9 november 2013

Slutet berör mig (Mig äger ingen)

Nej, varken boken eller filmen gjorde särskilt starkt intryck på mig. Jag har varit och sett Mig äger ingen - fritt efter Åsa Linderborgs roman med samma titel. Som tur var hade jag tjänat ihop tillräckligt många poäng i Bioklubben för att få en gratisbiljett. Annars kanske jag skulle ha grämt mig över ett utlägg.

En sak är att storyn och miljön i mycket liknar Susanna Alakoskis Svinalängorna. Inte heller den lyckades röra mitt hårda hjärta. Gemensamma teman är alkoholism och klassresa. Jag kan tänka mig att dåligt samvete ligger bakom dessa produktioner. Att själv bli en lyckad människa med sådan bakgrund kan vara svårt att hantera.

Först mot slutet blir jag berörd. Filmens Lisa har inte bjudit fadern på sin disputationsmiddag, den far som hon levde med som barn sedan modern lämnat dem för en ny man i ett kollektiv. Men han har skickat ett kuvert med en tusenlapp. Då tänker hon att det är dags att träffa pappan som inte sett henne på flera år. Han är nykter sedan länge och har det snyggt hemma, visar det sig. Han säger att han inte druckit sedan han slutat jobbet. När hon lämnar honom ropar hon ett hastigt "jag älskar dig" på väg in i taxin. Men hon har inte gett honom någon kram - de som hade haft ett så ömsint förhållande! Torftigt är det och obegripligt.

Mikael Persbrandt har med rätta fått mycket beröm för sin roll i Mig äger ingen. Han har förstås kunnat hämta ur egen fatabur. Men speciellt skickligt tycker jag han lyckas gestalta den Hasse som åldrats. Han rör sig precis lagom gammelmansaktigt. Den kritiker som tycker att han sminkats till Hundraåringen som klev ut genom fönstret tycker jag är surmagad.

Åsa Linderborg är besviken på filmatiseringen. Hon tycker att vänstermänniskorna skildras som idioter. Jag tycker inte att det är konstigt att Hasse som arbetar på Metallverken i Västerås, där det i filmen verkar regna nästan jämt, drömmer sig till ett förment klasslöst samhälle på Kuba. Men, det är klart, det är mamman som ska vara den intellektuella. I intervju i Svenska Dagbladet berättar författaren att hennes mamma tillhörde stadens mest kända kommunistfamilj. Åsa Linderborgs nästa bok ska handla om dessa människor som gjorde henne politiskt medveten.

Filmen har förutom Persbrandts prestation fått ett ojämnt mottagande. Svenska Dagbladet och SVT ger den en fyra, Södermalmsnytt en trea och Dagens Nyheter en tvåa. Jacob Lundström i Södermalmsnytt skriver om smäktande gitarrer. Jag lade märke till filmmusiken mer än jag brukade. Jag tyckte den var bra och mäktig. Niko Röhlckes och Gaute Storaas inslag förhöjde dramturgin i en annars ganska platt berättelse.

Jag har alkoholismen framför ögonen varje dag. På trottoaren och trappan mittemot där jag bor samlas ett tiotal personer, mest män, med sina öl- och ciderburkar. Framåt kvällen brukar stämningen bli dålig. Då kan det bli blodvite. När jag kom hem från bion sen eftermiddag blev en av dem hämtad av ambulans. Alkoholism är verkligen en sorglig företeelse.

4 kommentarer:

  1. Hej du som har sett filmen, har du läst boken också? om du har gjort det vet du vad som händer på slutet? eller skulle du kunna vara snäll och förklara vad boken handlar som? asså bokens författning. tack

    SvaraRadera
  2. Hej! Roligt att du läst mitt blogginlägg. Jag har läst boken också men kommer inte ihåg hur den slutade. Bok och filma handlar i stort sett om samma saker: fadern som är arbetare och alkoholist och står dottern nära och om modern som är intellektuell socialist och lämnar familjen. Se gärna film och läs bok själv! Boken är lättläst. Hälsningar Anne-Charlotte

    SvaraRadera
  3. Jag håller med dig på din åsikter det finns några betende och händelser som är inte vanligt.

    SvaraRadera
  4. Tack för kommentar och att du läst!

    SvaraRadera