Mari Åberg vill skriva ”romaner om vanliga människoöden”.
Det skriver hon i efterordet av sin debutroman ”Och kvar stod en röd resväska”
som kom förra året. Boken tar sin utgångspunkt i hennes mors liv. Huvudpersonen
Hanna blir utkastad från sitt hem av en elak styvmor. Och hon lider hela livet
av att inte få bekräftelse och kärlek av sin far. Det är den känslomässiga
grunden. Materiellt har Hanna en bra uppväxt, men när hon ensam kommer till
Stockholm i de övre tonåren får hon arbeta hårt för uppehället. Drömmen att bli
modedesigner går upp i rök.
Före debuten hade den blivande författaren en dröm som kom
att spela stor roll. Elsie Johansson satt på hennes bröst och ingav mod i
henne: Jag vet att du kan. Nu skriver du!
Och visst kan man säga att Mari Åberg liksom Elsie Johansson
skriver i en svensk arbetartradition, där vi finner namn som Ivar Lo-Johansson,
Jan Fridegård, Lars Ahlin, Moa Martinson, Vibeke Olsson och många fler.
Internationellt är den svenska traditionen stark, speciellt med proletärförfattarna
på 30- och 40-talen. Det speciella med dem var att de skrev självbiografiskt
utifrån sin egen arbetarbakgrund.
Mari Åberg är en skicklig realist. Hon kan konsten att
detaljrikt skildra miljöer och tidsepoker med deras speciella attribut. Läsaren
förstår att hon gjort noggrann research: Vilka människor frekventerade
Bräutigams i Göteborg på 30-talet? Vad måste man kunna som servitris på Kvarnen
i Stockholm? Vilka restriktioner fanns för alkoholförtäringen? En del av detta
har väl vi infödda svenskar hört talas om. Men jag tänker att för dem som vill
sätta sig in i svenskt 1930- och 1940-tal kan dessa beskrivningar vara till
glädje och nytta.
Ett problem är dock att de beskrivande sjoken stannar upp
själva berättelsen. Att Mari Åberg uppenbarligen vill förmedla mycket
information leder ibland också till orimligt långa repliker späckade med
innehåll.
Stilen vetter åt det sentimentala. Hanna är en präktig och
arbetsam flicka. Därför blir ett grovt övergrepp som Hanna blir utsatt för
extra obehagligt att läsa. Där sträcker sig författaren så långt att hon till
och med förmedlar förövarnas synvinkel. Ja, i storstaden finns många faror och
frestelser. Mari Åberg visar hur utsatta flickor var och knyter an till 30- och
40-talens sexualpolitik.
”Och kvar stod en röd resväska” är en lovande debut. Själv
hoppas jag på lite mera driv och sparsamhet med detaljerna i nästa bok. Sann
litteratur är inte samma sak som många ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar