22 februari 2015

Jihad i vardagen (Timbuktu)

Beduinkvinnan Satima
I går gick vi på "Timbuktu" på Rigoletto. Den visades i en ganska liten salong, så fast vi förbeställde fick vi spridda platser. Det ansågs tydligen vara en smal film. Men den har Oscarsnominerats som bästa utländska film - galan äger rum i natt svensk tid - och fick i fredags sju Cesar, den franska motsvarigheten.

Timbuktu har spelats in i Mauretanien men handlar om jihadister som tagit makten i de norra delarna av Mali. Jag hade fått intrycket att det skulle vara en både rolig och skrämmande film. Men rolig var den inte, om man inte avser de scener där islamisterna framstår i löjets ljus. När imamen i moskén säger att man inte får gå in med vapen och skor, svarar de att de får det, för de begår jihad! Annars är ett överhängande hot den genomgående stämningen i filmen. På kvällen går la Police islamiste sina ronder tungt beväpnade. Finns det någon musik att slå ner på? Någon ogift kvinna som talar med sin älskade i telefon? Några pojkar som spelar fotboll? Allt detta är förbjudet.

Det finns några otäcka scener med spöstraff och stening, och efter vad vi vet om terrorgruppen IS skulle man ha kunnat ösa på med grymheter filmen igenom. Men det är snarare en lågmäld och lite långsam film. Avsikten är att visa på vardagen under islamistiskt styre.

En liten beduinfamilj ute i öknen som är boskapsuppfödare får spela en central roll. Vi är rädda att de ska råka illa ut, den söta 12-åriga dottern med hästsvans som är sin fars ögonsten, och hustrun som kammar sitt långa hår utanför tältet. De är ensamma kvar. Grannarnas boplatser är övergivna. Samtalet i natten mellan makarna är korthugget men kärleksfullt och poetiskt. När familjen drabbas av olycka kommer den från ett annat håll än islamisterna. Men sharialag kommer att tillämpas, och konsekvenserna blir hårdare än annars.

Jag rekommenderar er att gå och se. Det är ingen underhållande film - den närmar sig dokumentären. Men den är sitt ämne till trots stundtals riktigt vacker i sina enastående bilder av människan och naturen.

1 februari 2015

Exodus och Schindler's list

Krakows ghetto i Schindler's list
Vi fortsätter att läsa om uttåget ur Egypten. Josef kom till Egypten när det var goda tider. Senare såg farao judarna som en börda och ville förgöra dem. De var nära att utplånas. Den 27 januari var det minnesdag för Förintelsen i Europa. Man högtidlighöll att det var 70 år sedan befrielsen. I Israel är det den 4 maj som gäller som judarnas minnesdag för alla förintelser. Vår samtalsledare Gunnar Lind hade just samtalat med en judisk kvinna innan vår bibelgrupp hade sitt möte. Han undrade hur det kändes att vara jude i dag. Hon svarade att det alltid är som "vi ska inte finnas".

En medlem i gruppen undrade om Luthers ovilja mot judarna hade haft någon betydelse för nazisternas och tyskarnas antisemitism. Gunnar sa då att Luther inte hade velat utrota dem. Han ville att de skulle bli kristna, inte att de inte skulle finnas. Jag frågade naivt vad han hade emot judarna. Det var ju klart att det var att de inte trodde på Jesus som Guds son!

I slutet av Andra Mosebok 19 kap läser vi om det judiska pingstundret. Då stiger Herren ned på Sinaiberget med blixt och dunder. Men han tillåter bara att Moses och Aron går upp till honom. 20 kap handlar om hur Gud genom Moses ger människorna de tio budorden. Men nästa gång som blir om fyra veckor, eftersom Gunnar ska vara borta, då ska vi börja måla Iotakors. Spännande.

På bio går nu en film som heter Exodus. Någon hade sett. Hon sa att den var välgjord fast en del fattades, och visst var det lite Hollywood. Gunnar hade tidigare sett en annan film om uttåget. Där fanns inslag med från den judiska rabbintraditionen, alltså det som inte står i den hebreiska bibeln. Han konstaterade det med glädje och förstod att det fanns de som kunde sådant i den amerikanska filmfabriken.

Jag såg själv härom kvällen på tv en film om den moderna Förintelsen. Det var "Schindler's List" som jag nog trodde att jag hade sett förut, men jag var inte helt säker. Det blev jag dock när jag i den svartvita filmen såg den lilla flickan i den röda kappan som vandrade till synes obekymrad fram i gränderna i Krakows ghetto när det skulle tömmas. Oscar Schindler återser i koncentrationslägret den röda kappan som omsluter flickans döda kropp i en skottkärra.

Schindler är en affärsman ut i fingerspetsarna som tänker använda sig av kriget och slavarbetare för att tjäna pengar. För att uppnå det måste han vara med i partiet och umgås med nazisterna fast han föraktar dem. De tyngsta replikerna om makt och rättvisa växlas mellan lägerkommendanten i Plaszow, SS-kaptenen Amon Göth och Oscar Schindler. Göth står på sin balkong och skjuter prick på fångarna. Han är helt likgiltig inför dem. De är inte längre människor för honom. Schindler har förklarat för honom storheten i att benåda. Det försöker Göth tillämpa några gånger. Han "förlåter" människor som begått någon försyndelse i hans ögon. Men strax är han tillbaka i sitt inhumana jag.

Det blir mer och mer viktigt för Schindler att rädda liv. Han lyckas utverka att arbetarna i hans fabrik får följa med till ett nytt ställe i Tjeckoslovakien när Plaszow ska tömmas och internerna flyttas till Auschwitz för den slutliga lösningen. När befrielsen kommer får Schindler ett sammanbrott och yrar om hur han kunde ha räddat en till och en till.

Oscar Schindler misslyckas efter kriget både med sin affärsverksamhet och sitt äktenskap. Men han får en fin utmärkelse av Israel. Över 6 000 ättlingar finns till dem han räddade. I slutet av filmen får vi se hur de överlevande hedrar Schindler genom att på judiskt vis lägga ned stenar på hans grav.

Amon Göth hängs i Krakow 1946.