19 december 2016

God Jul och Gott Nytt år!

Kyrkan i Biwer, Luxemburg
Nu går året mot sitt slut. Jag tackar er som har följt mig. Här på bloggen har det uteslutande blivit kristen tro och teologi. När det gäller övrig läsning finns jag på Litteraturmagazinet. Jag blir särskilt glad när någon kommenterar och hoppas att jag själv vågar vara personlig. Det som jag har uppskattat i min bibelgrupp på sistone är just att vi har börjat dela med oss mer av oss själva.

Jag önskar er alla en lugn och glädjerik jul. Min man och jag ska fira jul och nyår i Luxemburg. Sonsonen fyller ett år dagen före julafton, och på julafton ska han döpas. Så det blir många paket och förväntan om fina stunder. Ett katolskt dop blir det. Vår svärdotter är polska.

Bland doppresenterna finns böcker förstås. "Leta-och-peka-Bibeln" är en härlig pekbok med underbara bilder från Guds sköna värld.

"En jul för alla" berättar om två små möss som letar efter kungen som ska komma. De går igenom flera besvikelser tills en åsna leder dem rätt, tillbaka till stallet där Jesus ligger i krubban. Gud har sänt honom till alla, både stora och små. Musen Mini gråter av glädje: Också till mig som är så liten!



8 december 2016

Glöm inte glädjen och hoppet!

I går samlades bibelgruppen för sista gången före jul. Det blev ett långt uppehåll, eftersom vår samtalsledare Gunnar varit på resa i Egypten. Han är en återkommande gäst på klostren där och har alltid intressanta saker att berätta när han är tillbaka. Kanske var det hans engagemang där som fick honom att glömma bort bönen inför vår läsning om att vi ska få vägledning, att Anden ska vara med oss och att vi tänker på dem som inte kunnat komma. Det brukar han inleda med.

Vi hade kommit fram till Lukas kapitel 16 och Liknelsen om den ohederlige förvaltaren. Det stycket är så svårt. Jag förstår ingenting. En förvaltare beskylls för förskingring och avskedas. Vad ska han då leva av? Han inser behovet av vänner och avskriver delar av skulden för dem som var skuldsatta hos hans herre. Herren Gud berömmer honom när han använder sig av mammon på detta sätt. Och man ska vara trogen i stort och i smått, även den ohederliga mammon (!?) Men den sista meningen lyder: "Ni kan inte tjäna både Gud och mammon." Ni hör hur omöjligt det låter. Gunnar tar hjälp av Bo Giertz som skriver att den orättfärdige mammon ska nödgas tjäna Gud. Jag blir inte klokare.

Liknelsen om den rike mannen och Lasaros är lättare att begripa. Vid porten till en förmögen mans hus låg tiggaren Lasaros, men inget fick han från den rikes bord. När Lasaros dog kom han till himmelen, medan den rike pinades i dödsriket.

Efter den läsningen initierade Gunnar ett samtal om allt ont som händer på vår jord. Han verkade själv tyngd.Vad ska vi göra? Något mer än att prata i alla fall. I Egypten gäller handling bland de kristna kopterna. De får ändå ligga lågt när det gäller att prata. Flera deltagare vädrade sin oro: för klimatet, för flyktingarna, för frihandeln, för vad som ska drabba kommande släkte. Det blev ganska destruktiva tongångar, tyckte jag. Jag känner mig själv glad och tacksam. Jag oroas inte utan gläder mig åt att få följa barnbarnen i deras uppväxt.

Det blev tal om sjukvården och att man behöver anhöriga som hjälper en. En dam sa att någon hade frågat om hon inte hade någon son eller barnbarn som kunde hjälpa henne. Nej, det har jag inte, fick hon svara.

Visst finns det många frivilliga som ställer upp för dem som behöver. Vi fick höra om Söderhöjdskyrkan på Mariaberget som serverar gratis frukost till långt in på dagen. De får så mycket matleveranser att de inte kan ta emot allt. Frälsningsarmén på Långholmsgatan delar också ut matkassar.

Vi ska se våra medmänniskor i nöd. Men vi ska också vara till för våra närmaste, menar jag.Och vi får inte tappa bort glädjen och det kristna hoppet! Jag ångrar att jag lät de andra hållas med sin pessimism. Jag pratade bara med en av bibelvännerna när vi gick hemåt om hur jag kände det, också att jag tyckte det var tråkigt att Fader vår glömdes bort på slutet. Herrens bön brukar vi läsa tillsammans innan vi skiljs åt. Men den försvann till förmån för en av deltagarna som tackade Gunnar för att han vill träffa oss och för att han så bra knyter an bibeltexterna till världen omkring oss.

Hemma fann jag i min iPad ett positivt inlägg av en Facebookvän som är präst. Hon skrev hur viktigt det är att vi värdesätter våra relationer och inte våra ägodelar, att vi ser varandra och att vi ger uppmuntran och äkta vardagskärlek. Jag kommenterade och fick svaret: "Visst får vi se ljust på vår egen och våra barns och barnbarns framtid. Må vi vila i Guds omsorg om oss."

Jag som haft två allvarliga depressioner vet hur viktig glädjen är för att jag ska kunna vara till för andra. Sedan tre år tillbaka lever jag i ljuset, och jag är tacksam för varje ny dag.


28 oktober 2016

Den förlorade sonen och Nåden (Bibelgruppen)

Det blir inte så många gånger för bibelgruppen den här hösten. November går bort. Då ska vår samtalsledare och präst Gunnar Lind vara nere i den egyptiska öknen. Han ska undervisa koptiska munkar i själavård och Iotakorset. Det senare är av koptisk tradition men verkar ha tappats bort där. Jag har skrivit här hur positivt jag tyckte det var att få måla in både min glädje och mina tillkortakommanden i korset. Onsdag den 7 december träffas vi igen i gruppen, och det blir den sista gången före jul.

Ännu en ny kvinna har börjat. Hon följer med sin konstnärskollega Maria som har gjort ett uppehåll men kommit igen. Det var så roligt att se den nya deltagaren bli så glad över att återknyta bekantskapen med Bibeln. Hon tyckte mycket om illustrationerna, träsnittsvinjetterna i Bibel 2000. De är gjorda av Kristina Anshelm, enligt Gunnar medlem i Högalids församling.

Ett par nya i gruppen som försvann efter ett par gånger ville inte ha så mycket med Bibeln att göra. De ville bara lyssna. Jag tyckte det var lite märkligt, och det är väl det som lett till att de slutade snabbt. Vi har blivit friare att släppa texten med de nya medlemmarna som är kvar. Det är bra. Vi ska inte vara närsynta. Men det är trots allt ett bibelstudium.

I klostret i Egypten ska Gunnar börja sin undervisning med den förlorade sonen. Det är en mycket tacksam text. Konfirmander brukar få spela upp scenerna, och det blir alltid mycket kreativt. Liknelsen om den förlorade sonen finns i Lukas 15 kap som vi nu hunnit fram till. En av två söner får på begäran ut sin del av farsarvet i förtid. Han ger sig iväg till främmande land och slösar bort hela sin förmögenhet på utsvävningar. Då blir det hungersnöd i landet, och han får vända tillbaka och be fadern om förlåtelse. Fadern bannar inte sin son utan blir glad över att få se honom levande igen. "Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen". Fadern slaktar gödkalven och ställer till en fest. Brodern blir förstås arg, han som hela tiden gått hemma och arbetat och lytt fadern. Han har inte ens fått en killing att festa på med sina vänner.

Innan denna liknelse står i samma kapitel att läsa om det förlorade fåret respektive det förlorade myntet. Gunnar lär oss att budskap som på detta sätt upprepas och inpräntas kallas för semitiska parallellismer. Lärdomen är att Gud blir glad för varje syndare som vänt om till honom. Att synda betyder att vara skild från Gud. Men det som liknelsen om den förlorade sonen innehåller kan vara svårsmält för läsaren. En man i gruppen tycker att de som uppför sig gott och pålitligt också ska ha uppmuntran.

Jag tänker efteråt att Marta och Maria är någon slags kvinnlig motsvarighet. Marta ber Jesus att säga till Maria att hon också ska hjälpa till i hushållet. Då säger Jesus att Marta inte ska göra sig så mycket bekymmer. Maria har valt "det som är bäst", "det enda nödvändiga". Det går inte att ta bokstavligt. Båda delarna, den praktiska och den kontemplativa behövs. Eller hur?

Det finns flera ställen i Nya testamentet, där det verkar som om Jesus menar att man inte ska behöva anstränga sig, som om man kan leva ansvarslöst. Men det handlar om nåden, om att man inte kan kämpa sig fram till Gud och frälsningen. Nåden är gratis, menade Luther som spikade upp teser mot den tidens avlatsbrev. Nästa år är det Luther-år, 500 år efter reformationen. Luther lärde att frälsning inte följer av goda gärningar utan är en fri gåva av Gud. Det är en nåd för den som tror på Jesus och att han har sonat våra synder.




16 oktober 2016

Försoning och förlåtelse (Bibelgruppen)

Vi fick trängas med Funkiskyrkan i köket. De hade haft körövning. En kille i rullstol sa att det var "så jävla roligt". Aj, aj, inte svära i kyrkan! Men visst är det fint med glädjeuttryck.

Vår grupp börjar med ett svårt ställe i Bibeln, näst sista stycket i Lukas 12: "Splittring, inte fred". Jesus säger att han har kommit för att tända en eld på jorden. Han har kommit för att skapa splittring! "Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor." Det liknar beskrivningen av ett inbördeskrig. Så vi börjar prata om det grymma som händer i Syrien. Vår samtalsledare Gunnar menar att det är klaner som styr där och att det är deras ledare man måste förhandla med. 

Men nu var det Jesus som sagt detta! Det var som att vi inte ville se det. Så det blev inte riktigt utrett. Jag menade att Jesus utmanade makten. Men det handlade om familjer i bibeltexten. Att människor som står varandra nära kan splittras om någon engagerar sig religiöst har man sett. Men det är ju inget bra. Kan Jesus mena att det ska bli så när man är för eller emot honom?

Samtalet gick över till att gälla försoning och förlåtelse. Gunnar som är kunnig inom judendomen berättade om Försoningsdagen som är nära i judarnas kalender. Då går man till den som man vill be om förlåtelse och lämnar en gåva. Det är upp till den som man besöker att tacka och ta emot eller att avböja. Då ställs korgen eller paketet ned på marken framför dörren. Då har man åtminstone gjort något konkret för att gå den andra till mötes.

Därifrån  kom vi att tala om bikten men inte den katolska bikt som man får betala för och som Luther var emot. Nej, den bikt som är en nåd och som löser en människa ur synden. Den finns faktiskt inom Svenska kyrkan. Gunnar tar emot ett par tre personer i veckan. Några i gruppen tyckte det var svårt att ta emot förlåtelse och kanske framför allt att förlåta sig själv. 

I början av kapitel 13 förklarar Jesus att man inte är syndare för att en olycka drabbar en. Då är det inte ett straff då? inflikar en kvinna som annars brukar sitta tyst. Nej, det är inte ett straff.

16 september 2016

Nytt liv i bibelgruppen

I onsdags kväll var det dags igen för mig att ta min bibel och min anteckningsbok och bege mig upp till Högalidskyrkan. Bibelgruppens hösttermin skulle börja.

Till min förvåning och glädje var det sex nya deltagare, kvinnor i min ålder eller yngre. Vår samtalsledare Gunnar förklarade hur vi brukade gå till väga. Någon läser högt ett stycke bibeltext, och sedan talar vi om det. Gunnar hjälper oss med bakgrund. I sin tur har han Bo Giertz bok "Evangeliet enligt Lukas" att luta sig mot. För det är där vi finner oss nu, i Lukas, närmare bestämt i kapitel 11, vers 29.

Där alluderas till Jona. Så vi fick be Gunnar att återge historien ur Gamla testamentet. Jona levde i Nineve som hade blivit ett ställe för omoraliskt leverne och korruption. Gud ville att Jona skulle reda upp det, men han flydde ut på havet. Dock ledde hans närvaro på båten till att den började kränga. Det var hans fel menade medpassagerarna och slängde honom över bord. Så hamnade han i valfiskens buk. När han väl spolats upp på land återvände han till Nineve och folket omvände sig. Ungefär så.

Frågan kan ställas: Vem ska ta uppdraget? Vem är den rätta personen att vända en negativ utveckling? Kan till exempel någon träda fram i Syrien och rädda landet? Det ser mörkt ut trots en tillfällig vapenvila.

I vers 37 far Jesus ut i anklagelser mot fariseer och laglärda. Fariseerna tillhör ett renlärigt parti som lägger bördor på folk. De är religiösa poliser: sådana kläder ska ni ha, sådana tofsar, den vägen ska ni gå. Då och då påbjuds fasta och bönetider. Gunnar sa att i Kista finns det kvarter där män går runt med käppar för att tillrättavisa, kvarter som inte polisen rår på.

I alla tider och trosriktningar har det uppstått motreformationer, där glädjen vunnit över laglydigheten. Jesus är glädjen. Vad skulle Jesus ha gjort? är en bra fråga att ställa. Han är generös och har tilltro till människan.

En av de nya bar ett kors om halsen och berättade att henne närstående personer hade ansatt henne i trosfrågan. Det var så kallade kulturmänniskor. Det hade gjort henne ledsen. Men i själva verket var hon glad. Att bli troende var det bästa som hade hänt henne.

Så  härligt med nya medlemmar! Hoppas att de kommer tillbaka nästa gång. Vi träffas ojämna veckor på onsdagar kl 17.30 i lokalen under kyrkan, och håller på till kl 19.

21 augusti 2016

Tiggerskan

Jag har gett ganska mycket pengar till två kvinnor som växelvis brukat sitta utanför apoteket vid Hornstull. Den ena är ung. Den andra är äldre och tandlös. Jag stöder också varje månad ett projekt som Hoppets stjärna har i Rumänien och som är bättre på lång sikt.

För någon vecka sedan stötte jag ihop med den äldre kvinnan nere i Hornstullsgallerian. Jag var på väg in till Hemköp. Hon kände igen mig, och vi hejade på varandra. Hon sa någonting som jag inte tog mig tid att försöka förstå. Jag sa bara okej, vinkade och gick in till mataffären. Jag trodde hon skulle inta sin vanliga plats.

Men det visade sig att ingen satt utanför apoteket längre. Jag fick lite dåligt samvete. Jag hade fått någon slags relation till henne. Jag skulle ha stannat kvar och lyssnat. Eftersom jag såg henne vid Hornstull trodde jag att hon skulle sitta där. Men ingenstans i kvarteret fanns hon.

Jag bad en bön om att jag skulle få reda på var hon var. Då hände det ganska så osannolika att tiggerskan i fråga dyker upp i ett tv-reportage angående att tiggeriet eventuellt skulle förbjudas. Hon hade intagit sin sons plats i Midsommarkransen. Hon visade sig vara bara 50 och hade två eller tre vuxna söner med familjer som alla saknade arbete. Om tiggeriet förbjöds skulle de dö, sa hon. 

Det är naturligtvis inte sant. Människor reagerade negativt i kommentarstråden som följde på svt-länken. Hon hade klarat sig innan hon kom till Sverige. Rund om kinderna var hon också och åt på ett bröd under intervjun. 

Min första reflex var att jag skulle åka till Midsommarkransen och ge henne den hundralapp hon brukade få av mig vid varje uppehåll här. Men jag sansade mig i min godhet. Det spelar roll vilka signaler människor sänder ut. Lögner tycker jag inte om. 

"Min" tiggerska sov i sonens bil, sa hon på tv. Då stör hon kanske inte någon. Men var sköter hon sin hygien? De riktigt stora problemen uppstår när tiggare slår läger olovligt och skräpar ner.

Det är svårt att möta människor i nöd. En del av oss vill hjälpa dem i stunden också. Men det är inte människovärdigt att tigga. Ett bättre liv måste de romska tiggarna få i sina egna länder, Rumänien och Bulgarien. Det omfattande tiggeriet är en ny företeelse i Sverige. Jag tror det vore bra om det gjordes olagligt.

10 augusti 2016

Värdefull bekantskap i Güstrow (Ernst Barlach)

Jag köpte vykort av några av mina favoriter. T v Das Wiedersehen (Christus und Thomas), foto andrehamann.com, i mitten Frierendes Mädchen, foto Susanna Förster, t h Lehrender Christus, foto Uwe Seemann. 
När vi var hos vänner vid tyska Östersjökusten gjorde vi en utflykt till Güstrow och Ernst Barlach-museet. Barlach var en ny bekantskap för mig, fast jag hade hört namnet förut. 1953 kunde Gertrudenkapelle i Güstrow öppna. Verk av honom finns också att beskåda i kyrkor i nordöstra Tyskland.

Barlach var skulptör i den expressionistiska skolan, en av de riktningar som förbjöds av nazisterna. Konstakademien i Mûnchen hade 1925 upptagit Barlach som hedersmedlem, men efter nazisternas maktövertagande 1933 beslagtogs 400 av hans verk från konsthallar och museer. Han förbjöds att arbeta som konstnär.

1937 öppnades i München en utställning under rubriken Entartete Kunst i propagandasyfte. Barlach hörde till de representerade konstnärerna. Deras "urartade konst" var något man skulle förfasas inför. Det är svårt att förstå när man ser Barlachs varma figurer. Med medvetet enkla medel skapar han innerliga känslor. Ett kristet perspektiv finns också med. Men som vi vet ville Hitler omvandla den kristna kyrkan till en nazistisk sådan.

Barlach, som föddes 1870, studerade både i Dresden, Hamburg, Paris och Florens. Han flyttade 1910 till Güstrow där han verkade som fri konstnär. Han dog 1938 i Rostock av en hjärtåkomma och är begraven på kyrkogården i Ratzeburg, där han bodde under en stor del av sin barndom.

För vidare information se www.ernst-barlach-stiftung.de.

1 juli 2016

Saxå kammarmusikfestival och vår sommar i Bergslagen

I Svenska Dagbladets understreckare igår läste jag att det kommit ut en bok om Saxå kammarmusikfestival som äger rum varje år på Carl Jan Granqvists herrgård utanför Filipstad. Publikationen heter rätt och slätt "Saxå kammarmusikfestival" (Måltidsakademiens förlag, red. Karsten Thurfjell och Peter Eriksson). Carl Jan förklarar att han "finner kammarmusiken underbar, både dess intimitet och dess nödvändigt olönsamma litenhet". Musikernas arvode består i nyckeln till vinkällaren.

En text handlar om samspelet mellan musiker och publik. Cellisten Elemér Lavotha uppskattar den andligen närvarande publiken som väntar in rätt timing för att applådera efter en känslig avslutning. Lavotha blir för övrigt min systerdotters lärare när hon börjar på musikhögskolan i Piteå i höst.

I dagarna är festivalen inne på sin trettioförsta omgång. Den avslutas i kväll och på lördag.

Understreckaren för mig i minnet tillbaka till vår familjs sommar i Bergslagen 1990. Den var ganska speciell. Min man var vikarie på Bergslagsposten i Hällefors, och vi bodde intill Loka station. Där gick det godståg förbi och Inlandsbanans sommarförlängning från Kristinehamn, till särskild lycka för sonen som älskade tåg.

Det är nog en sommar som mina barn aldrig kommer att glömma. På grund av min mans arbete hamnade vi på lite ovanliga saker. En var kammarmusikfestivalen i Saxå. Maken skulle fotografera, och jag hade tagit på mig att skriva min första och hittills enda musikrecension. Det skulle spelas Mozart, så jag läste in mig lite på honom på Hällefors bibliotek. Artikeln blev väl mest refererande. Så mycket annat var jag inte kapabel till. När konserten var slut hälsade vi på Carl Jan och han gav sonen, nio år och dottern, sex år komplimanger för att de suttit stilla och lyssnat. "Jag förstår att de är vana vid konserter" sa han. Men det var deras första. De var helt enkelt väluppfostrade.

En annan kväll fick vi vara med när maken skulle åka ut i skogen och fotografera ett torp som brann efter att blixten slagit ned. Det var spännande. Tillbaka på lokalredaktionen skulle bilderna skickas till Bergslagspostens centralredaktion i Lindesberg för att komma med i morgondagens tidning. Men tekniken som användes fallerade. Den var ju förstås mycket klumpigare än i dag. Lösningen fick bli att man använde sig av gamla bilder. Bildtexten morgonen därpå förklarade att de var från ett tidigare släckningsarbete!

Kanske vi skulle passa in festivalen nästa år och uppleva gamla minnen.


15 juni 2016

Onsdagsmässa i Ansgarskapellet

Ansgarskapellet, Högalidskyrkan. Foto från kyrkokartan.se
Vilken härlig sommardag! Jag gick min promenad längs Årstaviken till Eriksdalsbadet. Fram och tillbaka till Hornstull är det en halv mil. Jag kom lagom till onsdagsmässan i Högalidskyrkans Ansgarskapell kl 12. Min kyrkogång är avhängig Friskis och Svettis. Det är nu ingen jympa på onsdagar, så jag kan gå på mässan. Den varar en halvtimma. Efter den gick jag och handlade, och så var det dags för lunch.

Det har varit tredje söndagen efter trefaldighet, och tjänstgörande präst utgick från evangelietexten om kvinnan som återfann sitt silvermynt. Jesus säger att på samma sätt gläder sig Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig. Prästen fortsatte med en betraktelse om att komma tillbaka till sitt andliga centrum. Det handlade förstås om det inre, om kontakten med Gud och himmelriket. Till det yttre har jag alltid nära till det, eftersom jag bor nedanför Högalidskyrkan och har den framför mina ögon varje dag. Men troligen underlättar det också en inre, andlig rörelse. Kyrkan, med Guds närvaro i ord, bilder och musik, står hela tiden redo att ta emot mig.

Inne i kapellet delades en extra psalmbok ut, "Psalmer i 2000-talet". Vi sjöng psalm 841: Sjung in ljus i alla städer. Jag tyckte den var onödigt negativ till staden, vars hårdhet och mörker måste bekämpas. Jag hade hellre sjungit psalm 840 på uppslaget innan: Du är här i stadens famn. Själv har jag ingen negativ erfarenhet av att leva i en stad och en ganska stor sådan. I staden finns många olika slags människor. Här kan man lättare vara sig själv, och det finns fler möjligheter till personlig utveckling.

Efter nattvarden gick jag till ljusgloben och tände ett ljus för mina barnbarn och deras föräldrar. När en präst som jag känner vid utgången frågade hur det stod till svarade jag att jag fått mitt tredje barnbarn. Det är min definition av lycka nu, barnbarnen. Det är en så stor glädje som jag får helt gratis - precis som Guds nåd.

29 maj 2016

Två bibliska mödrar

I Toscana, som vi nyligen varit i, är museerna fulla med religiös konst. Då kan det vara bra att vara lite bevandrad i Bibeln. Många motiv är välkända, som Marie bebådelse och Den sista måltiden. Men ett var nytt för mig. I Galleria dell'Accademia i Florens såg jag Johannes tillsammans med Maria och Jesus eller Den heliga familjen. Johannes och Jesus öden är sammanflätade.

I Lukasevangeliets första kapitel läser vi om det äldre barnlösa paret, prästen Sakarias och hans hustru Elisabet. Sakarias tjänar i templet, och när han tänder rökelseoffret uppenbarar sig en ängel. Ängeln säger till Sakarias att hans bön har blivit hörd. Elisabet ska föda en son som ska bli stor inför Herren.

Sex månader därefter blir samma ängel, Gabriel, sänd till Maria. Hon får veta att hon ska föda ett barn som ska kallas Guds son. Hur ska det ske? undrar Maria. "Jag har ju aldrig haft någon man." Ängeln berättar då att hennes släkting Elisabet som sades vara ofruktsam också väntar en son. "Ty ingenting är omöjligt för Gud." Några dagar därefter söker Maria upp Elisabet. Då sparkar barnet till i Elisabet, och hon fylls av helig ande. Därefter följer Marias berömda saligprisning av Herren som "har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna".

Vid tolv års ålder besöker Jesus templet, där han stannar några dagar för att samtala med de lärde och ställa frågor till dem. Men han var trettio år när han först trädde fram inför folket. Johannes kom ut tidigare med sin förkunnelse om förlåtelse genom omvändelse och dop. Folket undrade om han var Messias. Då svarade Johannes: "Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld."

Johannes döpte Jesus. Då öppnade sig himlen och en röst sade: "Du är min älskade son, du är min utvalde."

12 maj 2016

Om bönens kraft

Vi fick en fin uppståndelsebild med oss hem
Igår kväll var sista gången i bibelgruppen för den här terminen. Vi fortsätter i Lukas och har kommit till 11 kap "Om bön". Lärjungarna vill att Jesus ska lära dem att be. Då ger han dem Fader vår. I nyöversättning börjar den "Fader, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma". Jesus ger dem ett förhållningssätt till Gud. Det består inte av fruktan utan är en pappa-barn-relation. Det är ett gott och förtroligt förhållande.

Sedan fortsätter bönen med "vårt bröd för dagen" och "förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss". Den sista raden är: "Och utsätt oss inte för prövning" - i tidigare översättning "frestelse". En utökad bön återfinns i Matteus 6 kap.

Men vi behöver väl prövningar? Att välja och att välja bort gör oss till de människor vi är. Gunnel Vallquist var också av den uppfattningen. Hon hänvisade till Antonius ord om att utan prövning kan ingen blir frälst.

Någon i gruppen undrade om man kunde få prövningar och svårigheter som ett straff. Nej, svarade vår samtalsledare. Jesus säger aldrig att det har du för dina synders skull.

Jesus säger att vi ska vara påträngande i vår bön. "Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas." Jag berättade för gruppen att jag bett samma bön i många år och till slut fått svar. En stor lycka.

Vi talade om att bönen kan förändras över tiden, att vi kan komma att förstå att det kanske är något annat vi ska be om eller se att det kan komma till oss på olika sätt. Gunnar undrade om min bön hade förändrats. Egentligen inte, svarade jag, för jag var så säker på att det jag bad var det rätta. Men jag blev nog efterhand lugnare och tänkte att Gud har kommit ihåg. Och det hade han.

28 april 2016

Jag var en motvillig Marta

Johannes Vermeer, "Kristus i Martas och Marias hus" (1655)
Foto: Josefin Lilja
I bibelgruppen i går gav jag mer av mig själv än jag brukar. Jag tycker det skulle vara berikande om vi alla kunde göra det oftare.

Vår samtalsledare Gunnar berättade att han umgicks med en intellektuell, bibelkunnig man. Denne uppskattade mycket att höra Gunnar prata men undrade: Vad håller du egentligen på med? Den kristna tron kunde han inte gå in i. Vidare fick vi höra om människor på Maria pol som Gunnar träffade en gång i månaden. Det var de som hade räddats just innan de höll på att falla, sade han. Flera vittnade om änglar och andra andliga uppenbarelser medan den andra halvan inte förstod något. Fast respekt hade de för varandra.

Jag tänkte då på hur man blev troende om man inte hade fått någon uppenbarelse. Jag menade att det är ett val man gör. Man börjar tolka händelser i ett kristet perspektiv, och så läggs det ena till det andra.

Sedan blev jag eld och lågor när vi  kom fram till Lukas 10:38-42. De verserna handlar om Jesus besök hos systrarna Marta och Maria. Deras hem i Betania, där de bodde med sin bror Lasarus, var en plats Jesus gärna återvände till. Det är ett bibelställe som jag har sysselsatt mig mycket med. Jag har till och med påbörjat forskning kring det. Det är för att jag har varit personligt berörd av det. Jag berättade för bibelgruppen om att jag varit en motvillig Marta i förhållande till min egen syster. Du är storasyster förstås? frågade Gunnar. Ja, det är jag. Men jag är så glad att jag i dag är helt fri från de negativa känslorna i samband med Marta-rollen. Det beror till viss del på en förändrad situation. Våra föräldrar är borta. I förhållande till dem fick jag eller intog jag Martas plats. I den mån jag har kvar Marta i mig är det något jag bejakar till fullo. Maria har också mer och mer flyttat in i mitt inre. En medlem i gruppen som kände sig mer som Maria tillade att Mariorna får skämmas när de drar sig undan de praktiska sysslorna.

I samband med min forskning skickade jag ett brev till Sara Lidman. Hon hade skrivit en pjäs med namnet Marta. Då berättade hon om att för prästerna i hennes hembygd i Västerbotten var Maria det fina föredömet, men bland folket var Marta favoriten. Maria var den "själsfina" försörjda som inte betalade "livets pris". Jag har också samtalat i telefon med Vibeke Olsson om Marta. Hon sade att hon själv var en Marta. Hon tyckte om att baka och ordna till kyrkliga möten. När jag erbjöd mig att ta hand om fikat i bibelgruppen nästa gång skrattade Gunnar.

Om ni vill läsa mer om Marta och Maria kan ni göra det här på min blogg. Jag har skrivit om min egen Marta-karaktär i den självbiografiska e-boken Det enda nödvändiga. I Dagen hittar jag en intressant artikel som jag hämtat bilden från.

14 april 2016

"Låt de döda begrava sina döda"

I Jesu fotspår
Bibelgruppen fortsätter med Lukasevangeliet, kapitel 9. Vi stötte på flera starka verser i går, där Jesus både visar fördragsamhet och ställer krav. Här vill jag ta upp några avsnitt.

Hos Lukas finner vi Petrus bekännelse. Jesus frågar lärjungarna vem folket säger att han är. Då svarar de Johannes döparen , Elia eller någon av de gamla profeterna som har återuppstått. Och vem säger ni att jag är? frågar Jesus. Då svarar Petrus "Guds Messias". Jesus förbjuder lärjungarna att tala om det för någon. Och så kommer han direkt till det svåra: "Människosonen måste lida mycket och bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen."

En kvinna i bibelgruppen tror att Jesus förbjuder lärjungarna att berätta om vem han är för att han ska hinna med sina predikningar på jorden. Det får inte bli för stor uppståndelse kring Jesus. Då riskerar han att bli förföljd och dödad för tidigt.

Sedan kommer "Lärjungeskapets krav". Den som vill gå i Jesu fotspår måste förneka sig själv, varje dag ta sitt kors och följa honom. "Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall rädda det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men får betala med att mista sig själv?"

Den sista meningen skulle kunna vara riktad till de nutidens människor som är stressade av karriärkrav, hämtningar på dagis och husrenoveringar. De riskerar att tappa bort sig själva. Dock går Jesus inledande bud utöver detta. Han kanske i första hand riktade sig till lärjungarna, men detta kom även att gälla de första kristna som blev dödade när de vägrade offra till de romerska gudarna. Det är också i hög grad aktuellt för de kristna som i dag förföljs i Mellanöstern. Att välja korset.

I kapitel 9 vers 49 berättar lärjungen Johannes att han och de andra sett en man som drev ut demoner i Jesu namn. De försökte hindra honom, eftersom han inte var en av dem. Då svarar Jesus: "Hindra honom inte. Den som inte är emot er, han är för er."

Här ger Jesus uttryck för en generositet gentemot sympatisörerna. Man behöver inte tillhöra den innersta kretsen. Jämför med George W Bushs ord efter elfteseptemberattentatet: "Antingen är ni med oss eller mot oss".

I vers 57-62 formulerar Jesus nya krav på dem som vill följa honom. Till en man som först vill begrava sin far säger han: "Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike."

Detta är verkligen radikalt. Överallt i alla tider har människor begravt sina döda. Judarna hade också och har speciella regler kring det. Bland annat ska de döda vara i jorden inom 36 timmar. Jesus måste ha förstått hur utmanande hans ord var. Utmanande var också budskapet om Guds rike. Här ställs verkligen döden mot livet. Jesus är vägen, sanningen och livet.


4 april 2016

Efter påsk i bibelgruppen

I onsdags pratade vi om vad som hänt under påsken i kyrkorna. Själv brukar jag alltid gå på skärtorsdagsmässan och påskdagens mässa, men i år var jag upptagen med annat. På torsdagen besökte vi gammelfarmor med lilla D, och på påskdagen var vi med honom på barnteater för första gången. Han var helt koncentrerad och betagen under fyrtio minuter, så det var lyckat. På dockteatern Tittut på Lundagatan vet man hur man ska göra för att nå även de minsta.

Annars älskar jag att få stämma in i påskdagens psalm "Vad ljus över griften". Så jag spelade in tv-gudstjänsten från Motala kyrka och tittade och sjöng med på eftermiddagen. Jag tycker om psalmen för dess mäktiga och konkreta budskap om ljuset som vinner över mörkret. Jag uppskattar den också för de kraftfulla ålderdomliga orden som samspelar väl med den ännu äldre medeltida musiken.

Vi läser i Lukas om Jesus som stillar stormen över Genesarets sjö, om den besatte vars demoner flyger in i en svinahjord och om kvinnan som haft blödningar i tolv år. Hennes tro är så stark att hon bara rör vid Jesus mantel. Han känner att det utgår kraft från honom och frågar vem som rört vid honom. Hon kommer då fram och berättar att hon blivit botad. Då säger Jesus: "Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid."

Vi kom fram till bespisningsundret i 9 kapitlet. Fem tusen människor har samlats, och lärjungarna är oroliga för att det inte ska finnas mat och dryck åt alla ute i ödemarken. Då förvandlar Jesus fem bröd och två fiskar så att det räcker till alla. Bespisningsundret finns med i alla de fyra evangelierna. Det är en viktig berättelse om Gud. Han sörjer för oss alla.

17 mars 2016

Normbrytaren Jesus (Bibelgruppen)

Kvinnan som smörjer Jesu fötter i fariseen Simons hus
Vi läser Lukas i bibelgruppen. I kapitel 7 finns det flera starka scener. Jag vill här ta upp två av dem.

Jesus gick in i Kafarnaum. En romersk officer skickade då bud till Jesus för att han skulle rädda en tjänare som var nära döden. Det var inte vilket bud som helst utan några av judarnas äldste. De vädjade till Jesus och sade att officeren hade låtit bygga synagogan åt dem. Arkeologer har för övrigt funnit rester av denna. När Jesus närmade sig officerens hus skickade denne vänner som meddelade att officeren inte ansåg sig värd att ta emot Jesus. Men om han bara sade ett ord skulle tjänaren bli frisk. Jesus sade då till dem som följde honom: "Jag säger er, inte ens bland israeliter har jag funnit en så stark tro." När de utskickade kom tillbaka var tjänaren frisk.

Jag blir glad över att Jesus inte bara vänder sig till israeliter. Intressant med denna text är att en officer ur ockupationsmakten har närmat sig judarnas tro och till och med helt förlitar sig på Jesus. Det var just det som inte fick hända. Ockupanterna fick inte bli vän med fienden. Därför byttes soldaterna ofta ut. Men denne officer hade kanske ett längre förordnande. Han hade blivit vän med judarnas äldste och låtit bygga en synagoga. Naturligtvis bröt också Jesus mot starka konventioner när han inlät sig med fienden.

Kvinnan som smorde Jesu fötter möter vi lite längre fram i kapitlet. Jesus hade blivit inbjuden till en farisee för en måltid. En kvinna som var känd i staden för sitt syndiga leverne hade uppenbarligen tagit sig igenom murar och grindar för att komma in i huset. När Jesus låg till bords ställde hon sig bakom honom och började gråta. Hennes tårar vätte hans fötter. Och hon torkade dem med sitt hår - så laddat. Jesus märkte fariseens upprördhet och började då tillrättavisa honom för hans undlåtenhet att sätta fram vatten till Jesu fötter som var brukligt när man fick gäster. Han hade inte heller fått någon välkomstskyss eller fått sitt huvud smort i olja. Kvinnan hade kysst Jesu fötter och smort dem med balsam. Hon hade visat stor kärlek. Därför säger Jesus till henne att hennes synder är förlåtna. "Din tro har hjälpt dig. Gå i frid." De andra vid bordet undrade vem denne kunde vara som hade makt att förlåta synder. Åter igen är Jesus normbrytare när han lägger större vikt vid en enskild syndare än en så kallad rättfärdig.

Var nu denna kvinna Maria Magdalena, den goda skökan som har levt vidare som litterärt motiv i världslitteraturen? Tänk bara på Sonja i "Brott och straff"! I Lukas kapitel 8 kan vi läsa om kvinnorna som följde Jesus: "några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från sjukdomar: Maria, hon från Magdala, som sju demoner hade farit ut ur, Johanna, hustru till Herodes förvaltare Kusas, Susanna och många andra, som alla hjälpte dem [Jesus och lärjungarna] med sina tillgångar." Det är denna Maria från Magdala som forskningen kopplar till Maria Magdalena-traditionen, hon som är med Jesu moder vid korset och som möter den uppståndne. I detta avsnitt får vi också en bild av Jesus sällskap. Han och lärjungarna tiggde inte. De hade kvinnor från högre samhällslager som sörjde för dem ekonomiskt.

15 mars 2016

"Vi är inte skapade för en platt värld" (Samtal med K G Hammar)

Katharinastiftelsen har intressanta samtalskvällar. Man brukar hålla till i Gamla stan på Själagårdsgatan 13, men i går var adressen Immanuelskyrkan på Kungstensgatan. Det är en stor kyrka som jag inte varit inne i förut,  och den föreföll vara en samlingsplats för behövande. Romer satt och åt matsäck i foajen, en tilltufsad svensk dam fick hjälp med ett telefonsamtal, och längre in i lokalen satt barnfamiljer och väntade. Församlingen har gudstjänster även på engelska och - koreanska!

Jag hade kommit dit för att lyssna på ett samtal mellan journalisten Gunilla Kindstrand och förre ärkebiskopen K G Hammar. Utgångspunkten var hans nyligen utkomna "Släpp fången loss! Gud bland metaforer och apofatiska provisorier" som jag recenserat i Litteraturmagazinet. De knepiga orden i undertiteln syftar på svårigheten att fånga in Gud i språket. Med vår nya världsbild, där vi införlivar utvecklingsläran, måste också vårt gudsbegrepp växa.

Kindstrand gav förre ärkebiskopen en eloge för hans medverkan i tv-programmet Debatt i höstas, där Siewert Öholm gick hårt åt Hammars "vänd-andra-kinden-till"-tänkande. När jag själv såg programmet hemma på You tube ( 8-29 min) kunde jag inte alls omfatta den pacifistiska hållningen. Inte hjälper dialog mot IS minst sagt hårdföra typer! Ett tidigare publicerat inlägg på SVT Opinion av K G Hammar hade föranlett debatten.

K G Hammar har skrivit förordet till den amerikanska teologen Marcus J. Borgs bok "Kristendomens hjärta" som jag skrivit om här. Mitt sällskap ville att vi skulle fråga Hammar vad han tyckte var kristendomens hjärta, så jag skickade fram en lapp. Svaret blev: Jesus. Kristus är central för vår gudsförståelse. Han gör Gud synlig. Återigen tänkte jag att Jesus är en så bra pedagogisk modell att vi egentligen inte skulle behöva grubbla så mycket över gudsbegreppet.

En annan fråga Hammar fick var varför unga i dag mår så dåligt. Det kunde han förstås inte svara på. Men han sa att kanske mådde de dåligt av samma orsak som vuxna. "Vi är inte skapade för en platt värld." Det tycker jag var bra sagt.

K G Hammars avslutningsord om gudsbegreppet hämtades från mystikens domäner: "Gud är namnet på det namnlösa intet som uppfyller allt."

4 mars 2016

"När kärlek inte har fått vara det viktigaste"

I går kväll talade Else-Britt Kjellqvist i Högalidskyrkans Ansgarskapell om sin bok "I namn av kärlek". Jag har skrivit om den i Litteraturmagazinet. Hennes bok som har flera undertitlar handlar bland annat om ondska som är förklädd till kärlek. En perverterad kärlek kan bli resultatet när människor inte har härbärgerat sina trauman utan i stället utsätter andra för dem. Vi har ansvar för våra handlingar. Det gäller att söka hjälp, att be och samtala annars blir hela livet en vendetta. Det man stoppar undan kommer ikapp en.

Else-Britt Kjellqvist, psykoanalytiker och författare
Det handlar om att bearbeta sin skam men också om att erkänna sin skuld och få förlåtelse. Om man skyller på andra hela tiden och ursäktar sina handlingar med yttre omständigheter förblir man offer hela livet. Och man blir inte god för att man är ett offer. Så sant.

Att härbärgera sina trauman är för Kjellqvist det samma som att bära sitt kors. Det innebär lidande, men Kristus är tillsammans med oss i det. Annars skulle inte människorna mäkta med sina lidanden.

Else-Britt Kjellqvist som varit verksam som psykoanalytiker i tjugo år trodde under lång tid att vi bara hade kropp och själ. Men sedan hon fått erfara Gud förstår hon att Anden också måste tas om hand. Anden kallar hon för "Gudsvinden". Den drar oss med sig i den skapande livsströmmen.

Hon tror inte på arvssynden men håller med om att man kan ärva trauman. En kvinna ur publiken menar att det är det som händer i en släkt "när kärlek inte har fått vara det viktigaste". Mycket starkt och fint sagt, tycker jag. En sådan kedja som gått från generation till generation är viktig att bryta.

3 mars 2016

Ska vi älska våra fiender? (Bibelgruppen)

I går träffades bibelgruppen. Vi var bara sex stycken, men min sockerkaka gick åt. Det var ett gott tecken.

Vi fortsätter med Lukas. Evangelierna är så upplagda att först kommer en introduktion om vem Jesus är, om hans släkt och bakgrund. Sedan följer avsnitt där Jesus "legitimerar sig". Han visar genom tecken och under att han inte är en vanlig människa. Därefter har han "legitimation" att undervisa. Sist följer texter om hans död och uppståndelse.

I femte kapitlet läser vi om hur Jesus anvisar fiskarna var de ska lägga ut näten för att få fångst. Den blir så riklig att de förstummas och väljer att följa honom. Att följa någon var inte ovanligt vid den tiden. Man följde någon som man kunde lära sig något av. Det kunde handla om att lära sig ett yrke, att bli gesäll.

Därefter botar Jesus en spetälsk och en lam man. Folket runtomkring häpnar, prisar Gud och fylls av fruktan. Jag funderar över ordet fruktan. Betyder det rädd för Gud? Det gör det väl i någon mening. Man bävar inför hans makt, även att göra gott.

"Sedan gick Jesus därifrån och fick då se en tullindrivare vid namn Levi sitta utanför tullhuset. Han sade till honom: `Följ mig!' Levi lämnade allt och steg upp och följde honom." Detta är stort ur flera bemärkelser. Tullindrivarna var mycket illa sedda och utstötta, eftersom de jobbade åt romarna, ockupationsmakten. Levi var en Quisling. Genom att Jesus kallade och han svarade ja kom Levi loss och in i en gemenskap.

I sjätte kapitlet går Jesus och lärjungarna genom ett sädesfält på sabbaten. Lärjungarna tar av axen och äter, vilket föranleder stark kritik från fariseerna. Jesus svarar med auktoritet: "Människosonen är herre över sabbaten." Hur ska vi förstå det? Kanske att Jesus själv är en del av sabbatens innehåll, föreslår vår samtalsledare. Sabbaten brukar sägas bestå av 1/70-del av himmelriket. I himmelriket är allt återupprättat, det förslitna och hämmade. Det får man en glimt av under sabbaten.

Men Jesus är också den som sätter sig upp mot onödiga och människofientliga regler. Det finns mycket regler kring sabbaten. De brukar förklaras med att de skapar en frihet inom sin ram. De får människorna att lägga annat åt sidan och ägna sig åt gemenskap med varandra och Gud. Men reglerna får inte hindra till exempel livsnödvändiga operationer. Det är det som kan skjutas upp som man inte ska ägna sig åt under sabbaten.

Jag tycker vi går för snabbt förbi kapitel 5 och 6 i Lukas. Men kanske kan det bli fortsättning nästa gång vi möts. Verserna under rubriken "Älska era fiender" är alltför magstarka för mig. Ska vi älska IS-krigarna? Ska den misshandlade hustrun vända andra kinden till? Skulle man ha låtit Hitler härja fritt? Nej, nej och åter nej, blir mitt svar. Däremot, de följande verserna om att vi ska ge utan att räkna med att få igen, de hänger jag med på.

Hur tänker ni andra om att älska fienden? Jag får inget riktigt svar från bibelgruppen.

21 februari 2016

Bloggen fyller fyra år

Nu läser jag Wilfrid Stinissen och Gunnel Vallquist.
I dag var det fyra år sedan jag startade min blogg. Jag är glad för alla som hittar hit. Mest skriver jag om teologiska och bibliska frågor men även om film, konst och teater. Mina recensioner och blogginlägg om skönlitteratur och en del faktaböcker hittar ni på litteraturmagazinet.se.

Det överlägset mest lästa blogginlägget här är Naturalistisk könskamp (August Strindberg, Fröken Julie). Jag antar att det är studenter som sökt på Google som ligger bakom. Det är nog också fallet med det näst mest lästa: Skräckromantik för alla tider (Mary Shelley, Frankenstein). Sedan kommer recension av en bok med hög skvallerfaktor: Vi får ett kvitto (Felicia Feldt, Felicia försvann) om hur det var att växa upp med Anna Wahlgren som mor. Dessa artiklar skrev jag alltså innan jag började på Litteraturmagazinet.

Det fjärde mest lästa inlägget är dock något som har anknytning till kyrkan och tron: Samtal med omvänd psykoanalytiker (Else-Britt Kjellqvist). Jag skrev det efter ett besök i Högalidskyrkans Ansgarskapell och ett samtal i serien Under ytan. Den 3 mars 2016 kl. 18 är författaren tillbaka i samband med den nya boken "I namn av kärlek". Den har jag bloggat om i Litteraturmagazinet under titeln Spretigt med intressanta inslag.

Nu har jag två böcker bredvid mig som jag läser ett stycke ur då och då. Det är karmelitbrodern Wilfrid Stinissens "I dag är Guds dag" och Gunnel Vallquists "Till dess dagen gryr". Den senare tipsade en kulturskribent om när akademiledamoten, översättaren och den katolska tänkaren gått bort. Boken hade betytt mycket för honom personligen, men jag tycker att den mest handlar om kyrkan och vilka krav man kan ställa på den. Stinissen har ett annat tilltal, mer innerligt, tycker jag. En sida för varje dag på året upptas av hans personliga och visa tankar. Den rekommenderar jag verkligen.

Ett tips till er läsare är att följa mig på Facebook eller Twitter. Där publicerar jag länkar till mina nya inlägg både här och på Litteraturmagazinet. Litteraturmagazinet har också ett Instagramkonto där jag lägger ut bilder och skriver några rader om böcker. Jag vill även uppmuntra er att kommentera. Det är alltid roligt att få andras synpunkter och frågor som jag förhoppningsvis kan ge något vettigt svar på.

Alltså: Välkomna hit även i fortsättningen!


17 februari 2016

Vad betyder det att Jesus har dött för våra synder?

Abélard och hans elev Héloîse
I går fick jag tillfälle att samtala med en präst i Högalids församling om teologiska spörsmål. Något som jag tycker att alla kristna utom jag verkar ha greppat är att Jesus dött för våra synder. Vad ser de för bild framför sig de, som har förstått det? Den här förklaringen fick jag:

Det finns något som heter den objektiva försoningsläran. Det är den officiella i Svenska kyrkan. Objektiv betyder att det är Gud som är objektet för handlingen. Genom Adam och Eva och syndafallet ådrog sig människan en skuld som hon inte kunde betala själv, och döden blev straffet. Jesus, Guds son, är med sitt syndfria liv Adam i en nyare, bättre version. Genom sin död på korset sonar Jesus den kollektiva mänskliga skulden som bestod i bortvändheten från Gud. Efter det behövde man inte mer bära fram offer i templet.

Jesus segrade också över döden och gav oss evigt liv. Men det hinsides har kommit att betonas för mycket och kanske felaktigt, menade min församlingspräst. "Låt ditt rike komma", läser vi i Herrens bön i Matteusevangeliet. Matteus var en lärd jude. Som en sådan undvek han Guds namn. Himmelriket kan ha varit ett substitut för Gudsnamnet. Guds rike är inte något bortom. Det är vi som ska skapa det i Jesu efterföljd.

Under de första århundradena hade inte kyrkan någon utarbetad försoningslära. Den utformades av Anselm av Canterbury på 1000-talet. Men evangelisterna utgick från Jesu död på korset när de skrev om hans livsgärning, och de var inne i sin tids tänkande, då offrandet hörde till människans relation med Gud.

Att Gud kräver offer är en nagel i ögat på många präster i kyrkan, och fastän den objektiva försoningsläran upprätthålls i gudstjänstordningen försöker de ofta lägga ut saken på ett annat sätt. Paul Petter Waldenström som var präst i Svenska kyrkan vid förra sekelskiftet införde också en ny försoningslära, den subjektiva, som formulerats redan på 1100-talet av den franske filosofen, teologen och poeten Pierre Abélard. Enligt honom omskapade Jesus människan genom sin kärlek i stället för att friköpa henne. Gud behöver inte offer. Gud är ett subjekt som söker försoning. Genom Jesus bevisar han sin kärlek till människorna. Detta orsakade den så kallade försoningsstriden inom svensk kristenhet, och Waldenström fick lämna Svenska kyrkan. Han bildade då Svenska Missionsförbundet, nu Equmeniakyrkan.

Vi talade också om synden utifrån den amerikanske teologen Marcus J Borgs bok "Kristendomens hjärta". Borg menar, och det var vi överens om, att synden och förlåtelsen inte är det enda och centrala i människans belägenhet. Borg talar om Vägen som befriar, leder hem och öppnar upp våra hjärtan och menar att de bilderna bättre svarar mot mänskliga predikament som fångenskap, exil och blindhet. Många människor känner också skam, till exempel när de blivit utnyttjade av andra. Skammen kan man inte och ska man inte få förlåtelse för när man själv är offret. Skammen kan endast älskas bort, sade min samtalspartner.

Avslutningsvis kom jag in på att jag upplever frågan "Tror du på Gud? som svår. Jag skulle vilja omskriva den, kanske till "Känner du att du är i Gud?" Jag fick medhåll. Den första frågan kan sägas handla om ett tillägg, något extra som är Gud. Men Gud är verkligheten själv. Vi lever och är till i Guds värld. Gud är alltings källa, som Paulus skriver.


4 februari 2016

Om frestelser och Jesus programförklaring (Bibelgruppen)

Var kommer frestelser ifrån? Från djävulen eller från oss själva? I Lukas 4 kap frestas Jesus av djävulen. Han vet att det är djävulen, så då tänker jag att det är väl ingen konst. Först ska han förvandla en sten till bröd för att visa att han är Guds son, sedan ska han få all makt i världen om han tillber djävulen, och för det tredje vill den onde att han ska kasta sig ner för tempelmuren för att visa att han blir räddad av Guds änglar. Jesus lyder inte. Då lämnar djävulen honom "för en tid".

Jag menar att om man vet att det är djävulens röst man hör behöver det inte bli så svårt. Men Gogol sade att djävulen går klädd i överrock. Det kan vara vanskligt att känna igen honom. Han kan vara en vardagsmänniska. Eller kanske rättare: Djävulen kan smyga sig in i en vanlig människa. I ett pressat läge kan hen gå över gränsen till det onda. Det är inte heller lätt att veta vad som är det rätta i ett kortsiktigt respektive långsiktigt perspektiv.

EU-migranterna, romerna, sätter oss på prov. Det är svårt att gå förbi någon som tigger. Hen har tagit sig hit, kanske lämnat familj och barn, sitter och fryser på en vintertrottoar. Men att ge något i muggen är dåligt långsiktigt. Det säger också kristna organisationer. Jag har gett ganska mycket pengar till tiggare men stöder också sedan en tid Hoppets Stjärnas projekt i Rumänien. Nu ska jag verkligen försöka stålsätta mig och vara konsekvent. En äldre och en yngre kvinna som turats om att sitta utanför apoteket vid Hornstull har jag varit mest generös emot. Jag är glad att jag inte har sett dem här på länge. Men kanske de bara är någon annanstans i Stockholm eller i Sverige.

Flyktingsituationen i Europa och vårt land är ett ännu större problem. Hur ska politikernas och medborgarnas moraliska kompass hitta rätt?

Utanför mitt fönster, mitt över gatan har jag en misär med svenskt ursprung. Alkoholister och missbrukare har det svårt. De ska motstå den ständiga frestelsen att kortsiktigt råda bot på ångest och kroppsligt obehag. Vår samtalsledare ser mycket sådant. Han träffar ofta människor i den situationen.

Efter "Jesus frestas"  i Lukas 4 kap följer "Jesus i Nasarets synagoga". Där läser han högt ur profeten Jesajas bok: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet. Sedan talade han till folket: "I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig."

Det är detta projekt vi alla är kallade att hjälpa Jesus att förverkliga. Jag tror att många, många, en majoritet på jorden, är ense om målen. Men för dem som har makt att förändra kan vägarna dit vara snåriga och oöverskådliga och svåra att komma överens om.


21 januari 2016

Frågor

I går hade bibelgruppen sitt första möte för terminen. Vi fortsatte med Lukas, läste om den tolvårige Jesus i templet, om Johannes döparen och om Jesu dop. Vi var bara fem förutom samtalsledaren. Han delgav oss, som han brukar, sin stora kunskap om den judiska traditionen. Han berättade också om hur dop kan förrättas när det inte finns vatten. Man kan döpa i sand. Barn i kuvös hade han döpt med bara en droppe vatten på huvudet.

Efteråt var en av mina kamrater ivrig att prata med mig om sin förvirring inför gudsbegreppet. Han försökte reda ut det på vita tavlan. Vi ska vid tillfälle återuppta det samtal vi hade med en annan präst i höstas. Vi har efter det bland annat läst Marcus J. Borg, "Kristendomens hjärta" som jag skrivit om här på bloggen. Vi ska försöka förbereda några frågor.

Det här kommer mina att kretsa kring::

Marcus J. Borgs tankar om inkarnationen och förhållandet till panteismen. Gud fanns väl före sin skapelse?  Och inkarnationen och den personliga guden: Om Gud är i allt, kan han då ingripa utifrån?  Borg tror inte det, men han ber ändå. Om Gud är ett universellt väsen, kan han då vara personlig? I våra böner lever vi med den personliga guden. Bönen är central i det kristna livet, och för min egen del är inkarnationen i Kristus till stor hjälp för att förstå Gud. Immanens och transcendens är väl också klassiska begrepp för att förklara Gud som är i allt men större än allt?

Utvecklingen. Stinissen: "Det enda målet för hela skapelsen är att allting skall sammanfattas i Kristus för att han slutligen skall lägga det inför Faderns fötter och Gud får bli allt i alla. Meningen med detta jordelivet är att låta Gud, mitt i allt som livet medför, få fullborda sina avsikter. Detta kan han göra när människan ger honom sitt ovillkorliga ja".  1 Kor 15:28: "Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt".  Är det alltså människan som medskapare som driver utvecklingen mot målet?


Vad betyder det att Jesus har dött för våra synder? Jag har aldrig riktigt förstått det. Borg menar att Jesus själv inte levde med den bestämmelsen. Det är en efterkonstruktion. Men det tillhör väl kärnan i den kristna tron? Vad händer om den delen omtolkas?


Jag tror inte att jag har så stora egna problem med gudsbegreppet - möjligen med undantag för det sista med synden. Men det är intressant ändå att samtala kring dessa saker.



17 januari 2016

Livets källa

Jag har kommit hem från högmässa i Högalidskyrkan. I dag var ingen speciell dag, så det var inte  mycket folk där. I en så stor kyrka - den förra kyrkoherden kallade den för en katedral - sprids folk ut. Det ser kanske ut att vara färre än det är. Nu för tiden går i alla fall många fram i nattvardens gemenskap. När jag har tagit brödet och doppat det i vinet känns det som om jag blivit renad inifrån. Inte renad från synd - mitt syndamedvetande är inte så starkt - utan genomsköljd på något vis, som ett motionspass men ändå inte.

Det var en för mig ny kyrkvärd som läste dagens texter. Hennes röst gjorde texten ny. Det handlade om Livets källa. Jesus träffar en samarisk kvinna vid Jakobs brunn. Att han talar med samarier är stort bara det. Det var ett föraktat folk. Det börjar med att han ber om vatten att dricka. Sedan utvecklar det sig till en lång dialog om vattnets symboliska betydelse. Det är en av Bibelns storheter för mig: dialogerna. En dialog är något mer jämlikt än en monolog. I litteraturvetenskapen har den ryske forskaren Michail Bachtin visat hur dialogiskt Dostojevskijs författarskap är. Rösterna i det blir likvärdiga.

I predikan nämnde prästen alla de olika drycker som vi intar för att bli frimodiga eller smärtfria. De har alla sina biverkningar, såväl öl som Treo. Men vad är det egentligen vi människor törstar efter? Jo, kärlek och bekräftelse. Endast det kan fylla vårt tomrum.

Tomhet talas det mycket om när det gäller psykisk och själslig hälsa. Jag har aldrig känt igen mig i det ordet. Fast jag har haft två allvarliga depressioner med svår ångest och kroppslig smärta. Det beror nog på att jag fått villkorslös kärlek från mina föräldrar. Men jag har också haft Livet i mig från början genom dopet. Jag tror man kan ha det utan att vara döpt, men det var så jag såg det när jag satt i kyrkan i dag.

Att bli älskad är fundamentalt för oss, men ännu större är att älska. Att få nya människor att älska, som barnbarn, är något mycket stort. Kärleken blir inte mindre för att den ges till fler. Min syster har fem barn, min mormors mor hade tolv. Kärleken blir större när den når fler. Och det gäller förstås inte bara familjeförhållanden.