Jag minns mina föräldrar (Amour)

Filmen Amour öppnar med en stark scen. Sedan får vi en tillbakablick på ett par i 80-årsåldern och deras sista tid tillsammans.

Georges och Anne (Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva) går på pianokonsert och talar initierat om det de lyssnat på. För de har varit musiker. De lever ett lugnt men isolerat liv i sin Paris-våning. Dottern som är ute på turnéer hälsar sällan på. Men fast de är gamla har de historier kvar att berätta för varandra.

Vid frukosten en morgon försvinner Anne bort. Hennes blick är i fjärran, och under några minuter är hon inte kontaktbar. Hon har fått en stroke. En operation misslyckas, och hon kommer hem i rullstol förlamad i ena sidan. Anne avkräver ett löfte av Georges att han inte ska lämna henne till någon vårdinrättning.

Det är ett tungt uppdrag Georges har. Grannar städar och handlar mot en slant - kanske är det portvaktsparet. En sköterska kommer tre gånger i veckan. Den övriga tiden klär han av och på, hjälper till vid toalettbesök och tvättning, lagar mat och när hon blir sämre matar. Anne får svårt att svälja och svårt att prata efter en ny stroke.

Dottern, som spelas av Isabelle Huppert, framstår först som ett monster. Hon pratar investeringar och räntor vid moderns sjukbädd. Men hon gestaltar också en konflikt som kanske har med generationer att göra. Finns det inget mer effektivt sätt att ta hand om en sjuk gammal människa? undrar hon. Det leder till att fadern försöker undanhålla sanningen.

Något liknande var jag med om med mina föräldrar. Mamma motsatte sig demensutredning av pappa. När han blev sämre och var döende - vi fick aldrig veta av vad egentligen - undvek hon att svara i telefon. Hon skulle ha honom för sig själv. Han skulle inte lämnas över till främmande människor. Om det och om mammas egen svåra sjukdomstid efter en stroke har jag skrivit i Det enda nödvändiga.

Emmanuel Riva gör en enorm rollprestation. Det är en realistisk och nära sjukdomsskildring. Jag menar att det är det som kärleken i titeln syftar på: mannens omsorg. Det finns inga inslag från deras tidigare liv annat än att en framgångsrik pianoelev kommer på besök.

Men trots delvis stark igenkänning när det gäller förloppet griper filmen inte riktigt tag i mig. Så hårdhudad är jag. Om jag satte in mig själv i huvudpersonens belägenhet kanske det skulle vara annorlunda. Ur publiken hörde jag en röst om att så blir det ju inte för alla.  Kanske håller jag det ifrån mig på samma sätt.

Vi får ett kvitto (Felicia Feldt, Felicia försvann)

Förra året kom Felicia Feldt ut med en bok om sin mor Anna Wahlgren: Felicia försvann. När jag fick syn på den i Pocketshop kostade jag på mig att köpa den.

Hur var det att vara dotter till den berömda niobarnsmamma och egensinniga uppfostringspedagog som var i ropet på 80-talet? Det var inte roligt - för att använda ett understatement. Modern var en promiskuös alkoholist om det stämmer det som sägs. Och skildringen är faktiskt trovärdig.

På Facebook får Felicia veta att en workshop med hennes mamma gör underverk med trötta och osäkra mammor. "Jag är mamma, trött och osäker och jag gick under. På grund av samma mamma. När blev världen så skruvad?"

Boken är tillägnad fadern som försvann, som inte krävde sin rätt eller vad det nu handlade om. Långt fram i tiden får längtan ett lyckligt slut.

Felicia försvann har det självupplevdas kraft, men allt återberättas fragmentariskt och tidsmässigt huller om buller. Jag ser ingen strukturerande eller betydelsebärande ordning. Ett kronologiskt förlopp hade nog varit mer produktivt. Felicia har gått många år i terapi. Kanske är styckena hämtade därifrån.

Hennes vuxna sönderhackade liv med flera partners, skilsmässor och vårdnadstvister är mindre intressant att följa än barndomens. Det framstår mer som ett kvitto på hur det blir när man vuxit upp i en obeständig tillvaro med en oberäknelig mor. Saker går igen. Felicias egen son väljer att bo hos sin far.

På slutet iscensätter Felicia sin mors begravning. Chockerande kanske. Men det framstår mer som en önskan att rannsaka de egna känslorna än en vilja att döda.

Nej, det är ingen effektivt berättad skildring som görs gällande i omslagets citat från Aftonbladet. Boken är inte heller oavbrutet fängslande som man saxat ur Dagens Nyheter. Vad fick jag ut av min läsning? Ingenting. Förutom att jag stillade min nyfikenhet på en bok som det var mycket tal om ett tag. Det kan ni också göra för en billig penning. Därför besparar jag er detaljerna.

Cecilia Verdinelli i Göteborgs-Posten gör en intressant genomgång av det svar Anna Wahlgren ger i Sanning eller konsekvens. Men den boken tänker jag inte läsa. Jag har fått nog av deras slagsmål om sanningen.

Orutinerade skådespelare gör bra ifrån sig (Äta, sova, dö)

Jag har inget hjärta. I varje fall inte enligt Svenska Dagbladets filmkritiker Hynek Pallas. Han recenserar Äta, sova, dö och skriver om den scen där unga Raša fruktar att bli uppsagd från grönsaksfabriken och i stället hennes vän hämtas av fackets representant. Rašas tillfälliga lättnad kommenterar Pallas så här: "Känner man inte i samma stund kniven skära ut ur duken och in i hjärtat – då har man inget".  Han ger filmen sex prickar på tärningen.

Av de 17 recensioner som länkas till på kritiker.se är alla utom en översvallande positiva. Andreas Climent på Moviezine skriver att det är "en film om utanförskap som lämnar tittarens känslor helt oberörda. Bra skådespel hjälper inte när filmen saknar både handling och karaktärsutveckling."

En dam bakom mig i salongen utbrast förvånat: Är det slut nu? Ja, det kunde man undra med henne. Något hade ju knappt börjat.

Raša, som spelas av Nermina Lukač, kom till Sverige från Montenegro när hon var ett år. Hon bor tillsammans med sin pappa i norra Skåne och arbetar sedan hon var 16 med att sortera och packa sallad. Hennes arbetskamrater är nästan alla invandrare, utom en tjej som ska jobba tre veckor för att kunna resa och den pojke som Raša umgås med på fritiden. Han är något mellan lekkamrat och pojkvän. De driver mest omkring utan ord.

Pappans onda rygg ligger bakom mycket som utspelar sig. Raša följer med honom till läkare, men hans svenska är knagglig. Dottern verkar också uppgiven och gör inte allt hon kan i kontakten med läkaren. Så fadern får varken remiss eller sjukintyg. Det är inte lätt med Försäkringskassans blanketter, säger doktorn. Det kan nog vara sant, men i övrigt är han en nidbild. Trots plågorna gör pappan en arbetsresa till Norge men kommer tillbaka när ryggen tagit slut.

Alltså är det upp till dottern att försörja sin far. Då sägs hon upp. Det är ett riktigt kärvt läge. Hon hamnar på coachning. Där bryter en kvinna ihop som är utförsäkrad. Varken Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan förstår att hon vissa morgnar inte kommer ur sängen.

Det är mörka sidor från en svensk vardag som visas. Det kanske räcker för en del. Jag vill ha film också. Bloggaren Jojjenito och hans cineastvänner blir inte heller engagerade, fast de ger en mer nyanserad bild än Moviezine.

På affischen står det: "Du har inte en chans. Ta den!" Det gjorde mig nyfiken. Jag förväntade mig något uppfinningsrikt och dramatiskt. Så omvälvande var det inte, men visst är Raša påhittig i sitt jobbsökande och framåt. När det krävs körkort för ett jobb som säljare övningskör hon en dag med en vän och tror att det ska räcka. Ja, hon kör faktiskt ensam efter det, men arbetsgivaren får reda på sanningen från Arbetsförmedlingen.

Nu återstår en praktikplats i Malmö. Det blir för långt att pendla. Slutscenen är en avskedsfest på den lilla hemorten. Det är svårt att tycka att det är ett tragiskt läge för en ung kvinna som har livet framför sig. Pappans historia däremot hade kanske kunnat få mig att gråta. Men han lämnas åt sitt öde.

Det handlar inte om konst (Balladen om Marie Krøyer)

Regissören Bille August har fått kritik för att han inte uppmärksammar Marie Krøyers begåvning i filmen om hennes och makens, Skagenmålaren P. S. Krøyers, liv. I Svenska Dagbladet den 30 oktober säger August i en intervju att hon inte var en bra målare. "Hon hade inte nödvändigheten, den fanns inte i henne". Andra ifrågasätter den psykologiska idén om nödvändigheten som förutsättning för ett konstnärsskap eller menar att hon var en bred konstnär och att man inte kan säga något om hur hon kunde ha utvecklats. Marie slutade måla när makens psykiska sjukdom förvärrades. Hon hade inte kraften kvar. Dessutom var hon väldigt självkritisk.

Skagens museum visar nu verk av Marie Krøyer. Bille August var där men tittade inte på hennes tavlor, enligt egen utsago. Konstigt.

Värre är dock att det inte är någon vidare bra film. Men det beror nog inte på att Marie Krøyers gärning förminskas. För det handlar i mycket liten omfattning om konst över huvud taget. Makens verk utgör också de mest en bakgrund mot vilken de personliga ödena avtecknar sig. I filmen visas i upprörande scener hur illa han behandlar sin lilla dotter. Bland annat låter han henne stå på alla fyra i timmar för en tavla där hon avbildas som hund! Huruvida det överensstämmer med verkligheten eller inte har jag ingen aning om. Men otäckt är det.

Det som berättas är historien om en ung kvinna som gift sig med en äldre och dessutom psykiskt sjuk konstnär som blivit stor och berömd. Hon är olycklig förstås. På semester i Marstrand med sin dotter och en väninna träffar hon den uppåtgående unge kompositören Hugo Alfvén. (I verkligheten var det på Sicilien.) De blir blixtförälskade. Hon lämnar man och dotter för Sverige och blir gravid. Det oroar först tonsättaren som visar sig vara förlovad på annat håll. Marie lämnar honom, men han kommer ångerköpt tillbaka.

Vid skilsmässan får hon offra sin dotter med Krøyer. En förmyndare som Marie gett fullmakt låter dottern välja själv. Lilla Vibeke vill bo kvar hos tant Henny.

Det låter väl inte så bra det här. Det är inte meningen heller. Jag tycker att det är slöseri med tid att se filmen. Replikerna är banala också. Och Sverrir Gudnasons (Hugo Alfvén) diktion är alltför teatral. Det låter som om han stod på Dramatens scen. Men det skulle nog inte bli bra där heller.

Förtal av avliden? (Call girl)

Jag såg på tv att Mårten Palme fått förhandstips om att filmen Call girl som handlar om bordellmamman Doris Hopps verksamhet i mitten av 1970-talet kunde utgöra grund för åtal. Hans far Olof Palme skulle där utpekas som köpare av sex av minderårig. Han ville förstås se den först innan han tog ställning. Regissören Mikael Marcimain försvarade sig med det vanliga talet om fiktion.

I förtexten till filmen finns några ord med som vill friskriva från ansvar. Och genom nästan hela filmen tyckte jag att jag kunde acceptera det. Det var stiliserat på något vis, allmänt hållet om icke namngivna män i makten som använder sig av prostituerade och täcks upp av kolleger och poliser. Säpo var intresserade, för det kunde innebära en säkerhetsrisk för landet. Sedlighetsroteln - snusket internt - blev också inkopplad, enligt filmen i alla fall. Men bara en omutlig polis ville föra det till sin spets.

Pernilla August är magnifik som spindeln i nätet, en mamma som tar hand om unga söta flickor men som straffar när de vill dra sig ur. Hennes råa skratt passar rollen perfekt.

Den berättelse som bäst håller samman filmen är den om unga Iris - fast hette man så på den tiden -  som lämnats av sin mamma på en ungdomsvårdsskola och dras in i den onda cirkeln av utnyttjande, och knark för att stå ut. Hon är också den, när filmens Dagmar väl åker fast, som kan vittna om att 14-åringar funnits i omlopp. Men där rinner det ut i sanden - vad jag förstår även i verkligheten.

Åter till Palme: På slutet återknyts till det samtal mellan Shirley MacLaine och Olof Palme som sändes på tv och som inleder filmen men med skådespelare. Då uttalar han sina välkända ord om att politik är att vilja, som också är titeln på en bok han skrivit. Och mannen är den som vi såg på hotellrummet med Iris. Det är väl ändå att gå för långt. Palme figurerade aldrig i sammanhanget. Hans skuld inskränkte sig till att han i riksdagen sade om andras inblandning, som justitieminister Lennart Geijers, att det var rykten. Där hade han fel eller ljög helt enkelt.

Jag är ingen jurist, men det förefaller mig inte omöjligt att driva ett mål om förtal av avliden.

Hur har ni hamnat där? (Jobbcoachning på Ibility)

Mina kära vänner på jobbcoachningen! Hur har ni hamnat där? Själv blev jag mer och mer stressad som riksdagsstenograf, började vantrivas och sade upp mig för två år sedan. Jag har erfarenhet från olika yrken. Men visst har jag nischat in mig i den humanistiska fållan, där det råder hård konkurrens.

Flera unga har konstnärliga ambitioner. Två vill bli illustratörer. Det är nog en snäv och överhettad marknad kan jag tänka mig. Det är knepigt också för den unga pojke som kan och vill snickra men inte gått ut gymnasiet.

Min granne till vänster har läst religionsvetenskap och bara jobbat två månader av sitt liv. Inte bra. Men varför? Han kommer i tid, är artig, fungerar väl i gruppen och är full med idéer.

Mannen som sitter till höger om mig fick tre års avgångsvederlag efter att bildhanteringen på Aftonbladet lagts ned. Under tiden har det hänt saker i den tekniska utvecklingen. Det är också verksamheter som det dragits in på: bildbyråer och fotolabb.

En man i övre medelåldern har jobbat som scenograf, en annan som musik- och tv-producent. Det imponerar på mig. Och det positiva tänkandet hos en av dem: Jag är femtio procent frisk.

Störst chans till jobb har nog Agnès från Burkina Faso som är undersköterska. Men hon gjorde praktik innan hon fick barn. Nu när hon är färdigutbildad är arbetsgivarna rädda att hon ska vabba. Strödagar får hon i alla fall. Hon har franska som modersmål också. Så från de andra deltagarna fick hon förslag på alternativa jobb som tolk och biståndsarbetare. Det var uppgiften. Jag gav henne telefonnummer till hemtjänstföretag som jag varit i kontakt med genom min mamma och svärmor. Så verklighetsnära hade inte coacherna tänkt sig den dagens arbete, men de lät det passera. Agnès var tacksam.

Vi ska utveckla var sin jobbidé som vi ska testa våra förutsättningar för. Jag har valt jobbcoach!

Ledaren för vår grupp är en ung kille som snusar, har lätt nedhasade jeans och ibland keps. En glad prick är det med go i. Jag har sett Ibilitys egna platsannonser för coacher. De söker under rubriken säljare. Där passar han in som hand i handske. Men kanske är det mer image än präst som min sons konfirmationskamrat sade?

Vi har åtminstone roligt i gruppen. Jag skrattar nog mer än på något arbete. Månne är det ett skydd mot den meningslöshet som lurar i busken. Vi sitter på något vis i samma båt hur olika bakgrunder vi än har.

Tidigare har jag skrivit om Ibility här och här.

Samtal med omvänd psykoanalytiker (Else-Britt Kjellqvist )

I går kväll gick jag upp till Ansgarskapellet i Högalidskyrkan för att lyssna till psykoanalytikern, författaren och poeten Else-Britt Kjellqvist. Jag kände inte till hennes namn förrän jag hörde en deltagare i bibelgruppen tala varmt om henne.

Det var första gången jag var med på denna samtalsserie med rubriken Under ytan, Hör du rösten? Nästa gång, den 22 november, är det dags för Peter Halldorf. Program finns här.

Ansgarskapellet är en underbart vacker plats. Guldmosaiken bakom altaret med sin pietà har liksom den i Gyllene salen i Stadshuset sitt ursprung i Ravenna. Rummet för denna träff var emellertid ett mindre rum in till höger som tidigare använts för kistor i väntan på begravningsgudstjänst. Där finns en nu plomberad dörr där de döda fördes in. Men ingen lät sig störas av det. Det är sedan länge en plats för levande möten.

Else-Britt Kjellqvist stängde sin psykoanalytiska praktik efter 20 år för att bosätta sig ute i skärgården och bli författare på heltid. Där trodde hon att hon skulle möta sig själv. I stället kom Gud till henne. Efter att ha gästspelat tidigare i hennes liv kom han till henne när hon ropade nerifrån brunnen, som hon uttrycker det.

Hon läste ur sin roman Magdalenas bekännelser, där hon bearbetat dessa djupt personliga upplevelser, och ur sin diktsamling Ordet. Författaren är i likhet med Carolina Johansson, som skrivit om sitt möte med Gud i Bråkdelen av en sekund, inte uppvuxen i ett kristet hem. Men så har hon också sluppit de hotfulla Gudsbilder som många lever med. Det lilla hon fick smaka på tron fanns i skolavslutningen  i kyrkan. I mogen ålder kom en dröm om altartavlan i Sofia kyrka att spela en stor roll. Efter många år kom detaljerna tillbaka till henne.

En deltagare i samtalet berättar att hon närvarat vid ett prästseminarium där frågan ställdes om man kan komma till tro utan att ha läst Bibeln. Då utbröt bland studenterna stor oro och förvirring. Men detta är alltså möjligt. Författaren uttrycker en sympatisk hållning i fråga om att pröva allt utifrån den egna erfarenheten. Det har för henne gällt både teorierna i psykoanalysen och helgonens och Bibelns berättelser. Helt ensam var hon dock inte i sin brottning med Gud. Hon brevväxlade med en kollega som var metodistpastor. Han betonade att Gud var en relation.

Else-Britt Kjellqvist menar att om man utforskar sig själv möter man förr eller senare det andliga. Och omvänt: Ett andligt liv förutsätter att man känner sig själv. Tidigare förklarade hon alla upplevelser som psykiska. Så blir det när man inte har språk för något annat. Under 50- och 60-tal kunde psykoanalytikerna betrakta det som en del av en neuros om man var troende. Ännu i dag kan det bli svårigheter i ett möte mellan en troende analysand och en icke-troende analytiker. Det är sådant som hon utvecklar i De får vingar.

Författaren delger oss några lite utmanande tankar mot slutet: Kristus finns i lidandet, hos de mest utblottade. Det menar hon jämnar ut saker och skapar rättvisa. Och den som fått villkorslös kärlek från sina föräldrar kanske inte behöver Gud lika mycket.

Minnet av våra döda (Allhelgonahelgen)

Graven i Mjölby smyckad till allhelgona

Halloween, allhelgonadagen, alla helgons dag och alla själars dag är begrepp som behöver redas ut. Språkrådet gör det men placerar alla själars dag i den katolska sfären. I själva verket finns namnet i den svenska evangelieboken.

Peter Halldorf har en utförligare och mer initierad förklaring i Heligt år: "Seden att minnas de döda och smycka gravarna med blommor och ljus förbinder vi med alla helgons dag, medan den liturgiskt och teologiskt hör till alla själars dag." Den senare firas på söndagen efter alla helgons dag.

Under de stora förföljelserna i mitten av 200-talet fick kyrkan en mängd martyrer, och almanackan blev snart fylld. Allhelgonadagen växte fram som en allmän minnesdag för alla de som inte fick en egen dag under året. Så såmingom utvidgades dagen till att inte bara gälla martyrer utan även andra helgon som varit förebilder för de troende. Dagen kom år 835 att förläggas till den 1 november i hela det karolingiska riket. Till högtiden knöts senare en allmän festdag till minne av alla som "tecknade med trons insegel" lämnat denna världen. Initiativet till den dagen kom från det franska klostret Cluny år 998, och den kom att firas den 2 november.

Båda dessa dagar behölls efter reformationen som annars gjorde kraftiga ingrepp i kyrkoåret. Vid kalenderreformen 1772 flyttades dock allhelgonadagen till följande söndag som gavs namnet alla helgons dag. Och i samband med kalenderreformen 1953 flyttades alla helgons dag till den första lördagen i november för att man skulle få en längre helg under hösten. 1983 återfick den följande söndagen sin medeltida karaktär av minnesdag för alla döda. Namnet alla själars dag återtogs emellertid inte förrän i 2002 års evangeliebok.

Om detta skriver alltså Halldorf. Det är mycket att hålla i  huvudet, men nu har jag refererat honom för den som är intresserad.

Mitt fokus är på den dag då vi firar våra döda och hur vi minns dem. Fredrik Modéus skriver i Konturer av tro om rädslan för döden. Kanske är den ibland en rädsla för att glömmas bort, skriver han. "Att efter hand suddas ut ur andra människors berättelser. Att inte längre vara känd vid namn." Två generationer fram är man bristfälligt ihågkommen, enligt honom. Om tre generationer är man ett namn på en gravsten. Om fyra generationer är gravstenen borta.

Liknande tankar - och fakta - framförs i en artikel i Dagens Nyheter i dag. Gravrätten i Sverige är gratis under 25 år. Sedan får de anhöriga betala. I Stockholm kostar en 15-årsförlängning 1 500 kronor. En tredjedel av de anhöriga väljer att inte förlänga. Förr hade man en grav under mycket längre tid. I dag har varje generation sin egen familjegrav. Man har inte sin bakgrund på samma ställe. Nu bor man runt om i Sverige och ute i världen. Det säger Göran Höglund, administrativ chef på kyrkogårdsförvaltningen i Stockholm.

Själv tycker jag att några tiotal mil inte ska få avgöra. Jag känner ett stort värde i att ha hand om två gravar. I graven på Alnön utanför Sundsvall ligger mina farföräldrar, min farmors föräldrar och min farmors syskon som alla dog unga. Graven i Mjölby är från 1939. Där ligger min mammas tvillingbror som dog 14 år gammal i brusten blindtarm, mina morföräldrar och min mamma och pappa. De minnen som dessa platser väcker har jag skrivit om i min e-bok Det enda nödvändiga.

Förra året när mamma hade gått bort fick jag en inbjudan till alla själars dag i Högalidskyrkan. På trappan nedanför altaret hade man tänt ett ljus för varje avliden. Det var många i en så stor församling, över trehundra. Man läste ur Bo Setterlinds dikt, där han tänker sig döden som en såningsman som tar upp honom i sin korg. Den tycker nog många är fin och trösterik.

 

Prästen var annars inne på samma tankegångar som Modéus. Han sade att vi människor dör två gånger. Den andra gången är när ingen minns oss mer. Vem kommer att minnas mamma längst? undrade jag. Om man ser logiskt på det skulle det vara barnbarnet Jakob som är den yngsta nu levande som känt henne. Han grät och saknade mormor när hon hade gått bort, men just för att han är så ung kommer han kanske att glömma henne först. Eller så kommer hon fram i någon glimt ur minnet ibland. Men det är inte heller säkert att det är han som finns kvar längst av barnbarnen.

Foton och nedskrivna hågkomster kan bevaras för dem som inte själva träffat henne, men det är en annan sak än ett levande minne.