29 augusti 2017

Dockteater i Stockholm

I lördags firade Dockteatern Tittut 40 år i Skinnarviksparken. De har sin scen alldeles intill på Lundagatan i Stockholm. Där har jag varit flera gånger med mitt treåriga barnbarn Dante. Deras repertoar kan ses från två års ålder. ”Busiga händer” och ”Petras prick” är nya pjäser i höst.

”Nasse – musikalen!” har vi sett, ”Min lillasyster Kanin” och ”Kanel och Kanin och alla känslorna”. De är alla helt underbara, underfundiga stycken baserade på litterära förlagor.

I Skinnarviksparken var jag med ettåriga lillebror Aron. Där fick han tillfälle att bekanta sig med dockorna inför sin teaterpremiär. Vi pratade en lång stund med Nasse som kittlade honom så han kiknade. Sedan träffade vi på Kanel.

En annan barnteater som Dante bekantat sig med är Teater Bambino som haft sin fasta spelplats i Leksaksmuseet. Nu stänger Leksaksmuseet den 10 september och Spårvägsmuseet som det delat lokal med. Huset på Tegelviksgatan ska rivas och lämna plats för lägenheter. Det är sagt att man ska öppna nytt i Hjorthagen, men det dröjer ett par år. Möjligen kan man under tiden hitta en ny plats för en del av samlingarna. I alla fall meddelar Teater Bambino mig att de under hösten bara ska ha uppsökande verksamhet på förskolor och bibliotek.

I söndags var jag med Dante på Spårvägsmuseet för ett andra besök. Eller var det ett tredje? Vi tänkte inte alls på teatern den här gången. Men så hörde vi plötsligt i högtalarna att ”Bu och Bä på kalashumör” skulle visas i Leksaksmuseet intill. Den hade vi sett. Men varför inte? Det var sista chansen på plats. Dante skrattade på samma ställe som förra gången, när lammen städade bort äckliga trasor. Bläää!

Spårvägsmuseet är ett helt fantastiskt ställe. Och det var skönt lite folk där i söndags på grund av det fina vädret. Det var ingen kö till t-banetåget och spårvagnen som man kan köra verklighetstroget med en film som går framför. Spårvagnen återvände Dante till flera gånger. Det finns ett mini-t-banetåg också som man kan köpa biljett till för en sväng på museets golv. Vi åkte två gånger.

På väg hem med riktiga buss 66 var Dante ganska så utmattad. Blev du trött nu när du lekt så mycket? frågade jag. Jag har inte lekt, jag har kört, blev svaret.

 


24 augusti 2017

Ikea-katalogen har kommit

Nu har Ikea-katalogen kommit. Det är kanske en mindre händelse än förut. Den landar väl i det allmänna bruset. Men den har recenserats ibland, och det är något åt det hållet som jag gör nu.

I det lilla samhälle i Luxemburg där min son bor visar man på sina brevlådor att man vill ha Ikea-katalogen men ingen annan reklam. Ändå finns det inget Ikea i Luxemburg, men det finns ett varuhus i Arlon strax innanför gränsen till Belgien.

Framsidan på katalogen visar ett vardagsrum i gult och grönt - härliga färger. Sommaren varar året ut. Stora gröna växter står i ett hörn. Jag har förstått att det är en trend. När vi var nyinflyttade i vår sekelskifteslägenhet på 80-talet hade vi också mycket grönt. Jag satte om 30 krukor varje år, men nu har jag bara tio växter. Och de flesta är inte gröna.

”Rum för livet” är underrubriken. Det står för att rum ska användas och att olika åldrar ska samsas om utrymmet.

Fortfarande är förvaring ett tema. Tråkigt tycker jag, speciellt när man ser allt skräp ändå. Hellre de byråar som stänger inne kläderna. Vi är inte i det läget att vi behöver köpa möbler nu. Barnen är sedan länge utflugna, och vi har inrättat oss efter det. Men just en byrå behöver vi nog. Den i sovrummet har blivit lite skev efter alla år.

Compact living fortsätter vara intressant, nu med tillägget att man ska ha saker som är lätta att flytta. Det passar bra för andrahandshyresgäster i Stockholm, men jag antar att katalogen ser i stort sett likadan ut i hela världen. Och javisst, migration är ett fenomen som finns överallt.


I katalogen hittar vi också sedan några år tillbaka sidor om hållbarhet, Ikeas sociala engagemang och så vidare. Deras good will helt enkelt. Dessutom får vi bekanta oss med några av deras designers. Jag undrar hur många som läser de avsnitten.

8 augusti 2017

Barn i stan (Pettson i Kulturhuset)


Mamma Mu i Kulturhuset
Härom dagen var jag med mitt treåriga barnbarn i Kulturhuset. Jag hade bokat in oss på Pettsonutställningen och betalt 40 kr för mig som vuxen. Vi kom i mycket god tid, så vi hann vara en bra stund i barnbiblioteket på fjärde våningen också. Där fanns många möjligheter till klättring och kojor att krypa in i. Böckerna kom i andra hand för Dante denna gång. Men han tog fram en berättelse om en ko. Intresset avtog dock när jag börjat läsa och han insåg att den inte handlade om Sven Nordkvists Mamma Mu som han har hemma. Henne fick han i alla fall träffa på utställningen högst upp på femte planet innanför Panoramakafét. Där sitter Mamma Mu och gungar.

Det gick också att gå in i Pettsons kök och sätta sig bredvid honom i soffan. I verkstaden kunde barnen såga ved utan att skada sig. De kunde klä ut sig till Pettson-figurer, spela teater och trycka fram applåder själva. Smärre pyrotekniska effekter gick också att få fram. De är väl från boken "Rävjakten" kan jag tänka.

En tv-skärm fanns, där vi kunde följa Nasse på hans äventyr. Att Nasse var en Sven Nordqvist-skapelse visste jag inte. Vi såg filmen där Nasse inte vet hur han ska använda en stol och blir hånad av andra för sin okunskap. Det kände vi ju igen från Teater Tittut och deras musikal om Nasse!

Det allra roligaste tyckte dock Dante var att styra landsvägsbussen och från den reglera trafikljus på stolpen en bit bort alldeles själv. Har bussen något med Pettson att göra? Den kanske kör förbi i bakgrunden på någon bild i en bok? Eller så har jag missat något.

Efter en dryg timma gick Dante mot utgången. Mormor tog av sig skoskydden, och Dante skulle sätta på sig sina skor. Då säger han plötsligt att det inte var klart och springer tillbaka. Mormor krånglar på sig nya plastskydd. Hon får ont i fötterna av att gå barfota inne länge. Det får förstås inte Dante. Han springer i strumplästen.

Nu har han hittat en bok som jag ska läsa. Omslaget visar Mamma Mu som ska åka vattenrutschkana. Det är inte den som jag gett honom om när Mamma Mu är i badhuset. Nu är hon tillsammans med Kråkan nere vid en badstrand och ser längtansfullt på barnen som åker i kanan ner i vattnet. Det är bara det att boken är på arabiska. Det kan inte mormor, men jag förstår i alla fall att jag ska bläddra baklänges. Och visst kan jag berätta om bilderna.

När Dante för femte eller sjätte gången sitter på förarplats i bussen får vi beskedet att det är dags att stänga. Roligt var det i alla fall så länge det varade. Man får vara inne en och en halv timma.

Utställningen kan verkligen rekommenderas. Från två år står det på ett ställe, och det är nog en bra gräns. Men inte stenhård förstås om man kommer med småsyskon. För alla åldrar, läser jag också. Utställningen håller på till åtminstone den 10 september vad jag kan se.