29 maj 2016

Två bibliska mödrar

I Toscana, som vi nyligen varit i, är museerna fulla med religiös konst. Då kan det vara bra att vara lite bevandrad i Bibeln. Många motiv är välkända, som Marie bebådelse och Den sista måltiden. Men ett var nytt för mig. I Galleria dell'Accademia i Florens såg jag Johannes tillsammans med Maria och Jesus eller Den heliga familjen. Johannes och Jesus öden är sammanflätade.

I Lukasevangeliets första kapitel läser vi om det äldre barnlösa paret, prästen Sakarias och hans hustru Elisabet. Sakarias tjänar i templet, och när han tänder rökelseoffret uppenbarar sig en ängel. Ängeln säger till Sakarias att hans bön har blivit hörd. Elisabet ska föda en son som ska bli stor inför Herren.

Sex månader därefter blir samma ängel, Gabriel, sänd till Maria. Hon får veta att hon ska föda ett barn som ska kallas Guds son. Hur ska det ske? undrar Maria. "Jag har ju aldrig haft någon man." Ängeln berättar då att hennes släkting Elisabet som sades vara ofruktsam också väntar en son. "Ty ingenting är omöjligt för Gud." Några dagar därefter söker Maria upp Elisabet. Då sparkar barnet till i Elisabet, och hon fylls av helig ande. Därefter följer Marias berömda saligprisning av Herren som "har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna".

Vid tolv års ålder besöker Jesus templet, där han stannar några dagar för att samtala med de lärde och ställa frågor till dem. Men han var trettio år när han först trädde fram inför folket. Johannes kom ut tidigare med sin förkunnelse om förlåtelse genom omvändelse och dop. Folket undrade om han var Messias. Då svarade Johannes: "Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld."

Johannes döpte Jesus. Då öppnade sig himlen och en röst sade: "Du är min älskade son, du är min utvalde."

12 maj 2016

Om bönens kraft

Vi fick en fin uppståndelsebild med oss hem
Igår kväll var sista gången i bibelgruppen för den här terminen. Vi fortsätter i Lukas och har kommit till 11 kap "Om bön". Lärjungarna vill att Jesus ska lära dem att be. Då ger han dem Fader vår. I nyöversättning börjar den "Fader, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma". Jesus ger dem ett förhållningssätt till Gud. Det består inte av fruktan utan är en pappa-barn-relation. Det är ett gott och förtroligt förhållande.

Sedan fortsätter bönen med "vårt bröd för dagen" och "förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss". Den sista raden är: "Och utsätt oss inte för prövning" - i tidigare översättning "frestelse". En utökad bön återfinns i Matteus 6 kap.

Men vi behöver väl prövningar? Att välja och att välja bort gör oss till de människor vi är. Gunnel Vallquist var också av den uppfattningen. Hon hänvisade till Antonius ord om att utan prövning kan ingen blir frälst.

Någon i gruppen undrade om man kunde få prövningar och svårigheter som ett straff. Nej, svarade vår samtalsledare. Jesus säger aldrig att det har du för dina synders skull.

Jesus säger att vi ska vara påträngande i vår bön. "Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas." Jag berättade för gruppen att jag bett samma bön i många år och till slut fått svar. En stor lycka.

Vi talade om att bönen kan förändras över tiden, att vi kan komma att förstå att det kanske är något annat vi ska be om eller se att det kan komma till oss på olika sätt. Gunnar undrade om min bön hade förändrats. Egentligen inte, svarade jag, för jag var så säker på att det jag bad var det rätta. Men jag blev nog efterhand lugnare och tänkte att Gud har kommit ihåg. Och det hade han.