14 juli 2017

Äkta eller humbug? (Inger Edelfeldt, Fader vår)

I sommar både köper jag och lånar böcker. Jag har förmånen att nästan bo vägg i vägg med Hornstulls bibliotek. Jag gick in och sökte lite på måfå i hyllorna. En bok som jag tog med mig hem var Inger Edelfeldt, "Fader vår".

Jag bekantade mig med Edelfeldts författarskap när jag deltog i "Stockholm läser" förra året. Boken stockholmarna läste och samtalade om då var hennes "Det hemliga namnet". Det var det första jag läste av Edelfeldt, och jag gillade det.

"Fader vår" kom förra året, men det hade gått mig förbi. Historien är lite speciell. Berättaren Anna får efter faderns död veta att en annan man är den biologiska fadern. Modern hade ganska så oförklarligt som nygift haft samlag med en man som hon helt apropå träffade under en cykeltur. Det var allt. Sedan var han ute ur hennes liv.

Naturligtvis blir dottern nyfiken. Hon åker runt till loppisar och köper upp gamla saker för att kunna komma till den gård där fadern bor. Han visar sig vara en obehaglig typ som sticker in handen under hennes kjol när de tittar på gamla saker i ladugården.

Efter en tid får Anna höra att fadern fått en stroke, blivit rullstolsbunden och fungerar som någon sorts helig person för behövande som vallfärdar till hans ställe. Han har förvandlats till en mild gammal man som utstrålar vänlighet och kärlek. Vendela, en halvsyster till Anna är hans medhjälpare. Anna som är journalist tar sig dit under förevändning av ett reportage. Själv upplever hon en oförklarlig värme i närheten av fadern, och hennes ryggvärk släpper. Men hon ger sig inte tillkänna med sitt släktskap.

Boken ställer frågor om falskhet och äkthet, om kärlek och förställning. Anna ser sig som en kritisk person men kan inte förneka att hon blir berörd av fadern. Är det för att det är hennes egen far? Eller är han ställföreträdare för en längtan efter något större, efter Gud?

Den här boken är också läsvärd. Och till min glädje ser jag på Norstedts hemsida att Inger Edelfeldt kommer med en ny bok den 28 augusti: "Kläderna".

29 juni 2017

Guds tilltal (Eva Basch Kåhre, Jag skall ge er ett nytt hjärta)

Eva Basch Kåhre är psykoanalytiker och har skrivit böcker i psykiatri och om kristen tro. I "Jag skall ge er ett nytt hjärta" som alluderar på Hes 36:26 "Jag ska ta bort stenhjärtat" delger hon oss sin dagbok under en trettio dagars retreat hos jesuiterna i Dublin. Meningen är att hon ska meditera över bibelord i Ignatius av Loyolas tradition. Men hela tiden fladdrar hennes tankar i väg till barndomen och hennes tidigare liv. Basch Kåhre är uppvuxen i en familj, där modern och mormodern var judinnor men fadern "gojim", icke-jude. Detta ledde till konflikt när hon började intressera sig för existentiella och religiösa frågor.

Familjen bodde först i Wien. Hennes mor var en orädd person. Efter Österrikes anslutning till Hitler-Tyskland vaktade en tysk soldat ingången till mjölkaffären. Han sade att det inte var tillrådligt att en arisk kvinna handlade av en judisk affärsinnehavare. Då svarade modern att hon var judinna och tog sig förbi honom. Kort därefter flyttade lilla Eva med mor, far, mormor och morbror till Helsingfors. Där pågick krig i omgångar. Eva kände sig särskilt otrygg med sin orädda mor som agerade irrationellt i farliga situationer.

En natt hörde hon modern säga att om Gestapo hämtade dem skulle hon döda dottern för att rädda henne från koncentrationsläger. Det skrämde naturligtvis Eva oerhört. Vad hade modern för rätt att ta hennes liv? Det fanns de som kom tillbaka från lägren. Då bestämde hon sig för att klara sig på egen hand. Hon tränade på att andas lugnt och låtsas sova. Hon var på sin vakt. Och hon slutade gråta.

Dessa förhållningssätt hade hon kvar långt upp i mogen ålder. Hon hade ännu inte sovit en hel natt. Men "stenhjärtat" skulle komma att lösas upp. På retreaten kan hon gråta igen. Enligt hennes handledare Michael visar Gud på hennes rädslor så att hon kan bli fri från dem, så att hon kan bli mer öppen för livet och för Gud. Hon hade sedan barndomen på grund av bristande kunskap också varit rädd för att bli blind av sin närsynthet. Den rädslan hade liksom de andra hindrat henne från att leva fullt ut. Michael föreslår att hon ska gå igenom sitt liv och försöka se när Gud talade till henne.

Nästa kapitel har rubriken "Guds tilltal" och borgar för en spännande fortsättning. Under bokmässan i Göteborg kan intresserade söka upp Eva Basch Kåhre i Vulkan Medias monter.


13 juni 2017

Mammas födelsedag (Mjölby)

Statygruppen "Det kom en gång en mjölnare" (Elsie Dahlberg)
I dag, den 13 juni, är det min mamma Margaretas födelsedag, men hon är borta sedan sex år tillbaka. Därför åker jag ner från Stockholm till graven i Mjölby. Jag är glad att mina vuxna barn kommer ihåg mormor. De skickar meddelanden med hjärtan till mig. Varje måndag när min mamma var ledig från biblioteket var hon med dem, så jag kunde ägna mig åt min forskning. På deras begäran stod det spaghetti med köttfärssås på menyn. Varje måndag.

I graven ligger fem personer, så jag köper fem röda rosor. Mamma brukade också köpa rosor. Jag fortsätter traditionen. Hennes tvillingbror Hans, som alltså också har födelsedag i dag, dog i brusten blindtarm 14 år gammal. På stenen står det “Ske Guds vilja”. Det var kanske någon form av tröst. Men jag tror inte att Gud ville att en älskad bror och son skulle dö så ung. Det var mänskligheten som ännu inte hade kommit så långt som till att uppfinna penicillinet. Min mormor Gunhild, morfar Edvin och min pappa Erik är begravda på samma plats. (Det är synd att alla namn inte står på gravstenarna, tycker jag.)
Min morfars familjegrav, där mina föräldrar ligger.

Denna gång letar jag mig fram till min gammelmormors och hennes mans grav. Anna fick tolv barn. Hon blev änka 25 år gammal med en son och med min mormor i magen. Tuberkulosen var boven. Hon gifte om sig med Rickard som hon fick tio barn med. Rickard var kvarnförman. Kvarnen var förstås en viktig arbetsplats i Mjölby. Anna fick föreningen Östergötlands barns medalj för god moderlig gärning vid en högtidlighet i kyrkan. Hon brukade säga att bara inget av barnen gick bort före henne. Hon dog i januari 1964. Min mormor som var hjärtsjuk dog i oktober samma år 64 år gammal. Lika gammal som jag är nu.
Här vilar min mormorsmor som fick tolv barn.

1 juni 2017

Pingsten och Den heliga anden

Den heliga Ande som en duva i Peterskyrkan.
Helgen som kommer är det pingst, hänryckningens tid, som vi säger. Naturen står i full blom, och många väljer att gifta sig just i pingst. Det är en stor kyrklig högtid. Det var en vallfärdshögtid på Jesu tid. Många människor hade samlats i Jerusalem och blev vittnen till hur lärjungarna fick ta emot den heliga anden. "Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem." Det kan vi läsa i Apostlagärningarnas andra kapitel. Många folk med olika språk hade vandrat till Jerusalem, och alla blev förvirrade när de hörde just sitt språk talas. Guds gärningar förkunnades på allas språk. Budskapet var universellt.

Några trodde att lärjungarna hade druckit sig fulla på halvjäst vin. Men Petrus trädde fram och sade att ingen var berusad. Det var ju morgon. I stället knöt han an händelsen till tidigare profetior. Profeten Joel hade till exempel sagt att Gud ska utgjuta sin ande över alla människor.

Pingstdagen inträffar 50 dagar efter påsk. Den brukar kallas kyrkans födelsedag. Petrus talade till folket om Jesus och sade: "ni lät laglösa spika fast och döda honom". Men om de omvände sig och lät sig döpas i Jesu Kristi namn skulle de få förlåtelse för sina synder. "Då får ni den heliga anden som gåva."

Men i Apostlagärningarna kan vi också läsa om hur Petrus och Johannes ställdes inför rådet och förbjöds tala eller undervisa i Jesu namn. När de blivit fria igen sökte de upp de sina. Då började alla högt be till Gud om att våga fortsätta förkunna Herrens ord. När de hade slutat be skakade marken där de hade samlats, de fylldes de på nytt av den heliga anden "och förkunnade frimodigt Guds ord".

Deras djärvhet återfinns hos de hårt drabbade kopterna i Egypten som utsatts för flera terrordåd av IS. Biskop Thomas som nyligen besökte Stockholm och träffade Gunnar Lind, ledaren för vår bibelgrupp, sade att folk fått respekt för kopterna som vågar hålla fast vid sin tro. De skulle kunna gå under jorden eller konvertera, men under påsken hade deras kyrkor varit fulla.

Om detta talade vi på vårt sista möte före sommaren. Den 13 september ses vi igen. Men så länge vill jag inte vara tyst på min blogg. Jag hoppas återkomma om ett par veckor med något andligt eller kulturellt. Trevlig sommar! så länge.


16 maj 2017

Den kristna församlingens första tid (Peter Halldorf, Andens folk)

Nu har jag gjort ett alldeles för långt uppehåll på bloggen. Jag brukar följa bibelgruppens träffar. Sist kunde jag inte vara med på grund av resa till barnbarn. Och träffen som skulle vara i onsdags förra veckan fick ställas in för vår präst och samtalsledare ansvarar för biskop Thomas besök i Sverige. Biskop Thomas kommer från den egyptiska koptiska kyrkan som Gunnar och Högalids församling har tät kontakt med.

Sist när jag inte var med påbörjades läsningen av Apostlagärningarna. Det förefaller ha varit ett spännande möte. Apostlagärningarna följer direkt efter evangelierna i Bibeln. De är författade av evangelisten och läkaren Lukas och berättar om den första tiden efter att Jesus lämnat dem. Det handlar om Andens kraft hos lärjungarna, den de hade fått på Pingstdagen, om hur de givits styrka att hela och om hur de lever i både andlig och materiell gemenskap.

Gunnar rekommenderade Peter Halldorf, "Andens folk" som bredvidläsning. Jag beställde fram den på biblioteket och började läsa med intresse. Jag tycker att Halldorf säger så vettiga saker. Jag vill citera några ställen, där jag tycker att han speciellt vänder sig till läsaren. "Andens vägledning ges sällan i form av eldskrift på vägen. Den döljer sig i vardagens obetydliga händelser men känns igen av den som ser med trons öga." (s. 26) Vidare: "Medan tvivlaren bevarar ett öppet sinne har skeptikern förlorat förmågan till förundran." (s. 37)

Han skriver också fint om hur kyrkan var embryot till en ny mänsklighet. "Här var alla inbjudna." (s. 41) Kyrkan är universell, inte en sekt. Den är inte heller ett brott mot traditionen. Man följer de judiska bönetiderna. Det berättas om hur ledarna Petrus och Johannes gick upp till templet för att be och hur Petrus då fick ingivelsen av Anden att i Jesu namn säga åt den lame mannen att stiga upp och gå. "Traditionen bidrog med ordning. Anden skänkte frihet." ( s. 49) Så sammanfattar Halldorf det som händer.

Fortsättning följer om Apostlagärningarna. Bibelgruppens nästa och sista möte för terminen blir den 31 maj. Ha det gott i sköna maj!

30 mars 2017

Korsvägsandakt

Från Jerusalem kommer seden att i andakt följa Jesus på hans lidandes väg. Många andakter har sammanställts och används också i Sverige för att vara en hjälp vid meditationen över Kristi lidande. Det handlar om att åskådliggöra vad det innebär att ta Jesu kors på sig. Bibelgruppens präst Gunnar delade ut en skriven andakt till oss som vi skulle följa gemensamt. Den var hämtad från den katolska bönboken "Oremus". Vi satt dock i vårt vanliga samtalsrum i Högalidskyrkan under det stora kyrkorummmet. Uppe i kyrkan finns det små skyltar som pekar ut stationerna, där man ska stanna upp.

Korsvägsandakt med kommentarer och en bön till Jesus att upprepas vid varje station
Vad betyder det att bära Kristi kors? frågar jag. Är det allt som det följer med att vara kristen? Gunnar som har många kristna vänner i Egypten tar dem som exempel. De skulle kunna konvertera för att slippa bli förföljda.

Jesus faller flera gånger. Det kan vi också göra, men varje gång får vi komma tillbaka. Vi  får nya chanser. Här tänker Gunnar på det beroendeteam han arbetar med.

När Jesus inte orkar bära sitt kors ber soldaterna Simon från Kyrene att hjälpa honom. Simon är en bonde som ser stark ut. Sen har vi Veronika som sträcker fram sin svetteduk åt Jesus. Vid denna station, nr 6, står det: "När vi gör vad vi kan för någon annan, då är det för Jesus vi gör det. Han lönar oss genom att prägla sin egen bild i oss". Veronikas svetteduk sägs vara inmurad i en pelare i Sankt Peterskyrkan i Rom. I Högalidskyrkan finns hon avbildad med svetteduken på en pelare framme i koret.

Veronika med svetteduken, Högalidskyrkan
Vid station 10 blir Jesus avklädd. Skärtorsdagsmässan kl 18 i Högalidskyrkan avslutas med att altaret kläds av.

Under punkt 11 Korsfästelsen blir vi påminda om att vi inte bara kan välja ut trons ljusa sidor åt oss: trygghet, gemenskap, förlåtelse. "Lärjungaskapet kräver också kamp, offer, oro och ett mod att stå ensam."

Jesus var trogen sin kallelse. "Gud kräver inte framgång utan trohet mot det rätta." De orden fastnar hos mig. Vi människor kan vara mindre rädda för att synda än för att misslyckas.

16 mars 2017

Vad ska vi idissla i dag?

Kristus i Emmaus av Rembrandt
Vi läste ut Lukas i går i bibelgruppen. Plötsligt var evangeliet slut, det som vi hållit på med så länge. När det gäller verserna om påsken ligger vi alltså före i bibelåret. Nästa gång, om fjorton dagar, fortsätter vi inte i Johannes utan tar oss an korsvandringens olika stationer. Det är något nytt som jag inte varit med om förut. Det ska bli intressant.

Lukas berättar att det var en romersk officer som blev den första efter korsfästelsen att säga att Jesus var en rättfärdig man. Det fanns också en man från rådet som inte deltagit i besluten om Jesu död. Denne Josef från Arimataia i Judeen bad Pilatus att få Jesu kropp. "Han tog ner den, svepte den i linnetyg och lade den i en klippgrav där ännu ingen hade blivit lagd." Han agerade snabbt och redigt, för "sabbaten skulle just börja". Då kan man inte befatta sig med döda.

Kvinnorna som följt Jesus från Galileen såg gravläggningen. Väl  hemma gjorde de i ordning välluktande kryddor och oljor. Sedan tillbringade de enligt lagen sabbaten i stillhet. När den var över gick de tillbaka och såg att stenen var bortrullad från graven. De visste inte vad de skulle tro. Då stod två män i skinande kläder framför dem och sade: "Varför söker ni den levande här bland de döda?" - Vilka starka ord! Vår samtalsledare Gunnar berättade om att han varje dag läste i Psaltaren och fäste sig vid enstaka ord som gjorde särskilt starkt intryck på honom. Dessa upprepade han sedan för sig själv. På samma sätt gjorde medeltidsmystikern Ignatius av Loyola som "idisslade" bibelverser. När Gunnar sedan frågade oss vad vi ska idissla i dag föreslog jag dessa fantastiska ord från Lukas 24: "Varför söker ni den levande här bland de döda?"

Kvinnorna berättade för de återstående elva lärjungarna vad de varit med om, men de trodde inte på dem. Bara Petrus som ensam sprang till graven och såg den tomma linnesvepningen. Det är denna svepning som Josef från Arimataia använde som ska finnas i en kista i Turin. Det existerar också en tradition om en "Veronikas svetteduk" som en kvinna använde för att torka av Jesu ansikte med under Golgata-vandringen. Där ska konturerna av hans blodiga ansikte finnas. Den duken bevaras i Sankt Peters-kyrkans basilika i Rom.

Efter dessa verser följer berättelsen om de två lärjungarna som möter Jesus på väg till Emmaus: Samma dag, på den tredje dagen, visar sig Jesus för två lärjungar ur den yttre kretsen. Men de kände inte igen honom förrän han bröt brödet tillsammans med dem på kvällen. De två återvände till Jerusalem och de andra, och plötsligt stod Jesus bland dem också. Då trodde de att de såg en ande. Jesus bad dem då känna på hans kropp och ge honom något att äta. För att visa att han var kött och blod även som uppstånden.

Efter Jesu död vidtar en väldig väckelse, enligt Gunnar, som inbegriper hälften av Israel. Enligt kopterna i Egypten färdas Markus till Alexandria, träffar en skomakare och berättar för honom om Jesus. Det blir början till missionen där. I Apostlagärningarna och Paulus brev kan vi läsa om andra missionsresor.

Vi kom in på varför judarna inte tror att Jesus är Messias. Det är helt enkelt för att med Messias ska fredsriket komma. Och det kan man ju inte säga att det har gjort här på jorden. Vi kristna löser problemet genom att se fredsriket i Jesus och hans gärningar.

Jag tog upp att Jonas Gardell i sin bok om Jesus betonar att det handlade om en apokalyptisk rörelse. Jorden skulle gå under och ett nytt rike komma. Efter korsfästelsen och Kristi himmelsfärd väntade människorna att han skulle komma tillbaka snart. Det handlade om dagar, veckor eller månader. Sedan gick tiden. Det fick missionärerna kämpa med och på något sätt omformulera för att folket inte skulle sluta hoppas. Gunnar sade att Jesus själv sagt att endast hans himmelske fader vet när han ska komma tillbaka. Maria i gruppen menade att vi människor under tiden ska mogna och bli bättre.

Gunnar gjorde en referens framåt till Johannes 17 som han kallade Jesu slutbön. Det är Jesu förbön för de sina innan han fängslas. Och med "dem som är hans" omfattar Jesus även "alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig." Det är också fina ord som jag skulle kunna idissla.