21 december 2012

God Jul i Harsa

Solen går ner tidigt över Harsasjön.
 
 
Det är tolfte julen i rad som vår familj firar i Harsa. Vi hyr en stuga, vill att det ska vara tradition och begär nr 8 varje år. Det är spännande att se om skinkpinnen är kvar.

Nu är det förstås rejält med snö, åtta decimeter. Förra året var det sämre, och inte blev det bättre av stormen Dagmar som drog fram natten till annandagen. Strömmen gick. Vi blev inhysta på hotell i Järvsö. Väl tillbaka var det bråte i spåren.

Det privata bildgalleriet är från 2011. Det är dåligt med täckningen. Att uppdatera bloggen på plats är nog inte möjligt.


Vi har packat upp spritförrådet. Obs. en hel vecka och fyra vuxna!




Dottern klär den hoppfällbara julgranen.

Julklapparna är utdelade, och sonen är rustad för Alperna.
Lägg märke till den lilla tjocka tv:n! Den får duga till julfreden i Åbo samt Karl-Bertil.


 
Makens nya morgonrock från Ikea (Family)

Ingen mer julmat! Stekpannan är liten. Den tar bara en biff åt gången.

Ja, så här trångt och trivsamt har vi det. När vi inte rör oss ute på spårvidderna förstås.

God Jul och Gott Nytt År tillönskas mina läsare.

16 december 2012

Nu vill jag ha luft och ljus (Vibeke Olsson, Sabina och Alexander)

Vibeke Olsson gav ut fyra volymer om slavinnan Callistrate i Rom och hennes dotter Sabina. Den sista, Sabina och Alexander, kom 1987. Den är liksom de andra i serien slut på förlaget men finns att beställa på Adlibris som print on demand.

Callistrate i Hedningarnas förgård och Kvarnen och korset bodde i slavkasern, födde barn som dog av sjukdom, födde barn som kastades i kloaken av den som ägde henne, födde barn som överlevde, födde Sabina som bara hade en arm. Callistrate hade sin make kär. Han var Sabinas far, kvarndragaren som blev satt i galären, protesterade mot en bestraffning och blev korsfäst.

I boken Sabina har Callistrates dotter fått förmånen att komma till Plinius patricierhus. Därifrån säljs hon vidare till änkemannen centurionen Alexander som bor med sina barn i ett läger i Germanien. Han drar ut i straffexpeditioner mot trilskande folk, skövlar och mördar. Säkert skonas vare sig kvinnor eller barn. Sabina blir friköpt av honom och han tar henne till hustru.

Hur kan hon älska en sådan man? För att han älskar henne? Liksom för Bricken i sågverksböckerna som skadats i en olycka är det viktiga för Sabina att livet inte går henne förbi, att hon får förbrännas, tas i anspråk får såväl arbete som kärlek. Även sorgen hör till delaktigheten, och Sabina får sin beskärda del.

Callistrate var kristen vilket stod henne dyrt. Hon blev angiven och sattes i bordell. Sabina håller stånd mot tron, fast Alexanders äldsta dotter talar med henne om kärleksbudskapet. Slutet är riktigt mörkt och dramatiskt. Tiden är grym. Våldet segrar.

Den detaljrika realism som jag beundrade i början av sviten har nu blivit för mycket för mig. Jag har tröttnat. Vi är inte ute på slagfältet, men det pratas och pratas om kriget hela tiden. Vibeke Olssons historiska kunnande är imponerande. Dock är soldatlivet en sida av det förflutna som inte engagerar mig tillräckligt. En värld där plikt och disciplin är livselixiret blir otäckt instängd. I den lever Alexander.

En fjärde bok om Bricken och sågverksfolket i Svartvik kommer i vår. I de böckerna har författaren varit luftigare i sin vardagsskildring, tycker jag, och människosynen är ljusare. Jag ser fram emot den nya.

Jag har tidigare skrivit om Vibeke Olsson här och här och här.


14 december 2012

Baklängesintervjun (Ibility)

Coachföretaget Ibility har sina metoder. I deras program ingår att man ska göra så kallade baklängesintervjuer. Man väljer utifrån intressen, kunskaper och erfarenheter en jobbidé som man vill undersöka. Som jag redan skrivit har jag valt jobbcoach - lustigt, men jag har en bakgrund som lärare och handledare så det är inte helt uppåt väggarna.

Kamraterna i gruppen föreslår företag och organisationer när de ser din inriktning. Därefter ska du ringa upp för att boka möte med personer som du ska fråga ut om yrkesrollen. Man ska i det här läget inte söka jobb utan lära sig mer om olika anställningar och därigenom också skapa kontakter. Bland annat ska man informera sig om hur en vanlig dag kan se ut och ta reda på hur personen man intervjuar har tagit sig fram till sin position.

Det är inte så konstigt om man blir skärrad när man förstår att det är det som förväntas av en: Du ska ringa upp, presentera dig, tränga dig på - utan att söka jobb! Det känns till en början skruvat, men den bakomliggande idén är att man inte ska konkurrera med flera hundra andra om ett jobb. I stället ska man ha gjort sig känd inom en bransch och finnas i folks medvetande när en tjänst blir ledig. Fin tanke!

Dock har detta lett till att min grupp har decimerats med två tredjedelar. Några är väl sjuka, andra på något inhopp. Men ändå. Jag hoppas att coacherna tar hand om problemet på ett bra sätt med dem som dragit sig undan. Mycket rädsla finns med. Jag förstår det. Själv tyckte jag det var lättare att ringa från Ibilitys lokaler. Det kändes mer proffsigt. Hemifrån hade jag gjort två telefonintervjuer men inte bokat in något möte. Nu har jag tid med en coach på Miroi - alltså inte för att bli coachad! - den 8 januari. Och i dag har jag träffat en trevlig ung kvinna på Work for you i Solna som välvilligt tog emot mig. Hon var både civilekonom och magister i konsthistoria. Annars verkar det vara beteendevetare, personalvetare eller tidigare säljare som arbetar som coacher.

Jobbcoachens vardag varierar något mellan företagen. Men i stort handlar det om att handleda i grupp och individuellt, ha kontakt med arbetsgivare, dokumentera deltagarnas utveckling och administrera gentemot Arbetsförmedlingen.

Det är väl egentligen inte så dumt att få veta mer om ett yrke som man är nyfiken på.

12 december 2012

En gnutta förakt? (Sara Beischer, Jag ska egentligen inte jobba här)

Sist jag var på Pocketshop fick jag också med mig Sara Beischer, Jag ska egentligen inte jobba här. Det är en roman om en ung flicka som flyttar till Stockholm, när teaterdrömmar och börja arbeta på ett äldreboende enbart för att försörja sig - därav titeln. Att jobbet är av nöden framgår tydligt. Skildringen av de gamla och deras kroppsliga förfall är till stor del motbjudande. Den närmar sig inte sällan det groteska.

Det är ingen dålig debut, absolut inte. Men jag undrar lite över tonen. Ska den säga något om huvudpersonen Moa? Eller har den kommit till i en ambition att vara övertydligt realistisk? Boken har hyllats som en god arbetarroman. Men det skorrar i förhållandet till kollegerna. En gnutta förakt kanske.

Proven till scenskolorna går inte bra. Till slut ställs livsvalet på sin spets. Efter tre fjärdedelar av boken kan Moa känna sympati för en av vårdtagarna. Det har betydelse för slutet. Då blir hon plötsligt mycket god genom att författaren låter henne göra ett offer som egentligen inte alls är nödvändigt.

6 december 2012

Anteckningar från bibelgruppen (Andra advent)

I går var bibelgruppens sista möte före jul. Innan vi kom till texterna pratade vi om antalet gudstjänstbesökare. Gunnar Lind visste hur många de är i Högalidskyrkan. Under sommaren kommer det 30-40 personer en söndag, under "högsäsong" 120-130. Första advent blir det så många som 500-600. Jag upplevde kyrkan som full, men några till hade nog fått plats.

Högalid är liksom en tredjedel av landets församlingar uttagen till att pröva den nya föreslagna kyrkoordningen. Det sker under ett år, och det nya kyrkoåret började ju första advent. Mycket av förändringarna ska ha med musiken att göra. Själv lade jag märke till en ny fin lovsång: Vi sjunger gloria, gloria... I sammanhanget nämndes hur viktigt det är att församlingen får stöd i psalmsången av kören. Att sätta sig långt fram nära den var ett bra tips från en av deltagarna.

Högmässan ska bytas ut mot "Gudstjänst med mässa". Riktigt vad det betyder fick jag inte klart för mig, men det ska bli fritt fram att läsa en eller två bibeltexter i stället för som nu tre. Och så har visst syndabekännelsen fått ny plats. Men den har jag inte så bra koll på. Är det ett tecken på dåligt syndamedvetande?

Första advent läste den nya kyrkoherden Katariina Sjöblom evangeliet och höll predikan från predikstolen. Det uppskattades. Predikstolen som är en kvarleva från en tid då det inte fanns mikrofoner används nu bara en gång om året. Kyrkoherden blev brutalt nedslagen i oktober på sin andra tjänstgöringsdag. Det har satt både fysiska och psykiska spår. Men härom dagen hade hon sagt att det var första gången hon inte blev rädd när hon närmade sig de två kyrktornen.

Andra söndagen i advent är rubriken "Guds rike är nära". Vi är nu inne i den andra årgångens läsning. I Jesaja målas en messiansk dröm upp: som en äng med liljor ska öknen blomma, kraftlösa armar ska få styrka, skälvande knän stadga, blindas ögon ska öppnas, dövas öron höra, den lame ska hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel. Gunnar drömmer om att springa igen och kunna slänga sin käpp. Jag vill bli av med annat.

Så finns det några hårda ord med: hämnden kommer, Guds vedergällning. Men kan inte det betyda att Gud tar tillbaka något som har hamnat i det ondas händer?

I evangelietexten från Matteus återges Jesus liknelser om senapskornet och surdegen. Senapskornet är det minsta av alla frön, men när det har växt upp blir det till ett träd, där himlens fåglar slår bo. Surdegen sätts, och till slut blir allt genomsyrat. Jesus var en god pedagog som undervisade i liknelser. Här lär han oss betydelsen av att vänta och vänta in. Saker måste beredas. En dag landar något.

När vi ses igen tredje veckan i januari ska vi ta oss an den nicenska trosbekännelsen. Den är en utvidgning av den apostoliska och används ekumeniskt. Båda finns att läsa i slutet av psalmboken. Det är väl en högst angelägen uppgift för den som går i kyrkan och vill kalla sig kristen.