Det är inte förvånande att Merete Mazzarella, som är särskilt känd för sin essäistik, går i dialog med diverse filosofer och religionskritiker. Hennes bok innehåller en del långa citat, och dansken Svend Brinkmann får en del av utrymmet. Men själens odödlighet ger han inte mycket för. Brinkmann skrev under pandemin dagboken "Mitt år med Gud". Mazzarella skriver att Brinkmann inte blir frälst. Temperaturen i hans bok är sval. Lite så är hennes egen bok, vill jag säga.
Finlandssvenska Mazzarella är döpt, har konfirmerats, är vigd kyrkligt tre gånger och har aldrig gått ur kyrkan. Nu gör hon ett nytt försök att närma sig den kristna tron. Av två danska skönlitterära författare, Jens Christian Gröndahl och Sören Ulrik Thomsen, förstår hon praktikens betydelse. Brinkmann försökte läsa sig till tron. Mazzarella betvivlar att man kan göra det.
Kyrkobesöken under pandemin blir dock för krångliga för henne. Hon har glömt när man ska resa sig upp. (Framgår inte det av en asterisk i gudstjänstordningen?) Hon vågar inte ta nattvarden, för hon förstår sig inte på anvisningarna och är rädd att bryta mot hygienreglerna. Den apostoliska trosbekännelsen har hon också svårt för. Det är hon inte ensam om. För mig underlättade det när en präst underströk att det är kyrkans kollektiva bekännelse man stämmer in i. Man behöver inte som individ ta ställning till varje enskilt ord.
Mazzarella går förstås till Bibeln också. Speciellt i Gamla testamentet är det lätt att hitta svårsmälta berättelser, som den om Abraham som är beredd att offra sin son Isak. När hon läser Nya testamentet om Jesus känner hon igen mycket: kärleksbudskapet, undren, mötena med kvinnor och fattiga. Mazzarella gläds åt Jesus hållning till den lyssnande Maria men hade gärna sett att Marta fått större uppskattning. Jag har också intresserat mig för bibelstället Lukas 10 kap, 38-42. I ett blogginlägg här har jag gjort en kort sammanfattning av tolkningar som gjorts.
Mazzarella skriver att hon vid sin förnyade läsning av NT får en försämrad bild av Jesus. Hon tycker att han är hård och oförsonlig. Det var vad jag själv sa om Jesus i min första samtalsgrupp i Högalids församling. Då studerade vi Gunnar Hillerdal, "Vem är han, Jesus Kristus?" Att som Gröndahl kalla honom den temperamentsfulla upprorsmannen är en underdrift, tycker Mazzarella. Till en som vill följa Jesus men först begrava sin far säger han "Låt de döda begrava sina döda". Som en modern sektledare vill han inte veta av familjeband. Det finns svåra textställen i Bibeln, utan tvekan. Man får arbeta med dem, sätta in dem i en större kontext eller helt enkelt släppa dem. Det har jag fått lära mig i mina bibelgrupper.
Mot slutet av boken kommer författaren in på föreställningar om ett liv efter döden. Ett evigt lovsjungande skulle vara tråkigt. Det tycker många som har uttalat sig i frågan. Hennes morfar försäkrade att han inte ville "sitta med bar rumpa på ett fuktigt moln och spela harpa". De flesta längtar efter att återse sina närmaste. Mazzarella är övertygad om att det finns något på andra sidan. Hon och hennes man är ense om att de så innerligt gärna vill finnas på samma plats. Hon vill också, som Paulus skriver i Korintierbrevet, nå fram till en kunskap som inte bara är ett styckverk. Hon skulle vilja känna till fullo. Jag hade dock förväntat mig att få komma närmare hennes egna känslor inför livets slut.
Författaren har alltid haft ett gott och tryggt liv. Hon har aldrig "prövats". På senare år är hon till och med lycklig. Bönen är en gemenskap med Gud och Kristus, men hon har svårt att be. Då har hon inte behövt ropa "Hjälp!" tänker jag. Det är förstås skönt, men det kan också vara ett hinder att nå fram.
Hon vill komma ihåg att vara tacksam och be om styrka den dag prövningarna kommer. Hon borde också be om förlåtelse för sina synder, skriver hon. Och hon tror att hon tror. Det är ändå goda insikter.
