Varje morgon jag drar upp rullgardinen har jag kyrkan med de två tornen framför mig uppe i parken. Vi har bott här sedan februari 1982, så det blir många morgnar och många kyrkobesök. I söndags var ett barnbarn med på mässan och sjöng i Änglakören. Temat för gudstjänsten var dopet. Det talades om att man kan låta döpa sig i vilken ålder som helst. Mina barn döptes när de var tre och sex år gamla. Det var efter att jag bestämt mig för att återinträda i Svenska kyrkan. De bekräftade dopet genom konfirmationen, men vilken tro de har i dag vet jag inte. Dopet finns i alla fall kvar som en grund.
När vi kom till Högalid var jag rädd att bli väckt av kyrkklockorna. Men de ringde bara klockan åtta, tolv och sex på kvällen. Att stiga upp kl 8 tyckte jag var lagom när jag var hemma och studerade. Och sedan många år ringer de bara vid gudstjänster och konserter. Folk har väl klagat på "oljudet". Hur andra kyrkklockor ringer i staden vet jag inte.
Gunnar Lind är pensionerad präst i Högalid. Många ville hälsa på honom när han kom till invigningsmässan. Jag var under flera år med i hans bibelgrupper. Jag saknar dem. Ett fint minne har jag från en lunchmässa i Ansgarskapellet. Då frågade han om jag ville hjälpa till att dela ut nattvarden. Det var stort för mig.
Ett annat nattvardstillfälle uppe i stora kyrkorummet var också viktigt. Min mor hade inte tagit nattvarden sedan hon konfirmerades får många många år sedan. Då hade hennes bror precis dött 14 år gammal. Men jag fick med henne fram till altarringen, och efter det gick vi fram många gånger tillsammans. Nattvard just vid altarringen tycker jag är så fint. Då förenas vi som böjer knä samtidigt som det finns en koppling uppåt till Kristus på korset ovanför.
