22 november 2019

Perspektiv på Nya Testamentet

Jag deltar nu också i en bibelgrupp som har en präst som ledare. Vi läser Johannesevangeliet. Men här skulle jag vilja ta upp några allmänna aspekter som gäller hela Nya Testamentet.

Evangelierna bygger på muntlig tradition överförd av dem som mött eller hört talas om Jesus. I evangelierna finns ingen angivelse om vem som skrivit dem, men efterhand har man ansett att Matteusevangeliet var författat av tullindrivaren Matteus. Enligt traditionen var Markus Petrus "tolk" och medarbetare till Paulus. Markusevangeliet är skrivet på enkel grekiska för kristna av icke-judisk börd. Lukas har identifierats som läkare och medarbetare till Paulus. Johannes har sagts vara en av Jesu lärjungar, Johannes, Sebedaios son.

Vi läser inte bokstavstroget. Vi läser noga och stannar upp vid sådant vi undrar över eller blir berörda av. Men vi är medvetna om vad som kan vara bestämt av till exempel det historiska ögonblicket. Det kan handla om kvinnosynen. Men mot Jesus själv kan man inte anföra något i frågan. Tvärtom var han radikal i det sätt han mötte kvinnor på. Kanske inte heller Paulus, som sade att kvinnan skulle tiga i församlingen, var så dålig. Han hade kvinnliga medarbetare som han tackar i sina brev.

En annan sak är att evangelisterna skriver om Jesus efteråt, med facit i hand så att säga. Då är det viktigt, precis som det var för Jesus själv, att knyta an till Gamla Testamentet. Det står ganska ofta att något sker för att profetian skulle uppfyllas. Det hänvisas inte sällan till profeten Jesaja. Bevisen blir då starkare för att Jesus var Messias som judarna väntat så länge på.

Att evangelierna är bakåtblickande har bäring på Judas roll som jag och många med mig funderat kring. Var han verkligen determinerad att bli en förrädare? Eller är det något som har skapats vid nedtecknandet?

Vår präst säger att det inte är helt säkert att Jesus egna ord som de står i evangelierna var exakt de som han använde. Så är det förstås, men även jag har nog läst dem som sanna.

Evangelierna är grundade på muntlig tradition, nedskrivna och redigerade. Så är det. Men de bekräftar varandras vittnesbörd. Tillsammans skapar de ett starkt existentiellt budskap.



5 november 2019

Tack Paulus!

Högalidskyrkan med sitt södra torn 
Det är mörkt när jag går upp genom Högalidsparken till bibelgruppens möte. Det är den tiden på året, november. Men på dagen har solen lyst, och jag gick en promenad längs Årstaviken.

Fyra personer kom. Av de andra var en på resa, två hade hälsoproblem. Det sistnämnda är inte så roligt, men vandringen i Sinai ser vi fram emot att få höra om.

Vi läser nu Efesierbrevet. Det är enligt flertalet forskare skrivit av en nära lärjunge till Paulus. Om det är så är det författat på 90-talet, om Paulus skrivit det själv är det från 60-talet. Det hör till de brev som kallas för fångenskapsbreven. Paulus satt under flera år i fängelse för sin tros skull: i Efesos i Mindre Asie under mitten av 50-talet, i Caesarea i Palestina år 58-60 och i Rom i början av 60-talet.

I kapitel 2 finner vi rubriken "Skiljemuren mellan judar och hedningar har rivits." I kapitel 3 skriver författaren att Guds plan var att ge evangeliet till hedningarna. Petrus och Paulus delade upp missionen mellan sig. Petrus vände sig till judarna och Paulus till hedningarna. Hur skulle det annars ha gått för oss? Skulle vi ha berövats kännedomen om Kristus och hans kärleksbudskap? Skulle inte också vi ha fått vår boning i Kristi kropp?

När Carina summerar kvällen ber hon för dem som inte är med oss. Hon tackar också Paulus för hans ord. Då gick det för första gången riktigt upp för mig vilken avgörande betydelse han haft för oss här uppe och också för mitt liv. Tack Paulus!