14 september 2017

Terminsstart i bibelgruppen

Vår samtalsledare, Gunnar, frågade om någon följde tv-serien "Meningen med livet". Jag gör inte det, ännu i alla fall. Några kom in på att Stefan Einhorn hade varit med och nämnde i sammanhanget att han hade skrivit och berättat om sitt infekterade förhållande till fadern, den berömde cancerprofessorn Jerzy Einhorn. David Lagercrantz hade en ännu sårigare relation till sin far, publicisten och författaren Olof Lagercrantz, påpekade en annan. Sonen har berättat i sitt sommarprogram i radio och på tv att fadern helt enkelt inte accepterade honom, den han hade blivit. Han hade till och med sagt att han inte tyckte om honom. Så förskräckligt! Så grymt att få leva med sådana sår. En kvinna i gruppen sade att det var just vad hon gjorde. Hur kunde föräldrar göra något så ont mot sina barn?

Gunnar kom då in på det fjärde budordet om att hedra sin fader och sin moder. I judendomen har budorden underrubriker. Det fjärde budet har sju sådana. Den första är till föräldrarna: Du ska inte göra dina barn missmodiga. Så bra!

Efter en inledande bön och servering av kaffe med lingonkaka - mums - var det dags att återuppta Apostlagärningarna från i våras. Gunnar var osäker på om vi hade läst kapitel 5. Helst ville han inte att vi skulle göra det! Men jag kom med invändningar. Jag hade läst Peter Halldorfs kommentarer till texten i "Andens folk" innan jag gick hemifrån. Fick jag bestämma? Jo, då.

Början av kapitlet handlar om paret Ananias och Sapfeira som vill vara en del av Jesus efterföljare. Dessa hade egendomsgemenskap, så Ananias och Sapfeira gav bort pengarna de fått för sin jord. Paret hade emellertid stoppat undan en del och ljög om det. Då föll de döda ner. Det var hårt. Bibelgruppens medlemmar resonerade kring vad det berodde på. Kanske dog de av skam inför församlingen? Jag hade "facit" från Halldorf. Det var inte människor som straffade dem. Det var den helige anden. Man kan inte leva i lögn inför Gud.

Femte kapitlet fortsätter med de under som skedde bland folket genom apostlarna. Att Petrus skugga föll på någon räckte för att personen blev botad. Halldorf jämför med kvinnan som blev helad bara genom att nudda Jesus mantel. Han kände att hon var där. Den berättelsen tycker jag är särskilt stark. Jag vet inte riktigt varför. Kanske den illustrerar något jag varit med om, att livet kan vända när man tappat hoppet. Men Jesus mantel finns nära intill, och man behöver inte anstränga sig mer. Bara sträcka sig efter den.

29 augusti 2017

Dockteater i Stockholm

I lördags firade Dockteatern Tittut 40 år i Skinnarviksparken. De har sin scen alldeles intill på Lundagatan i Stockholm. Där har jag varit flera gånger med mitt treåriga barnbarn Dante. Deras repertoar kan ses från två års ålder. ”Busiga händer” och ”Petras prick” är nya pjäser i höst.

”Nasse – musikalen!” har vi sett, ”Min lillasyster Kanin” och ”Kanel och Kanin och alla känslorna”. De är alla helt underbara, underfundiga stycken baserade på litterära förlagor.

I Skinnarviksparken var jag med ettåriga lillebror Aron. Där fick han tillfälle att bekanta sig med dockorna inför sin teaterpremiär. Vi pratade en lång stund med Nasse som kittlade honom så han kiknade. Sedan träffade vi på Kanel.

En annan barnteater som Dante bekantat sig med är Teater Bambino som haft sin fasta spelplats i Leksaksmuseet. Nu stänger Leksaksmuseet den 10 september och Spårvägsmuseet som det delat lokal med. Huset på Tegelviksgatan ska rivas och lämna plats för lägenheter. Det är sagt att man ska öppna nytt i Hjorthagen, men det dröjer ett par år. Möjligen kan man under tiden hitta en ny plats för en del av samlingarna. I alla fall meddelar Teater Bambino mig att de under hösten bara ska ha uppsökande verksamhet på förskolor och bibliotek.

I söndags var jag med Dante på Spårvägsmuseet för ett andra besök. Eller var det ett tredje? Vi tänkte inte alls på teatern den här gången. Men så hörde vi plötsligt i högtalarna att ”Bu och Bä på kalashumör” skulle visas i Leksaksmuseet intill. Den hade vi sett. Men varför inte? Det var sista chansen på plats. Dante skrattade på samma ställe som förra gången, när lammen städade bort äckliga trasor. Bläää!

Spårvägsmuseet är ett helt fantastiskt ställe. Och det var skönt lite folk där i söndags på grund av det fina vädret. Det var ingen kö till t-banetåget och spårvagnen som man kan köra verklighetstroget med en film som går framför. Spårvagnen återvände Dante till flera gånger. Det finns ett mini-t-banetåg också som man kan köpa biljett till för en sväng på museets golv. Vi åkte två gånger.

På väg hem med riktiga buss 66 var Dante ganska så utmattad. Blev du trött nu när du lekt så mycket? frågade jag. Jag har inte lekt, jag har kört, blev svaret.

 


24 augusti 2017

Ikea-katalogen har kommit

Nu har Ikea-katalogen kommit. Det är kanske en mindre händelse än förut. Den landar väl i det allmänna bruset. Men den har recenserats ibland, och det är något åt det hållet som jag gör nu.

I det lilla samhälle i Luxemburg där min son bor visar man på sina brevlådor att man vill ha Ikea-katalogen men ingen annan reklam. Ändå finns det inget Ikea i Luxemburg, men det finns ett varuhus i Arlon strax innanför gränsen till Belgien.

Framsidan på katalogen visar ett vardagsrum i gult och grönt - härliga färger. Sommaren varar året ut. Stora gröna växter står i ett hörn. Jag har förstått att det är en trend. När vi var nyinflyttade i vår sekelskifteslägenhet på 80-talet hade vi också mycket grönt. Jag satte om 30 krukor varje år, men nu har jag bara tio växter. Och de flesta är inte gröna.

”Rum för livet” är underrubriken. Det står för att rum ska användas och att olika åldrar ska samsas om utrymmet.

Fortfarande är förvaring ett tema. Tråkigt tycker jag, speciellt när man ser allt skräp ändå. Hellre de byråar som stänger inne kläderna. Vi är inte i det läget att vi behöver köpa möbler nu. Barnen är sedan länge utflugna, och vi har inrättat oss efter det. Men just en byrå behöver vi nog. Den i sovrummet har blivit lite skev efter alla år.

Compact living fortsätter vara intressant, nu med tillägget att man ska ha saker som är lätta att flytta. Det passar bra för andrahandshyresgäster i Stockholm, men jag antar att katalogen ser i stort sett likadan ut i hela världen. Och javisst, migration är ett fenomen som finns överallt.


I katalogen hittar vi också sedan några år tillbaka sidor om hållbarhet, Ikeas sociala engagemang och så vidare. Deras good will helt enkelt. Dessutom får vi bekanta oss med några av deras designers. Jag undrar hur många som läser de avsnitten.

8 augusti 2017

Barn i stan (Pettson i Kulturhuset)


Mamma Mu i Kulturhuset
Härom dagen var jag med mitt treåriga barnbarn i Kulturhuset. Jag hade bokat in oss på Pettsonutställningen och betalt 40 kr för mig som vuxen. Vi kom i mycket god tid, så vi hann vara en bra stund i barnbiblioteket på fjärde våningen också. Där fanns många möjligheter till klättring och kojor att krypa in i. Böckerna kom i andra hand för Dante denna gång. Men han tog fram en berättelse om en ko. Intresset avtog dock när jag börjat läsa och han insåg att den inte handlade om Sven Nordkvists Mamma Mu som han har hemma. Henne fick han i alla fall träffa på utställningen högst upp på femte planet innanför Panoramakafét. Där sitter Mamma Mu och gungar.

Det gick också att gå in i Pettsons kök och sätta sig bredvid honom i soffan. I verkstaden kunde barnen såga ved utan att skada sig. De kunde klä ut sig till Pettson-figurer, spela teater och trycka fram applåder själva. Smärre pyrotekniska effekter gick också att få fram. De är väl från boken "Rävjakten" kan jag tänka.

En tv-skärm fanns, där vi kunde följa Nasse på hans äventyr. Att Nasse var en Sven Nordqvist-skapelse visste jag inte. Vi såg filmen där Nasse inte vet hur han ska använda en stol och blir hånad av andra för sin okunskap. Det kände vi ju igen från Teater Tittut och deras musikal om Nasse!

Det allra roligaste tyckte dock Dante var att styra landsvägsbussen och från den reglera trafikljus på stolpen en bit bort alldeles själv. Har bussen något med Pettson att göra? Den kanske kör förbi i bakgrunden på någon bild i en bok? Eller så har jag missat något.

Efter en dryg timma gick Dante mot utgången. Mormor tog av sig skoskydden, och Dante skulle sätta på sig sina skor. Då säger han plötsligt att det inte var klart och springer tillbaka. Mormor krånglar på sig nya plastskydd. Hon får ont i fötterna av att gå barfota inne länge. Det får förstås inte Dante. Han springer i strumplästen.

Nu har han hittat en bok som jag ska läsa. Omslaget visar Mamma Mu som ska åka vattenrutschkana. Det är inte den som jag gett honom om när Mamma Mu är i badhuset. Nu är hon tillsammans med Kråkan nere vid en badstrand och ser längtansfullt på barnen som åker i kanan ner i vattnet. Det är bara det att boken är på arabiska. Det kan inte mormor, men jag förstår i alla fall att jag ska bläddra baklänges. Och visst kan jag berätta om bilderna.

När Dante för femte eller sjätte gången sitter på förarplats i bussen får vi beskedet att det är dags att stänga. Roligt var det i alla fall så länge det varade. Man får vara inne en och en halv timma.

Utställningen kan verkligen rekommenderas. Från två år står det på ett ställe, och det är nog en bra gräns. Men inte stenhård förstås om man kommer med småsyskon. För alla åldrar, läser jag också. Utställningen håller på till åtminstone den 10 september vad jag kan se.




14 juli 2017

Äkta eller humbug? (Inger Edelfeldt, Fader vår)

I sommar både köper jag och lånar böcker. Jag har förmånen att nästan bo vägg i vägg med Hornstulls bibliotek. Jag gick in och sökte lite på måfå i hyllorna. En bok som jag tog med mig hem var Inger Edelfeldt, "Fader vår".

Jag bekantade mig med Edelfeldts författarskap när jag deltog i "Stockholm läser" förra året. Boken stockholmarna läste och samtalade om då var hennes "Det hemliga namnet". Det var det första jag läste av Edelfeldt, och jag gillade det.

"Fader vår" kom förra året, men det hade gått mig förbi. Historien är lite speciell. Berättaren Anna får efter faderns död veta att en annan man är den biologiska fadern. Modern hade ganska så oförklarligt som nygift haft samlag med en man som hon helt apropå träffade under en cykeltur. Det var allt. Sedan var han ute ur hennes liv.

Naturligtvis blir dottern nyfiken. Hon åker runt till loppisar och köper upp gamla saker för att kunna komma till den gård där fadern bor. Han visar sig vara en obehaglig typ som sticker in handen under hennes kjol när de tittar på gamla saker i ladugården.

Efter en tid får Anna höra att fadern fått en stroke, blivit rullstolsbunden och fungerar som någon sorts helig person för behövande som vallfärdar till hans ställe. Han har förvandlats till en mild gammal man som utstrålar vänlighet och kärlek. Vendela, en halvsyster till Anna är hans medhjälpare. Anna som är journalist tar sig dit under förevändning av ett reportage. Själv upplever hon en oförklarlig värme i närheten av fadern, och hennes ryggvärk släpper. Men hon ger sig inte tillkänna med sitt släktskap.

Boken ställer frågor om falskhet och äkthet, om kärlek och förställning. Anna ser sig som en kritisk person men kan inte förneka att hon blir berörd av fadern. Är det för att det är hennes egen far? Eller är han ställföreträdare för en längtan efter något större, efter Gud?

Den här boken är också läsvärd. Och till min glädje ser jag på Norstedts hemsida att Inger Edelfeldt kommer med en ny bok den 28 augusti: "Kläderna".

29 juni 2017

Guds tilltal (Eva Basch Kåhre, Jag skall ge er ett nytt hjärta)

Eva Basch Kåhre är psykoanalytiker och har skrivit böcker i psykiatri och om kristen tro. I "Jag skall ge er ett nytt hjärta" som alluderar på Hes 36:26 "Jag ska ta bort stenhjärtat" delger hon oss sin dagbok under en trettio dagars retreat hos jesuiterna i Dublin. Meningen är att hon ska meditera över bibelord i Ignatius av Loyolas tradition. Men hela tiden fladdrar hennes tankar i väg till barndomen och hennes tidigare liv. Basch Kåhre är uppvuxen i en familj, där modern och mormodern var judinnor men fadern "gojim", icke-jude. Detta ledde till konflikt när hon började intressera sig för existentiella och religiösa frågor.

Familjen bodde först i Wien. Hennes mor var en orädd person. Efter Österrikes anslutning till Hitler-Tyskland vaktade en tysk soldat ingången till mjölkaffären. Han sade att det inte var tillrådligt att en arisk kvinna handlade av en judisk affärsinnehavare. Då svarade modern att hon var judinna och tog sig förbi honom. Kort därefter flyttade lilla Eva med mor, far, mormor och morbror till Helsingfors. Där pågick krig i omgångar. Eva kände sig särskilt otrygg med sin orädda mor som agerade irrationellt i farliga situationer.

En natt hörde hon modern säga att om Gestapo hämtade dem skulle hon döda dottern för att rädda henne från koncentrationsläger. Det skrämde naturligtvis Eva oerhört. Vad hade modern för rätt att ta hennes liv? Det fanns de som kom tillbaka från lägren. Då bestämde hon sig för att klara sig på egen hand. Hon tränade på att andas lugnt och låtsas sova. Hon var på sin vakt. Och hon slutade gråta.

Dessa förhållningssätt hade hon kvar långt upp i mogen ålder. Hon hade ännu inte sovit en hel natt. Men "stenhjärtat" skulle komma att lösas upp. På retreaten kan hon gråta igen. Enligt hennes handledare Michael visar Gud på hennes rädslor så att hon kan bli fri från dem, så att hon kan bli mer öppen för livet och för Gud. Hon hade sedan barndomen på grund av bristande kunskap också varit rädd för att bli blind av sin närsynthet. Den rädslan hade liksom de andra hindrat henne från att leva fullt ut. Michael föreslår att hon ska gå igenom sitt liv och försöka se när Gud talade till henne.

Nästa kapitel har rubriken "Guds tilltal" och borgar för en spännande fortsättning. Under bokmässan i Göteborg kan intresserade söka upp Eva Basch Kåhre i Vulkan Medias monter.


13 juni 2017

Mammas födelsedag (Mjölby)

Statygruppen "Det kom en gång en mjölnare" (Elsie Dahlberg)
I dag, den 13 juni, är det min mamma Margaretas födelsedag, men hon är borta sedan sex år tillbaka. Därför åker jag ner från Stockholm till graven i Mjölby. Jag är glad att mina vuxna barn kommer ihåg mormor. De skickar meddelanden med hjärtan till mig. Varje måndag när min mamma var ledig från biblioteket var hon med dem, så jag kunde ägna mig åt min forskning. På deras begäran stod det spaghetti med köttfärssås på menyn. Varje måndag.

I graven ligger fem personer, så jag köper fem röda rosor. Mamma brukade också köpa rosor. Jag fortsätter traditionen. Hennes tvillingbror Hans, som alltså också har födelsedag i dag, dog i brusten blindtarm 14 år gammal. På stenen står det “Ske Guds vilja”. Det var kanske någon form av tröst. Men jag tror inte att Gud ville att en älskad bror och son skulle dö så ung. Det var mänskligheten som ännu inte hade kommit så långt som till att uppfinna penicillinet. Min mormor Gunhild, morfar Edvin och min pappa Erik är begravda på samma plats. (Det är synd att alla namn inte står på gravstenarna, tycker jag.)
Min morfars familjegrav, där mina föräldrar ligger.

Denna gång letar jag mig fram till min gammelmormors och hennes mans grav. Anna fick tolv barn. Hon blev änka 25 år gammal med en son och med min mormor i magen. Tuberkulosen var boven. Hon gifte om sig med Rickard som hon fick tio barn med. Rickard var kvarnförman. Kvarnen var förstås en viktig arbetsplats i Mjölby. Anna fick föreningen Östergötlands barns medalj för god moderlig gärning vid en högtidlighet i kyrkan. Hon brukade säga att bara inget av barnen gick bort före henne. Hon dog i januari 1964. Min mormor som var hjärtsjuk dog i oktober samma år 64 år gammal. Lika gammal som jag är nu.
Här vilar min mormorsmor som fick tolv barn.