23 december 2014

God Jul och Gott Nytt År!

Glad ängel. Inköpt på rödakorsmarknad i Luxemburg.
År 2014 har varit fantastiskt för mig och min familj. Vi har fått nya medlemmar. Vår dotter och hennes sambo blev föräldrar till en son, och vi fick vårt första barnbarn. På juldagen blir han tio månader, och vi följer med stor glädje alla hans framsteg. Med tanke på den dramatiska förlossningen och oron dagarna därefter är det extra underbart att se honom upptäcka världen, se hur han kryper, reser sig upp och utökar sin räckvidd, kommunicerar med oss, leker tittut och säger "bampa".

Vi har fått en "svärdotter" också. Sonen har förlovat sig och flyttat ihop med en polska som har gjort succé hos oss alla. Det är en tjej med humor, mjuk och rar och med huvudet på skaft. Paret är bosatt i Luxemburg som det brukar stå i bröllopsannonserna. Det är roligt att vi genom henne får bekanta oss ytterligare med den polska kulturen - vi har redan varit ganska mycket i Polen. Vi umgås på franska och engelska, men sonen har börjat läsa polska och svärdottern svenska. Goda ambitioner! Vi försöker lära oss några fraser på polska. God jul heter Wesołych Świąt. här låter det. Sonen firar jul i Sosnowiec, så vi övar oss inför att facetima på julafton. Den 28 kommer de till Stockholm.

Kärleken har slagit till även för två av mina syskonbarn som har träffat sina tillkommande under året. En av systersönerna har förlovat sig och satt ut datum för bröllop i sommar. Vi har fattat tycke för de två flickvännerna och är glada att ha fått in dem i släkten.

Jag är så tacksam för dessa händelser. Tänk att man kan få sådant gratis som berikar ens tillvaro så mycket! 

Ibland får man kämpa hårt för sitt eget liv. Det vet jag. Jag önskar alla er som behöver en vändning att den kommer till er. Man får inte allt man ber om. Men förlora inte hoppet om det goda! Jag har fått flera bönesvar. "Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas." (Lukas 11:9)



5 december 2014

Iotakorset - en meditationsteknik

Iotakors. Foto: Anna Nordström
I onsdags var sista kvällen på terminen i bibelgruppen. Vi fortsatte att läsa i Andra Mosebok om israelernas uttåg ur Egypten som spelar en central roll för judarna och deras religion. På sabbaten tänds ett ljus för skapelsen och ett för uttåget. Gunnar, vår samtalsledare, gjorde israelernas slaveri i Egypten till en parallell till koncentrationslägren och befrielsen ur dessa. Själv har jag - och många med mig - i båda sammanhangen svårt med de grymheter som Gud låter äga rum innan han befriar sitt folk.

Vi tog också upp programmet för vårens sammankomster. Gunnar Lind och flera med honom i gruppen är engagerade i den koptiska kyrkan i Egypten. Gunnar har bott i Egypten och är ofta där. Några i gruppen har varit med på resor dit. Så kom förslaget om att måla iotakors upp. Iotakorset, vars benämning kommer av första bokstaven i Jesusnamnet, är nära tvåtusen år gammalt och har sitt ursprung just i den koptiska kyrkan. Det bestämdes att vi ska måla iotakors tillsammans under fastan.

Gunnar Lind har medverkat i en bok som gavs ut på Verbum 2012, "Måla och meditera med iotakors". Han har också varit nere i Egypten och undervisat munkar i konsten. Det är ganska speciellt att en svensk fått göra det när iotakorset egentligen är deras från början.

De färger som används är röd, gul, grön, svart, vit och blå. Ofta använder man förtryckta kors. Helst ska det vara på papyrus, men det är inte alltid lätt att få tag på. Då får man nöja sig med vanligt papper. Det ska bli som en meditation, där man flätar samman sitt eget liv med Jesus. Det låter stort, men jag ska försöka gå in i det förutsättningslöst. Först blev jag lite skraj. Jag är ju jättedålig på att måla! Men en dam i gruppen visade upp hur iotakors ser ut när man fyllt i färgerna. Då tänkte jag att det nog mest handlade om tålamod - snarare än konstnärligt hantverk. Enligt boken ska det fungera med barn också.

Kanske är vår lokal inte den bästa, ett vanligt samlingsrum i prästgårdslängan. Iotakors brukar målas under retreater, och det tar lång tid att förfärdiga. Vi får använda oss av flera kvällar. Även intagna på fängelser har använt sig av metoden. En morgon mötte Gunnar en fånge som var helt utmattad. Han hade suttit med sitt kors hela natten och gått in i den färg som står för smärta. Tanken är att man kan föra över svåra känslor till iotakorset som då fungerar som en symbol som bär dem utanför oss själva. Ja, spännande ska det bli. Och jag kommer att dela med mig här när det blir aktuellt.

30 november 2014

Gott nytt kyrkoår! (Första advent)

Agendan hade försetts med förklarande pictogram.
Ja, kyrkoåret börjar med advent. Men visst är det konstigt att evangelietexten är densamma som inför påsken? Jag har fått det förklarat för mig, men blev inte riktigt övertygad och kommer inte ihåg det. I alla fall betyder advent ankomst. Jesus rider in i Jerusalem på en åsna, inte på en häst som är maktens djur. Litteraturvetaren Michail Bachtin placerar in händelsen i ett karnavaleskt sammanhang. I karnevalen vänds ju allt upp och ner. Hög blir låg, och låg blir hög. I början tas Jesus emot som en kung. Sedan vet vi vad som händer.

Advent förebådar en kung, en messias i ett barns gestalt. Gud föds genom Jesusbarnet helt och fullt in i människornas värld. Han kommer att gå igenom människors sorg, glädjeämnen och den största av mänskliga plågor, döden på ett kors. Genom nattvarden får vi del av påskens genombrytning från död till liv. Jag känner mig fysiskt renad efteråt. Det är som ett inre bad. Inget stort och märkvärdigt, bara lite grann så. Som efter ett motionspass men ändå inte.

I dag på första advent var det närapå fullt i Högalidskyrkan. Men inte som det varit tidigare om åren innan man införde två adventskonserter på eftermiddagen som man får hämta gratisbiljetter till.

Det knökfullaste av allt har varit Lucia. När våra barn var små fick många stå utmed väggarna. Nu är det även två Luciakonserter.

Jag går inte i kyrkan varje söndag - långtifrån. Ibland går jag på lunchmässa i Ansgarskapellet på onsdagar. Första advent och påskdagens mässa är dock obligatoriska för mig. Påsken är ju kyrkans största högtid.

När mamma levde gick vi tillsammans. När mina och min systers barn var små gick vi ibland till samlingen kring julkrubban på julaftons förmiddag. Och Lucia brukade vi fira tillsammans i kyrkan. Mina barn fick vara med och tända första adventsljuset i det stora kyrkorummet när de gick i söndagsskolan. När sonen blev större ville han gå på midnattsmässa, men jag var ibland för trött för att följa med efter allt julbestyr.

Nu är ett syskonbarn i Guatemala över jul, där han i ett kristet sammanhang gör fem månaders praktik på en skola. Min egen son ska fira jul i Polen med sin fästmö. Där går man förstås också i midnattsmässa. Hemma inleder man julmiddagen med att bryta oblatbröd som man köpt i kyrkan och dricka vin och önska varandra gott inför året som kommer. "Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem", säger Jesus. Det är en fin tradition man har i Polen.

Åter till Högalid. Vid första advent då många är församlade har prästen ett speciellt tillfälle att nå  ut med sitt budskap. Det tyckte jag kyrkoherde Katariina Sjöblom tog väl till vara på i dag. Det är bara på första advent som man använder sig av predikstolen i Högalidskyrkan. Där uppifrån talade hon om våra hjärtan, Gud och vardagen. Hon menade att vi ofta ser Gud som något ovanför eller utanför oss. Det är fel! Gud är ständigt i vårt hjärta. Det är vi som ibland är utanför. Varje händelse, varje ny situation inbjuder oss att gå in i vårt hjärta och förena oss med det som Gud står för: kärlek, medlidande, glädje. Jag kunde inte låta bli att tacka efteråt.

9 november 2014

Om ikonen (Helena Bodin "Under ytan")

Kristi förklaring av Lars Gerdmar
Högalids församling har en fin serie i det vackra Ansgarskapellet som heter "Under ytan". Som rubriken anger tittar man närmare på och reflekterar över andliga frågor. I torsdags kl 18 var det besök av Helena Bodin, doktor i litteraturvetenskap och lektor vid både Stockholms universitet och Newmaninstitutet i Uppsala. Det senare drivs av jesuiterna men ingår i det svenska högskolesystemet.

Helena har i sin forskning specialiserat sig på den svenska litteraturens möte med det bysantinska. Där finns författare som Gunnar Ekelöf, Hjalmar Gullberg, Tito Colliander, Birgitta Trotzig och Ingemar Leckius med flera. Rubriken för torsdagens "Under ytan" var "Bländade av det osynliga - att komma nära ikonen". Helena kom förra året ut med boken Ikon och ekfras. Studier i modern svensk litteratur och bysantinsk estetik. En ekfras är en text som beskriver ett konstverk, i detta fall en ikon. Helena visade hur ekfrasen hos Birgitta Trotzig och Ingemar Leckius inte bara beskriver utan skriver fram ikonen för betraktaren. Leckius dikt "Själens berg" innehåller också ett "vi" som placerar läsaren inne i händelsen. Efter Kristi förklaring "återvänder vi till vardagen / med munnen full av jord / och ögonen svedda./  Men natten är hädanefter / ljusare än dagen."

Ikonerna från den ortodoxa kyrkan syns mer och mer också i den protestantiska. Speciellt för ikonen är bland annat dess ljusförhållanden. Inga skuggor finns och den är målad i ett plan. Men från ikonen utgår det oskapade ljuset, det mystiska kanske man kan säga, som inte kommer från solen men djupt inifrån den andliga upplevelsen.

Jag kan mycket lite om ikoner, men det är onekligen en värld värd att upptäcka. Jag har i alla fall en liten ihopfällbar ikon i min handväska som jag fick vid ett samtal under en svår period. Den består egentligen av tre pyttesmå ikoner, i mitten Maria med Jesusbarnet och vid sidorna de två ärkeänglarna Gabriel och Mikael. Den stod på sängbordet under en sjukhusvistelse. Nu när jag är frisk fortsätter jag att bära den med mig överallt.

26 oktober 2014

"Jag är den jag är" - en universell Gud förankrad i historien

Mose och den brinnande busken
Vi har haft olika program i min bibelgrupp. Från första advent och framåt följde vi kyrkoåret med dess texter. Det var mycket givande, speciellt om man gick i kyrkan på söndagen efteråt, fick höra läsningarna och prästen utveckla temat.

När jag började hösten 2011 var gruppen inne i Lukasevangeliet. Nya Testamentet med dess ljusa och försonande syn är det som jag och kristenheten vill hålla oss till. Men till den kristna kanon hör också Gamla Testamentet, där lagiskheten och den straffande guden har sin plats. Genomgående i GT är emellertid Guds förhållande till israeliterna, sitt utvalda folk. Efter alla prövningar de får utstå ska de få sitt utlovade rike.

Jag känner mig ofta utestängd från Gamla Testamentets tilltal. Jag läser det som en blandning av förkunnelse och historisk krönika. Det kan vara intressant nog. Ola Wikander har i sin bok "Gud är ett verb" visat hur den högste griper in i historien. Jag har skrivit om det i Litteraturmagazinet. Fängslande kan också berättelserna om de enskilda människorna och deras öden vara. I "Och Gud skapade människan", en novellsamling från Libris, ger ett antal författare sina tolkningar av bibelställen både i Gamla och Nya Testamentet. Själv propsade jag på att vi skulle läsa Jobs bok i GT förra terminen. Job kan med sina prövningar ses som en föregångare till de moderna existentialisterna. Jag har skrivit om honom här.

I onsdags talade vi om Andra Moseboken och hur Mose fick uppdraget att leda sitt folk ut ur den egyptiska fångenskapen. När han var ute och vallade får ropade Gud till honom ur en brinnande buske - en välkänd söndagsskolescen. Mose frågar vem han ska hälsa från när han kommer inför israeliterna. Då säger Gud: "Jag är den jag är". Mose ska säga att han kommer från den som heter "Jag är". De orden är uttryck för en universell mystik som tilltalar mig. Men Gud säger också att han är israeliternas fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs, alltså förankrad geografiskt och i historien.

Mose, människa som han är, ursäktar sig inför Herren och säger att han inte har ordet i sin makt. Då får han sin bror Aron till hjälp. Han kan tala.

Israeliterna orkar dock inte lyssna. De är tyngda av sitt slavarbete i främmande land. Då säger Herren att Mose och Aron ska gå till farao som en gud och hans profet. De ska med tecken och under besegra den egyptiske härskaren. Aron har en stav som kan förvandlas till en orm, men faraos män kan göra likadant. Då slukar Arons orm de andra ormarna. Det är en religiös strid det handlar om. Israeliternas Gud ska segra över Egyptens gudar. Orm kan med en annan översättning stå för drake. Då får man en gigantisk skräckinjagande scen framför ögonen.

13 oktober 2014

I dag är det 50 år sedan min mormor dog

Min mormor Gunhild till vänster på  bilden från mitt dop
Min mormor Gunhild blev bara 64 år gammal. Hon hade dåligt hjärta hela livet. Hon föddes år 1900 av Anna som 25 år gammal nyss hade blivit änka. Gunhild hade en storebror och kom att få tio halvsyskon när hennes mamma gift om sig. Anna fick tolv barn. Det är hon som håller mig i knät. Hon var en frisk och stark kvinna som levde till hon blev 88. Anna dog också 1964, samma år som Gunhild men i januari. Annas största önskan var att inget att barnen skulle gå före henne, och den bönen blev uppfylld. Anna var en gudfruktig kvinna som fick emotta en utmärkelse i Mjölby kyrka för moderlig gärning.

Gunhild var trots sin klena hälsa en glad och livlig person. Det sägs att min morfar Edvin var så blyg så det var Gunhild som fick fria. När hon gifte sig 25 år gammal var hon med barn, ett tvillingpar. Min mamma Margaretas tvillingbror hette Hans. Släkten kallade dem för Hans och Greta. Tragiskt nog dog Hans endast 14 år gammal i brusten blindtarm och tarmvred. Det var 1939, och penicillinet fanns ännu inte tillgängligt. Familjen hade flyttat från Mjölby och bodde en period i Linköping. Där hade mamma och Hans läst tillsammans, men när det väl blev konfirmation i Tannefors kyrka var hon ensam kvar. Den nattvarden hade satt sig så fast i hennes minne att hon inte vågade gå fram till nattvardsbordet på många, många år. Det var jag som ledde fram henne till den heliga måltiden i Högalids kyrka. Hon kände en stor befrielse och glädje efteråt.

30 september 2014

Förutsägbart smårolig (Medicinen)

Medicinen av Colin Nutley hade premiär den 29 augusti
Jag hade fått en gratisbiljett. Det var därför jag gick och såg "Medicinen" av Colin Nutley med Helena Bergström - förstås - i huvudrollen.

Storyn ser ut så här: Johanna är skild och ensamstående med två halvstora barn. Hennes man har hittat en yngre kvinna. Johanna jobbar på modemagasinet Dolce Vita, där hon blir hunsad av sin chef och är avundsjuk på en ung vacker kollega. Den enda mannen på redaktionen håller sig i bakgrunden. Kvinnorna tror att han är bög för att han inte har stött på dem.

Johanna lovar sina barn att de ska få åka till Menorca. De ska få följa med på en reportageresa. Reseföretaget bjuder. Men så blir hon snuvad på alltihop. En annan får åka.

Då måste Johanna för att inte svika skaffa fram pengar. Hon anmäler sig att bli försöksperson för en medicin mot herpes. Äntligen ska hon bli av med sitt munsår, och hennes barn kommer att bli glada över resan. Halva gruppen får den nya medicinen, andra delen sockerpiller. Samtalet hos doktorn går ut på att herpes kan ha med stress att göra.

Redan efter första tabletten blir Johanna som en ny människa. Hon blir attraherad av både män och kvinnor, skapar kontakter och vågar uttrycka även inför chefen vad hon vill.

Mer än så ska jag väl inte berätta. Det är ganska förutsägbart men lite småputtrigt. Regissören står på den medelålders kvinnans sida, och det är ju sympatiskt.

24 september 2014

Max Raabe på Cirkus med tacksam publik

Max Raabe från Berlin är ett fenomen med sin Palast Orchester. De framför 1920- och 30-talsjazz. Raabe i frack är sångsolist. I orkestern finns också många skickliga solister, bland annat den enda kvinnliga medlemmen, violinisten Cecilia Crisafulli.

Publiken på Cirkus i måndags var mycket tacksam, ja jublande. Medelåldern var ganska hög, typ min ålder där några kunde snappa upp Raabes skämtsamma tyska vändningar om innehållet i låtarna. I går gav han ytterligare en föreställning på Cirkus. I dag är han i Oslo, ser jag. Efter orter som Bremen och Hamburg är det dags för Berlin i slutet av februari 2015. Kommande evenemang finns att läsa om här. Det gäller att vara ute i mycket god tid för biljetter till hans konserter.

Raabe sjöng både på tyska och engelska. Cole Porter, Kurt Weill och Hammerstein fanns med på repertoaren. Humorn slår ibland igenom i själva utförandet också. I ett nummer försöker orkestermedlemmarna överrösta varandra med små klockor.

En gammal Raabe-goding som publiken känner igen är "Mein kleiner grüner Kaktus": Mein kleiner grüner Kaktus steht draussen am Balkon Holeri, holeri, holero. (Obs. en annan violinist i Youtube-klippet.) Max Raabe kommenterar: "Den här historien om en kaktus som föll ner i huvudet på grannen under tycker vi tyskar är rolig." Raabe har en oefterhärmelig diktion, där han betonar stavelserna och överdriver tungrots-r:n. 

Åskådarna ropade efter extranummer och fick två. Raabe i sin eleganta skepnad berättade att får några år sedan kom han och hans orkester i kontakt med popmusiken. Så brände de av Abbas "Super Trouper" och Tom Jones "Sex Bomb". Obeskrivligt! En fantastisk avslutning.

30 augusti 2014

Promilletanten i TV4-soffan i morgon söndag (Anna Charlotta Sjöström, Promille)


I morgon kl 10.45 kan ni se Anna Sjöström i TV4 samtala om sundare alkoholvanor. Hon  är aktuell med sin bok "Promille", där hon vägleder oss till ett hälsosammare drickande. Promilletanten är hennes namn på sig själv och sin hemsida www.promilletanten.se.

Jag vet inte hur många rosévinsglas jag har sett på Instagram och Facebook i sommar. Jag kan icke räkna dem alla. Så vältajmat då att komma ut med en bok som ger råd till dem som har fått lite väl mycket av det goda under ledigheten. Anna Sjöströms ”Promille – Drick smartare” är en snygg bok med ett inbjudande innehåll. Den är rolig och innehåller inga pekpinnar. Men den har ett allvarligt syfte.

Med för många flaskor på bordet blir inte middagen så lyckad. Barn lider under helger och semestrar. Dåliga vanor etableras.

Anna Sjöström har arbetat med alkoholprevention i trettio år, bland annat inom Försvarsmakten. Hon har en vetenskaplig grund för det hon skriver, men hon framställer fakta på ett lättillgängligt sätt. Hon håller med dem som menar att alkoholister inte kan dricka alls. I övrigt är det inte svart eller vitt. Har man en hög alkoholkonsumtion kan man till exempel sprida ut den så att de medicinska och sociala riskerna blir lägre.

Klargörande tabeller och enkäter gör boken nästan till en bilderbok. Det har författaren inget emot, förklarade hon på releasen på Summit Grev Turegatan. Läsaren får bland annat veta att ett standardglas vin är 1,5 dl. Jag som trodde att det var 1,25. Det var en glad överraskning. Då dricker jag inte så mycket! Skämt åsido finns det många vägar till självbedrägeri och förnekelse i sådana här sammanhang.

Jag har inga alkoholproblem, och det har inte Anna Sjöström haft heller. Hon visar med sin yrkeserfarenhet och sin bok att man inte behöver ha erfarenhet av eget missbruk för att vilja hjälpa andra. Vid bokförsäljningen på Summit gick 10 kronor till Stiftelsen Trygga barnen.

Härom kvällen var jag och min man på Kvarnen med ett par vänner. Vi kvinnor drack ett glas var, men männen höll sig till alkoholfritt. Min egen ska ha fyra vita veckor fram till vår Paris-resa. Vår vän sa att det under semestern blivit ett vanedrickande som förlorat det festliga inslaget. Det blev tomt utan vin. Då är det dags att se upp.

Vi är många som kan ha nytta av ”Promille”. Det är inte dumt att göra en koll ibland av sina dryckesvanor. Så slå på tv:n!



29 augusti 2014

Realism i romanens tjänst (Mari Åberg, Löftet)

Jag har varit inblandad i utgivningen, bland annat som korrekturläsare. Så ni vet. Men jag vill ändå skriva några ord om ”Löftet” av Mari Åberg.

Hon skriver på en trilogi utifrån sina föräldrars levnadsöden. Den första boken heter ”Och kvar stod en röd resväska”. Där har Åberg inspirerats litterärt av moderns olycka att ha blivit utkastad från hemmet när fadern gift om sig. Den andra boken i trilogin som släpps i dagarna med titeln ”Löftet” har en liknande utgångspunkt. Göran blir tidigt moderlös, och fadern hemfaller åt spriten. Därför auktioneras han och syskonen ut. Själv blir han dräng hos en elak och krävande bonde.

”Löftet” har Mari Åberg valt att ge ut på Lava förlag. Det är ett nystartat så kallat hybridförlag. Författaren investerar i sin egen utgivning och får tillgång till ett förlags sedvanliga tjänster som lektörsläsning, hjälp med synopsis, korrekturläsning, marknadsföring med mera. Men andelen i vinsten blir större.

Lava har än så länge gett ut mest facklitteratur. ”Löftet” är den första romanen. Med min bakgrund tycker jag naturligtvis att det är roligt och hoppas på mer skönlitteratur framöver.

Göran i ”Löftet” är i samma generation som mina föräldrar. Handlingen utspelar sig från 1920-talet och framåt. Han är sågverksarbetarson som min pappa. En möjlighet till karriär för arbetarpojkar vid den tiden var att ta värvning. Göran kallas in till militärtjänst under kriget, blir kvar och utbildas till soldat. På de meriterna kan han söka till Polisskolan i Stockholm. Min far tog värvning vid 17 års ålder, och han blev också polis.

En annan personlig anknytning till Mari Åbergs huvudperson är att han och jag gått i samma skola. Göran går i skola i Hybo i Hälsingland. Han tycker om skolan och drömmer om ett intellektuellt yrke. Själv gick jag ett år i Hybo, närmare bestämt sjätte klass, men det var ju flera decennier senare, på 60-talet. Det var fullt i skolorna i Ljusdal, där jag bodde, så vi fick åka buss till Hybo.

Mari Åberg är bra på detaljer och stämning. Hon skildrar trovärdigt tid och miljö. Vi får följa Göran som fältjägare och som frivillig i Finska vinterkriget. Han deltar också som chaufför i den så kallade Petsamo-trafiken, något som jag inte hade hört talas om. Jag får ta Google och Wikipedia till hjälp: ”Petsamotrafiken kallades den handel som skedde via den finska hamnen Liinahamari (Limhammar) vid Petsamo under perioden april 1940 till juni 1941. Handeln var, efter det tyska angreppet på Norge 9 april 1940, Finlands och Sveriges enda exportväg västerut.”

Det om det yttre. Mari Åberg gestaltar även Görans inre strider. Han rids av skuldkänslor över ett löfte han avgett och inte kunnat hålla. Han kämpar också med spriten och dess förledande och sköna glömska. Ska han någonstans finna frid?


”Löftet” är en fin utveckling av författarskapet. Dialogen är naturligare. Och här står den nogranna realismen tydligare i romanens tjänst.

Detaljrik debut (Mari Åberg, Och kvar stod en röd resväska)

Mari Åberg vill skriva ”romaner om vanliga människoöden”. Det skriver hon i efterordet av sin debutroman ”Och kvar stod en röd resväska” som kom förra året. Boken tar sin utgångspunkt i hennes mors liv. Huvudpersonen Hanna blir utkastad från sitt hem av en elak styvmor. Och hon lider hela livet av att inte få bekräftelse och kärlek av sin far. Det är den känslomässiga grunden. Materiellt har Hanna en bra uppväxt, men när hon ensam kommer till Stockholm i de övre tonåren får hon arbeta hårt för uppehället. Drömmen att bli modedesigner går upp i rök.

Före debuten hade den blivande författaren en dröm som kom att spela stor roll. Elsie Johansson satt på hennes bröst och ingav mod i henne: Jag vet att du kan. Nu skriver du!

Och visst kan man säga att Mari Åberg liksom Elsie Johansson skriver i en svensk arbetartradition, där vi finner namn som Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård, Lars Ahlin, Moa Martinson, Vibeke Olsson och många fler. Internationellt är den svenska traditionen stark, speciellt med proletärförfattarna på 30- och 40-talen. Det speciella med dem var att de skrev självbiografiskt utifrån sin egen arbetarbakgrund.

Mari Åberg är en skicklig realist. Hon kan konsten att detaljrikt skildra miljöer och tidsepoker med deras speciella attribut. Läsaren förstår att hon gjort noggrann research: Vilka människor frekventerade Bräutigams i Göteborg på 30-talet? Vad måste man kunna som servitris på Kvarnen i Stockholm? Vilka restriktioner fanns för alkoholförtäringen? En del av detta har väl vi infödda svenskar hört talas om. Men jag tänker att för dem som vill sätta sig in i svenskt 1930- och 1940-tal kan dessa beskrivningar vara till glädje och nytta.

Ett problem är dock att de beskrivande sjoken stannar upp själva berättelsen. Att Mari Åberg uppenbarligen vill förmedla mycket information leder ibland också till orimligt långa repliker späckade med innehåll.

Stilen vetter åt det sentimentala. Hanna är en präktig och arbetsam flicka. Därför blir ett grovt övergrepp som Hanna blir utsatt för extra obehagligt att läsa. Där sträcker sig författaren så långt att hon till och med förmedlar förövarnas synvinkel. Ja, i storstaden finns många faror och frestelser. Mari Åberg visar hur utsatta flickor var och knyter an till 30- och 40-talens sexualpolitik.

”Och kvar stod en röd resväska” är en lovande debut. Själv hoppas jag på lite mera driv och sparsamhet med detaljerna i nästa bok. Sann litteratur är inte samma sak som många ord.



13 juli 2014

Utmanande ord i dagens predikan

Högalidskyrkan från mitt fönster
Jag är inte särskilt flitig att gå i kyrkan, fast man knappt kan ha närmare än jag. Varje dag har jag den mäktiga Högalidskyrkan framför mina ögon. Det är bara att bestämma sig att gå emellanåt. Ibland blir det på viktiga dagar som den absolut avgörande Påskdagen. Eller stämningsfulla dagar som Första advent. I dag är det den fjärde söndagen efter Trefaldighet. Trefaldighetstiden sträcker sig långt in på hösten. Det är söndagar som betonar livet i Kristi efterföljd. I dag är temat "Att inte döma".

Hur ser det ut en så omärkvärdig söndag mitt i sommaren? Det är förstås glest i bänkraderna. Men för den skull är det inte få människor där. Det är en stor kyrka att fylla ut. Och de som är där är troende. Så gott som alla går fram, deltar i församlingsgemenskapen och tar nattvarden.

Men tjänarna är få: den tjänstgörande prästen Anna-Lena Björk, organisten Anna-Lena Engström och två kyrkvärdar. Ingen kör är på plats i dag. Organisten sjunger en psalm i folkviseton ensam och a capella. Fint! Annars rör hon sig i det stora kyrkorummet, spelar först på piano, sedan på den lilla orgeln och sist på den stora på läktaren.

I år gäller tredje årgångens läsningar i "Den svenska evangelieboken" som finns att läsa efter psalmerna i Psalmboken. I Lukasevangeliet 6:36-42 finner vi de välkända orden: "Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?" Det kan nog inte gå en dag utan att vi dömer på något vis. Lätt att döma är det på nätet. Vi delar länkar och pekar ut andra som vi tycker har sagt något dumt. Och oj vad vi dömer i våra tankar. För att upphöja eller skydda oss själva tänker vi på andra som sämre i något avseende. Ett vapen mot detta ger oss prästen: ""Tänk att Gud bor i varje människa!" Vad provocerande! Vad svårt! Riktigt radikalt. Men varför inte försöka?

Något som jag personligen har svårt för är människor som skyller på andra. (Nu dömer jag, fast rätt!) Det är en särskild form av dömande som jag anser vara mycket ohederlig. Har vi fått bekymmer, har det gått dåligt för oss i något avseende, kanske vi fått bakslag i karriären eller i privatlivet, är det väl högst improduktivt att skylla på andra. Vad lär vi oss av det? Hur kan vi då gå vidare?

Prästen menade också att man förstås måste påtala fel ibland. Och fotbollsmatcher måste dömas - hon kunde förstås inte avhålla sig från att kommentera det aktuella läget med finalmatch i VM. Vi måste också ha domstolar. Och människor behöver få en dom ibland för att få ett avslut, för att kunna gå vidare.

Till er som tänker på religionen och också kristendomen som dömande vill jag avsluta med ett citat ur Nordisk kvinnolitteraturhistoria. "Inga uttalanden av Jesus kan tolkas som att han ansåg kvinnorna underlägsna männen." Nej, han sade till dem som ville stena en kvinna som begått äktenskapsbrott: "Den av er som är fri från synd skall kasta den första stenen på henne."

7 juni 2014

Några ord om pingsten




Utmed gatan i Grythyttan
Jag återanvänder här en del av det jag skrev om pingsten för två år sedan:

"Förra gången vi samlades i bibelgruppen talade vi om pingsten. Det är en större högtid i kyrkans historia än vi kanske har insett. Peter Halldorf hjälper oss att förstå i Heligt år. Enligt honom är det avgörande att se sambandet mellan mottagandet av Toran på Sinai och undret i Jerusalem då Jesus lärjungar uppfylldes av Anden. Lagens barn blir löftets barn. Ett nytt förbund sluts som inte är bokstav utan ande. Anden som har uppväckt Jesus från de döda bor nu i dem som tror. På så vis fullbordar pingsten påsken. Mellan Kristi himmelsfärd och pingst är lärjungarna ensamma innan Hjälparen kommer, Anden som Jesus lovat dem. Då föds den kristna kyrkan.

Dopet i den helige ande kan ske gradvis eller plötsligt och omvälvande, skriver Halldorf. Så kommer vi in på att det kan vara svårt att hålla fast vid tron. Den måste få vara en process. Vi närmar oss den och fjärmar oss den under olika perioder i livet. En destruktiv gudsbild kan också behöva omprövas.

Efter att vi en gång har valt den kristna vägen krävs träning. När vi har svårt att tro kan vi som Blaise Pascal råder oss härma de troende. Fredrik Modéus skriver också trösterikt i Konturer av tro att Anden inte är beroende av vår sinnesstämning: "Gud lovar sin närvaro till särskilda stunder och platser." Vi får sätta vår tillit till att Gud arbetar med oss i kyrkan.

Det är inte lätt att tro ensam. Vi är glada över vår gemenskap i gruppen under Gunnar Linds fromma och kunniga vägledning. Vi lär oss av Bibeln och prövar våra tankar mot varandra."

En fin pingstdag önskar jag er alla.

29 maj 2014

En prisad hemtjänst

Södermalmskyrkan, Götgatan, Stockholm

Mitt i Södermalms senaste nummer finns en insändare från en Eva som hyllar Södermalmskyrkans hemtjänst. Till henne kommer kvinnor från hela världen som talar svenska bra, är vänliga och duktiga i sitt arbete. De prackar inte heller på någon sin kristna tro, fast för Eva är den grunden positiv.

Min mamma fick hjälp av Södermalmskyrkans hemtjänst under sitt sista halvår i livet. Efter sin stroke kom hon inte att kunna gå mer, annat än under sin flitiga träning med gåstöd. Hon kom också att få upprepade lunginflammationer. Men hon var glad, tacksam och hoppfull. Hon hade en stark livsvilja.

Skötseln av hennes hem fick tas över av hemtjänsten. Biståndshandläggaren vi träffade på Dalens sjukhus visade mig en pärm med olika utförare. Vi började med att titta på dem som låg närmast mammas bostad, men jag hade ingen aning om kvaliteten. Handläggaren fick egentligen inte råda mig men kunde inte låta bli att säga att Södermalmskyrkans omsorg fungerade bra. Mamma accepterade förtjust. Min syster hade gift sig i kyrkan på Götgatan.

Den första som kom till henne från hemtjänsten var en ung man från Sri Lanka. Mamma och C fick mycket fin kontakt. Han hade haft ett hårt liv och bott på gatan innan han kom till Södermalmskyrkan. Han var nyfrälst och glad. C bad med mamma och läste ur Bibeln för henne. När hon hade kräkts en natt tröstade han henne och sa att nu är kroppen renad. Mamma å sin sida oroade sig för honom, att han arbetade för mycket och hoppades att hans mor skulle få stanna i Sverige.

Personalen i omsorgen tyckte det var speciellt att komma hem till henne. De kände sig sedda och upplyfta, fast det var hon som var sjuk. Hennes inre styrka och livsglädje smittade av sig. Man sjöng för henne och läste ur evangeliet. Flera ursäktade sig för sin dåliga svenska, men mamma gav dem komplimanger och uppskattning.

Jag tror inte att hemtjänsten hade talat om Gud och Jesus om inte mamma hade inbjudit till det. Hon var troende och medlem i Svenska kyrkan, i Högalids församling som jag. 

En dag hade hon följt med mig fram till nattvardsbordet. Hon hade förlorat sin tvillingbror när hon var 14 år. Han dog i brusten blindtarm. De hade läst tillsammans, men hon fick konfirmeras ensam. Sedan dess, under många år, hade hon inte vågat ta nattvarden. Det var ett betydande steg för henne, och hon kände stor befrielse efteråt. (Ur min e-bok Det enda nödvändiga)

26 maj 2014

Till minne av pappa

Vardagsbild: Pappa har kommit hem från jobbet 
på polisstationen i Ljusdal. Han dricker mjölk. I 
 mitt minne satt han med en cigarett. 
I dag den 26 maj 2014 är det fem år sedan pappa gick bort. Jag vill hylla honom med Erroll Garners "Misty" . Pappa älskade att lyssna på jazz. När han var ung på 40-talet var det inte så populärt hemma hos hans föräldrar. Han fick skruva ned volymen på lägsta och lägga örat intill radion.

Han spelade inga instrument men hade en fin taktkänsla. Pappa var en god dansör. Det var tur. Annars hade han och mamma inte träffats i Mjölby Folkets park i augusti 1950.

När jag växte upp och vi andra gått och lagt oss satt pappa ofta kvar vid skivspelaren med ett glas eller två och lyssnade på Erroll Garner. Pappa var inte en helt igenom lycklig männika, men då hade han fina stunder.

21 maj 2014

Information, wraps och en film (En sång från hjärtat)

Mikael Persbrandt och Sofus Rönnov i "En sång från hjärtat"
Inramningen till min biokväll i går var lite speciell. Jag hade fått en inbjudan till investeringsrådgivning på den anrika biografen Skandia på Drottninggatan. Vin och wraps utlovades också. Inte för att jag anser mig ha särskilt betydande summor att placera men att få lite info skadar väl inte när man får så mycket annat på köpet.

Vd:n från Cerberus kontor i Malmö stod för föredraget - Cerberus är ett fristående rådgivningsföretag. Han inriktade sig på pensionen men menade att det han sade hade bäring på allt sparande. Pensionspengar har vi ju alla anförtrotts att förvalta. Så förmögen behövde man nog inte vara för att ta till sig råden. Dessa handlade bland annat om att sprida risker. Vi fick veta att Stockholmsbörsen är en av världens mest skakiga! Den faller kraftigt emellanåt. Svenska aktier är inte en säker investering. Att storbankernas fonder gick sämst och var dyrast kanske vi visste redan.

Saken är den att vi ska ta Cerberus rådgivare till hjälp för att optimera vår levnadsstandard. Rådgivningen kostar inget. Cerberus får provision av fondförvaltarna eller andra som man placerar hos. De närvarande under kvällen skulle bli kontaktade av Cerberus för samtal. Okej. Jag kanske ger mig in i det här. Jag närmar mig ju pensionsåldern. Under minglet kunde man ställa frågor till firmans representanter. Jag undrade om jag kanske hade för lite att placera. De brydde sig om alla, svarade den unge mannen så vackert. Och det går till som jag anade att man ger dem en fullmakt för att de ska kunna få en samlad bild av ens sparande.

Så var det då dags för filmen. Vi fick se "En sång från hjärtat", Mikael Persbrandts senaste. Han spelar rollen av rocksångaren Thomas Jacob som bor i L A men är på turné i Danmark. Där har han sin dotter som han inte brytt sig så mycket om och hennes son Noa som kanske är i tioårsåldern. Dottern är framgångsrik i karriären men är ensamstående och har missbruksproblem. Bara morfadern finns att ta hand om pojken när hennes arbetsgivare placerar henne på ett behandlingshem. Jacob verkar ha svårt för närhet, men han gör på något sätt sitt bästa. Han lär sin dotterson att spela gitarr.

Noa görs beundransvärt bra av Sofus Rönnov. Trine Dyrholm som är Gro i "Arvingarna" spelar Jacobs producent och Birgitte Hjort Sörensen från "Borgen" hans dotter. Producenten och en kvinnlig manager har stöttat honom i många år, hängt med på hans nycker och plockat upp honom när han fallit. De har kommit till en punkt där de inte vill ha mer av den varan.

Handlingen kommer att utveckla sig mycket tragiskt. Det är en på det stora hela mörk film med ett lågt stämningsläge. Jag skulle inte betala för att gå och se den. Men till slut förmedlar den ändå något ljust. Jacobs musik har förändrats, och hans hjärta har öppnats på glänt.

Persbrandt sjunger bra, tycker jag, med hes röst. Låtarna är inte heller dåliga.

I taket på biografen hänger en kerub med en lyra.

8 maj 2014

Våravslutning i bibelgruppen (Jesajas bok)

Högalidskyrkan, Ansgarskapellet
Jesajas bok är den i Nya Testamentet mest citerade eller refererade av alla gammaltestamentliga böcker. Man har funnit 80 citat från Jesaja och 300 allusioner till utsagor i samma bok. Vi hade läst de första tolv kapitlen och det centrala kapitel 53 som anses vara höjdpunkten i hela den gammaltestamentliga profetian. Där stiger upp som ett rotskott ur torr mark han som ska bära de mångas skuld.

Profeten ingriper direkt i de politiska händelserna under en tid, på 700-talet f Kr, då Israel är hotat från olika håll och främst av Assyrien. Han fungerar som domsprofet. Han varnar för Guds vrede: "Han väntade oväld men fann våld, väntade rätt men fann orättvisa." (kap 5). Men Jesaja tröstar också och ger hopp. Det är ett hopp som förs vidare genom evangelierna och Uppenbarelseboken. I kap 7 står det att Herren ska ge ett tecken: "Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, 'Gud med oss'." I kap 9 finner vi orden från advent: "Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram." Budskapet om den kommande Messias kan läsas som ett gammaltestamentligt julevangelium. Orden i Jesaja "Ty ett barn har fötts, en son är oss given" återkommer i Händels Messias.

Det råder olika uppfattningar om enheten i Jesajas bok. En del forskare menar att det kan finnas både en andra och en tredje Jesaja. Ola Wikander verkade vara på den linjen, men han utvecklade det inte i det föredrag han höll om sin nya bok "Gud är ett verb". Jag har skrivit om Wikanders bibelläsning i LitteraturMagazinet.

Inför nästa termin talade vi om att, när det var onsdagen före en söndagsmässa som Gunnar skulle hålla i, vi kunde komma med reflexioner kring bibeltexterna. I den nya kyrkoordningen läses vid sidan av Evangeliet en text ur GT eller en text ur epistlarna. Mer måste man inte läsa, men man kan ha två bredvidtexter. Gunnar välkomnade också förslag till förbönsämnen.

Något annat som vi kunde pröva var att läsa Moseböckerna och koppla dem till passager hos profeterna. Judarna går igenom de fem Moseböckerna på ett år och med hänvisning varje vecka till de profetiska böckerna. Det var så man läste på Jesu tid.

Sivs sockerkaka var underbart god! Nästa träff blir den 10 september. Däremellan en lång och härlig sommar. Och Högalidskyrkan med sitt vackra Ansgarskapell står öppen.

11 april 2014

Ljusets religion och de nödlidande

Johannes i olja, Risinge gamla kyrka, Östergötland
Till förra gången i bibelgruppen skulle vi läsa Johannesbreven. Det är tre brev som är tillskrivna aposteln Johannes. Enligt utdraget ur den uppslagsbok som vår samtalsledare Gunnar delade ut levde han till cirka år 110 - oj, vad gammal han blev! Han var broder till den Jakob som tillsammans med Petrus var med Jesus vid Förklaringen och i Getsemane. Vid Nattvarden låg han till bords vid Jesu bröst och var "den lärjunge som Jesus älskade". Det står i Johannesevangeliet och är verkligen något man kan fundera över - har han utnämnt sig själv till det - men det kom inte upp i vårt samtal. I Bibeln står det att författare är okänd till det evangeliet men att det har kopplats samman med Johannes, Jesu lärjunge. Han var den som Jesus överlämnade åt sin mor när han hängde på korset.

Efter Jesu död bildade Johannes en församling i Efesus (nuvarande Turkiet). Där försökte prokonsuln få honom att förneka Kristus. Då han vägrade skickades han till kejsar Domitianus i Rom som lät sänka ned Johannes i en gryta av kokande olja. Men aposteln steg helt opåverkad ur grytan! Kejsaren sände då honom i exil till ön Patmos. Där skrev Johannes sina uppenbarelser, säger uppslagsboken. Men i Bibeln står det att det inte finns något stöd i texten för att det skulle vara lärjungen och aposteln Johannes.Det finns alltså en del förvirring kring Johannes liksom det finns kring hans bror Jakob den äldre och en annan Jakob som var bror till Jesus eller halvbror. Det skrev jag om här.

Det första och längsta Johannesbrevet är en flödande predikan riktad mot de kristna som lämnat Johannes församlingsgemenskap. De förnekar Jesu fulla mänsklighet och lever inte heller med honom som etiskt föredöme. Frågan om Jesus var både Gud och människa behandlades vid flertalet koncilier under kyrkans första århundraden.Vad man kom fram till var att Jesus var en människa fullt ut, en historisk person som levt och lidit. Det befästes i den nicenska trosbekännelsen vid ett kyrkomöte 721. Där avgränsades också den kristna tron mot den gnostiska som trodde att en ond demiurg skapade och styrde över det jordiska medan Gud hörde himmelen till. Läs här! Där fastslogs att Gud är av ljus och bara ljus. Även treenigheten skrevs in.

På TV2 går en serie i repris, "Kristendomens historia". I det första avsnittet visas kristendomens utbredning österut. På 600-talet nådde den ända till Kina. Där finns kvar en inskription om "ljusets religion".

I Johannes första brev står att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. Om vi vandrar i ljuset har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus renar oss från all synd. Johannes betonar kärleken som det nya budet. "Om någon har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?"

När vi läser det kommer vi förstås att tänka på de romska tiggarna. Deras bön om allmosa är uppfordrande. Före jul gav jag några gånger. Jag var väl helt enkelt på det humöret. Det var beroende av mina känslor. Men jag tänkte också att man ska möta en människas blick om den kallar på en. Nu ger jag inte mer. Jag vänder mig bort. Precis som hos Birgitta Ohlsson har det uppstått en ilska i mig. Romerna kommer från ett EU-land. De ska inte behöva vara här och tigga. Gunnar menade, som vi andra naturligtvis, att detta är en mycket svår fråga. Han hade varit i möten med bulgariska och rumänska präster och kommit fram till att det bästa var att hjälpa romerna på plats. Då kunde också fler få en drägligare tillvaro. Hemma igen lyssnade jag på ett inslag från Studio Ett som klargjorde en del.

6 april 2014

Vänskapen framför allt (The Selfish Giant)

Conner Chapman spelar Arbor.
Två pojkar i nedre tonåren håller ihop. Arbor har någon bokstavskombination, är nervös, orolig och stökig. Swifty är en betydligt sävligare typ. De blir båda utkastade ur skolan och finner en för dem mer meningsfull sysselsättning: att samla in koppartråd och skrot, ibland stjäla, och sälja till den lokala handlaren Kitten.

De bor i norra England i ett dystert industrilandskap med nedgångna röda tegelradhus. Familjerna är på botten, Arbors storebror säljer dennes medicin som knark, elräkningen kan inte betalas, barnen äter undermålig mat ur konservburkar och i ett trängt läge går en soffa till försäljning.

Mycket kretsar kring den medelålders Kitten. Det är han som dikterar villkoren. De får hyra hans häst och vagn för att samla in det han sedan självsvåldigt sätter priset på. Det är så underligt gammaldags. Sker sådant verkligen i dag? Jag menar med hästar. Kopparstölder känner man till. Swifty har i alla fall god hand med hästar och blir överlycklig den dag Kitten vill ha honom att delta i det illegala race som ordnas på motorvägen på natten.

Att samla in koppartråd är en riskabel sysselsättning. Man kan bli tagen av polisen. Ännu värre saker kan hända om man suktar efter värdefulla kraftverksledningar.

Det är grått och regnigt - jag vet inte om solen lyser någon gång, och det är enahanda. Men slutet renar och öppnar upp. Det kastar ett nytt ljus över helheten. Människor är fast i fattigdom. En del tjänar på att utnyttja barn. Men vänskapen mellan pojkarna höjer sig över detta.

Jag hör någon snyta sig, och mitt biosällskap är också taget av slutscenerna. Som vanligt är jag hård som flinta. Jag gråter inte på bio. Jag blir snarare glad över de känslor som bryter igenom på filmduken hos dem som fötts till att bli de lägsta bland de lägsta.

Filmen ska vara inspirerad av en berättelse av Oscar Wilde, där en jätte stänger ute barn från sin vackra trädgård.  De medverkande i filmen är utestängda från all skönhet - utom den som finns i deras hjärtan.

13 mars 2014

Jakobsbrevet och bönens kraft

Jakob den rättfärdige, Jesu bror
I går var det dags för Jakobsbrevet i Nya Testamentet. Denne Jakob anses vara en av Jesu bröder. Han hade två eller tre. Möjligen var det en halvbror. Josef kan ha tagit en mycket yngre kvinna till hustru och haft med sig barn till hushållet. Om brevet är författat av en bror till Jesus måste det ha kommit till före år 62, då Jakob stenades till döds.

I bibelgruppen försökte vi reda ut vem Santiago de Compostelas Jakob är. Det borde vara en av apostlarna, bror till Johannes. Han var den förste av apostlarna att lida martyrdöden. Enligt en legend blev han korsfäst i Egypten där han misssionerade. Enligt en annan blev han halshuggen av Herodes när han kom tillbaka från en missionsresa i Spanien. Hans reliker ska finnas i Santiago de Compostela, målet för den medeltida pilgrimsvägen från Trondheim, Jakobsvägen. En annan väg gick från Trondheim till Jerusalem. Det var en betydande form av turism som ledde till att man byggde härbärgen utmed vägen. Naturligtvis kom det till ekonomiska intressen. Jag har varit i Lourdes och sett en del av detta. Musslan är aposteln Jakobs symbol. Ni känner väl till pilgrimsmusslan?

Det är lite rörigt och osäkert det här. Jesu bror och aposteln Jakob har ofta blivit sammanblandade. Jakobs brev är i alla fall, i likhet med Petrus, författat när man var inställd på att Jesus skulle komma tillbaka inom en snar framtid. Det gällde bara att hålla ut. Jakob var, kan man säga, den förste samlande biskopen i Jerusalem. Nästa var hans bror Judas - alltså inte lärjungen. Petrus i sin tur var missionär och fortsatte att organisera kristenheten. Det finns en referens till Job: "Ni har hört om Jobs uthållighet, och ni har sett hur Herren lät det sluta, ty Herren är rik på medlidande och barmhärtighet."

Jakobsbrevet betonar trons gärningar. En tro utan gärningar är död. Och gör inte skillnad på människor! Förakta inte de fattiga! Snarare verkar det vara de rika som ligger illa till. "Så skall den rike vissna bort mitt i all sin strävan." Jag tolkar det välvilligt som att den rike har en felaktig, fåfänglig strävan.

Jakob framhåller också bönens kraft. "Den rättfärdiges bön har kraft och gör därför stor verkan." Då tänker jag på vad som hände för två veckor sedan bara. Jag fick mitt första barnbarn, men förlossningen var svår. Den lille andades inte de första tio minuterna! För att förhindra påverkan på hjärnan kyldes han ner i tre dygn. Jag var orolig förstås och ropade på Gud. Min syster som har en stark tro samlade hela sin stora familj och bad. Det gick väl! Man har inte hittat några som  helst spår av skador. Jag tackar min dotter, hennes sambo, Jesus och den samlade vetenskapen för underverket! Dante är fantastisk!

Det är hela fyra veckor till nästa bibelsammankomst. Vår samtalsledare Gunnar Lind ska åka med en grupp till Egypten, där de bland annat ska träffa den koptiske påven. Vi får hoppas att skyddsänglarna är med dem. Det är inga säkra ställen att resa till.



21 februari 2014

13 februari 2014

Till tröst (Första och andra Petrusbrevet)

Petrus med nycklarna till himmelriket
I går kväll var det dags för Bibelgruppen igen. När kaffe och tevatten var ordnat och fikat framställt inledde vår samtalsledare Gunnar med att be för vår gemenskap, att Anden ska vara med oss. Vi tänker också på dem som inte är närvarande, speciellt på Siv som har opererat höften och hennes tilllfrisknande.

Läxan var inte så betungande denna gång. Till förra mötet skulle vi ha läst hela Jobs bok i GT. Jag har skrivit om den i litteraturmagazinet. Till i går var det Första och andra Petrusbrevet i NT, inte så många sidor.

Petrus första brev antas vara skrivet på 60-talet. Petrus dog några år senare. Det andra brevet är troligen skrivet i Rom under början av 100-talet till kristna i Mindre Asien (den halvö där större delen av nuvarande Turkiet ligger) som kände till Paulus brev och Första Petrusbrevet. Det andra anses vara den yngsta skriften i Nya Testamentet.

Tänk att Petrus som förnekade tre gånger att han kände Jesus var den som blev utsedd av honom att bygga den kristna kyrkan! Petrus skrev sitt första brev när Paulus satt fängslad. I sin mission hade dessa två olika domäner. Petrus vände sig till de judisk-kristna och Paulus till de hedna-kristna. Rent geografiskt verkade Petrus i den norra delen av Mindre Asien och Paulus söderut runt Medelhavet.

Petrus brev är tröstebrev. De skrevs vid den tid då man räknade år innan Jesus skulle komma. Jonas Gardell menar i sin bok Om Jesus att denne främst var en apokalypsens predikant. Jorden skulle gå under, Gudsriket uppstå. På den yttersta dagen skulle vi människor få vår rättvisa dom. Men sedan gick ju tiden, och inget i den vägen hände. De kristna ledarna fick anpassa sitt budskap.

Petrus förkunnar att människorna ska stå ut, leva gudfruktigt och vara beredda. Han slänger in en brasklapp om att "för Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag". Han menar också att om Jesus dröjer får vi tid att växa i kunskap om honom.

Under tidens gång måste det ju ha skett en förskjutning av tidsperspektivet hos de stora kyrkorna. Men ibland dyker det upp frikyrkoförsamlingar, Jehovas vittnen och andra som räknar dagarna och sätter ett stoppdatum som de sedan får revidera. Ni kommer kanske ihåg när Maranata-rörelsen var som mest i farten på 1960-talet. För övrigt betyder maranata ungefär "Du, vår herre, kom!" på arameiska. Så hälsade de kristna varandra på Petrus tid.

I breven finns också inslag om att man ska underordna sig den världsliga makten. Även orättvis bestraffning ska slaven ta emot. Det är stort i Guds ögon. Nej, där hänger vi inte med längre. Det känns som skilt från Jesus sätt att vara, tycker vår samtalsledare. Men visst har Jesus sagt att man ska ge kejsaren det kejsaren tillhör. Luther menade också att man skulle leva fullt ut i världen. Uppstod det en konflikt skulle man dock välja det andliga livet. Det är en inställning som även finns inom judendomen.

Det är väl i alla fall uppenbart att kyrkorna i dag står för omfattande sociala och internationella insatser. Hur skulle något annat vara möjligt utifrån det kristna kärleksbudskapet?

Vi avrundar vårt möte med att be Fader Vår tillsammans. Sedan läser Gunnar välsignelsen över oss.

En ny kvinna, Teresa, har börjat i gruppen. Jag känner igen henne och går fram till henne efteråt. Hon var mammas granne på Krukmakargatan. Mamma dog för ganska exakt tre år sedan. Teresa hade tänkt på henne härom dagen, då hon hittade ett kort med en hälsning. Så flätas våra tankar samman.

En konstig sak hände. Teresa hade lånat en bibel i bokhyllan. Där stod mitt namn och telefonnummer, på samma sätt som jag skrivit i den bibel jag själv hade med mig hemifrån. Det var ju som om jag hade stulit ett exemplar! Så tänker vi inte, sade Gunnar. Tack för det!

26 januari 2014

En helg - två filmer (Blue Jasmine och Philomena)

Cate Blanchett
Vi hann inte gå på Blue Jasmine förrän den försvann från bio. Så då blev det till att offra På spåret och Skavlan och se på dvd i fredags. En Woody Allen med Cate Blanchett i huvudrollen borgade för kvalitet. En neurotisk pillerätande kvinna - det var som det skulle.

Det intressanta med filmen tycker jag var hur jag skiftade i inställningen till Jasmine. Hennes man hade avslöjats som svindlare - det bygger på en verklig historia kring en Bernie Madoff som hade en framgångsrik investmentbank. Hela hennes bekymmerslösa lyxliv hade fallit ihop. Då flyr hon New York och tar sin tillflykt till sin syster Ginger i San Francisco som lever under enkla omständigheter. Det är inte självklart att denna skulle ta emot henne med öppna armar. Jasmine hade alltid levt egoistiskt och struntat i andras olycka. Gingers f d man hade till och med blivit lurad på en stor summa av Jasmines make.

Jasmine är hysterisk och självisk. Hon sätter i gång att ljuga för att få ihop det med en ny man med pengar. Varför skulle vi tycka synd om henne? Jo, det tragiska är att hon är tom inuti. Hon har ingenting som är hennes eget. Hon är så vilsen intill totalt utslätad.

Det är en stor rollprestation, att vara så skärrad mest hela tiden, att gråta så många tårar framför kameran. Det är en del sensmoral i filmen. Men den får ni söka er fram till själva. Det är sevärt. Så hyr eller köp!

Judi Dench som Philomena
Eftersom vi inte såg Skavlan missade vi hans samtal med den verkliga huvudpersonen bakom filmens Philomena. Men vi kunde se i efterhand. Många andra hade förstås sett. Det var nog därför matinéföreställningen av Philomena på Filmstaden Söder var utsåld i går. Tur att vi köpt biljetter i förväg! 

Det var en stark historia. Efter 50 år valde en irländsk kvinna att gå ut med sin hemlighet: Hon hade som tonåring blivit med barn. Ingen hade talat om för henne hur sådant går till! Skammen var stor, så hennes far satte in henne på kloster för att föda. Där var man tvungen att stanna flera år för att arbeta av sin skuld. Och barnen adopterades bort till amerikanska föräldrar som kunde betala för dem och bidra till klostrets ekonomi. Hon levde med sin son tills han var fyra. Sedan visste hon inget om hans öde. Hennes vuxna dotter kontaktar en journalist som ska hjälpa till med efterforskningarna.

Det är rörande men inte sentimentalt. Judi Dench spelar med små medel. Ett intressant tema är vad den kristna - katolska - tron gör med en människa. Har Philomena blivit kuvad eller upprorisk? Ingetdera, något mycket mer nyanserat och upphöjt. Det får ni själva se det ultimata uttrycket för om ni går på bio. Filmen visas ännu en tid.

16 januari 2014

Från apokryferna till Job

I går hade vi vårterminens första möte i bibelgruppen. Förra terminen var det apokryferna som gällde. Jag skrev om dem här. Vi öppnade med en apokryf nu också: Baruk. Namnet betyder den välsignade. Det är en bok på bara fem sidor, och den är inte särskilt originell. Men just därför är den intressant. Den följer ett mönster som känns igen:

Judarna har blivit fördrivna från Jerusalem. De befinner sig i landsflykt i Babylon. Därifrån skriver de botbrev till de israeliska överstepräster som är kvar i staden. De fördrivna ber om offer och rökelse. De är skamsna över sina synder. De har varit olydiga mot Herren och inte följt hans bud. De har bett till avgudar.

Efter den första delens beskrivning av den historiska situationen och den andra delens syndabekännelse och bön om räddning kommer den tredje delen som är en poetisk framställning av visheten personifierad. "Vem har funnit vishetens boning, vem har gått in i hennes skattkammare?" På samma sätt som israelerna lämnade Gud gick de långt bort från vishetens väg. Den fjärde delen av Baruk är en trösteskrift. Jerusalems upprättelse ska komma: "Gud har befallt att alla höga berg skall sänkas, de eviga höjderna skall sänkas och klyftorna skall fyllas, så att marken blir slät och Israel kan gå fram i skyddet av Guds härlighet".

Boken uttrycker ett hopp. Folket syndar, det vill säga avviker från den rätta vägen, men gör bot. Så blir de mottagna igen som den förlorade sonen.

Vi kan också läsa det på individnivå. Men jag tycker det är svårt med Gamla Testamentet, där det utvalda folket spelar så viktig roll. Vi här uppe i Norden då? Med Jesus i Nya Testamentet blir förhållandet till Gud mer personligt.

När vi till slut övervägde om vi skulle läsa fler apokryfer fick jag i stället äntligen igenom att vi ska studera Jobs bok. Där kan vi tala om den enskilde och Gud! Job har betraktats som den första existentialisten. Han drabbas av olyckor fast han levt gudfruktigt. Varför måste en rättfärdig människa lida? Svaret är inte helt lätt att uttolka. Vi får se vad vi kommer fram till om två veckor. Det blir spännande!

10 januari 2014

På flykt från gruppkulturen (Soheila Fors, Kärleken blev mitt vapen)

Första gången jag fick kännedom om Soheila Fors, hennes spännande liv och goda gärningar var när jag läste boken På tal om tro och skrev om den här. 15 personer vittnade om vilken roll den kristna tron spelade i deras liv. Särskilt dramatisk var omvändelsen för Soheila.

I Kärleken blev mitt vapen berättar hon om sitt liv från barndomen i Iran till det vuxna livet som entreprenör i Sverige. Hon är uppvuxen i kurdiska Iran, kommen ur en mycket inflytelserik och förmögen familj. Hennes far betraktades närmast som en kung, uppfattades som rival av shahens släkt Pahlavi och hamnade i fängelse. Själv lärde hon sig hantera vapen och var redan som elvaåring ute på gatorna och kastade molotovcocktails mot shahens polis. Det var en svår tid för Soheila. Det var fadern hon hade som bundsförvant i sin ambition att leva ett självständigt liv, något som egentligen var omöjligt i den hederskultur hon var född in i. Hon lyckades emellertid som 18-åring få gifta sig med en man hon var förälskad i. Just det var ett dåligt beslut. Mannen hade ljugit om sin sociala status. Soheila som var van vid slottsliknande hem med tjänare fick nu leva trångbott och blev förtryckt som en slav av sin nya familj.

Hon fick en son och en dotter, men äktenskapet blev mycket olyckligt. Soheila flyttade fram och tillbaka mellan sin gamla och nya familj, mannen tog sig andra kvinnnor. Hon höll på att gå under av både kroppsligt och psykiskt lidande. Under en sådan svår period mötte hon Jesus. Ja, han var vid hennes säng och såg kärleksfullt på henne. Hela hon uppfylldes av mäktiga känslor av rening, pånyttfödelse och energi. Hon dansade runt av glädje - till sin mors förskräckelse. Att ha en personlig relation till Jesus var ju helt otänkbart i det muslimska samhället.

Så blev Soheila räddad. Men  hon hade fler prövningar att genomgå och svåra beslut att fatta. En kvinna som skiljer sig i Iran får lämna barnen ifrån sig till mannens familj när de är sju år gamla. Därför blev skilsmässsan inte av förrän efter att Soheila, mannen och barnen bott en tid i Sverige.

Hon fick stöd hos kristna i sitt nya land och gifte sig med en troende. Den styrka hon fått efter sin andliga pånyttfödelse använder hon verkligen på bästa sätt. Hon har startat tehus för kvinnor i Karlskoga, Karlstad och Jönköping som även män från Mellanöstern går med på att fruarna besöker. Och hon har byggt upp ett skyddat boende för både kvinnor och män som är utsatta för hedersförtryck.

Hederskulturen är en gruppkultur. Fördelarna med den är att familj och släkt håller samman. Behöver någon hjälp är alla redo att bidra. Nackdelarna är förstås att man måste leva efter gruppens normer. När Soheilas familj förstått att äktenskapet tagit slut fann man det vanhedrande att hon levde med sina barn utan man. Vid ett tillfälle blir hon bjuden på bröllop i Turkiet. Framme på hotellet får hon en vacker klänning som hon ska ta på sig för festen. När mannen i receptionen gratulerar henne förstår hon att det är sitt eget bröllop hon blivit bjuden på. Hon smiter ut genom köksingången, kastar sig i väg till flygplatsen och mutar sig till en plats på nästa flyg till Sverige.

Soheila har några förslag om hur man kan motarbeta hedersvåldet:

1 Utbilda all personal inom vårdyrken och i skolan om hederskulturen.
2 Arbeta aktivt mot bostadssegregation.
3 Ställ språkkrav.
4 Ställ krav på kulturförståelse.
5 Skapa en jourtelefon på många olika språk.