Trons gemenskap

Förra gången vi samlades i bibelgruppen talade vi om pingsten. Det är en större högtid i kyrkans historia än vi kanske har insett. Peter Halldorf hjälper oss att förstå i Heligt år. Enligt honom är det avgörande att se sambandet mellan mottagandet av Toran på Sinai och undret i Jerusalem då Jesus lärjungar uppfylldes av Anden. Lagens barn blir löftets barn. Ett nytt förbund sluts som inte är bokstav utan ande. Anden som har uppväckt Jesus från de döda bor nu i dem som tror. På så vis fullbordar pingsten påsken. Mellan Kristi himmelsfärd och pingst är lärjungarna ensamma innan Hjälparen kommer, Anden som Jesus lovat dem. Då föds den kristna kyrkan.

Dopet i den helige ande kan ske gradvis eller plötsligt och omvälvande, skriver Halldorf. Så kommer vi in på att det kan vara svårt att hålla fast vid tron. Den måste få vara en process. Vi närmar oss den och fjärmar oss den under olika perioder i livet. En destruktiv Gudsbild kan också behöva omprövas.

Efter att vi en gång har valt den kristna vägen krävs träning. När vi har svårt att tro kan vi som Blaise Pascal råder oss härma de troende. Fredrik Modéus skriver också trösterikt i Konturer av tro att Anden inte är beroende av vår sinnesstämning: "Gud lovar sin närvaro till särskilda stunder och platser." Vi får sätta vår tillit till att Gud arbetar med oss i kyrkan.

Det är inte lätt att tro ensam. Vi är glada över vår gemenskap i gruppen under Gunnar Linds fromma och kunniga vägledning. Vi lär oss av Bibeln och prövar våra tankar mot varandra. Detta skulle vara vårt sista möte före sommaren. När det visar sig att det går att få till ett också i mitten av juni blir vi alla lyckliga.

Själv har jag stöd och uppmuntran från min syster. Hon är med sin familj sedan länge aktiv i frikyrkoförsamlingen Arken. Mamma och jag gick till kyrkan ibland, men hon finns inte mer. Mina andra närmaste och vänner är vad jag vet inte troende. En del tar avstånd från kyrkan och det kristna budskapet, medan andra är mer öppna. Mina barn som nu är vuxna är döpta och konfirmerade. Det är något de kan knyta an till när och om de vill.



I helgen besökte vi Sigrid och Rüdiger från Berlin som har en sommarvåning i Rerik vid Östersjökusten. Vi cyklade till medeltidskatedralen Münster i Bad Doberan. Det är en mäktig byggnad i tegelstensgotik. Jag hade varit där en gång förut, och det jag framför allt mindes var triumfkrucifixet från 1300-talet omgivet av gröna vinrankor. Det är kopparoxid på metall som skapar färgen. Sigrid tyckte det var kitschigt. Det kan jag förstå men tycker ändå om det sedan jag såg det första gången.

Det finns svensk anknytning i katedralen. Till exempel är dopfunten av gotländsk kalksten, och Kalmarunionens drottning Margarete är begravd där.

Rüdiger är troende men inte hans fru. Under kommunisttiden i Östtyskland var han starkt engagerad. Då fanns också det politiska motståndet med som en komponent. Nu går han i kyrkan bara några gånger om året, men väl där känner han att han tillsammans med andra är inbegripen i ett större sammanhang.