéströmningar fick stort genomslag. Ja, änglarna finns med i alla tider, i bilder och i språkbruk.Vi talar om änglavakt. Ni har väl sett den kitschiga tavlan med den stora ängeln med vida vingar som vakar över barnen som går över ett stup?

I den gammaltestamentliga tredje årgångens läsning - nu är det den första - berättas om hur Jakob i en dröm såg en trappa som ledde från jorden ända upp till himlen, "och Guds änglar gick upp och ner för den". Gud talar till Jakob och säger att han alltid ska vara med honom och skydda honom vart han än går. Jakobs stege förbinder Gud med människan. Som kurbitsmålning finns den i Bondstugan i Fryksås där vi tillbringade många sportlov med våra barn.

När jag var liten läste mamma på sängkanten Gud som haver barnen kär följd av: Det går en ängel kring vårt hus, han bär på två förgyllda ljus, han bär en bok uti sin hand, så somna vi i Jesu namn, Amen. Det har skämtats om hur ängeln kan bära både två ljus och en bok, men det var inget jag tänkte på. Den lugna, trygga stämningen bar allt.

De änglar som jag i mogen ålder fått av min mamma står i sovrumsfönstret. En är en hårt stiliserad stålkonstruktion utan ansikte med vingar och knäppta händer i silverpapp. Den andra är som ett litet barn i vitt porslin med en vit tygblomma i händerna. Så har jag en rund kvinnlig ängel som jag köpt själv på Hemtex. Den har glasögon som jag och skelar till och med - fast på fel öga.

Jag är ingen person som har begåvats med mystiska upplevelser. Men nog har det dykt upp änglar som har stöttat eller hjälpt till att vända perspektivet rätt.

 






24 september 2012

Ungdomligt motstånd mot sakernas gång (Delphine de Vigan, No och jag)

Nu var det dags för den tredje boken från Sekwa. En oväntad vänskap handlar det om, precis som i filmen jag såg nyss.

Lou som berättar i No och jag är en tunn liten tjej på 13 år. Jag kommer att tänka på flickan i Igelkottens elegans - så brådmogen. Lou är bäst i klassen men blyg. I det längsta drar hon sig för att sätta upp sig på listan över föredrag som ska hållas. Men så får hon en snilleblixt. Hon ska tala om hemlöshet. Härom dagen kom en sliten ung kvinna fram och tiggde en cigg på Gare d'Austerlitz.

Lucas är en lång och tuff kille, sämst i klassen, en värsting som gått om två år. Han ansluter sig till Lou. Tillsammans tar de på sig projektet att rädda No som sover på gatan till ett bättre liv. Själva har de det materiellt bra men är på olika sätt övergivna av de vuxna. Lous mor har gått in i en depression efter att ha förlorat ett barn i plötslig spädbarnsdöd. Lucas föräldrar har börjat nya liv på annan plats och lämnat honom ensam i en femrumsvåning.

En tid får No bo hemma hos Lou. Det leder till att familjen börjar tina upp. Mamman gör make up och piffar till håret. No får jobb på hotell. Det är rena idyllen. Så börjar det gå över styr med No. Lous pappa sätter en gräns och ställer krav. Hon måste flytta.

De unga tu fortsätter nu sin motståndskamp i hemlighet. Ska de inte kunna råda bot på "sakernas gång"? Lou blir beskylld av sin lärare för att vara utopist. Hon har en släktskap, ser jag, med Romain Garys vardagshjältar som med språket och fantasins hjälp sätter sig över "naturlagarna". M. Cousin i Gros-Câlin tar Jean Moulin vid handen. Momo i Med livet framför sig samlar på ord som Lou och gör dem till vapen för att omskapa den verklighet som kan göra så ont.

Kanske är detta en ungdomsbok. I alla fall speglar den en ungdomlig idealism som vill väl och är beredd att gå långt. Men den har ett lätt humoristiskt vemod som slår an hos en mogen läsare. Det finns sådant som vi är maktlösa inför, som glider oss ur händerna. Andra saker som kan verka omöjliga ordnar sig. Och nya upplevelser kommer till oss. På sista sidan har Lou definitivt livet framför sig.







19 september 2012

Förhöjd livskänsla (En oväntad vänskap)

Det var medlemskväll i går på SF. Det bjöds på popcorn och läsk och visning av En oväntad vänskap som har premiär på fredag. Salongen var fullsatt. Är det gratis så är det. Men den här filmen är värd att betala för. Man får två timmars fransk feel good.

Philippe är en medelålders förmögen änkling som blivit förlamad efter en skärmflygolycka. I sitt hus på chic Paris-adress har han ett helt hov av anställda. Men det är hög personalomsättning. När det är dags för nyrekrytering av personlig assistent sitter ängsliga män med hem- och socialtjänstmeriter i portföljen och väntar. Då tränger sig en stor svart kille förbi. Han vill ha en underskrift på att han sökt jobbet. När han har tre underskrifter kan han lyfta sitt bidrag.

En sådan man som Driss vill Philippe ha, inte någon som lägger huvudet på sned och tycker synd om. Men kulturkrockar blir det. Det är mycket de som utgör de komiska poängerna. Driss kommer från quartier difficile och är nyligen utsläppt från fängelset. Hans mamma som inte är hans riktiga mamma har kastat ut honom. Hon orkar inte med hans svek längre.

En härlig scen är när Omar Sy i Driss gestalt rockar loss till Earth, Wind & Fire på Philippes födelsedagsfest. Efter en stel påbjuden klassisk konsert lättar han upp stämningen på ett underbart sätt. Ett videoklipp finns att se på SF:s hemsida.

Men kulturutbytet är ömsesidigt. Philippe tar med sig Driss till konstutställning med dyra non-figurativa tavlor. Den unge mannen blir inspirerad och vips har han fått en tavla såld. Fast inte utan välvillig list från sin arbetsgivare.

Filmen bygger på en sann historia som enligt eftertexten får ett lyckligt slut. Det är Driss som har fungerat som matchmaker. Slutet gott, allting gott. En uppfriskande komedi är det.

18 september 2012

Minnenas vagga (Kim Thúy, ru)

Jag fick med mig flera böcker från förlaget Sekwa när jag var på Pocketshop sist. Sekwa har nischat in sig på översatt franskspråkig litteratur. Justine Lévy, Vi ses på Place de la Sorbonne har jag redan skrivit om.

"Underbar", hade personalen antecknat om Kim Thúy, ru. Så den var jag tvungen att köpa. Författaren föddes under Têt-offensiven 1968 då Nordvietnamns armé och FNL invaderade Sydvietnam. Tio år gammal lämnade hon landet som båtflykting. Till slut hamnade hon i Montréal. Kim Thúy har arbetat som översättare, advokat och krögare, står det på baksidestexten, och blivit prisbelönt för sin debutroman.

Originalet är skrivet på franska. Det enstaviga ordet i titeln betyder på franska "bäck" eller i överförd betydelse "flöde" (av tårar, blod eller pengar). På vietnamesiska betyder ru "vaggvisa" eller "att vagga".

Kim Thúy verkar trots kriget ha levt ett bekvämt och välbeställt liv i Saigon innan  kommunistregimen tog över föräldrarnas hus. I Kanada får familjen ett gott bemötande. Det blir en framgångssaga.

Handlingen är inte rätlinjig. Tidsplanen går omlott. Att Kim Thuý återvänder och lever i Hanoi en tid gör inte läsningen lättare.

Visst är det en fin liten bok om man accepterar att den är komponerad i fragment utan kronologi. Författaren skriver att hon tycker om att flytta. Då får hon rensa ut föremål. Dessa är orörliga, stelnade och skrymmande. Minnet vill hon i stället hämta ur en bild som bevarar sin glans när hon blundar. Men kanske är det detta överfört till litterär metod som gör att männisoödena inte griper tag i mig. Det blir som en hinna mellan mig och dem.

Den poesi som finns i berättelsen kan sammanfattas med hennes egna ord mot slutet om människorna för trettio år sedan: "Jag har rört mig i deras fotspår som i en vakendröm där doften från en utslagen pion inte längre är en doft utan ett skimmer; där den djupröda färgen på ett lönnlöv om hösten inte är en färg utan en ynnest; där ett land inte längre är en plats utan en vaggvisa."

15 september 2012

Om tro på Fryshuset (Cortile dei gentili)

Samtalet på Kungl. Vetenskapsakademien hade en hög intellektuell profil. På Fryshuset i går skulle det tas ned på en vardagligare nivå: Vad innebär det att tro och att inte tro? Det var också en del yngre deltagare med.

Initiativtagaren kardinal Gianfranco Ravasi öppnade även här. Han sa i sin inledning att det är svårt med definitionen icke-troende. Den är ju negativt bestämd. I diskussioner som han varit med i hade man kommit fram till "konfessionslösa humanister", vilket han i och för sig inte tyckte var helt bra heller.

Att vara troende är att leva i ett kontinium, att vara på en resa som aldrig tar slut. Den franske författaren och katoliken Julien Green har sagt att det är rastlöshetens lugn. Att tro är komplicerat. Tron är personlig och existentiell till skillnad från religionen. Den senare fungerar som en symbol och kan användas som ett vapen. Tron behöver dock religionen som stöd.

Thomas Hammarberg, som senast varit verksam som Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, menade att han hade en tro. Men han var inte medlem i någon organisation. Han ville ha utrymme för tvivel och sökande och kunde inte ansluta sig till en etablerad sanning. Att kardinalen uttryckte en annan hållning än den han trodde var rådande var förstås positivt.

Om Katolska kyrkan ville Hammarberg få sagt att den hade en föråldrad syn på kvinnan och reproduktiv hälsa. Arbetet mot homofobi gav också mycket att önska. Där borde kärleksbudskapet vara tydligt styrande. Han hade hoppats på mer levande diskussion både internt och utåt kring detta och om pedofilskandalerna. Svenska kyrkan upplevdes som mer relevant och intressant av honom. Han ansåg den vara en partner som kan leda dialogen framåt.

Jessica Schedvin, ordförande i Unga Humanister, trodde på människan och sig själv. Hon underströk att tro och politik bör hållas åtskilda. I stället är det bildning, kunskap och kritiskt tänkande som ska gälla med den humanistiska etiken som rättesnöre.

Fazeela Zaib, fredsagent och bloggare, är religiöst troende muslim. Hon poängterade att det är viktigt att vara trygg i sin egen tro. Då känner man sig inte hotad av andra.

Christer Sturmark, ordförande i Humanisterna, betraktade sig som sekulär humanist. Det är en livsåskådning och inte samma sak som att vara ateist, sa han. Det sista var det flera med mig som inte förstod.

Författaren Per Wirtén hade inget emot att kalla sig icke-troende. Han trodde inte på några system som förklarade världen. Han levde i ett rum av icke, sa han. Rolig formulering! Sartre med sin frihet och ångest var hans husgud - om jag får säga så. Han citerade Herbert Tingsten också: "Vi är ensamma, och ansvaret är vårt."

Grundaren av Fryshuset, Anders Carlberg, trodde för att själen kände Guds kraft. Ungefär så sa han. Det var svårt att höra vad han sa, för han talade fort och oartikulerat. Han blev själv rörd, och kardinalen torkade tårar. Det var starkt men lite mycket. Carlberg har som vi vet arbetat med ungdomar på glid och människor på samhällets skuggsida. Han har mött syndarna, sa han själv, och de som går i mörkret ser ljuset bättre.

Linnea Jacobsson, vice ordförande i Ung Kristen Vänster, är på väg att komma ut med sin kristna tro. Hon hade anmält sig till konfirmationsundervisning för att kunna diskutera och argumentera mot den, som hon trodde, konservativa kyrkan. Hon hamnade istället i en varm gemenskap, där hon blev mött i sina funderingar och fick nya vänner. Men att säga att man blivit kristen är inte lätt. Hon har fått frågan: Hur mycket tror du? Och folk har sagt: Du verkar ju så vettig! Hon har fått ta ansvar för allt från korståg till homofobi.

Per Wirtén vet också att det för vissa är skandal att gå i kyrkan och ta nattvarden. Sekularismen som  norm är inte heller bra. Han vill se självreflexion från de icke-troende. Den franska företeelsen la laïcité är han negativ till. Den vänder sig mot religiösa yttringar. Man vill ha ett sekulariserat samhälle med sekulariserade människor, enligt honom. Det är något annat än en sekulär stat.

Fazeela Zaib håller med. Hon har vänner bland franska studenter. Om de kommer i slöja till universitetet kan de bli attackerade. Och i Belgien finns en klädpolis som utdömer böter.

Mot slutet ställs frågan om världen blir bättre eller sämre av religion. Christer Sturmark svarar att världen skulle vara bättre om den präglades av en humanistisk sekulär värdegrund. För Thomas Hammarberg är problemet att religionen visar bristande förståelse för dagligt liv. Per Wirtén säger att världen skulle vara oändligt mycket sämre utan religion. Det religiösa språket hjälper oss att bearbeta vår existentiella situation. Och så ska vi inte vara överens om allt. Vi behöver dynamiken i fredliga konflikter.

Båda samtalen har spelats in av SVT Forum. SVT2 sänder ett sammandrag på tisdag den 18 september mellan kl. 10.30 och 12.00.

14 september 2012

Cortile dei gentili - plats för dialog

Cortile dei gentili är på italienska den förgård i Jerusalems tempel där både judar och icke-judar kunde samlas. Under denna rubrik reser kardinal Gianfranco Ravasi, ordförande i det påvliga kulturrådet, runt i Europa och initierar samtal om tro och icke-tro. Det pågår under två dagar i Stockholm. Jag tyckte det verkade intressant. Allmänheten hade tillträde. Det behövdes bara en anmälan. Så jag begav mig till Kungl. Vetenskapsakademien i går eftermiddag.

Efter kardinalens inledning berättade Georg Klein, välkänd ateist, om hur han under en kortare depression i tonåren med hjälp av musik och dikt kom till tro. Han tog med en vän på vandring och hade efter några dagar omvänt honom också. Sedan dröjde det ungefär lika länge och så var han inte troende mer. Hans konklusion är att tron var ett instrument för honom att komma ur sin nedstämdhet. Jag brottades själv med tankar om hyckleri  när jag under en svår tid ropade efter Jesus. Då sa min syster, som har längre och djupare troserfarenhet än jag, att han vill att vi kommer till honom. Så enkelt var det.

Klein refererade till en Michael Shermer som har skrivit att hjärnan är en trosmotor. Det finns en tendens hos människan att finna meningsfulla mönster, och ytterst handlar religion om tröst mot döden. Men döden är en självklar del av det existentiella kontraktet, menade Klein.

Det var nog Georg Klein som med sitt personliga bidrag och sin intellektuella skärpa var den stora behållningen av seminariet. Sedan vidtog en filosofisk diskussion, som förstås blev abstrakt, om skillnaden mellan att hålla saker för sanna och kunskap som kräver evidens. Lundabiskopen Antje Jackelén ville införa tillit som ett bredare begrepp än försanthållande. Luther menade att tro är det som vi ytterst sätter vår tillit till. P C Jersild fick applåder när han sa att det finns det som är sant och det som är viktigt.

Ingmar Ernberg, professor i tumörbiologi, betraktade sig själv som en sökande ateist och påminde om att vetenskapen inte alltid står på säker grund. Big bang-teorin hålls uppe genom att man ständigt uppfinner nya ad hoc-hypoteser.

Ulf  Danielsson, professor i fysik, lade till att vi accepterar att kvarkar finns utan att ha sett dem. Och visst finns det gränser för vetenskapen. Det finns frågor den inte kan besvara: Varför existerar något över huvud taget? Varför finns något i stället för ingenting? Det är frågor som har gett mig själv svindel.

Annars kan man väl säga att tillställningen med tre och en halv timma utan paus blev för lång. Efteråt bjöds på vin och snittar, men jag var för trött för att stanna. Ensam var jag också.



13 september 2012

Ett är nödvändigt - ny termin i bibelgruppen

På bibelgruppens första höstkväll talar vi om kommande söndags evangelietext som är hämtad ur Bergspredikan. Där möter vi Jesus uppfordrande ord om att inte göra oss bekymmer. Vår himmelske fader vet vad vi behöver. "Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också."

Vad innebär det att söka Guds rike? undrar vi. Ska vi överge allt och leva i fattigdom som den helige Franciskus?

Det behöver inte vara så stort. Det kan vara att vi där vi befinner oss bibehåller den speciella kontakt som leder in i allt annat.

Att vi inte ska bekymra oss om vad vi ska äta och dricka, som det också står i texten, får förstås ett helt annat perspektiv om man inte har mat för dagen. Det ger oss anledning att fundera över om vi är tacksamma för det vi har. Bara det att vi har fred! Jag tänker att det är frid som fattas oss.

"Ett är nödvändigt" är rubriken för femtonde söndagen efter trefaldighet. Vad är då det? Vår samtalsledare understryker att det är att förbli fäst vid Jesus. Det handlar om den relation som ger annat runt omkring vettiga proportioner. Det handlar om att återvända till källan.

I Det enda nödvändiga söker jag i mitt eget sammanhang efter en plats där jag kan växa. Min referenspunkt är tredje årgångens läsning. Marta som har mycket att ordna gör sig bekymmer. Maria som lyssnar till Ordet har valt det enda som behövs. Så säger Jesus. Det är inte heller helt lättsmält.

Det kan vara svårt med tro och tillit. Vi behöver så väl söndagens bön:

Barmhärtige Gud,
när oro och bekymmer
får makt över oss,
hjälp oss då att vila i dig,
skilja mellan stort och smått
och lämna framtiden i dina händer.
I Jesu namn.
Amen.



7 september 2012

Svart, starkt, välspelat (Jag, Anna)

Jag, Anna som gick upp på bio nyligen har fått både etta och fyra av recensenterna. Så den filmen var jag tvungen att se. Och jag ångrade mig inte.

Vi är i ett mörkt London med hotfulla skyskrapor. Charlotte Ramplings Anna är en ensam mogen kvinna. Hon snabbdejtar. Det får ödesdigra följder.

Gabriel Byrne spelar polis i samma ålder som efter en separation bor på hotell och käkar sömnpiller. Deras vägar korsas.

Anna har mycket på sitt samvete, men hur mycket och vad av det som framställs är oklart. Den mystiken accepterar jag. För filmen hittar den rätta tonen med de rätta bilderna, och det är välspelat.

Däremot blir jag lite irriterande konfunderad över varför Anna ringer från en telefonkiosk. Det är hem till sig själv och sin egen telefonsvarare. Konstigt nog - fast det har en psykologisk förklaring. Men varför inte från en mobil? Hon har inte en mobil! Och detta utspelas i nutid och inte i början av 90-talet som i den bok jag skrev om i går.

Charlotte Rampling är i alla fall nyansernas mästare. Hennes ansikte etsar sig fast på näthinnan. Byrne är ganska stadigt dyster men sympatisk. Terapeutens empatiska hållning från In treatment känns igen.

6 september 2012

Brutna löften (Justine Lévy, Vi ses på Place de la Sorbonne)

Jag har läst en bok som bygger på att det inte finns några mobiltelefoner. I Vi ses på Place de la Sorbonne (fr. Le rendez-vous, 1995) sitter Justine Lévy på ett kafé och väntar på sin mamma. De har stämt träff till lunch, men mamman dröjer. Justine väntar och väntar. Inte kan hon ringa heller. Hon vet inte var hennes mor råkar bo just den dagen. Nu är hon 18 år och får god tid att fundera över sitt förhållande till denna obeständiga kvinna.

Justine var bara några år när föräldrarna skildes. Sju år gammal lämnade hon modern som redan hade glömt henne. Hon hämtade henne inte utanför skolan till det utlovade biobesöket. Det var droppen. Det är en skuld för en dotter att ha valt fadern, desto värre som det var då som moderns resa nedåt började.

Fadern är i boken en berömd dirigent, modern fotomodell. Det sista stämmer, men det verkar onödigt att byta ut faderns yrke när alla vet att han är författaren och filosofen Bernard-Henri Lévy.

Justines vackra mor har vävt drömmar, svikit dottern upprepade gånger, haft otaliga älskare och älskarinnor, tjuvat, rökt på och tagit överdos. Dottern vill hjälpa henne, men nej, blicken är långt i fjärran.

Det är en fin liten bok skriven av en tjugoåring. Det är rakt och osentimentalt. Men författaren väljer ut laddade situationer ur sitt minne där hon som barn glöms bort av haschrökande vuxna eller dras in i moderns försäkran att hon blivit en ny stabil människa som kan ta hand om sin dotter. Det varar några dagar.

Jag hittade Vi ses på Place de la Sorbonne på Pocketshop. Den gavs ut 2011 på Sekwa vars böcker jag inte tidigare har bekantat mig med. Förlaget ger ut franskspråkig litteratur på svenska. Franska utgåvan Le rendez-vous är svår att få tag på. Den har varit slut på Adlibris länge.

Jag kom hem med två andra böcker från samma förlag: Delphine de Vigan, "no och jag" och Kim Thúy, "ru". Märkliga titlar. Mer om dem senare.

3 september 2012

Dagligt liv i antikens Rom (Vibeke Olsson, Sabina)

Så var dags för mig igen att läsa Vibeke Olsson. När jag inte har något annat på gång är det ett säkert kort. Jag har kommit fram till Sabina, den tredje boken av fyra om slavinnan Callistrate och hennes barn i antikens Rom.

Callistrate tillhör de första kristna och får utstå mycket. Hon hamnar i fängelse, torteras och blir en avfälling. Sedan tar hon sig tillbaka till tronsgemenskapen men blir tillfångatagen på nytt då hon ska fira påskdagens nattvard. Denna gång blir straffet att tillbringa resten av livet i en bordell.

Sabina föddes utan högerhand. Herrn i huset eller uppsyningsmannen bestämmer vilka nyfödda som får leva och vilka som ska kastas i kloaken. Tre av åtta barn får Callistrate behålla. Sabinas odds var mycket dåliga, men hon och modern köptes av en kristen.

I den tredje boken är Sabina lärare till slavbarn i Plinius och Aelias patricierhus. När Plinius efter en tid ropar till sig Sabina och utövar sina rättigheter mot henne blir hon glad. Det visar att hon är en av många andra. Hennes utanförskap känns mindre plågsamt.

Sabina läser filosoferna och offrar till Fortuna i Isis-templet. De kristna känner hon agg emot - hennes mor har fått betala ett alltför högt pris. Hon är ändå nyfiken. Hon dras till moderns trosfränder men anklagar dem och ställer provocerande frågor. 

När Sabina blivit gravid med Plinius barn och Aelia blivit änka säljs hon vidare. Denna gång bär det i väg långt bort till ett officershem i Germanien, det romerska rikets utkant vid floden Rhen. Där föder hon sin son. Han räddar henne från att bli en som livet går förbi.

Vibeke Olsson besitter gedigna historiska kunskaper som hon förvandlar till vardaglig konkretion. Vi får följa Sabina nära i många olika miljöer: i gränder och över torg, till Circus Maximus på vestaliefest, i de förnämas bibliotek, i lägret vid imperiets frontlinje.

En slavflicka under romartiden får undervisa, först slavbarn sedan friborna. Med mina bristfälliga kunskaper känns det stort, men jag litar på författaren. Och Sabina är en utvald, av modern som ber för hennes liv, av dem som tar henne till sig, av ödet - eller är det av Gud? Men hon bär tungt denna särställning. Hon vill som sín mor bli "förbrukad" av livet.