13 februari 2014

Till tröst (Första och andra Petrusbrevet)

Petrus med nycklarna till himmelriket
I går kväll var det dags för Bibelgruppen igen. När kaffe och tevatten var ordnat och fikat framställt inledde vår samtalsledare Gunnar med att be för vår gemenskap, att Anden ska vara med oss. Vi tänker också på dem som inte är närvarande, speciellt på Siv som har opererat höften och hennes tilllfrisknande.

Läxan var inte så betungande denna gång. Till förra mötet skulle vi ha läst hela Jobs bok i GT. Jag har skrivit om den i litteraturmagazinet. Till i går var det Första och andra Petrusbrevet i NT, inte så många sidor.

Petrus första brev antas vara skrivet på 60-talet. Petrus dog några år senare. Det andra brevet är troligen skrivet i Rom under början av 100-talet till kristna i Mindre Asien (den halvö där större delen av nuvarande Turkiet ligger) som kände till Paulus brev och Första Petrusbrevet. Det andra anses vara den yngsta skriften i Nya Testamentet.

Tänk att Petrus som förnekade tre gånger att han kände Jesus var den som blev utsedd av honom att bygga den kristna kyrkan! Petrus skrev sitt första brev när Paulus satt fängslad. I sin mission hade dessa två olika domäner. Petrus vände sig till de judisk-kristna och Paulus till de hedna-kristna. Rent geografiskt verkade Petrus i den norra delen av Mindre Asien och Paulus söderut runt Medelhavet.

Petrus brev är tröstebrev. De skrevs vid den tid då man räknade år innan Jesus skulle komma. Jonas Gardell menar i sin bok Om Jesus att denne främst var en apokalypsens predikant. Jorden skulle gå under, Gudsriket uppstå. På den yttersta dagen skulle vi människor få vår rättvisa dom. Men sedan gick ju tiden, och inget i den vägen hände. De kristna ledarna fick anpassa sitt budskap.

Petrus förkunnar att människorna ska stå ut, leva gudfruktigt och vara beredda. Han slänger in en brasklapp om att "för Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag". Han menar också att om Jesus dröjer får vi tid att växa i kunskap om honom.

Under tidens gång måste det ju ha skett en förskjutning av tidsperspektivet hos de stora kyrkorna. Men ibland dyker det upp frikyrkoförsamlingar, Jehovas vittnen och andra som räknar dagarna och sätter ett stoppdatum som de sedan får revidera. Ni kommer kanske ihåg när Maranata-rörelsen var som mest i farten på 1960-talet. För övrigt betyder maranata ungefär "Du, vår herre, kom!" på arameiska. Så hälsade de kristna varandra på Petrus tid.

I breven finns också inslag om att man ska underordna sig den världsliga makten. Även orättvis bestraffning ska slaven ta emot. Det är stort i Guds ögon. Nej, där hänger vi inte med längre. Det känns som skilt från Jesus sätt att vara, tycker vår samtalsledare. Men visst har Jesus sagt att man ska ge kejsaren det kejsaren tillhör. Luther menade också att man skulle leva fullt ut i världen. Uppstod det en konflikt skulle man dock välja det andliga livet. Det är en inställning som även finns inom judendomen.

Det är väl i alla fall uppenbart att kyrkorna i dag står för omfattande sociala och internationella insatser. Hur skulle något annat vara möjligt utifrån det kristna kärleksbudskapet?

Vi avrundar vårt möte med att be Fader Vår tillsammans. Sedan läser Gunnar välsignelsen över oss.

En ny kvinna, Teresa, har börjat i gruppen. Jag känner igen henne och går fram till henne efteråt. Hon var mammas granne på Krukmakargatan. Mamma dog för ganska exakt tre år sedan. Teresa hade tänkt på henne härom dagen, då hon hittade ett kort med en hälsning. Så flätas våra tankar samman.

En konstig sak hände. Teresa hade lånat en bibel i bokhyllan. Där stod mitt namn och telefonnummer, på samma sätt som jag skrivit i den bibel jag själv hade med mig hemifrån. Det var ju som om jag hade stulit ett exemplar! Så tänker vi inte, sade Gunnar. Tack för det!