30 maj 2012

Trons gemenskap

Förra gången vi samlades i bibelgruppen talade vi om pingsten. Det är en större högtid i kyrkans historia än vi kanske har insett. Peter Halldorf hjälper oss att förstå i Heligt år. Enligt honom är det avgörande att se sambandet mellan mottagandet av Toran på Sinai och undret i Jerusalem då Jesus lärjungar uppfylldes av Anden. Lagens barn blir löftets barn. Ett nytt förbund sluts som inte är bokstav utan ande. Anden som har uppväckt Jesus från de döda bor nu i dem som tror. På så vis fullbordar pingsten påsken. Mellan Kristi himmelsfärd och pingst är lärjungarna ensamma innan Hjälparen kommer, Anden som Jesus lovat dem. Då föds den kristna kyrkan.

Dopet i den helige ande kan ske gradvis eller plötsligt och omvälvande, skriver Halldorf. Så kommer vi in på att det kan vara svårt att hålla fast vid tron. Den måste få vara en process. Vi närmar oss den och fjärmar oss den under olika perioder i livet. En destruktiv Gudsbild kan också behöva omprövas.

Efter att vi en gång har valt den kristna vägen krävs träning. När vi har svårt att tro kan vi som Blaise Pascal råder oss härma de troende. Fredrik Modéus skriver också trösterikt i Konturer av tro att Anden inte är beroende av vår sinnesstämning: "Gud lovar sin närvaro till särskilda stunder och platser." Vi får sätta vår tillit till att Gud arbetar med oss i kyrkan.

Det är inte lätt att tro ensam. Vi är glada över vår gemenskap i gruppen under Gunnar Linds fromma och kunniga vägledning. Vi lär oss av Bibeln och prövar våra tankar mot varandra. Detta skulle vara vårt sista möte före sommaren. När det visar sig att det går att få till ett också i mitten av juni blir vi alla lyckliga.

Själv har jag stöd och uppmuntran från min syster. Hon är med sin familj sedan länge aktiv i frikyrkoförsamlingen Arken. Mamma och jag gick till kyrkan ibland, men hon finns inte mer. Mina andra närmaste och vänner är vad jag vet inte troende. En del tar avstånd från kyrkan och det kristna budskapet, medan andra är mer öppna. Mina barn som nu är vuxna är döpta och konfirmerade. Det är något de kan knyta an till när och om de vill.

Langhaus nach Westen

I helgen besökte vi Sigrid och Rüdiger från Berlin som har en sommarvåning i Rerik vid Östersjökusten. Vi cyklade till medeltidskatedralen Münster i Bad Doberan. Det är en mäktig byggnad i tegelstensgotik. Jag hade varit där en gång förut, och det jag framför allt mindes var triumfkrucifixet från 1300-talet omgivet av gröna vinrankor. Det är kopparoxid på metall som skapar färgen. Sigrid tyckte det var kitschigt. Det kan jag förstå men tycker ändå om det sedan jag såg det första gången.

Det finns svensk anknytning i katedralen. Till exempel är dopfunten av gotländsk kalksten, och Kalmarunionens drottning Margarete är begravd där.

Rüdiger är troende men inte hans fru. Under kommunisttiden i Östtyskland var han starkt engagerad. Då fanns också det politiska motståndet med som en komponent. Nu går han i kyrkan bara några gånger om året, men väl där känner han att han tillsammans med andra är inbegripen i ett större sammanhang.

22 maj 2012

Onödiga ord, onödiga mord (Alexander Söderberg, Den andalusiske vännen)

Norstedts slår på stora trumman när förlaget nu lanserar en ny författare. Alexander Söderberg debuterar med kriminalromanen Den andalusiske vännen. På baksidan står det att boken redan är en succé världen över - innan den har kommit på svenska! Den ska ges ut i ett trettiotal länder, och filmrättigheter är sålda. Det är inte ovanligt att sådant sker innan en bok är tryckt. Men att proklamera en framgång innan läsarna har fått säga sitt är inte så lite riskabelt. På omslagsfliken citeras utländska förlagsröster som höjer författaren till skyarna. Jag fick titta flera gånger innan jag förstod att det inte var vanliga recensioner. Förvillande likt!

Förlaget har också delat ut exemplar av boken till sina anställda för vidarebefordran till vänner och bloggare. Där kommer jag in i bilden.

Det sägs att det är en ny Stieg Larsson man vill få fram. Söderberg som är född 1970 har nu kontrakt med förlaget på tre böcker. Tidigare har han varit verksam som manusförfattare vid tv-filmatisering av Camilla Läckbergs Stenhuggaren och Olycksfågeln samt varit engagerad som dramaturg i samband med Gynekologen i Askim.

Enligt mig börjar boken på sidan 106. Om andra tycker likadant har många läsare hunnit ge upp. En femtedel in i boken uppsöker en kvinnlig polis sjuksköterskan Sophie för att meddela att hon har inlett en farlig bekantskap. Hector som varit hennes patient är delaktig i grov organiserad brottslighet. Att hon trots allt mer och mer inlåter sig med honom och hans kumpaner är dåligt psykologiskt underbyggt. Fast det visar sig att hon redan känner en annan skummis som plötsligt och oförklarligt dyker upp i sammanhanget.

Jag kan inte räkna dem alla. Offren i Den andalusiska vännen är brottslingar, poliser och civila. Det är action med biljakt, fasadklättring och grov misshandel. Så här kan det låta:

Gosha stegade fram till Jens och slog honom upprepade gånger med blydaggen i huvudet. Jens föll till marken, Dmitry var genast framme och började sparka på honom. Vitaly höll de andra i schack med sin pistol. Misshandeln av Jens var rå och impulsiv. Sophie ville inte se.

Den misslyckade polismannen Lars blir som en läsarens ställföreträdare. Precis som jag grubblar han över helheten. Han försöker hitta ett mönster, men får ingen ordning på det. Men det står klart att det handlar om en smugglarlinje från Paraguay till Europa, om mord, om utpressning av någon Ericssonchef och om kontakter ut i världens alla hörn. Det är rivaliserande brottssyndikat och rivaliserande poliser. Alla avlyssnar alla. Jag piggnar till när antihjälten Lars är nära att bli en hjälte mot slutet, men ack, det var mer ruttet än man kunde ana i the state of Sweden.

Visserligen har man på senare år insett att Sverige inte är ett land befriat från korruption, men hos Söderberg är den svenska polisen så korrumperad att det knappt blir trovärdigt ens i den här genren. Månne finns det ett annat budskap också, att både för en skyldig och en oskyldig är livet kaotiskt och svåröverskådligt. Men på femhundra sidor!

Det är en sådan massa ord. I stora delar har jag skumläst. Onödiga ord är aldrig bra i en bok. Och det ska bli minst två böcker till. Då måste läsaren få något att engagera sig i. Det är det minsta man kan begära.






14 maj 2012

Religionsstrid som fängslar (Petersson & Sandén, Mot undergången)

En högst intressant bildningsgång och karriär skildras i Mot undergången, Ärkebiskop Angermannus i apokalypsens tid (Norstedts). Författare är Erik Petersson och Annika Sandén, forskare vid Linköpings respektive Stockholms universitet.

Boken har sin utgångspunkt i de protokoll som fördes när Angermannus 1596 fått i uppdrag av hertig Karl att hålla räfst och rättarting ute i församlingarna. Under 1500-talets senare del fanns flera tecken på att tiden snart var ute. Vädret uppträdde inte som det skulle, vilket orsakade dåliga skördar och svält. Tycho Brahe upptäckte en ny stjärna på en himmel som man trodde var oföränderlig. Folket var inte heller det bästa. Man syndade och levde i hor. Sex före och utanför äktenskapet var förbjudet! Gustav Vasa hade velat ge de värdsliga domstolarna mer makt, men hans son tyckte att kyrkans ris också behövdes för att blidka Gud.

Vem var då denne Gudsman? Han var en bondson från Sidensjö socken i Ångermanland, därav det antagna latinska namnet. Hans far var nog en ganska så rik man, för dokumenten berättar att han betalade mycket skatt. Han ville också låta sina söner få en bra utbildning. Efter att ha gått i skola i Stockholm och Gävle skrevs Abraham Andersson in på universitetet i Rostock 1562. När en pestepidemi drabbade staden lämnade han den för Greifswald, där han tog sin magister 1567.

Tillbaka i Sverige blev han skolmästare vid Stockholms stadsskola och predikant i Storkyrkan. Angermannus hade tillbringat sin studietid i en stark protestantisk miljö. Som ortodox lutheran kom han i konflikt med Johan III som var i färd med något som man kan betrakta som en motreformation. Han hade påverkats mycket av sin polska hustru Katarina Jagellonica som var katolik. Kring Johan III:s nya liturgi som kallades den Röda boken blev det strid. Angermannus förvisades på grund av sina oppositionella skrifter tilll Åland, fängslades sedan i Åbo men flydde till hertig Karls hertigdöme.

En bra konkretisering görs av den religiösa konflikt som präglade Sverige och stora delar av Europa: Storkyrkan representerade på 1570-talet en ortodox luthersk inriktning. Riddarholmskyrkan var strängt katolsk. De båda kyrkorna låg (och ligger) bara några hundra meter från varandra.

När Johan III hade avlidit hösten 1592 kallade hertig Karl hem Angermannus som då befann sig i landsflykt i Tyskland. Sigismund skulle ärva tronen, och han hade av sin mor uppfostrats till en övertygad katolik. Innan Sigismund återvände från Polen-Litauen skulle det stå klart att Sverige var protestantiskt och inget annat. Vid kykomötet i Uppsala 1593 återtogs 1571 års lutherska kyrkoordning. Och Angermannus blev vald till ärkebiskop.

Den bakgrund som tecknas till den så kallade räfsten är föredömligt lättläst. Det tillhör inte vanligheterna att jag läser en historisk bok av detta slag, men jag är fängslad från början till slut. Jag måste dessutom framhålla att den är perfekt korrekturläst. Jag kan inte hitta ett enda fel, förutom ett komma som jag vill ha bort!

Kanske hade jag velat läsa lite mer om de apokalyptiska tecknen. Det hade varit kittlande. Författarna skriver om Angermannus: "Han är den svenske kyrkoman som förkunnat och varslat om undergången mer målande än någon annan teolog i den svenska historien." Då hade man velat ha några exempel.

Genom räfstens dokument får vi i alla fall insyn i allmogens liv på den tiden. Det var långt före det laga skiftet på 1800-talet, då byarna splittrades. Människor levde nära varandra, vilket naturligtvis orsakade konflikter. Och kyrkan var det offentliga rum där man trädde fram vid högtider och diverse förrättningar.

Men räfsten blev ingen framgång. Vädret blev inte mindre regnigt sommaren efter. Straffen och de tvångsvigslar som blev resultatet gjorde folket snarare missnöjt än dygdigt. Hertig Karl blev för att rädda sitt eget skinn tvungen att ta avstånd från sin ärkebiskop. Så var Angermannus öde beseglat.







13 maj 2012

Igenkänning på flera plan (Mari Jungstedt, Den sista akten)

Deckargenren har sina varianter. Från Edgar Allan Poes Morden på rue Morgue via Agatha Christie hamnar vi i de berättelser som utspelar sig i någon form av slutet rum. Vi har ett antal misstänkta att spela med. Spår läggs ut och ställs samman för att vi ska kunna gissa mördaren. I andra kriminalhistorier vet vi vem mördaren är som i Dostojevskijs Brott och straff eller som senast i Karin Fossums Jag kan se i mörkret. Det är frågan om han ska bli upptäckt som håller oss vakna.

Mari Jungstedt ansluter sig till det första upplägget, så också i sin tionde bok Den sista akten (Bonniers). Hon har inmutat en avgränsad plats, ön Gotland, för sina rättsfall. Fast hon gör här en avstickare till Kanarieöarna för att snabbt och enkelt göra sig av med ett gammalt som bekymrat utredarna i flera år.

När det är sextio sidor kvar pekar allt mot en av de misstänkta. Men vi har väl inte svaret redan? I ett sådant läge hamnar man ofta som läsare. Men det är det som gör en nyfiken.

Besatthet spelar en central roll. Jag tycker att författaren lyckas skildra erotiken bra, vilket brukar vara svårt, och jag tror det är första gången hon ger sig in på det. Hon tar med just så mycket som behövs för att utvecklingen ska bli trovärdig.

Kriminalkommissarie Knutas och hans kollega Karin samt journalisten Johan och hans fru Emma är mer vardagliga förhållanden som har mejslats ut i de tidigare böckerna. Personliga band har lösts upp. Nya har knutits.

Mari Jungstedts deckare ges av förlaget en påkostad inramning. Den här gången är omslaget till och med glittrigt. Jag har inte lyckats lista ut varför, och det är väl inte bra. Jag slås av diskrepansen mellan det yttre och det inre. Boken tar inte många timmar att läsa, och när jag har lagt den ifrån mig återstår mest tomhet, inget dröjer sig kvar. Människan är bara sina handlingar.

Nya platser på Gotland introduceras. Det har fungerat som turistreklam även på mig. En vacker februaridag med sol och pudersnö tog jag mig till konstnärshemmet Muramaris fem kilometer norr om Visby för att det figurerat i Den döende dandyn. Men eftersom jag varit på ön ett antal gånger och rest runt en del är det nog mer igenkänningsfaktorn som får mig att läsa Mari Jungstedt.


12 maj 2012

Jesusmanifestationen

Min syster som är medlem i församlingen Arken gjorde mig uppmärksam på Jesusmanifestationen i dag. Hon skulle vara med på det inledande mötet i Filadelfiakyrkan och leda lovsång. Klockan nio var för tidigt för mig. I stället gick jag till Citykyrkan för att lyssna på paneldebatt där Marcus Birro skulle delta. Jag blev starkt berörd av en krönika av honom nyligen. Där berättade han att hans Gudstro vuxit efter att han och hans fru förlorat två barn.

Varför väcker Jesus uppståndelse i dag? var temat för samtalet som mer kom att innehålla brandtal än resonemang.

Jag tror det var Siewert Öholm som ifrågasatte om någon som man inte känner till kan väcka uppståndelse. Enligt kristna tidningen Dagens undersökning vet bara 38 procent av niondeklassarna varför vi firar påsk. Och det är inte Jesus som förebild som väcker uppståndelse utan om någon håller för sant att han är Guds son.

Marcus Birro gick hårt ut. I de sekulära tidningarna skriver man inte om Gud. Där vägrar man ta tag i livsfrågorna. Man ignorerar föraktfullt människors tro. Medierna är totalt ointresserade. Journalisterna är inte nyfikna. De vill inte som i andra frågor undersöka sina egna fördomar. De vill ha dem intakta. De fyrtioåriga tjejerna på Stockholmsredaktionerna vill, enligt Birro, bara prata om att kristna hatar bögar. Och hålla fast vid att Livets Ord i Uppsala är galningar.

Finns det en rädsla, en kristofobi? När engelska fotbollsspelare bad för en i laget hette det i svensk press att de hade "tänkt" på honom. Och när Birro hade pratat om bönens betydelse i Lilla Sportspegeln hade det blivit stort hallå. Humanisterna menar att man inte ska prata med barn om tro förrän de är tolv år. Kan det ha något med Jesus framträdande i templet att göra? undrar Birro.

Vi är inte världens mest sekulariserade land, fortsätter han. Det är ett andligt land. Men det behövs plattformar och ingångar. Vad kan vi göra så att andra får kunskap om Jesus?

Siewert Öholm utser Birro till kyrkoledare, eftersom han säger vad många andra borde säga. Själv har Öholm fått yoga utskriven på recept. Han säger att det är den nya religionen. Jag kan inte bli så upprörd över det. Men jag tycker det är fint när han talar om nattvardens centrala betydelse och gemenskapen där. Gamla, unga, rika och trasiga samlas. En gång när han var i S:ta Clara kyrka höll en man fortfarande fast i systempåsen. Det skulle man kanske kunna uppleva som stötande, men det tar Öholm fram som ett fint exempel.

Alla i panelen är överens om att man som kristen måste bli mer öppen och få ett större självförtroende. Anahita Parsan som är präst i S:ta Clara och konverterat från islam förundras över varför människor inte talar om sin kristna tro. Någon hade i kyrkan träffat en kollega sedan trettio år tillbaka. Inget hade de sagt till varandra på jobbet.

Vi måste gå ut med det vi "hör i hjärtat",  menar Birro. Vi måste stå upp för det som är viktigt. Då får han en applåd. Han är kung i Citykyrkan i dag.

På Citykonditoriet tre trappor upp äter jag min lunch. För 72 kronor får jag laxpudding, sallad och en kopp kaffe. Bra pris, och de har öppet varje dag.

Men det skulle vara gott med en glass på maten. Jag har siktet inställt på min favorit Monti i Gallerian när jag går Drottninggatan fram. Efter att ha stått framför provrumsspegel på Axelssons tappar jag helt lusten. Visserligen kan jag ha en storlek mindre än vanligt, men det är för att det är resår i byxorna.

När jag kommer fram till gudstjänsten i Kungsträdgården är det dags för Fader vår, inled oss icke i frestelse. Då har jag redan övervunnit min. Jag köpte ett stort rött äpple på Pressbyrån. Så ställdes den förbjudna fruktens symbolik helt på huvudet.

Bredvid mig står ett ungt svenskt par. Hon frågar honom: Vad har de för budskap egentligen?

10 maj 2012

Är vi de utvalda? (Bönsöndagen)

I första årgångens läsning på bönsöndagen berättar Jesus om en domare som varken brydde sig om Gud eller människor. Men han lät en änka få det hon krävde ut för att hon var så enträgen och besvärlig. "Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt?"

Troligen är det apostlarna som han talar till. Han ger dem liknelsen för att lära dem att alltid be och inte ge upp.

Jag blir störd av ordet "utvalda". Vilka är de egentligen? Israels folk är utvalt, Jesus är utvald av Gud, apostlarna är utvalda av Jesus. Men i Matteus 28:18f säger Jesus till de elva som är kvar att de ska gå ut och göra alla folk till lärjungar. Och Paulus skriver i Efesierbrevet att de som kommit till tro är Guds folk. Så då får vi väl höra dit. Jag tycker i alla fall att ordet är lite otäckt. Men alla bjuds in och får tacka ja eller nej.

I andra årgångens läsning ber lärjungarna Jesus om hjälp att be. Då lär han dem Herrens bön, Fader vår. Han framhåller också där att det gäller att vara påträngande i sin bön: "Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas". Det är kraftfulla ord.

Men hur ser vi på bönen? Och hur ber vi? Vi samtalar om det i bibelgruppen. Det finns färdiga böner, det finns spontana böner, och det finns bönesuckar. Själv ber jag mest med egna ord, även om Gud som haver är fin att ta till när jag känner mig liten.

I Konturer av tro skriver Fredrik Modéus att under vissa tider av livet har det varit viktigt för honom att ha ett ordnat böneliv. Han har då bett vid en viss tid och på ett visst sätt. Under andra perioder har han behövt upptäcka det som kommer naturligt. Men han ställer frågorna: Är det slöhet som gör att han inte vill ordna sitt böneliv? Eller är det tvång som gör att han inte vågar ge sig in i oordningen?

Martin Lönnebo rekommenderar att man ber trettio minuter om dagen i trettio dagar. Då kommer något att hända. Vad spännande! Ska jag ge mig in i det? Eller är jag för slö? Och blir det för mycket tvång? Man ska komma ihåg att bönen inte bara är en önskelista. Det är den som upprätthåller relationen till Gud.

Får vi då svar om vi ber enträget? En naiv fråga. Vi vet att vi inte får allt vi ber om. Ibland kan vi se efteråt att det var tur. Vi förstod inte vårt eget bästa. Vi var på väg åt fel håll. Men det händer att vi får bönesvar. Då ska vi ta till vara det på bästa sätt så det stärker vår tro. Vi får också försöka komma över vår blyghet och vittna om det. Tacksamheten ska vi inte heller glömma.

Men Guds vägar kan vara outhärdligt outgrundliga. Min mammas tvillingbror dog i brusten blindtarm när han var fjorton år gammal. På gravstenen står det "Ske Guds vilja".


9 maj 2012

Komisk förklädnadsröra (Cockpit)

Om man är medlem i Bioklubben får man gå på gratis förhandsvisningar där det bjuds på pop corn och Coca Cola. Har man förfinad smak som jag får man mineralvatten. Före filmen är det frågesport med presentkortsutdelning. På duken välkomnar skådespelare och regissör oss som har privilegiet att bli de första att se nyskapelsen. Naturligtvis har SF tänkt att man ska tycka om filmen, berätta det för sina vänner och sprida det på Facebook och blogg. Precis vad jag ska göra.

Den 13 juli har Cockpit premiär. Regissören Mårten Klingberg samarbetar som i fotbollskomedin Offside med Jonas Karlsson som har huvudrollen. Det där med att män klär ut sig till kvinnor brukar jag inte utan vidare anse vara roligt. I Cockpit lyckas förvandlingen heller inte särskilt bra utseendemässigt, enligt min uppfattning. Ändå blir det hellyckat.

Piloten Valle Andersson blir av med sitt jobb som pilot på grund av neddragningar - fyndigt ord här slår det mig. Hans hustru som är statusjakten personifierad begär skilsmässa direkt, gifter sig med ett åldrigt justitieråd och flyttar in i våning på Östermalm. Själv hamnar Valle som inneboende hos sin syster. Hennes lägenhet är ett veritabelt feministiskt tillhåll, där man bland annat utbildar i självförsvar. Han åker direkt på en smäll bokstavligt talat. Valle är helt igenom ett offer. Men ska filmen gå in på det antifeministiska spåret? Det är väl ändå inte möjligt inför en svensk biopublik?

Nej, det hela utvecklar sig till något annat. Valle har svårt att få en ny anställning. När han får höra att flygbolaget Silver, som gett honom chansen till en intervju, efterfrågar kvinnliga piloter gör han sitt val. Han lånar sin syster Marias identitet, och som kvinna blir han utsatt för sexuella trakasserier som han bemöter på ett kraftfullt befriande sätt.

Det blir en riktigt produktiv röra av det klassiska förklädnadsgreppet. Men röran finns också positivt i budskapet. Filmen tar inte ställning för eller emot feminister eller för eller emot kvotering utan landar - var får jag allt i från - efter många komplikationer vackert i att det är människan som räknas.

Lite ifrågasätter jag dock grunden för allt detta. Är det arbetsbrist för piloter? Nyss läste jag om att en statlig utbildning för civilpíloter ska starta i Sverige. Hittills har de väl varit hänvisade till militära flygskolor eller dyra privata sådana. Att det är ont om kvinnliga piloter är däremot klart. Bara en gång har jag mig veterligen flugit med en sådan. Hon förklarade pedagogiskt för passagerarna hur en landning i dimma går till och genomförde den sedan perfekt på Arlanda.

Men strunt i invändningen mot förutsättningarna! Komedins uppgift är att locka till skratt, och det lyckades Cockpit verkligen med. Min kompis och jag var rejält upprymda när vi lämnade biografen.

6 maj 2012

Disa från Birka på Historiska museet

Man behöver inte åka på heldagstur till Björkö för att få en bild av hur man levde på Birka. Historiska museet har en illustrativ och pedagogisk modell av staden. Där ligger båtarna nere vid hamnen, och gränderna med de små husen, där det bodde sex sju personer, breder ut sig bakom. På en dataanimation på väggen ser man människor som är upptagna av diverse sysslor.

Skorstenar fanns inte, bara några små hål uppe på gaveln. Så har också många av de skelett man funnit spår av kronisk bihåleinflammation. Luften var inte den fräschaste. Jag trodde att man sett spår av sot i lungorna. Men vilka lungor? De fanns väl inte kvar!

Den kunniga och energiska guiden betonade att bara två procent av folket som levde på vikingatiden var vikingar. Resten var bönder eller hantverkare. Vikingar var de som for i väg med båtarna till fjärran länder för att handla eller röva. I en ljudslinga på museet kallar Dick Harrison dem för sjörövare. De angrep i vikar, enligt en tolkning av namnet. Vikingatiden sträckte sig från yngre järnåldern, sent 700-tal, till ca 1100.

Rekonstruktion av Birka. Modellen finns på Historiska museet.Birkaflickan helfigur

En trevlig bekantskap på museet är Birkaflickan som döpts till Disa. Man har byggt upp en docka med tidsenliga kläder som ser mycket levande ut. Hon har en barkbåt i handen som hon har gjort själv och ska gå ner till vattnet med. Det är fascinerande, tycker jag, att titta in i hennes ögon. Hon bedöms vara sju år gammal. Hon hade fått sina sexårständer. Hon dog inte genom våld, troligtvis av sjukdom. Hälften av alla barn under tio år dog på Birka.

Hur kan man veta att det var en flicka? Hon var för ung för att kvinnans breda bäcken skulle ha utvecklats. Jo, man drar den slutsatsen av de föremål hon har med sig i graven. Där finns en kniv som i stort sett alla bar med sig men också ovanligt många pärlor av glas runt guld- eller silverfolie. Därav en flicka.

En intressant sak är att hon inte hade saker med sig till dödsriket, vilket var brukligt. Hon hade troligen fått en kristen begravning. Kanske kom hon med sina föräldrar söderifrån. När man skapar ett utseende från ett skelett kan man inte veta hudfärg, hårfärg eller ögonfärg. Kanske skulle hon vara mörkare i hyn än hon är på museet. Håret är rött och ögonen gröna som någon slags kompromiss.

Halvtimmesguidningen avslutas vid Unnas runsten från Torsätra i Uppland. Runstenar brukar inte flyttas. Men där skulle en skjutbana för militären byggas!

Unna reste stenen efter sin sons död. Man och kvinna sägs ha varit ganska jämlika under vikingatiden. Hustrun hade makt över hushållet och trälarna. Men det var först när både make och son dött som Unna kunde resa en sten och visa att det var hon som styrde över allt som hade med gården att göra. (För övrigt stod gifta kvinnor i Sverige under mannens förmyndarskap ända fram till 1921. Och tänk på hur det ser ut i stora delar av världen än i dag!) Att stenen rests i en brytningstid framgår av att den förutom runorna i Midgårdsormen har försetts med ett kristet kors.

4 maj 2012

Paris i förvandling på Nationalmuseum

Nationalmuseum kommer att vara stängt i fem år, troligen från april 2013. Men det ska vi inte vara ledsna för. En omfattande renovering behövs. Det fick jag själv erfara när jag besökte utställningen Det moderna livet om fransk 1800-talskonst. Det var varmt som i en bastu - klimatanläggningen fungerar inte. Dessutom delade guiden ut hörsnäckor, eftersom akustiken är så dålig.

Museet ska lokaliseras ut på flera ställen under tiden. En fast punkt blir Konstakademien på Fredsgatan intill Rosenbad. På andra platser i Stockholm och utomlands kommer man också att visa sina samlingar. Man har så mycket att ta fram ur sin egen rika fatabur. Den aktuella utställningen visar så gott som uteslutande egna konstverk - målningar, teckningar, skulpturer, prydnadsföremål -men också några filmsnuttar av bröderna Lumière.

Inför och under renoveringen passar Nationalmuseum på att prova nya sätt att hänga konst, och man inbjuder publiken till utvärderingar. En fråga är om det blir för plottrigt att visa så mycket som man gör i Det moderna livet, där också varje tavla och föremål får sin egen berättande text. Och förstår man vilken tavla som texten hänför sig till?

En annan sak är ljuset. LED-ljuset provas ut. I en av de mindre salarna slås LED-ljus respektive halogenljus av och på med en minuts mellanrum. Så kan åskådaren avgöra vad som känns bäst. Jag tycker att det blir något ljusare med LED men ändå behagligt.

Hela Det moderna livet läggs ut på webben i mitten av maj. Men om ni väntar på det missar ni guidens engagerade lektion på 45 minuter. Jag har varit mycket i Paris, och jag uppskattar enhetligheten med de sexvåningars 1800-talshusen. Det är mycket de som skapar bilden av staden.
                       

Ändå har jag inte funderat så mycket över den genomgripande förvandling som skedde i mitten av 1800-talet. Jag har mest hört att stadsplaneraren Haussmann härjade vilt, rev det medeltida Paris och byggde breda boulevarder, där det skulle vara lätt att slå ned uppror. Men det fanns en positiv sida. Smutsiga gränder, där koleran härjade försvann. Kloaksystemet moderniserades. Det är det som vi ser i dag när vi besöker Paris och ser vattnet spola rännstenen. Eugène Poubelle gjorde också en viktig insats. Han har fått ge soptunnan sitt namn. Det var han som beslutade att varje hus skulle ha en sådan att samla avfallet i. Det visste jag inte! Mycket hände i Paris under 1800-talet. Operahuset Garnier byggdes och Eiffeltornet. År 1900 öppnades métron.

Alexandre Falguières målning Husjungfrun visar en ung kvinna som putsar kopparkärl. Man kan tänka sig att hon var en av de många som kom till storstaden för att söka arbete. Tavlan representerar realismen som skildrade även de lägre klasserna. Kanske bodde hon i ett chambre de bonnes sex trappor upp. De små rummen för hembiträden finns kvar än i dag och erbjuds studenter och andra mer eller mindre tilfälligt boende.

Nationalmusem har inte så många bilder från folkliv i parker och boulevarder, mer av porträtt. Edouard Manets Parisiska visar en kvinna iförd en klädedräkt med hårt åtsnörd midja. Denna klänning hade följt på modet med enormt utstående kjolar som krävde stålställning runt midjan. Kvinnorna som gled fram med dem skapade ett skrikande ljud som var obehagligt. Kanske kommer uttrycket "sista skriket" därifrån? Det modet var man tvungen att ändra på. Senare mot förra sekelskiftet var Ellen Key med och introducerade den så kallade reformklänningen eller reformdräkten. I den kunde kvinnorna bli friare än i klänningen på tavlan.

De två unga kvinnorna på den ljusare och mer uppsluppna bilden verkar ha det sista skriket. Det nådde också de mindre bemedlade. Stålställningen gjorde att det inte gick åt så många meter tyg. De läser om vad som lockar på det populära nöjesetablissemanget Bal Mabille.


Foto:Erik Cornelius/Nationalmuseum



Affischen. Konstnär: Johan Fredrik Höckert
Svensk, född 1826 död 1866