29 december 2013

Bedagade finurligheter (Dagarnas skum)

Att översätta Boris Vians surrealistiska roman L'écume des jours (Dagarnas skum) till filmduken är helt väntat inte lätt gjort. Resultatet får väl sägas vara halvlyckat. Boken som kom ut i Frankrike 1947 handlar om den rike Colin som lever livets glada dagar med en kock, Nicolas, som lagar de mest utsökta komplicerade rätter. Hemmet är minst sagt finurligt inrett. Det överträffar till och med Musse Piggs husvagn. Till exempel kan man med tonhöjderna på Colins piano blanda cocktails. Jazz är både Colins och Vians passion. Det händer så underliga saker och så snabbt att man i den första delen av filmen blir alldeles yr i huvudet. Mycket utgörs tyvärr av skärmar och maskiner som framstår som gammaldags science fiction.

När både Nicolas och hans vän Chick har fått flickvänner vill Colin inte vara utan. Efter vissa valhäntheter har han turen att få ihop det med den vackra Chloé som spelas av Audrey Tautou. Nu inträder en romantisk del där Colin och Chloé svävar över Paris i en molnbubbla.

Men säg den lycka som varar. Chloé drabbas av näckros (nénuphar) i ena lungan. Där har regissören Michel Gondry fått till det. Chloés sjukdom speglar sig i ett expressionistiskt universum. Fönstren i Colins våning gror igen av smuts och rummen krymper. Det leder mina tankar till Lars von Triers Melancholia, där brudens slöja förvandlas till döda buskar.

Ordlekar förekommer också. Lätt att ta till sig är att petits fours serveras som små ugnar (= fours). Annat får man vara mer på sin vakt för att upptäcka.

Genomgående driver Vian med Sartre som han kallar Jean-Sol Partre. Detta utspelas under Sartres storhetstid. Vian låter Colins vän Chick vara en alltför hängiven beundrare som förslösar allt han äger på böcker av Partre och föremål som tillhört denne. Förklaringen lär vara att Boris Vians fru Michelle blev sekreterare till Sartre och inledde ett förhållande med honom som fick äktenskapet att spricka.

23 december 2013

God Jul och Gott Nytt År!

Harsa 27 december 2012
Jag vill önska er som hittat till min blogg en god jul och ett gott nytt år. Som ni kanske har märkt skriver jag nu mest på www.litteraturmagazinet.se. Där finns allt som berör litteratur. Här kan ni läsa om andra kulturyttringar som bio till exempel och om trosfrågor i samband med den bibelgrupp jag deltar i.

Bilden ovan visar sol och snötäckt natur. Det var utsikten förra året från stugan i Hälsingland som vi brukar hyra kring jul. Prognoserna säger att det blir plusgrader i år. Det är inte vad man vill ha precis. Det ser illa ut: dåliga spår men kanske inte så dåliga att snögarantin faller ut och man får pengarna tillbaka. Fem kilometer är minimum. Det står och väger, avboka eller inte. Ha det så bra allihop, med eller utan snö!

5 december 2013

Bibelgruppen: apokryfer och missade möten


I går hade vi terminsavslutning i vår bibelgrupp i Högalid. Det började dåligt. Ingen hade gjort kaffe, och vi trodde vi skulle behöva nöja oss med torra pepparkakor som vi hittade i ett skåp. Men då i nödens stund dök Maria upp med en helt underbar kokoskaka.

En annan liten missräkning: Vår samtalsledare Gunnar hade läst fel läxa. Hur skulle vi ha klarat oss utan Ture som var helt begeistrad över Jesus Syraks vishet? Ture hade antecknat personliga kommentarer vid läsningen som han delgav oss andra.

Jesus Syraks vishet är en av Gamla testamentets apokryfiska böcker. Apokryferna, som betyder de dolda skrifterna, fanns med i Gustav Vasas bibel men försvann i 1917 års översättning. I Bibel 2000 har de emellertid kommit tillbaka.

Martin Luther sade att de var god och nyttig läsning men inte kunde jämföras med Gamla testamentet i övrigt. God och nyttig läsning kan, om man så vill, hänföras till Jesus Syraks vishet - även till Salomos vishet som behandlades förra gången. Då var jag inte närvarande.

Jesus Syraks vishet är 40 sidor som vimlar av råd och förmaningar. Jag orkade bara läsa en tredjedel. Det hela har naturligtvis en patriarkal inramning - boken är författad mellan 190 och 180 f Kr. Kvinnan framställs som någon som kan locka till synd, men den goda hustrun hyllas också.

Det finns ett trevligt avsnitt med rubriken "Njut av livet". Där står det att man inte ska vara hård mot sig själv: Mot vem kan man då vara god? Ett allmängiltigt råd är också att man ska vara beredd att lyssna men tänka sig för innan man svarar. "Har du begrepp om saken, så svara din nästa; om inte, så håll tand för tunga." Boken innehåller även lovsång och bön.

Vi började terminen med Tobits bok. Den är nästan berättad som en saga. Tobit som är blind och lever i exil sänder i väg sin son Tobias att hämta pengar som är deponerade hos en israel i Medien. På sin resa får han ängeln Rafael som följeslagare. Ängeln ser till att Tobias kan äkta sin släkting Sara. Hon har tidigare varit drabbad av en demon som dödat sju män på bröllopsnatten! Boken slutar med en lovsång av Tobit som genom Rafaels inrådan fått sin syn åter med hjälp av gallan från en fisk.

Ester enligt den grekiska texten är en annan apokryf som behandlades vid ett tillfälle då jag inte kunde vara med.

Det finns en guide till apokryferna, De glömda böckerna av Lars Olov Eriksson, teol dr i Gamla testamentet. Men den är tyvärr slut på förlaget. Det blir till att leta på bibliotek för den intresserade.

Nästa termin inleds med Baruk, ytterligare en apokryf.  Den är bara på fem sidor. Skönt! Jag längtar tillbaka till Nya Testamentet, för jag fick inte igenom mitt förslag att läsa Job i GT, existentialismens urkund. Eller ska jag framföra min önskan på nytt?

4 december 2013

En andlig vägledare (Wilfrid Stinissen, I dag är Guds dag)

Den kända karmelitmunken Wilfrid Stinissen gick bort den 30 november 86 år gammal. I Dagen berättar Peter Halldorf vilken roll denne spelat för andlighet och ekumenik utifrån sin relativt undanskymda tillvaro på klostret i Skåne. Han var en flitig författare. Den bok som kommit ut i flest exemplar är I dag är Guds dag. Jag hade bara hört talas om Stinissen när jag fick ögonen på just den i ett antikvariat på Östgötagatan. Jag visste inte att den blivit en klassisk andaktsbok för årets alla dagar.

Nu slår jag upp den 4 december. Rubriken är: Inget surrogat. Där skriver Stinissen om psykoanalysen som menar att människan längtar tillbaka till den trygghet hon hade i modersskötet. Då det inte är möjligt att återvända skapar hon religionen som ett surrogat. För den kristna har emellertid människan utgått från Gud och vill tillbaka till honom. Däri består hennes existentiella längtan. Modern som bär och föder barnet representerar Gud som är den ursprunglige livgivaren till allt som finns.

"Vare sig du är medveten om det eller ej bär du i ditt innersta på en längtan efter Gud" skriver Stinissen på bladet för den 6 december. Det låter lite underligt, tycker jag, att man kan vara omedveten om en längtan. Men han fortsätter med att den andliga utvecklingen handlar om att vi ska nå ner till vårt djupaste inre. Där möter vi till slut Kristus som är det flödande livet. Han är ingen främling. Han är vårt liv.

Sådana är de tankar som Stinissen förmedlar till oss.

17 november 2013

Träffsäker men inte bäst (Återträffen)

Anna Odell som för några år sedan fejkade en psykos och gjorde det våldsamma omhändertagandet till ett konstverk har nu debuterat som filmregissör och skådespelare medÅterträffen. Utgångspunkten är att hon inte blev bjuden när hennes klass skulle fira att det var tjugo år sedan de gick ut nian. Under hela grundskoletiden hade hon varit mobbad, utfrusen och ignorerad.

I en första del iscensätter hon hur det skulle ha sett ut om hon blivit bjuden och hon vågat säga allt det hon inte kunnat säga innan. Jag hade förstås läst recensioner och visste vad som skulle hända, så när hon reser sig upp och ska hålla sitt tal får jag faktiskt hjärtklappning. Inte oväntat bryts stämningen. Det här är en fest! menar någon. Anna går inte hårt ut i början. Hennes gestaltning är för övrigt mycket finstämd och nyanserad. Hon är en utmärkt skådespelare. Men efter att en före detta klasskamrat i sitt inlägg talar om hur god sammanhållningen varit kan hon inte låta bli att rätta honom. Hon driver saken långt och atmosfären blir mer och mer hotfull.

Man förstår att inte mycket har förändrats i hierarkierna. De andra ser henne fortfarande som lite udda och då inte bara positivt. Vad jag har förstått är det skådespelare i alla scener, också när Odell i en andra del iscensätter enskilda samtal mellan henne och dem som var med på den riktiga festen. Fast jag vet inte om samtalen först ägt rum med klasskamraterna.

Hon visar dem filmen och hur hon uppfattat deras olika roller. Obehagligt tycker jag det blir när de får frågan varför hon inte blev bjuden. Man kommer med undanflykter och skyller på varandra. Enligt någon hade hon sagt att hon inte hade tid, för hon var så inbegripen i mediadrevet kring Okänd, kvinna. Otäckt!

En gång skrattar jag. Det är när Anna konfronterar en av de män som vägrat träffa henne. Utanför hans port säger hon: Det är flera av dem jag pratat med nu som säger att du inte har utvecklats särskilt  mycket. Full pott! Tyvärr verkar det inte som om någon har förändrats särskilt mycket.

Det är nog därför jag tycker att den andra delen blir lite tråkig. Flera kritiker har utsett Återträffen till årets bästa svenska film. Den är träffsäker, och visst kan man tycka att metaperspektivet är intressant och givande. Men min favorit är Hotellet. Där handlar det om deprimerade, tilltufsade människor som förvandlas i sin respekt och omtanke om varandra. Sådant vill jag se på bio.

10 november 2013

En glipa i mörkret (Michael Kumpfmüller, Livets härlighet)

”Kafka hade inte heller så roligt” står det på tröjorna. Nej, det var mycket som tyngde honom. En sak var sjukdomen. Han drabbades av tuberkulos och fick lämna sitt arbete som försäkringstjänsteman. Det goda med det var att han fick ägna sig på heltid åt sitt författarskap -  så mycket han nu förmådde. Han skrev i det mindre formatet.

Under Franz Kafkas livstid publicerades noveller. Kortromanerna, som den berömda Processen, kom efter hans död. Själv förbjöd han posthuma tryckningar, men det bröt vännen Max Brod emot. Så nu finns Kafka i litteraturhistorien som en av 1900-talets viktigaste diktare med sin på en gång torra och expressiva prosa. I Processen är det svårt att veta vad som utspelas i huvudpersonens huvud och vad som hör till det yttre, verkliga livet. Rummen byter skepnad, vilket för tanken till scenväxlingarna i Strindbergs Ett drömspel.

Processen kan läsas som en projektion av den skuldkänsla författaren hade gentemot sin far, den krävande affärsmannen. Sonen motsvarade inte förväntningarna. Han var svag och velig. En tid var han förlovad med Felice Bauer, men förlovningen bröts efter att Kafka skickat ett brev om sina tvivel kring äktenskapet.

Trots dessa bekymmer har Michael Kumpfmüller, tysk författare, gett sin bok om Kafkas sista år titeln Livets härlighet. Märkligt nog kommer det från en anteckning ur föremålets egen dagbok: ”Det är fullt tänkbart att livets härlighet i all sin rikedom ständigt ligger och väntar på var och en, men dold i djupet, osynlig, mycket avlägsen.” Man kan ropa den till sig med de rätta orden, skriver han. Kafka var inte religiös men uttrycker här en snarlik känsla. Han var jude men inte särskilt praktiserande.

I Livets härlighet möter Kafka sin sista och stora kärlek, Dora Diamant. Han är på semester vid Östersjön med syster och syskonbarn. Dora jobbar i ett kök. Hon är av östjudisk börd och vet mer om judendomen, vilket fascinerar honom. De blir förälskade och flyttar ihop i Berlin. Där får de en lycklig tid när han fortfarande orkar skriva och hon nästan högtidligt sitter vid hans sida. Men han blir sämre och hamnar ånyo på sanatorium.

Sentida forskare har velat nyansera den dystra bilden av Kafka. Till exempel har man tagit upp att det finns humor i verken. När han läste ur Processen för sina vänner lär han själv ha skrattat högt flera gånger.

Kumpfmüller använder inte ens namnet Kafka i sin bok för att försöka hålla det mörka borta. Han kallar honom bara Franz - eller doktorn. Jag förstår först inte varför, men sedan läser jag mig till att han faktiskt var doktor i juridik.

I Livets härlighet finns det sköna i första halvan av boken. Sedan tar döendet över. Franz blir svagare. Han får också problem med att tala och kommunicerar med lappar. Han är sorgsen över att han inte skriver något riktigt och blir därför lycklig när han får korrektur från förlaget. Då ser han att han har orkat skriva tidigare.

Dora är troget vid hans sida, samtalar med honom och lagar specialmat. Mot slutet friar Franz. Dora ber om sin fars tillåtelse i ett brev, men svaret blir nej. Franz är inte tillräckligt judisk i sin livsföring.

Detta utspelar sig under den tyska galopperande inflationen på 20-talet. Pengar som skickas från föräldrarna i Prag till Berlin har förlorat en tredjedel i värde innan de kommer fram. Antisemitismen visar också mer och mer av sitt fula tryne.

Franz Kafka dog 1924. Han var då 41 år gammal. De efterlämnade anteckningar och brev som Dora tog med sig till Berlin beslagtogs av Gestapo 1933.

Att det finns så lite kvar som dokumenterar Kafkas sista kärlek har varit en tillgång för Kumpfmüller. Han har friare kunnat sätta ord på tankar och känslor. Att undgå det tragiska i en nyförälskad man som ligger för döden har ändå inte varit möjligt. Det är en fin bok, men rolig är den inte.

9 november 2013

Slutet berör mig (Mig äger ingen)

Nej, varken boken eller filmen gjorde särskilt starkt intryck på mig. Jag har varit och sett Mig äger ingen - fritt efter Åsa Linderborgs roman med samma titel. Som tur var hade jag tjänat ihop tillräckligt många poäng i Bioklubben för att få en gratisbiljett. Annars kanske jag skulle ha grämt mig över ett utlägg.

En sak är att storyn och miljön i mycket liknar Susanna Alakoskis Svinalängorna. Inte heller den lyckades röra mitt hårda hjärta. Gemensamma teman är alkoholism och klassresa. Jag kan tänka mig att dåligt samvete ligger bakom dessa produktioner. Att själv bli en lyckad människa med sådan bakgrund kan vara svårt att hantera.

Först mot slutet blir jag berörd. Filmens Lisa har inte bjudit fadern på sin disputationsmiddag, den far som hon levde med som barn sedan modern lämnat dem för en ny man i ett kollektiv. Men han har skickat ett kuvert med en tusenlapp. Då tänker hon att det är dags att träffa pappan som inte sett henne på flera år. Han är nykter sedan länge och har det snyggt hemma, visar det sig. Han säger att han inte druckit sedan han slutat jobbet. När hon lämnar honom ropar hon ett hastigt "jag älskar dig" på väg in i taxin. Men hon har inte gett honom någon kram - de som hade haft ett så ömsint förhållande! Torftigt är det och obegripligt.

Mikael Persbrandt har med rätta fått mycket beröm för sin roll i Mig äger ingen. Han har förstås kunnat hämta ur egen fatabur. Men speciellt skickligt tycker jag han lyckas gestalta den Hasse som åldrats. Han rör sig precis lagom gammelmansaktigt. Den kritiker som tycker att han sminkats till Hundraåringen som klev ut genom fönstret tycker jag är surmagad.

Åsa Linderborg är besviken på filmatiseringen. Hon tycker att vänstermänniskorna skildras som idioter. Jag tycker inte att det är konstigt att Hasse som arbetar på Metallverken i Västerås, där det i filmen verkar regna nästan jämt, drömmer sig till ett förment klasslöst samhälle på Kuba. Men, det är klart, det är mamman som ska vara den intellektuella. I intervju i Svenska Dagbladet berättar författaren att hennes mamma tillhörde stadens mest kända kommunistfamilj. Åsa Linderborgs nästa bok ska handla om dessa människor som gjorde henne politiskt medveten.

Filmen har förutom Persbrandts prestation fått ett ojämnt mottagande. Svenska Dagbladet och SVT ger den en fyra, Södermalmsnytt en trea och Dagens Nyheter en tvåa. Jacob Lundström i Södermalmsnytt skriver om smäktande gitarrer. Jag lade märke till filmmusiken mer än jag brukade. Jag tyckte den var bra och mäktig. Niko Röhlckes och Gaute Storaas inslag förhöjde dramturgin i en annars ganska platt berättelse.

Jag har alkoholismen framför ögonen varje dag. På trottoaren och trappan mittemot där jag bor samlas ett tiotal personer, mest män, med sina öl- och ciderburkar. Framåt kvällen brukar stämningen bli dålig. Då kan det bli blodvite. När jag kom hem från bion sen eftermiddag blev en av dem hämtad av ambulans. Alkoholism är verkligen en sorglig företeelse.

1 november 2013

Allhelgonahelgen - en repetition

Visa IMAG0992.jpg i bildspel
Graven i Mjölby smyckad till alla själars dag
Halloween, allhelgonadagen, alla helgons dag och alla själars dag är begrepp som behöver redas ut. Språkrådet gör det men placerar alla själars dag i den katolska sfären. I själva verket finns namnet i den svenska evangelieboken.

Peter Halldorf har en utförligare och mer initierad förklaring i Heligt år: "Seden att minnas de döda och smycka gravarna med blommor och ljus förbinder vi med alla helgons dag, medan den liturgiskt och teologiskt hör till alla själars dag." Den senare firas på söndagen efter alla helgons dag.

Under de stora förföljelserna i mitten av 200-talet fick kyrkan en mängd martyrer, och almanackan blev snart fylld. Allhelgonadagen växte fram som en allmän minnesdag för alla dem som inte fick en egen dag under året. Så såmingom utvidgades dagen till att inte bara gälla martyrer utan även andra helgon som varit förebilder för de troende. Dagen kom år 835 att förläggas till den 1 november i hela det karolingiska riket. Till högtiden knöts senare en allmän festdag till minne av alla som "tecknade med trons insegel" lämnat denna världen. Initiativet till den dagen kom från det franska klostret Cluny år 998, och den kom att firas den 2 november.

Båda dessa dagar behölls efter reformationen som annars gjorde kraftiga ingrepp i kyrkoåret. Vid kalenderreformen 1772 flyttades dock allhelgonadagen till följande söndag som gavs namnet alla helgons dag. Och i samband med kalenderreformen 1953 flyttades alla helgons dag till den första lördagen i november för att man skulle få en längre helg under hösten. 1983 återfick den följande söndagen sin medeltida karaktär av minnesdag för alla döda. Namnet alla själars dag återtogs emellertid inte förrän i 2002 års evangeliebok.

Om detta skriver alltså Halldorf. Det är mycket att hålla i huvudet, men nu har jag refererat honom för den som är intresserad.

Mitt fokus är på den dag då vi firar våra döda och hur vi minns dem. Fredrik Modéus skriver i Konturer av tro om rädslan för döden. Kanske är den ibland en rädsla för att glömmas bort, skriver han. "Att efter hand suddas ut ur andra människors berättelser. Att inte längre vara känd vid namn." Två generationer fram är man bristfälligt ihågkommen, enligt honom. Om tre generationer är man ett namn på en gravsten. Om fyra generationer är gravstenen borta.

Liknande tankar - och fakta - framfördes i en artikel i Dagens Nyheter vid allhelgona förra året. Gravrätten i Sverige är gratis under 25 år. Sedan får de anhöriga betala. I Stockholm kostar en 15-årsförlängning 1 500 kronor. En tredjedel av de anhöriga väljer att inte förlänga. Förr hade man en grav under mycket längre tid. I dag har varje generation sin egen familjegrav. Man har inte sin bakgrund på samma ställe. Nu bor man runt om i Sverige och ute i världen.

Själv tycker jag att några tiotal mil inte ska få avgöra. Jag känner ett stort värde i att ha hand om två gravar. I graven på Alnön utanför Sundsvall ligger mina farföräldrar, min farmors föräldrar och min farmors syskon som alla dog unga. Graven i Mjölby är från 1939. Där ligger min mammas tvillingbror som dog 14 år gammal i brusten blindtarm, mina morföräldrar och min mamma och pappa. De minnen som dessa platser väcker har jag skrivit om i min e-bok Det enda nödvändiga.

För två år sedan när min mamma hade gått bort fick jag en inbjudan till alla själars dag i Högalidskyrkan. På trappan nedanför altaret hade man tänt ett ljus för varje avliden. Det var många i en så stor församling, över trehundra. Man läste ur Bo Setterlinds dikt, där han tänker sig döden som en såningsman som tar upp honom i sin korg. Den tycker nog många är fin och trösterik.

Prästen var annars inne på samma tankegångar som Modéus. Han sade att vi människor dör två gånger. Den andra gången är när ingen minns oss mer. Vem kommer att minnas mamma längst? undrade jag. Om man ser logiskt på det skulle det vara barnbarnet Jakob som är den yngsta nu levande som känt henne. Han grät och saknade mormor när hon hade gått bort, men just för att han är så ung kommer han kanske att glömma henne först. Eller så kommer hon fram i någon glimt ur minnet ibland. Men det är inte heller säkert att det är han som finns kvar längst av barnbarnen.

Foton och nedskrivna hågkomster kan bevaras för dem som inte själva träffat henne, men det är en annan sak än ett levande minne.

31 oktober 2013

Det är språket som gör det (Lena Andersson, Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek)

Jag ville inte lägga den ifrån mig, och jag ville inte att den skulle ta slut. Jag har läst Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande. Ändå är det till de yttre linjerna en ganska banal historia. Huvudpersonen Ester Nilsson som är poet blir handlöst förälskad i en äldre konstnär i ropet. Han omger sig av en beundrarskara av praktikanter som hoppas att något av skenet ska falla över dem nu eller i framtiden.

Hugo Rask, som han heter, blir betagen i ett föredrag som Ester håller om hans konstnärsskap. Han vill träffa henne och prata, och deras livliga samtal fortsätter under en längre period. Men hon trånar efter kropparnas förening. Efter att de legat med varandra tre gånger har deras förhållande kommit in i en annan fas. Ester känner att det har fördjupats. Ja, hon känner på något gammaldags vis att hon nu har rätt till honom. Men då drar han sig undan. Titeln ska nog syfta på hur Hugo lägger beslag på Esters hjärta. Men enligt lagtexten ska det ske olovandes, och det är väl ändå inte fallet här.

Dock diskuteras Hugos skuld. Ester vill tolka alla tecken från honom positivt, men det händer att han ljuger, kanske både för henne och sig själv. Som den som älskar minst har han makten. Så är det ju. Esters "väninnekör" försöker tala henne till rätta utan framgång. Hugo är svår att förstå sig på, och hon framhärdar i att få en förklaring. Fast den enklaste vågar hon inte se.

Vad är det då som gör denna bok så bra? Det är det träffsäkra språket och analysen. Ester presenteras som en moralisk existentialist. Hon kräver medvetenhet av sig och sina medmänniskor och fördrar inte självbedrägeriet. Hon sätter företeelser under luppen. Hoppet fungerar som övergripande tema. Hoppet är att det inte förhåller sig som det verkar. Hoppet är att den lilla skymten av något annat är sanningen. Så står det på sista sidan.

25 oktober 2013

Jag saknar Erlendur (Arnaldur Indriðason, Den stora matchen)

Det är under det kalla kriget. Schackgiganterna amerikanen Bobby Fischer och ryssen Boris Spasskij ska mötas i Reykjavik sommaren 1972.

En ung pojke som har det udda intresset att spela in ljudet från filmer blir knivmördad på en biograf.

Fallet i Den stora matchen utreds av Marion Brem. Nu hajar trogna Indriðason-läsare till. Vem är denna kriminalare? Vad har hänt med Erlendur som vi blivit så bekanta med? Jo, Erlendur Sveinsson dyker upp på sista sidan som en oerfaren trafikpolis. Marion ska bli hans mentor.

Vi får Marions historia. Han är ett så kallat oäkta barn, och han drabbades likt många andra på den tiden av tuberkulos eller lungsoten som sjukdomen också kallades. Han vårdades på ett sanatorium i Danmark och lärde känna en flicka som kom att få en alldeles speciell roll i hans liv.

Hur hör de ingredienser jag listat ovan ihop? Hör de alls ihop? Det är frågor man ställer romanen igenom. Indriðason är skicklig att baka in det förflutna i sina gåtor.

Marion gnetar på med teknisk bevisning och vittnen. Vem kan ha velat röja undan en oskyldig yngling? När spåren pekar mot politik på hög nivå tätnar spänningen. Har han äntligen träffat rätt?

Visst är det en bra berättelse, men lite besviken blir jag nog. I den förra boken, Den kalla elden, inarbetas Erlendurs tragiska förflutna - hans lillebror dog på fjället - på ett pregnant sätt med en äldre mordgåta. En kuslig stämning tar över, av ensamhet och isländsk folktro med spöken och gengångare. Jag kan inte annat än rekommendera er att köpa den nu när den finns i pocket.



7 oktober 2013

Ett kvävande mörker (I lodjurets timma)

Jag har varit på en mörk film, en våldsam film, en film med olyckligt slut. Redan efter denna mening tycker ni kanske att jag avslöjat för mycket. Men det gör inget. Jag tänker nämligen inte rekommendera er att gå och se den. Det är inte för att det är en dålig film. Det är framstående danska skådespelare med som vi känner igen: Sofie Gråbøl och Søren Malling. Filmen bygger också på en högkvalitativ författares pjäs: P O Enquists I lodjurets timma som hade premiär på Dramaten 1988.

Nej, jag avråder från att gå för att åskådaren stängs in i en värld där ingen förvandling eller utveckling visar sig möjlig. Det är i linje med vad fångvaktaren (Malling) säger om de intagna på den rättspsykiatriska kliniken där den unge dubbelmördaren sitter: De blir kvar tills de dör om en 40 år så där. Det är tungt för publiken. Damen till höger om mig verkar förskräckt mest hela tiden. Jag blundar i alla fall två gånger.

Gråbøl spelar prästen Helen. En psykolog som startat ett projekt på anstalten söker hennes hjälp. Pojken som dödat ett äldre par har försökt ta livet av sig, och han menar att den röda katt som han fått i ett husdjursexperiment är Gud som talar till honom.

De båda kvinnorna och vi som ser på vill att pojken öppnar sig, vill ha förklaring och förvandling, men vi hamnar långt från den smärtans förlossning som finns i Hotell. Förlösningen finns kanske i det hinsides, men bara där. Här på jorden är den inte inom räckhåll för den skyldige. Då blir det svårt att andas.

Det är ett existentiellt drama som är lite väl stiliserat för filmduken. Visst görs återblickar, men förklaringarna är inte i paritet med de stora frågor som ställs.

Finns där då ingen öppning, ingen spricka i muren? Jo, i lodjurets timma, i dygnets 25:e timma, kan man höra himlaharpan - en välkänd Enquist-symbol. Det är ett stillsamt meddelande om ömhet och nåd, skriver religionsvetaren Ove Wikström i en artikel.

5 oktober 2013

Underbar förvandling (Hotell)

Både Diana och Hotell hade biopremiär i går. Jag hade först tänkt se den brittiska princessan. Det kunde vara roligt med lite glamour och kärleksskvaller. Men recensionerna var helt enkelt alldeles för negativa. När inte ens ytan verkade fungera - en kritiker skrev att Naomi Watts hade en gräslig peruk - fanns det ju ingen anledning att gå. Jag skulle ha retat mig på håret hela tiden.

Härom kvällen såg jag Kobra som handlade om svenska skådespelares framgång i Hollywood. Bland dem fanns Alicia Vikander som har huvudrollen i Hotell. Men den filmen är svensk. Regissör är Lisa Langseth som debuterade med Till det som är vackert, där Alicia Vikander också hade huvudrollen. Den gjorde starkt intryck på mig. Den var ganska obehaglig. En ung kvinna med alkoholiserad mor och pojkvän som bara vill se på tv blir allvarligt kär i en dirigent. Han öppnar dörrar till hennes inre. Men för honom är det på lek. Den hade premiär 2010. Jag såg den på tv några år efteråt. Men det måste ha varit innan jag började blogga. Svenska Dagbladet hade i alla fall en bra och positiv recension.

Erika i Hotell är en välbetald inredningsarkitekt som lever med sin man och väntar sitt första barn. Allt är förberett i barnrummet. Erika är mån om detaljerna. Hon skickar efter ett skötbord som har på centimetern rätt storlek. Hon planerar och vill ha kontroll. Hon har till och med beställt förlossningen. Det ska bli ett kejsarsnitt. När värkar sätter i gång ett par veckor innan blir paniken total. Det här är nog ingen film för blivande mödrar. Eller varför inte? Budskapet är stort och vackert: Det går att komma igenom det djupast smärtsamma. Det går att bli en annan människa. Men det har sitt pris. I en av slutscenerna finns en rörande piétà. Någon fångar upp Erika ur det svartaste svarta.

Varför titeln Hotell? Jo, den skadskjutna nyblivna modern börjar gå i gruppterapi. Där framställer en av medlemmarna en önskan om att få bli ny, att få komma ur sitt sammanhang. Erika hakar på. De andra är fattiga, men hon har råd att betala hotellnätter för alla. I den nya miljön - de byter hotell flera gånger - ägnar de sig åt en terapi med ny läkande kraft. De vill varandra väl, och ur det kommer en väldig styrka. I det svåra finns också en godmodig humor. Det är en mycket fin människoskildring.

Kameran ligger tätt inpå Alicia Vikanders ansikte. Hennes roll innefattar ett brett register, och hon är utan tvekan uppgiften mogen. Vilken underbar film! Gå och se!



27 september 2013

När Gustafsson blev Garbo (Lena Einhorn, Blekingegatan 32)

Lars Hanson och Greta Garbo i Gösta Berlings saga
Lena Einhorns bok om Greta Garbo har en väl vald titel: Blekingegatan 32.  Den unga Greta Gustafsson bor i en trång lägenhet på Söder med sin mor och sin syster sedan fadern gått bort. Det är 1920-tal, men precis som i dag har en del adresser dålig klang och kan leda till stängda dörrar. När hon som 17-åring kommer in på Dramatens elevskola vill hon inte gärna avslöja var hon bor. Ett litet stipendium möjliggör i alla fall studierna. Modern blev förskräckt när Greta skulle lämna sin tjänst som expedit på PUB. Hon behövdes som försörjare i familjen.

Greta är begåvad - och vacker. Hennes klassiska utseende öppnade vägen till Hollywood via Mauritz Stillers svenska filmer och främst hennes gestaltning på bioduken av Elisabeth Dohna i Gösta Berlings saga. När regissören förstod att ljuset skulle sättas på Greta i närbild var succén given.

Lena Einhorn hade i slutet av 90-talet gjort en tv-dokumentär om Greta Garbo. Och efter filmen Ninas resa gick hon in i ett långfilmsprojekt om den unga Greta. Lena Einhorn arbetade i flera år med filmen, men det blev problem med finansieringen. Så projektet lades på hyllan. Då kom förläggaren Eva Gedin med förslaget att det skulle bli en bok i stället. Det får vi vara tacksamma för och att författaren nappade på det. För det har blivit en mycket läsvärd berättelse.

2005 publicerades brev som Greta och Mimi Pollack skrivit till varandra. Mimi var en studiekamrat på Dramaten som Greta förälskade sig i. De unga kvinnorna kom att stå varandra mycket nära. Korrespondensen sträcker sig till långt efter att Greta Garbo avslutat sin karriär, men boken handlar om de tidiga brytpunkterna då Gustafsson blev Garbo. Inför premiären på Gösta Berlings saga hade Stiller krävt att Greta bytte efternamn. En kväll satte hon sig ned med Mimi och lekte med bokstäver. Så kom det berömda namnet till -  i alla fall enligt Lena Einhorn.

Breven gjorde att Einhorns roman fick ett rikare underlag och ett ljusare, eftersom de inledningsvis skildrar den nya spännande världen på teatern i en kamratkrets som har livet framför sig. En del mörker smyger sig in i den senare delen. Vad som kan tyckas vara en drömtillvaro som stjärna i Hollywood är något strängt och inrutat som liknar livegenskap. Greta fick inte ens ledigt av Mayer för att gå på sin systers begravning. Hon fick inte heller rätt att ha sin egen regissör. Till Stiller var hon knuten av något som liknade kärlek. Han kunde också vara hård, men det var han som stod för hennes metamorfos till fulländad artist.

På sista sidan delger författaren oss sina inspirationskällor, böcker om "den gudomliga" och människor i hennes närhet. Jag undrar hur mycket som finns att tillgå om Garbos liv efter den början som skildras av Einhorn. Se där: ett nytt projekt för den hugade.

22 september 2013

Betagande undergång (Melancholia)



Jag går inte och ser skräckfilmer på bio. Men när TV2 i går visade Melancholia av Lars von Trier befann jag mig plötsligt i en sådan. Melancholia gjorde så starkt intryck på mig att jag fortfarande tänker på den. Och den gav mig mardrömmar i natt, precis vad jag trodde skulle hända.

Filmen inleds med kusliga stiliserade bilder där ensamma människor i naturen rör sig drömlikt i ett skymningsljus. En ljudslinga från Wagners Tristan och Isolde ackompanjerar scenografin.

Efter inledningen börjar den verkliga handlingen som är uppdelad på de två systrarna Justine och Claire, spelade av Kirsten Dunst och Charlotte Gainsbourg. Justine har gift sig. Hon och mannen, som gestaltas av Alexander Skarsgård, kommer två timmar för sent till festen. Deras limousin har haft svårt att ta sig fram på den smala och kurviga väg som leder fram till slottet, där brudens syster bor med man och son. Justines föräldrar är skilda, vilket skapar dålig stämning. Men det mest olycksbådande är att bruden under kvällen och natten glider in i en depression som får henne att fly sin egen bröllopsnatt. Titta bara på fotot ovan så förstår ni vilken skräckinjagande känsla som bor hos henne!

I Claires avdelning koncentreras handlingen kring planeten Melancholia som rör sig i en bana där den riskerar att träffa jorden. Justine bor nu djupt deprimerad hos sin syster. Hon har tappat all kraft att leva, orkar inte ens gå ner i ett bad som Claire förberett åt henne. Men ju närmare man kommer den dag då jorden riskerar att gå under ju friskare blir Claire.

Jag ska inte berätta mer. Jag råder er bara att se filmen. Det är något grymt vackert över den. Om ni inte spelade in den i går kan ni köpa den billigt som dvd eller hyra förstås.

19 september 2013

Genialt konstruerad spänning (Håkan Nesser, Levande och döda i Winsford)

Oj, vilken spännande bok! Det är skönt med författare som man aldrig blir besviken på. Håkan Nesser är för min del en sådan. Hans senaste roman Levande och döda i Winsford gick som följetong i Svenska Dagbladet i somras. Det var nog bra att jag inte började läsa den då. Jag skulle ha blivit väldigt frustrerad över att vänta från en dag till en annan på fortsättningen. 

Nesser har skrivit åtskilliga deckare, dels serien med polisen van Veeteren i den fiktiva staden Maardam - man föreställer sig att det är i Nederländerna, dels med kommissarie Gunnar Barbarotti i den svenska påhittade staden Kymlinge. Hans kriminalromaner är egentligen så bra med sina rika personporträtt att de överskrider genregränsen. Hans romaner har å sin sida ofta inslag som hör till deckaren.

I Levande och döda i Winsford har det begåtts brott, men det är ingen kriminalroman. Det finns inga undersökande poliser. Fast det finns ett mord - eller kanske bara ett mordförsök. Det är den medelålders kvinna som är jag-berättaren som nystar upp det som hänt. Hon har hyrt ett hus i Exmoor, ett hedlandskap i sydvästra delen av England, för att avsluta eller påbörja sitt liv. Hon har verkligen kommit till ett avgörande vägskäl. Hon behöver sin ensamhet men har en hund som sällskap. Hon har föresatt sig att i alla fall överleva Castor.

Det finns en mysfaktor i boken trots den mörka bakgrunden. Maria vandrar med sin hund bland törnen, dimmor och vildhästar. Tillbaka tänder hon brasan i öppna spisen och sätter sig att läsa med ett glas portvin. Hon läser böcker. Hon läser också annat material, där hon söker efter sanningen om sin man. Så finns det förstås en pub i varje by som hon åker igenom när hon ska uträtta sina ärenden. Till de människor hon lär känna säger hon att hon är författare. Nesser låter oss förstå att hon kanske blir det också genom det hon berättar för oss.

Det här är en roman med fiktion på olika plan och diskussion kring vad som är sant eller inte. Men det är för den skull inte någon krånglig berättelse. Den är bara så genialt uppbyggd att den fångar läsarens intresse och håller fast det från den första sidan till den sista.

18 september 2013

Underhållning med kvalitet (Monica Z)

Monica Z (2013) : Kjell Bergqvist, Edda Magnason
Edda Magnason som Monica Zetterlund, Kjell Bergquist som hennes far.
Det var en riktigt underhållande film, tycker jag. Monica Z var nästan två timmar lång, men jag hade gärna suttit kvar en halv eller hel timme till.

I pressen har det förts fram kritik mot sådant som inte stämmer med verkligheten. Hennes första besök i USA skulle ha varit några månader i stället för att hon efter konserten fick åka hem direkt. Framträdandet hade inte blivit ett fiasko på grund av Monica. Det var det att hon den blonda och vackra ackompanjerades av en orkester med svarta män som gjorde att publiken blev upprörd och gick. Detta var i början av 1960-talet. Men, det är klart, jag vet inte om det heller skedde på riktigt.

Tom Alandh kände Monicas pappa. Han menar att porträttet av fadern Bengt är illasinnat. I DN skriver han att han framställs som "en grinig, sur, trist, tvär, ogin, självsvåldig och förgrämd skitstövel". Jag såg filmen i går eftermiddag och upplevde en annan person. Kjell Bergquist gestaltar en man som har gett upp sina egna drömmar och varnar dottern för att misslyckas. Men han är också en ansvarsfull morfar. Monica fick en flicka som mycket ung. När hon är ute på turné tas dottern om hand av morföräldrarna. Hon flyttar till Stockholm med Eva-Lena när hon haft sina första framgångar, men spriten får Monica i sitt grepp. Då är det dags för morfar att rädda dotterdottern undan misären.

I dag i Expressen är P O Enquist inne på samma spår. Han tror att Monica från sin himmel skulle säga att det var ett trovärdigt porträtt av en besvärlig typ som ändå var den finaste, finaste, finaste pappa. Fast så enkelt är det inte heller. Malou von Sivers berättar att Monica Z i en intervju sagt att pappan aldrig var nöjd med henne.

"Fritt efter Monica Zetterlunds liv" står det i förtexten. Här har den konstnärliga friheten skapat en ibland kanske ogin, ibland kanske avundsjuk far men en helt rättmätigt orolig sådan. Sammantaget blir det nyanserat och rörande. Det ser jag inte som särskilt stötande. Annat var det med Call girl, där Olof Palme fullt igenkännlig utpekades som köpare av sex av minderårig. Det var ändå en kriminell handling av låg moral. Inte var det sant heller. Filmskaparna gick med på att klippa och göra om.

Gå och se Monica Z! Jag tror inte ni blir besvikna. Edda Magnason är magnifik i sin roll. Det blir en hel del skön musik och sång. Kjell Bergquists insats är också berömvärd. Och sådant som den genomförda 60-talsscenografin tycker man alltid om.

13 september 2013

Värd att läsa (Jojo Moyes, Livet efter dig)

Äntligen hade jag fått tag i en viktig bok. Bland kiosklitteraturen på Gotlandsfärjan fanns en pärla: Livet efter dig av den engelska författaren Jojo Moyes. Storyn har en del gemensamt med En oväntad vänskap vars filmatisering jag sett och skrivit om. Det handlar i båda om en totalförlamad man som får en ny assistent, fast här är det en ung kvinna i stället för en man. Men kulturkrockarna liknar varandra. Lou är av arbetarklass, bor trångbott och har ingen riktning i livet. Hon har fått sluta på ett kafé som stängt och tar sitt nya uppdrag bara för att tjäna pengar. Hon har en pojkvän sedan sju år tillbaka men bor fortfarande hemma hos föräldrarna. Det är hon som är familjeförsörjaren, eftersom pappan är arbetslös.

Will som råkat ut för en trafikolycka har ett statusfyllt och äventyrligt liv bakom sig. Lou förstår efter ett tag att hon anställts för att rädda livet på honom. Han har redan ett självmordsförsök bakom sig och har bett om att få assisterad dödshjälp på Dignitas-kliniken i Schweiz. Föräldrarna har emellertid fått igenom att han ska skjuta upp sin plan i sex månader. De betalar Lou för att hon ska liva upp honom och visa att livet är värt att leva.

Det är en berättelse som går sakta framåt, och det måste den för att vara trovärdig. Det går inte över en natt att omvända en självmordskandidat. Will är till en början butter och argsint. Det tar tid att bryta igenom hans skal. Det märkvärdiga som händer så småningom är att han mer och mer börjar intressera sig för Lous liv. Med den tillvaro han själv haft innan allt slogs i kras tycker han att Lous liv är enahanda, instängt i den lilla staden och fattigt på händelser och nytänkande.

I sin plan för Will växer Lou. Hon sätter sig på biblioteket på lediga stunder, söker på Internet efter platser som går att besöka för en rullstolsburen och chattar med ryggmärgsskadade. Jag tänker att kanske den här boken till och med skulle vara till nytta för andra i Wills situation. Det är mycket information som Lou inhämtar. Jag lär mig också en del, till exempel att det kan finnas mycket kroppslig smärta fast man är förlamad.

Will blir av med sin motvilja att ta sig ut. Lous arbete har framgångar men också bakslag. Praktiska hinder kan bli oöverstigliga och Wills hälsa är vacklande. Före en större planerad resa får han lunginflammation.

Tiden går. Den sista veckan av fristen tillbringar Will, Lou och hans manliga assistent på paradisön Mauritius. Lou har fått känslor för Will, och hon är frimodig nog att visa dem. Hur långt ska det räcka? Mot slutet blir det spännande som i en thriller.

Det här är en roman som med djup medkänsla och fina nyanser skildrar ett mänskligt möte utöver det vanliga. Nu kan jag instämma med recensionscitatet på framsidan: Läs den!

6 september 2013

Jag ger upp - igen (Louise Boije af Gennäs, Blå koral)

Som sagt: Jag har hamnat fel ett par gånger i min läsning i sommar. Nu handlar det om en lyssnarbok. Min svåger hade gått med i en klubb men ångrat sig. Så jag fick tre ljudböcker av honom. Jag hade lagt cd-skivorna till handlingarna när en Facebook-vän gjorde mig uppmärksam på Louise Boije af Gennäs, Blå koral som var en av romanerna. Hon läste med spänning och undrade hur det skulle gå för de inblandade.

Jag förstår av Adlibris att det ska hända något dramatiskt som ställer personernas liv på ända. De kommer att drabbas av ofattbar sorg. Det kan inte hjälpas. Jag har lyssnat många timmar nu utan att stöta på den peripeti som utlovas.

Vad har jag fått ta del av? Boken inleds med att en grupp vänner och släkt firar Sagas dop i Falsterbo, dotter till Sanna och Victor. Lite gnissel uppstår, problem med den äldre generationen. Men Victor är lycklig över att hans fru har så fina och trygga föräldrar. De kommer från Värmland och en annan samhällsklass än de övriga. De har inte behov av att platta till andra.

I ett antal avsnitt får vi följa Liv som äntligen har fått en roll på Dramaten. Det är med stor vånda hon närmar sig sin debut. Hon får ihop det med regissören men är inte kär i honom. Vid Allhelgona reser hon ner till brodern Stefans lantgård i Småland och hjälper honom att röja för den ekologiska odling han planerar. Liv och Stefan möts nu som vuxna människor och kommer förbi rester från uppväxten. Brodern öppnar sig för Liv och berättar om problem i förhållandet till hustrun Pela.

Vi ska förstå att vi har att göra med människor som inte bara flyter ovanpå. Sanna får ångest när barn far illa. Det är 2004 och dramat i skolan i Beslan pågår. Stefan som bryr sig om miljön blir glad över att Ryssland skrivit under Kyoto-protokollet och oroad över att USA inte gör det samma.

Man får väl säga att det är för många ord här också. Författaren tar stora risker när hon låter oss vänta så länge på vändningen. Men språket är inte oävet. Det är levande nog för att göra gestaltningen konkret och precis.

2 september 2013

Jag läste 50 sidor (Sheila O'Flanagan, Bättre tillsammans)

Jag har hamnat lite snett med min sensommarläsning - mer om det i senare inlägg. Det handlar om kvalitet. Nu för tiden kan man fråga sig: Vad är egentligen kiosklitteratur? I butiker och kiosker samsas flera genrer av skiftande värde. En deckare går att lita på, i alla fall om man är bekant med författaren. Anna Janssons När skönheten kom till Bro motsvarade de flesta krav jag kunde ställa på den.

När det gäller för en själv okända skriftställare kan man studera omslaget och baksidestexten. På Gotlandsfärjan tog jag Sheila O'Flanagans Bättre tillsammans i min hand. Den skulle handla om en ung kvinnlig sportjournalist som blir av med jobbet i Dublin och börjar arbeta i en håla på landet. Men det ska inte bli så händelselöst som hon väntat. Mörka hemligheter finns under ytan vars avslöjande kan bli ett riktigt scoop. Det lät intressant. Framsidan gjorde mig emellertid misstänksam. Titeln var tryckt på ett rosa band, och bilden visade en ung kvinna vid en skrivmaskin med rosa papper i. På insidan av omslaget hade förlaget valt ut positiva recensioner. Damernas Värld hade skrivit om en tidigare bok att "Sheila O'Flanagan handskas med chicklits eviga teman med varm hand." Att genren stod lågt hade jag fattat, men detta skulle i alla fall vara ett bra exempel. Wikipedia skriver: "Chick lit, från chick (i betydelsen ung kvinna) och lit (litteratur), en litteraturgenre som skildrar livet för storstadskvinnor i 20- och 30-årsåldern". Bridget Jones dagbok nämns. Filmen tycker jag är jättekul och bra. Jag har sett den flera gånger.

I alla fall ställde jag tillbaka Bättre tillsammans i hyllan. Men väl framme i den hyrda stugan hittade jag den under tv:n. Allt som är gratis är bra. Jag tog med den hem och tänkte att jag skulle ge den en chans.

Huvudpersonen Sheridan Gray har växt upp i en sporttokig familj. De killar hon dejtade hade hon träffat i olika idrottssammanhang. Hon sågs som en schyst tjej i stället för en sexsymbol. Jaha. Jag läser första meningen i varje stycke. Så kommer beskedet att tidningen måste dra ned på kostnaderna. Hon får sluta. Hennes väninna tröstar henne och säger att allting kommer att ordna sig. Efter det får vi bekanta oss med Nina som ska korsa Sheridans liv. Nina ser tillbaka på den tid då ortens förförare fastnade för henne och till och med friade. Hur kunde han? Jo, hon är hans klippa som ser till att han inte förlorar fotfästet. På sidan 50 tillåter hon sig att smälta i hans famn. Där slutar jag läsa.

Med lite god vilja skulle man kunna läsa in någon form av ironi eller lek med genren här. Men det är så platt, och det dröjer så länge innan något intressant händer. När det gör det kommer det också med största sannolikhet att spädas ut. Det är som det ofta är med dåliga böcker. Det är för många ord.

27 augusti 2013

Spänning på Gotland (Anna Jansson, När skönheten kom till Bro)

Det är ganska riskfritt att resa bort utan att ha en bok med sig. De finns att köpa på många ställen, i kiosker och snabbköp. På färjan till Gotland köpte jag passande nog en deckare av Anna Jansson: När skönheten kom till Bro. Hon använder sig som Mari Jungstedt av vad Gotland har att erbjuda som litterärt landskap. Jag har läst en tidigare spänningsroman av henne. Det var Främmande fågel som handlade om när fågelinfluensan drabbade ön. Den köpte jag på en bensinmack i Visby. Det var några år sedan, men jag minns att jag tyckte att den var bra. Filmen Inte ens det förflutna såg jag som bygger på en roman av Anna Jansson med samma namn. Den har jag skrivit om här. Den var så spännande som den skulle vara. Jag ser i Svenska Dagbladets tv-tablå att i kväll börjar Svart fjäril, en serie om fyra avsnitt. Den baseras på romanen som kom 2009.

Ni som läst Anna Jansson känner också Maria Wern som sköter utredningarna, inte sällan med fara för sitt eget liv. Hon hör inte till de nerdekade och olyckliga poliser som vi ibland finner i litteraturen. Men lite kärleksproblem har hon förstås.

Det är medeltidsvecka i Visby, människor går utklädda. En grupp ägnar sig åt lajvspel. Det komplicerar både handlingen och läsningen. De medverkande har ett namn i det privata livet och ett annat i lajvet. Jag lär mig en del om företeelsen som jag visste fanns men inte satt mig in i. Författarens kunskaper imponerar och framför allt hennes förmåga att dra nytta av den mystik som skapas av en vacklande verklighet. Så försvinner också en ny medlem, en ung flicka som har vuxit upp i en familj med mörka hemligheter. Vart har hon tagit vägen? Håller hon sig frivilligt borta? Eller har hon fallit offer för någon ondskefull mördare? Flera mord ska det bli i alla fall innan vi får gåtans lösning.

En något seg start tyckte jag att det var, men det behövs mycket material för att bygga upp ett intrikat händelseförlopp. Någonstans i mitten var jag fast.

En del av mördarens motiv var lite svårköpt. Fram till dess var det på det stora hela god underhållning.

15 augusti 2013

Igenkännandets glädje (Vibeke Olsson, Kastellet)

Vibeke Olsson är ett säkert kort. När Kastellet bjöds ut på Harsagårdens kafé för tio kronor tvekade jag inte. Desto mera rätt var det ser jag nu, för boken som kom 1992 finns inte längre till försäljning i handeln.

Jag känner igen den noggranna realismen och den levandegjorda historiska miljön. Här befinner vi oss i mitten av 100-talet i det romerska rikets utkanter. Jag känner också i Freiatto igen den huvudperson som har ett handikapp av något slag och som i arbetet blir en fullvärdig människa bland andra. Han är en av de soldater som vakar över imperiets yttre gräns. Det har varit fred länge tack vare romarnas överlägsenhet, deras disciplin och civilisation.

Jag har botaniserat kors och tvärs genom Vibeke Olssons författarskap. Det började med Hedningarnas förgård som vi läste i en bibelkurs. Den handlar om de första kristna i Rom. Många år  efter den läsningen fick jag i Akademibokhandeln syn på Sågverksungen. Eftersom min egen farfar arbetade på sågverk i Sundsvallsdistriktet blev det extra intressant att följa Bricken genom de tre böckerna som kom efter: Bricken på Svartvik, Sågspån och eld och Amerikauret.

En väninna rekommenderade Molnfri bombnatt med minnen från andra världskriget. En av mina läsare undrade om jag hade läst Koltrasten i Tegnérlunden som låg närmare tidsmässigt. Huvudpersonerna ser tillbaka på 1970-talet. Så har det fortsatt. Serien om slavinnan Callistrate och hennes dotter Sabina har jag återvänt till. Den som började med Hedningarnas förgård fick tre efterföljare: Kvarnen och korset, Sabina och Sabina och Alexander.

Vibeke Olsson missionerar inte, men den kristna tron är ett ledmotiv. Hennes romangestalter har olika förhållningssätt. En del närmar sig nyfiket, och sedan blir det inte mycket mer. Andra blir kvar i en kristen gemenskap. Av dem som blir angivna är några ståndaktiga och blir avrättade när de vägrar offra till kejsaren. Andra blir avfällingar inför hotet om tortyr.

Ett annat motiv är makten och hierarkierna människor emellan. Där finner vi friborna, slavar och frigivna. Inte sällan skildras osäkerheten hos människor som lämnat en nivå för en annan. I Kastellet får individer ur olika sociala skikt och med olika bakgrunder komma till tals. Vi känner mer eller mindre sympati med dem. Det tar emot att läsa om hur kvinnorna är prisgivna männens nycker. Freiatto bestämmer att hans och Regulas förstfödda ska sättas ut i skogen. Nästa barn, en pojke, levde bara två dagar. Efter det lämnar Freiatto hemmet för att gifta sig med en rik krukmakardotter.

Igenkännandets glädje balanserar farligt nära rutinens brant. Nu tror jag att jag ska göra en längre paus och inte återvända till Vibeke Olsson förrän om något år. En femte bok om Bricken har annonserats. Den måste jag läsa!

Vad jag haft att säga om de böcker som nämnts ovan kan ni se här och här och här och här och här.


25 juli 2013

En komisk pikaresk (Jonas Jonasson, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann)

2009 gav Jonas Jonasson ut sin första bok, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Den blev en stor succé. Romanen har sålt i över 700 000 exemplar i Sverige och översatts till många språk. Filmen i regi av Felix Herngren ska ha premiär på juldagen i år. Jag tror att det är många som ser fram emot att få se stolligheterna på bioduken.

Jonas Jonasson arbetade länge som journalist innan han grundade det framgångsrika medieföretaget OTW. Han drabbades dock av utbrändhet, lämnade sitt liv i Sverige och bosatte sig i Schweiz där han började skriva en bok.

Den 25 september kommer uppföljaren, Analfabeten som kunde räkna, ut på Piratförlaget. Där ska huvudpersonen vara en ung kvinna från Sydafrika som växt upp med dåliga odds. Men ödet och hennes talanger för henne bort från Soweto. Hon hamnar liksom Allan Karlsson i Hundraåringen mitt i den internationella storpolitiken. Enligt förlaget gör boken upp med fundamentalismen i alla dess former och det på ett humoristiskt sätt.

Hundraåringen är också rolig. Allan Karlsson vill inte bli firad på äldreboendet. Han smiter ut i ett obevakat ögonblick. På sin svenska odyssée hamnar han i diverse äventyr och rör sig klart över lagens gränser. Men han är så godmodig så vi står till och med ut med att han mördar.

Interfolierade med resan i Sverige är kapitlen där vi får bekanta oss med Allans tidigare livshistoria. Han har befunnit sig mitt i 1900-talets stora händelser, i revolutioner och världskrig. Med sina sprängämneskunskaper har han hjälpt både öst och väst och skålat med presidenter och diktatorer.

Jag kommer att tänka på pikareskromanen, där handlingen hålls samman av en kringresande munter och äventyrslysten vagabond. Genom att han rör sig i olika sociala och geografiska miljöer kan han användas till satir och avslöjanden. Det finner jag dock inte mycket av i Hundraåringen.

I nästkommande bok verkar det få sin plats. Kanske kommer jag att tycka bättre om den. Bara komik är lite svårt i långa loppet. Jag föredrar nog den verbala humorn som använder sig av språkliga fyndigheter för att slå hål på etablerade sanningar. Men kanske är inte det Jonassons vapen.



22 juli 2013

En modernistisk klassiker (Willy Kyrklund, Solange)

Härom dagen hamnade jag på Östgötagatan. Där fanns det ett antikvariat med boklådor på trottoaren. Dem kunde jag inte låta bli att rota i. Jag fann en klassiker: Solange av Willy Kyrklund. Hans lilla roman från 1951 hade 1979 getts ut i serien En bok för alla. Då kostade den fem kronor. På antikvariatet fick jag ge 20. 1976 hade man startat lågprisutgivningen. 2008 blev En bok för alla av med sitt statsbidrag. Men böckerna verkar ändå finnas kvar. Priset har dock stigit till normalare pocketboknivå. Vid en hastig titt på Adlibris finner jag en bok från 2012 utgiven på En bok för alla som innehåller noveller av nobelpristagare. Den kostar fast den är inbunden 69 kronor.

Willy Kyrklund föddes 1921 i Helsingfors och dog 2009 i Uppsala. Efter sin studentexamen flyttade han till Sverige. Kyrklund verkade i det korta formatet. Han var en modernist som bröt upp sin berättelse i former som påminde om surrealismens. Hans symbolik är mångtydig med ironiska inslag.

Solange är hans genombrottsroman. Den anses vara en av hans mest tillgängliga böcker, vilket inte betyder att den är helt igenom lättuggad.

Solange är en ung kvinna som inte vill införlivas i verkligheten. Hon svävar, dansar, drömmer. Hennes namn liknar i mina öron Songes, titeln på Carl Jonas Love Almqvists drömstycken. Hennes mor kränker henne och säger att hon som är så omusikalisk och klumpig inte ska dansa. Hon kommer att arbeta som skrivbiträde, men på kontoret ska hon ju bara stanna en kort tid... Arbetet var så till den grad tomt och fåfängt, skriver författaren, att man fast man höll på med det hela dagen inte kunde erinra sig vad man gjort efteråt. Själv försörjde sig Willy Kyrklund som räknebiträde på Lidingö stadsingenjörskontor.

Solange finner i en vikarie någon att älska. Det är Hugo, en man som inte vill sticka ut. Angående giftermål säger han till Solange att de som är så fattiga och obetydliga måste tänka sig för. Om de bor ihop utan att vara gifta skulle folk få en anledning att förfölja dem. Hugo var förnuftig: "Borgmästarens vikaries vikarie vigde dem för deras myckna obetydlighets skull."

De får ett barn och Solange blir hemma. Dagarna blir som på kontoret lika varandra. Den grå tillvaron bryts tillfälligt när hon går på en diktuppläsning och bjuder in författaren att övernatta hos henne och Hugo. Samtalet mellan de tre blir bisarrt och uppbrutet av surrealistiska inre monologer.

Solange kan inte finna sig till rätta i existensen. Hennes man kan inte heller möta den längtan hon bär inombords att överskrida nödvändighetens gränser. Det kan inte få ett gott slut.

Kyrklund skriver att hans redogörelse har handlat om två personer i tryggade omständigheter som har "pretentionen att inte vara lyckliga". Det är ord från en ironins och paradoxens mästare.

17 juli 2013

Tystnad som dödar (Elsie Johansson, Glasfåglarna)

Böcker kan komma till en på många olika sätt. I midsommarhelgen gjorde vi en sväng till Harsagården i Järvsö-trakten för att vandra lite och se hur det ser ut när naturen är i full blomning. Annars är vi där juletid och åker skidor. I kafét fanns nu ett par hyllor med böcker att köpa till det facila priset av tio kronor styck. Jag grabbade tag i Elsie Johansson, Glasfåglarna och Vibeke Olssons Kastellet. Elsie Johanssons Näckrosträdet köpte jag också, men väl hemma förstod jag att jag redan hade läst den. Båda författarna är verksamma inom genren realistisk arbetarlitteratur. I Kastellet och andra böcker skildrar Vibeke Olsson vardagen i romarriket. Romanerna om Bricken låter hon utspela sig i sågverksdistriktet i Sundsvall.

I Glasfåglarna från 1996 är det den 13-åriga Nancy som är berättaren. Det är 30-tal. Hon bor på landet. Till närmaste by är det inte särskilt långt, till köpingen längre och till staden ännu längre. På ytterligare avstånd, några timmars bussresa, ligger storstaden: Stockholm.

Den vackra storasystern Dora har flyttat dit och kommer och hälsar på med fästman. En mystisk väska står under trappan. Nancy som är orolig och nyfiken undersöker den och hittar där idel tjuv- och smuggelgods: choklad, kaffe, cigaretter och sprit. Vem är egentligen Doras Charlie? Och hur har hon det med honom? Alldeles för sent får föräldrarna reda på det.

Betty är den andra storasystern. Hon blir med barn vid 17 och får dispens att gifta sig med Åke som inte är mycket äldre och blyg och tafatt. Två bröder har lämnat hemmet, men dem handlar det inte mycket om. De bor i Eskilstuna och kommer hem någon gång om året.

Glasfåglarna i titeln och på omslaget är sådana sköra fåglar som man satte i julgranen förr i tiden. De packas försiktigt upp och ner i silkespapper varje år. Jag tror de kan stå som symbol för det vackra och ömtåliga som finns även i de mindre bemedlades liv. Det handlar om kärlek mellan familjemedlemmarna men också om en tystnad dem emellan som kan bli förödande.

Nancys föräldrar tillhör samma generation som mina mor- och farföräldrar. Jag får igenkänningens glädje när jag läser om detaljer i deras vardag. Hennes far jobbade som min farfar på sågen. Han och min morfar som var snickare cyklade till och från jobbet med en unikabox på pakethållaren där matsäcken fanns. När Nancys mamma trugar med brödfatet och bullskivorna ser jag min farmor framför mig. Hon hade också en stor oval zinkbricka. Strömmingsbilen kom uppför grusvägen som hos henne och farfar på Alnön. Och så var det skvallret, rädslan för vad grannarna skulle säga om något inte var som det skulle. Det kikades bakom gardiner, och man höll reda på vem som kom gående på landsvägen.

Det finns en mörk sida av igenkänning också. Tystnad och hemlighetsmakeri även inför de närmaste förkortade säkert min farmors liv. Vissa sjukdomar och besvär var det skamligt att gå till doktorn med. Hon dog i långt gången livmoderscancer.

12 juli 2013

Ett typexempel (Tyskungen)

Det regnade, och vi ville gå på eftermiddagsbio. På vår favoritbiograf Victoria passade Tyskungen tidsmässigt bra. Sedan hem och äta. Camilla Läckbergs historia finns i romanform och har visats som tv-serie. Inget av det har jag tagit del av.

Det finns gott om kultur med anknytning till andra världskriget. Det är också ofta intressant, som den tyska produktionen Krigets unga hjärtan som nyligen visades på SVT. Hemma har vi de senaste veckorna tittat på Tre kärlekar som också utspelar sig under kriget men i Sverige. Den är en mycket, mycket bra Lars Molin med Jessica Zandén, Samuel Fröler och en hel rad andra toppskådespelare. Den kan ses på SVT:s Öppet arkiv. Tre kärlekar gick i två omgångar, och vi upptäckte till vår förvåning att vi bara hade sett den första. Kanske var vi för upptagna av våra barn som var ganska små på den tiden för ett par decennier sedan.

I Tyskungen möter vi författaren Erica Falck som bor i Fjällbacka - Läckbergs inmutade plats - och är gift med en polis. Hennes föräldrar dör i en bilolycka. När hon gallrar i deras kvarlåtenskap finner hon bland moderns saker en tysk medalj med ett hakkors på. Det förflutna dyker också upp med en man som påstår sig vara Ericas halvbror. Så börjar de dö en efter en som det brukar vara i en deckare. Mördaren ska avslöjas förstås men här också vilka som var de onda och de goda under kriget. Och är tyskungen verkligen en tyskunge?

Det är som för det mesta när man har läst klart en deckare eller sett färdigt en filmatiserad sådan. Det är tomt. När man går ut från bion har man inget annat att undra över än om man har förstått slutet rätt. Var det han som var den onda? Ja, det är jag och mitt sällskap eniga om.

Det har slutat regna. Därför upptäcker jag för sent att jag glömt mitt fina gula paraply på toaletten. Var filmen värd det offret? Nej.

2 juli 2013

Skämt och allvar (Mark Levengood, Sucka mitt hjärta men brist dock ej)

Jag fick en fin liten bok i morsdagspresent: Mark Levengood, Sucka mitt hjärta men brist dock ej. Den kom ut 2006 och är en samling krönikör från dags- och veckopress och från P1:s Tankar för dagen.

Jag minns hans lyckade insats som programledare för Filharmonikerna i det gröna för ett antal år sedan. Han berättade om sin mormor och skramlade med hennes gallstenar i en liten burk. I boken skriver han att hon sparade alla stenar som läkarna plockade ur hennes galla. När morgonpsalmen spelades på radion skakade hon takten med stenarna i burken. "Det var hennes sätt att kommunicera med Gud: 'Du gav mig gallstenar, jag gjorde en maracas.' " Han ger också exempel på hur mormodern kan vara rasistisk och fördomsfri i samma mening: "I varje människa bor Gud, i minsta lilla hottentott."

Bland fyndigheterna ryms allvarsamma tankar och uppfordrande påståenden. Mark Levengood tycker inte om "småaktiga själar": "Det finns så många gamla som genom köksfönstret ängsligt bevakar att ingen genar över deras tomt medan de diskar ur ännu en tom mjölkförpackning."

Levengood som är katolik skriver om sin Gud: "Vart jag går och vad som händer är jag inte ensam. I mig bor Gud. Och när min livsdag når sin ända, då är det tid att byta. Då är det min tur att bo i Gud." Han skriver också att när han inte känner någon kontakt och tror att Gud är borta så har han fel. "Han är nog där. Det är jag som är ute och seglar."

Författaren anser att det är människans uppgift att växa. Där håller jag med honom. Och han är glad över sin nyfikenhet. Han kan inte låta bli att ställa frågor. Till exempel undrar han varför man demonstrerar säkerhetsbältets användning inför varje flygning. "Är det för möjligheten att det sitter en japan på planet som gömt sig i en bunker ända sedan krigsslutet för att överraskande dyka upp på Arlanda, fullständigt obekant med begreppet säkerhetsbälte?"

Så går han på och skämtar med diverse företeelser. Rökare och rökning hör dit: Det finns de som röker cigaretter som är så svaga att de nästan är hälsosamma eller hänvisas till en rökruta som är inklämd mellan soptunnan och förvaringen av explosiva kemikalier.

Andra godbitar är fyllot på tunnelbanan som skriker att han heter Håkan. "Jag trodde alkoholister skulle vara anonyma." Eller hans vän Ingrid som blev Dramatenchef och passerade Malmskillnadsgatan på väg hem. Det hände att bilister vevade ner rutan och frågade om hon var prostituerad. Nej, sa hon. Jag är chef för Dramaten. "Där fick hon stå och skämmas för att hon inte levde upp till deras förväntningar."

Sucka mitt hjärta men brist dock ej finns även som ljudbok. Det måste tillföra en hel del att höra författaren läsa själv med finlandssvensk stämma. Men då missar man Ilon Wiklands fina bilder. Som väl alla vet är det hon som har illustrerat de flesta av Astrid Lindgrens böcker. På hemsidan kan ni också läsa om samarbetet med Mark Levengood.



27 juni 2013

Levandegjord historia (Elisabet Nemert, Röd måne)

Det började med att jag fick en ljudbok i present, Ljusets dotter. Jag hade bara lyssnat på en bok-cd en gång förut och var skeptisk. Dessutom var författarnamnet obekant för mig: Elisabet Nemert. Men jag blev fast och köpte Ödets hav när jag var färdig med den första. Elisabet Nemert är en historielärare som de senaste 15 åren på heltid ägnat sig åt att skriva, skönlitterärt och läroböcker. Hennes fiktiva berättelser lämpar sig för högläsning, och de har fått bra inläsare. De jag lyssnat på har Louise Raeder respektive Gunnel Fred lånat sina röster till. Ni kan läsa vad jag tyckte om dem här.

Nu har jag läst hennes senaste, Röd måne, som pappersbok. I den hamnar läsaren i 1600-talets Sverige. Det är tid för häxprocesser, det trettioåriga kriget och en drottning, Gustav II Adolfs dotter Kristina, som vantrivs på tronen.

Ridande på väg hem en höstnatt hittar Ingrid Ingmarsdotter ett barn som lämnats vid vägkanten. Hon upptar flickan som sin egen och ger henne namnet Indra. Jag slår upp namnet i Wikipedia och finner att det är en indisk manlig gud. Men mina tankar går till Indras dotter i Strindbergs Ett drömspel som stiger ned på jorden till de olyckliga människorna.

Nemerts Indra har av sin mor lärts upp till att bli läkekunnig och har även begåvats med helande krafter. Det är riktigt farligt på den tiden. I början iscensätts en häxprocess som liknar våra dagars som uppstår inom ramen för en juridisk prövning. Skyldiga utpekas för att kunna användas i en tvist av något slag, och barn suggereras att avge falska vittnesmål.

Indra blir en hjältinna som kämpar mot ondskan och får läsarens sympati. Författarens kvinnor är starka, men det finns också män som hjälper dem fram till lyckan. Liksom Ljusets dotter är Röd måne en askungesaga. Det är romantiskt, ja visst. Och det är lättläst. Handlingen flyter på. Jag tänker på Vibeke Olsson som också ser språket som ett redskap och inte något att experimentera med.

Kanhända gör sig boken ännu bättre som ljudbok. Det går att få den i det formatet också med Anna Maria Käll som uppläsare. Även í den refererande texten finns talspråkliga upprepningar som man riskerar att något reta sig på i en bok mellan hårda pärmar.

9 juni 2013

En bladvändare (Mari Jungstedt, Du går inte ensam)

När jag börjar läsa Mari Jungstedts senaste kriminalroman Du går inte ensam noterar jag med intresse vilka förväntningar som titel, omslagsbild och baksidestext väcker hos mig. Titeln och omslagsbilden får mig att tro att det ska handla om ett försvinnande. Det bekräftar baksidestexten också. Bilden visar en liten flicka med ett gosedjur i handen. Hon ser nedåt med böjt huvud och verkar ledsen. Hon befinner sig i ett collage mellan en gotländsk kyrka på vänster sida och vad jag tror är en änglastaty till höger.

På baksidan står det att ytterligare ett barn kommer att försvinna. Då undrar jag över vad en författare egentligen ska avslöja innan man ens öppnat boken. Genren arbetar ju mycket med avslöjanden och ledtrådar. I anonyma kapitel träder en förbittrad kvinna fram. Hennes föräldrar har dött ifrån henne, och hon äger inga positiva minnen av gemenskap med dem eller andra. Där låter författaren läsaren ligga före poliserna. Men förövaren är ändå inte den man tror. Det låter väl mystiskt? Bra!

Karin vid Visbypolisen är undersökningsledare den här gången. Hennes kollega Knutas är sjukskriven för depression efter en skilsmässa och en del annat. Det handlar inte så mycket om de privata förhållandena mellan poliser eller inblandade journalister som det brukar. Karin och Knutas får i alla fall ihop det på riktigt.

Efter Mari Jungstedts förra bok Den sista akten var jag rädd att jag hade tröttnat eller ännu värre författaren. Men Du går inte ensam är en riktig bladvändare. Jag tycker att det är en av de bästa hon skrivit. Slutet är en cliffhanger. Flera gåtor löstes men en blev kvar. Det måste bli en tolfte bok åtminstone.

26 maj 2013

På väg mot frigörelse (Den gröna cykeln)

Den gröna cykeln (2012) :
En känsla av instängdhet. Det får jag när jag ser Den gröna cykeln som är den första film som spelats in i Saudiarabien, dessutom med en kvinnlig regissör, Haifaa Al-Mansour. Handlingen är osentimentalt, enkelt och lite långsamt berättad. Men det gör att man känner att det är äkta. Vi får lära oss mycket om vardagen i en annorlunda kultur.

Tioåriga Wadjda som spelas av Waad Mohammed är huvudperson. En pojke hon känner har en cykel, och Wadjda drömmer om att få köra i kapp med honom. Hon fastnar för en grön cykel som hon ser levereras till en butik. För att ha råd att köpa den anpassar hon sig till den grad att hon vinner en tävling som handlar om att recitera verser ur Koranen. Men räcker det? Cykla är inget som flickor ska ägna sig åt.

De får inte heller köra bil, så de måste ha chaufför. Flickor går naturligtvis i en skola enkom för flickor, och lärare och rektor vakar över deras moral in i minsta detalj.

När mannen i huset har andra män på besök får frun ställa maten på golvet utanför en stängd dörr. Ingen ska få se henne när hon är hemma utan de lager kläder hon tar på sig när hon går ut. Wadjdas pappa är stolt över fruns matlagningskonst. Men varken det eller något annat hindrar honom att ta en andra hustru.

På slutet är Wadjda och hennes mamma ensamma. Modern stöder Wadjda i hennes frihetslängtan. Det är det viktiga och positiva i filmen. Det lovar gott för framtiden. Även i verklighetens Saudiarabien kämpar kvinnor på för att skaffa sig ett större utrymme.

21 maj 2013

I Franciskus efterföljd (Ted Harris och Carolina Johansson, Att leva helhjärtat)

Att leva helhjärtat är en ruskigt uppfordrande boktitel, tycker jag, trots att den inte formuleras i imperativ. Undertiteln är: "Inspiration från Franciskus av Assisi". Ted Harris, präst i Adolf Fredriks församling i Stockholm och frilansjournalisten Carolina Johansson vill ge ett av den katolska kyrkans mest betydelsefulla helgon en plats i vår egen tid. Deras tajming är perfekt. Samma dag som den nye påven framträdde med sitt namn Franciskus lämnade de sitt manus till trycket.

Påven föddes som Jorge Mario Bergoglio och var ärkebiskop i Buenos Aires när han blev vald. I Argentina har Franciskus gjort sig känd för sitt engagemang för fattiga, bland annat genom att be argentinarna att inte resa till Rom när han blev utnämnd till kardinal utan hellre skänka pengarna till behövande. Han har också uppmärksammats för sitt enkla leverne som inneburit att han bott i en mindre lägenhet i Buenos Aires och avstått från privatchaufför. I stället har han gärna använt sig av kollektiva transportmedel

Det finns en hel del biografier om den helige Franciskus. Den första skrevs redan på 1200-talet av en av bröderna i den inre kretsen, Thomas av Celano. Många legender har också nedtecknats som den att han skulle ha blivit stigmatiserad, genomborrats av spikar på händer och fötter och blött ur ett hål i sidan. Att få sår liknande dem Jesus fick då han korsfästes ses i kyrkohistorien som en gåva till dem som inriktar sina liv mot att bli så Kristuslika som möjligt. De får då också del av hans lidande. Andra legender handlar om att Franciskus predikade för fåglar och att de och andra djur tydde sig till honom. Han är i dag Italiens skyddshelgon och även ekologins speciella helgon.

Inte mycket är bevarat av det han skrev för egen hand, men i boken har författarna med dikten Solsången som Franciskus skrev då han låg för döden 45 år gammal. Det är en enda lång lovsång till skaparen och hans skapelse: solen, månen, vinden, vattnet, elden och allt som bär frukt. En annan skrift, Brevet till alla troende, nämns ett par gånger. Då blir jag nyfiken. Jag skulle vilja veta något om vad det innehöll mer än att det var tänkt som ett stöd för de troende i vardagen.

Franciskus föds 1181 i Assisi i en rik köpmannafamilj. 1202 deltar han i strider mellan sin hemstad och grannstaden Perugia. Han blir tillfångatagen. Året i cellen innan han blir fri kan ses som en första station på hans andliga utveckling. Några år därefter beslutar han sig för att delta i krig igen men ändrar sig under en övernattning i Spoleto. Senare under ett besök i San Damiano hör han hur Gud talar till honom. Han hamnar i konflikt med sin far och lämnar hemmet för att leva som fattigmunk. Allmänt betraktas han som den mest Kristuslika av helgonen. Han besöker sjuka och fattiga och restaurerar kapell. Många vill ansluta sig till honom. Brödraskapet växer lavinartat till 5 000 anhängare sedan Franciskus fått påvens godkännande. En ung kvinna, Klara, känner sig också manad och hon får Franciskus hjälp att bygga ett kloster för kvinnor.

I dag finns det cirka 35 0000 "mindre bröder" som de kallades under Franciskus tid och som lever i den första orden. Dessutom finns det ungefär 1 000 klarissor i den andra orden. Franciskus skapade också en lekmannaorden som ger en form för hur man utan att vara munk eller nunna kan leva mer i enlighet med det gudomliga och i sin vardag skapa ett helare liv. Ted Harris tillhör denna tredje orden som nu omfattar mer än en miljon kvinnor och män.

För att återgå till det uppfordrande: Författarna skriver att vi inte ska bli som Franciskus och göra precis det han gjorde. Vi ska bli oss själva helt och fullt. Där får vi emellertid som honom förlita oss på att Gud har en plan med våra liv. Mer än trossatser handlar det om tro som en relation. Vi får öva oss i tillit: Det finns någon som vill vårt väl och vakar över oss.

I en radiointervju kan ni höra Ted Harris och Carolina Johansson själva berätta.

12 maj 2013

Nära i vardagen (Ulla-Lena Lundberg, Is)

En recensent i Gokväll rekommenderade Is, en bok av den finländska författaren Ulla-Lena Lundberg: Man kom så nära människorna. Det är den detaljrika vardagsskildringen som gör det.

Ulla-Lena Lundberg debuterade redan som 15-åring med en diktsamling. Sedan dess har hon producerat ett tjugotal verk i olika genrer.

Skeendet har biografisk bakgrund. Författarens far var präst och kom med sin hustru och lilla dotter till Kökar strax efter krigets slut. Kökar i den åländska skärgården benämns här Örarna.

I början av läsningen är det trivsamt med berättelsen om hur familjen inrättar sig i sitt nya hem. Hustrun står för deras lilla lantbruk som ska dryga ut inkomsterna. Det är så idylliskt. Mannen stortrivs med sin församling. De blir väl mottagna av invånarna. Fast ett mörker anas i kyrkoherden Petter Kummels tidigare liv. Hans odrägliga lycka står nog i relief mot en olycka som vi emellertid inte får veta något om. Lite gnissel finns kanske mellan makarna när det gäller barnuppfostran, och hustrun Mona är lite nervöst aktiv. Men mest tuffar skildringen på.

Det är några veckor sedan jag läste ut boken. Jag minns den som att den inte handlade om något särskilt, att den inte hade någon egentlig intrig - fast det inträffar en katastrof. Främst är det en miljöskildring av Kökar från tiden då författaren växte upp. Som sådan har den sina kvaliteter.

10 maj 2013

Arbetets lov (Vibeke Olsson, Amerikauret)

Trivsamt och hemtrevligt är ord som kommer till mig vid läsningen av Vibeke Olsson, Amerikauret. Det är den fjärde boken om Bricken som växer upp och bildar familj i Svartvik, där ett av Sundsvallstraktens många sågverk fanns. Men man måste inte ha läst de tidigare för att hänga med. Det finns många inbäddade tillbakablickar.

Titeln är fylld med symbolik. Klockans tickande bidrar till trivseln i det lilla krypin där en ordentlig husmor skurar med såpa varje lördag och lägger på rena trasmattor. Amerikauret är också ett bevis på den strävsamhet som Bricken, hennes make och de andra arbetarna står för. De lyckas spara efter att ha slitit och jobbat över vid utlastningen. Arbetets välsignelse handlar det mycket om i Vibeke Olssons böcker.

Uret ackompanjerar tidens gång in i ett nytt århundrade. 1899 blir 1900. En del får följa med. Andra dör undan. Det saknas inte tragik i denna bok. Men bekymren för det materiella är svåra och skjuter undan känslorna. Så blir det när man har små medel och lever under de villkor som verket ställer upp.

Vibeke Olsson är en kristen socialist enligt henne själv. Hon skildrar arbetarrörelsens framväxt, och i hennes berättelse är baptisternas demokratiska anda inte oväsentlig i kampen för rösträtten.

Andra viktiga teman är brännvinets förbannelse och dess positiva motpol den nyktra sammanhållningen. Författaren är en mästare i realism. Hon säger själv att språket är ett verktyg. Det är inte som hos mer experimenterande skribenter ett ämne i sig.

8 mars 2013

En energikick mitt i det grå (Hjälp sökes)

Det blev en säregen upplevelse på Orionteatern: en scen förvandlad till manege. Två bröder har av pliktkänsla tagit över fädernegården. Mycket till brukare är de inte. De tar hand om sina djur, men husen förfaller. Mest ältar de gamla oförrätter och öser ur sig Beckett-liknande sentenser om existensens våndor. Dessa är signerade Kristina Lugn, men det är för lite henne för att jag ska bli nöjd. Jag tycker inte inledningen när Johan Ulveson och Magnus Roosman är ensamma är så rolig eller fyndig som jag hade väntat mig.

Så händer det något. En vaktmästare ber att få avbryta, för man måste få ut några "inkräktare". Det är ett antal personer i övre medelåldern som placerat sig i trappan utmed väggen. En vithårig dam mumlar något om att de kom från Mariefred och klockan var redan sju. Hade de gått in efter att biljettluckan stängt? Jag vet inte. Publiken blir förvirrad. Man vet inte om det ingår eller inte. Det är helt surrealistiskt. Nej, det ingår inte. Skådespelarna ber om ursäkt för avbrottet och fortsätter från där de slutat.

Den kontaktannons titeln syftar på får ett oväntat svar. En ung flicka kommer men inte ensam. Hon har sin stumma mamma med sig och denna har en get i släptåg. Nu tar pjäsen fart med det musikaliska inslaget. Sofia Pekkaris sång är skön, brödernas inte så oäven heller. Det är omisskänligt Benny Andersson - bra. Björn Ulveaus texter är kongeniala med musiken och pjäsen i övrigt.

Suzanne Berdino som spelar mamman är en förstklassig dressör. Hennes cirkuskonster med djuren är imponerande. Slutscenen är magnifik med hundar, grisar, gäss och två ofantliga kor som väger ett ton var.

Hon drar vidare med sin dotter. Till nästa behövande, kan man tänka. Som med ett trollspö har de skapat magi och skönhet hos människor det var synd om. Energin lämnar de kvar. Nu har livet vänt för Axel och Engelbrekt.

Det blir sammantaget en mycket sevärd föreställning med såväl vemod och ångest som härlig musik och uppsluppen dans. Djuren inte att förglömma!

4 mars 2013

Tidsatmosfär utan analys (Efter revolutionen)

Nej, den var inget för oss gamlingar: Efter revolutionen av Francois Ozon. Det hjälpte inte att vi när det begav sig var i samma ålder som ungdomarna i filmen. De gick på gymnasiet 1971. Vissa nostalgikickar kunde man väl få. På nyårsnatten 1970/71 höll jag på att hamna i en eftersläntrarnas demonstration i Quartier Latin, och det där med att sola naket eller bara topless minns man ju. Men min man som var stalinist på den tiden kände inte alls igen sig. Det var alldeles för mycket kulturflum för det.

Så var det också unga med konstnärsdrömmar vi fick följa. Huvudpersonen målar och vill bli filmare. Ozons alter ego ska han visst vara. Frälsa världen och öppna medvetanden vill de förstås. De åker runt i Europa, visar dokumentär för italienare om hur Laos folk befriat sig, diskuterar om man ska vara för eller emot kulturrevolutionen och fraterniserar med arbetare i Sydfrankrike. Att de gett en vakt bestående men vid ett av sina attentat hemma besvärar dem inte annat än att de är rädda för att åka fast.

Ganska mycket handlar det om kärlek, om att bli förälskad och om att bli lämnad. Det är något vemodigt över filmen. Jag kommer att tänka på Tillsammans som rätt mycket handlade om ensamhet. Men den var mycket bättre.

Att den franska titeln Après mai är mer adekvat var vi överens om. För någon revolution hade ju inte skett. Mitt biosällskap lanserade När glöden falnat som förslag. Fast i början gick det ganska hett till.

Jag undrar vem som kan tycka om filmen, förutom recensenterna. Kanske en yngre publik som kan få en historielektion, om än lite förvirrad. Men det var inte den som hade tagit plats i salongen. Det var gravt medelålders som vi. Vi hade velat ha mer politik och mer analys. Det var helt enkelt gymnasialt på något vis. Man flöt med de unga. Fast duger det som kritik att man föredrar en helt annan produkt? En tidsatmosfär skapades i alla fall.

Efter att ha kommit ut från Victoria gick vi på A la crêpe och åt deras underbara galetter. Jag rekommenderar starkt den första med biff på menyn. Utsökt! I högtalarna spelades på behaglig volym Edith Piaf - som alltid - och Jacques Brel. Men jag hörde inte min Brel-favorit Mathilde. Den kommer här.

1 mars 2013

Skräckromantik för alla tider (Mary Shelley, Frankenstein)

Nu var det åter igen dags för omläsning, den här gången av en klassiker i den skräckromantiska genren, Mary Shelleys Frankenstein. Filmatiseringar har gjorts om vetenskapsmannen som skapade ett monster. Kanske den mest kända är Frankenstein från 1931 med Boris Karloff i rollen som monstret. En senare från 1994 får inte lika bra betyg av Moviezines läsare.

Men jag går till den riktiga grundhistorien från 1818. Den har sitt ursprung i att Mary Shelley tilllsammans med sin man poeten Percy Shelley och Lord Byron vistades vid Genèvesjöns strand, och de berättade spökhistorier för varandra. Hennes fantasifulla bidrag är högst imponerande med flera seriösa bottnar.

I romantisk anda har boken en intrikat berättarfiktion. Förutom den förmodat sanna yttre ramen har vi den inre berättarfiktionen där vetenskapsmannen Frankenstein har räddats ombord på en båt och berättar för kaptenen om de händelser som fått honom att ge sig ut på havet. Senare berättar monstret i ett möte med sin skapare om sina egna eskapader. Vi får ta del av brev, och dagböcker spelar en roll.

Romantiskt är också hur naturen spelar med. Det storslagna alplandskapet är sublimt och skänker tröst i svåra stunder. Andra gånger återspeglas melankolin i ett grått regnväder.

Hur var det då med monstret och dess tillblivelse? Frankenstein är besatt av tanken att skapa liv. Han gräver sig ned i tidens kunnande och stänger in sig i sitt laboratorium. Han tillverkar en varelse av likdelar. Till slut lyckas han med elektricitet att få liv i honom.

Är det en ond varelse? Nej, inte från början. Men det är någon som är främmande i denna världen. Varhelst han träffar på människor ryggar de skrämt tillbaka. Efter att ha tillägnat sig språket tror han att han ska kunna få människorna att känna medlidande med honom. Han prövar med en blind man, men när dennes familj kommer hem är slaget förlorat. Nu inleder han, som av människors fördomar blivit ett monster, sina hämndaktioner. Innan dess har han gjort goda handlingar och tänkt empatiska tankar. Han har släpat hem ved till den familj i vars uthus han tagit sin tillflykt. Senare kommer han att rädda en flicka från att drunkna, men blir beskjuten av hennes vän när denne får se vem som bär henne i sina armar.

Monstret blir ont av olycka och totalt utanförskap. Han är en Adam utan en skapare som älskar honom. Frankensteins familj drabbas också hårt av hämnden. Han kräver till slut att få sin Eva, sin like i fulhet och utsatthet.

Romanen ställer de alltid giltiga frågorna om gränserna för människans makt och vetande. Den är en variant av Prometheus-myten. Prometheus stal elden från gudarna och gav den till människorna. Som straff fjättrades hann vid en klippa, där en örn hackade ut hans lever. I grekisk mytologi räknades Prometheus förbrytelse som uppkomsten till all konst och vetenskap.

Det är en riktigt spännande berättelse. Ska monstret få en chans? Eller ska han förgöra sin skapare? Min medkänsla finns hos båda. Det är en bedrift av författaren. Det är nog inte lika lätt på vita duken - jag minns inte att jag själv har sett någon av filmerna. Det är ju i det bildmässiga yttre den olyckliga varelsen är avskyvärd.

25 februari 2013

Dramatiska vändpunkter i socialrealistisk ram (Pojken med cykeln, dvd)

Vi hyrde en film: Pojken med cykeln. Den utspelar sig i Liège. Upphovsmakare är de belgiska bröderna Luc och Jean-Pierre Dardenne, vilka är kända som mästare i den socialrealistiska genren. Recensenter av Äta, sova, dö, som jag skrivit om och som fortfarande går på bio, har hänvisat till dem. Men den belgiska filmen från 2011 når enligt mig en helt annan nivå.

Pojken heter Cyril, är 12 år och har dumpats av sin pappa på ett barnhem. Det är en ganska kort film på 1.24 minuter, och det är en rakt berättad historia. Men den har flera dramatiska höjdpunkter som är laddade med existentiell och moralisk tematik. Det är sådan täthet i de personliga mötena som skrämmer med sin kyla eller värmer med sin medmänsklighet. Vad som behövs i Cyrils utsatta situation är någon som håller fast vid honom - och håller fast honom när så krävs. En ung kvinna som varit granne med pappan ser Cyril och ger honom en chans.

Det jag saknade av känsla, handling och karaktärsutveckling i Äta, sova, dö är tydliga ingredienser i Pojken med cykeln. Det är helt enkelt en välgjord film med fokus på det viktiga. Se den!

21 februari 2013

Bloggen fyller ett år

I dag är det ett år sedan jag började blogga, något som har skänkt mig stor glädje. Jag tackar alla mina läsare.

Det är intressant att se vilka inlägg som har fått de flesta "sidvyerna" enligt statistiken och vilka vägar besökarna har tagit. Jag länkar bokrecensioner till Adlibris och filmdito till Biosnack, så därifrån får jag läsare. Jag lägger ut på Facebook, och många kommer förstås via Google. Kanske är det studenter som söker sig fram till Fröken Julie och Strindbergs naturalism. Och troligen är det deltagare eller blivande deltagare på coachning som vill veta mer om Ibility - jag har skrivit fler artiklar än den som ligger på topplistan nedan.

Den första posten ligger i antalet besökare skyhögt över de andra. De kommer via Adlibris. Men när Anna Wahlgren varit hos Skavlan återspeglades det också i statistiken. Skvallerfaktorn måste vara betydande. Nummer två är en kriminalroman som marknadsfördes hårt. På femte plats ligger filmen där Nathalie, som spelas av Audrey Tautou, otippat blir kär i en ful svensk.

1. Vi får ett kvitto (Felicia Feldt, Felicia försvann)  743                                        

2. Onödiga ord, onödiga mord (Alexander Söderberg, Den andalusiske vännen)  200

3. Jobbcoachning på Ibility dag 1  151

4. Naturalistisk könskamp (August Strindberg, Fröken Julie)  148

5. Hur roligt är det? (Nathalie)   137

Ni är varmt välkomna att vara med på den kulturella resan.