16 februari 2017

Stridssamtalen

I bibelgruppen har vi kommit fram till Lukas 20. Där finns flera av "stridssamtalen". Det är när översteprästerna och de skriftlärda försöker sätta dit Jesus. De frågade om han har fullmakt att undervisa i templet. Då svarade han med en fråga, om Johannes dop kom från himlen eller människor. De överlade med varandra. Om de skulle svara himlen skulle Jesus fråga varför de då inte trodde på Johannes. Om de svarade från människor skulle folket stena dem, för folket var övertygade om att Johannes var en profet. De vågade inte svara. Vad de än sa skulle det bli fel. Jesus slutord blev: "I så fall talar jag inte heller om för er vad jag har för fullmakt att göra detta."

Liknelsen om den vanskötta vingården är riktad mot översteprästerna. Där konfronterar Jesus dem ordentligt. Bakgrunden är att de inför hårda bud och inger skam hos folket i stället för att vårda det. Vingården är en kärlekens symbol, vilket framgår också i Jesaja och i Höga visan.

I Frågan om skatt till kejsaren skickar de skriftlärda fram några som ska beslå Jesus med ett yttrande så han kan överlämnas till överståthållaren. Först försöker de ställa in sig: "Mästare, vi vet att vad du säger i din undervisning är riktigt och att du inte tar hänsyn till person utan verkligen lär oss Guds väg. Är det rätt eller inte att vi betalar skatt till kejsaren?" Jesus genomskådar deras list. "Visa mig en denar. Vems bild och namn finns på den?" När de svarat "kejsaren" säger han: "Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud." Detta är välbekanta ord för oss, "och de häpnade över hans svar och teg". Jag tycker det är imponerande hur konkret och pedagogisk Jesus är.

I Bibeln framgår förstås den tidens levnadssätt. Sadukeerna förnekade att det fanns en uppståndelse. En änka som varit gift med sju bröder, vems hustru blir hon vid uppståndelsen? Den frågan ställer de till Jesus. Han svarar att de som befinns värdiga att komma till den andra världen de gifter sig inte och blir inte bortgifta. Uppståndelsen handlar alltså om ett helt annat liv än det på jorden.

Lukas kap 21 får ni läsa själva. Där tog stiftet i min penna slut - igen!

2 februari 2017

"Hos Jesus får man en ny chans."

Sackaios i trädet
Det hände inte särskilt mycket i bibelgruppen i går, känns det som, men desto mer i texterna förstås. I Lukas 19 får vi möta tullindrivaren Sackaios som är så kort att han måste klättra upp i ett träd för att kunna se Jesus som ska gå förbi. När Jesus får syn på honom säger han att han vill gästa hans hem. Då lovar Sackaios att hälften av vad han äger ska han ge till de fattiga. Och om han har pressat pengar ur någon ska han ge tillbaka fyrdubbelt.

De som bevittnade detta förargade sig över att Jesus tog in hos en syndare. Sackaios var en förrädare som arbetade för ockupationsmakten, och han hade också förmodligen frestats att dra in lite extra tull för egen del. Det viktiga här är att Jesus ser på honom med respekt. Jesus ser de små. I detta fall var det bokstavligen en kort man, en som man kanske hade drivit med för hans litenhet. Troligen var han ensam också. Hans yrke såg man på med förakt. Vår samtalsledare sa att detta bibelställe har betytt mycket för många. Hos Jesus får man en ny chans.

Sedan följer ett långt stycke, "Liknelsen om de tio punden". På slutet står välkända men som det verkar grymma ord: "var och en som har, han skall få, men den som inte har, från  honom skall tas också det han har". Texten handlar om en kung som reser till fjärran land och låter sina tjänare förvalta hans pund. Det finns ingen plats i texten, där man kan fästa liknelsen. Bo Giertz säger också i en kommentar att det är svårt att urskilja vad som är Guds rike och vad som är den omgivande miljön. Det är klart att det är otillfredsställande för oss som läser att vi inte får ut något av texten.

Därefter följer "Intåget i Jerusalem". När de närmar sig Betfage och Betania, där Marta och Maria bor och som de brukar besöka, sänder Jesus ut lärjungarna att hämta en åsna åt honom. Gunnar berättar att i Betfage finns en kyrka och inne i den en pelare med ett järnstaket runt. Det var på den stenen som Jesus stod upp för att sätta sig på åsnan.

När Jesus är på väg ner till staden från Olivberget börjar lärjungarna med glädje att prisa Gud för alla underverk som de har sett: "Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn." Några fariséer ber Jesus att tysta dem. Då svarar han att "om de tiger kommer stenarna att ropa". Starka ord. Denna text läses på Palmsöndagen som inleder påskveckan.

I stycket "Templet rensas" kör Jesus ut dem som driver handel där. "Mitt hus skall vara ett bönens hus." Så står det i skriften, säger Jesus. Det kan ha varit handel som ingick i kulten, saker som skulle frambäras som offer, men kanske annat också. Kanske slogs försäljarna och kivades om kunderna. Översteprästerna, de skriftlärda och folkets ledare försökte röja Jesus ur vägen men de visste inte hur "för han hade hela folket med sig och alla lyssnade på honom". Så god var fortfarande Jesus ställning i Jerusalem.


19 januari 2017

Om bön, tacksamhet och kristen enhet

I går var det dags för ny termin i bibelgruppen. Jag hade åtagit mig att ta hand om fikat, för jag visste att det skulle finnas saffranslängder kvar i min frys.

En ny dam, Maria, kom till oss. Det var ju trevligt. Hon kände flera i gruppen redan, eftersom hon deltagit i de ökenmässor med koptiska inslag som vår samtalsledare Gunnar håller i. Jag har inte gått dit än. Det är en lång föreställning varannan torsdagkväll i S:t Ansgarskapellet.

Jag skrev sist att ramen för vårt samtal glömdes bort, inledningsbönen om Andens vägledning och den avslutande gemensamma Fader vår. Jag fick påminna nu, och det uppskattades. Det är egentligen inget som någon vill vara utan.

Jag har inga anteckningar som stöd för det här inlägget. Det var slut på blyertsstift i min penna. Men vi fortsatte att läsa Lukas kapitel 17 och började med kapitel 18. Vi turas om att läsa högt och talar sedan om det som vi fastnat för.

Positiva och hoppfulla är Jesu ord i 17:6 om hur långt en tro stor som ett senapskorn räcker. Och som Maria sade: det är en process. Senapskornet är det minsta av alla frön, står det i Markus. Och det växer och blir ett träd, skriver Lukas i 13 kap.

Tio spetälska botas är bibelverser om tacksamhet. Bara en av de tio vände tillbaka till Jesus och tackade. Gunnar menade att det kan vara svårt att tacka. Det tycker inte jag. Jag tackar ofta för det som är viktigt och som Jesus gett mig. Människor har varit redskap, men jag ger honom äran. Det är ödmjukt av mig, tycker min syster. Jag vet inte. Det rör ändå saker som jag inte kunnat reda ut själv.Nu låter det förstås som att jag skryter, men Gunnar tyckte det var fint att jag hade lätt för att tacka.

Man ska inte ge upp heller och sluta be. Liknelsen om änkan och domaren i Lukas 18 handlar om att man ska fortsätta tjata, fortsätta vara besvärlig. Det har jag också erfarenhet av, att länge ha bett samma bön, i många år, och sedan fått bönesvar. Men Gunnar hade i går mött någon som bad och bad och ändå blev det bara värre, som den personen sade. Han trodde ändå att något hände och byggdes upp i det dolda under tiden.

Gunnar hade med sig ett programblad om en ekumenisk bönegudstjänst i Katolska domkyrkan kl 15.30 på söndag. Den 18-25 januari är det bönevecka för kristen enhet. Kanske ska jag gå nu när jag fått kontakt med det katolska genom min sonsons dop i Luxemburg på julafton. Hans mamma är polska. Jag är en av faddrarna.

19 december 2016

God Jul och Gott Nytt år!

Kyrkan i Biwer, Luxemburg
Nu går året mot sitt slut. Jag tackar er som har följt mig. Här på bloggen har det uteslutande blivit kristen tro och teologi. När det gäller övrig läsning finns jag på Litteraturmagazinet. Jag blir särskilt glad när någon kommenterar och hoppas att jag själv vågar vara personlig. Det som jag har uppskattat i min bibelgrupp på sistone är just att vi har börjat dela med oss mer av oss själva.

Jag önskar er alla en lugn och glädjerik jul. Min man och jag ska fira jul och nyår i Luxemburg. Sonsonen fyller ett år dagen före julafton, och på julafton ska han döpas. Så det blir många paket och förväntan om fina stunder. Ett katolskt dop blir det. Vår svärdotter är polska.

Bland doppresenterna finns böcker förstås. "Leta-och-peka-Bibeln" är en härlig pekbok med underbara bilder från Guds sköna värld.

"En jul för alla" berättar om två små möss som letar efter kungen som ska komma. De går igenom flera besvikelser tills en åsna leder dem rätt, tillbaka till stallet där Jesus ligger i krubban. Gud har sänt honom till alla, både stora och små. Musen Mini gråter av glädje: Också till mig som är så liten!



8 december 2016

Glöm inte glädjen och hoppet!

I går samlades bibelgruppen för sista gången före jul. Det blev ett långt uppehåll, eftersom vår samtalsledare Gunnar varit på resa i Egypten. Han är en återkommande gäst på klostren där och har alltid intressanta saker att berätta när han är tillbaka. Kanske var det hans engagemang där som fick honom att glömma bort bönen inför vår läsning om att vi ska få vägledning, att Anden ska vara med oss och att vi tänker på dem som inte kunnat komma. Det brukar han inleda med.

Vi hade kommit fram till Lukas kapitel 16 och Liknelsen om den ohederlige förvaltaren. Det stycket är så svårt. Jag förstår ingenting. En förvaltare beskylls för förskingring och avskedas. Vad ska han då leva av? Han inser behovet av vänner och avskriver delar av skulden för dem som var skuldsatta hos hans herre. Herren Gud berömmer honom när han använder sig av mammon på detta sätt. Och man ska vara trogen i stort och i smått, även den ohederliga mammon (!?) Men den sista meningen lyder: "Ni kan inte tjäna både Gud och mammon." Ni hör hur omöjligt det låter. Gunnar tar hjälp av Bo Giertz som skriver att den orättfärdige mammon ska nödgas tjäna Gud. Jag blir inte klokare.

Liknelsen om den rike mannen och Lasaros är lättare att begripa. Vid porten till en förmögen mans hus låg tiggaren Lasaros, men inget fick han från den rikes bord. När Lasaros dog kom han till himmelen, medan den rike pinades i dödsriket.

Efter den läsningen initierade Gunnar ett samtal om allt ont som händer på vår jord. Han verkade själv tyngd.Vad ska vi göra? Något mer än att prata i alla fall. I Egypten gäller handling bland de kristna kopterna. De får ändå ligga lågt när det gäller att prata. Flera deltagare vädrade sin oro: för klimatet, för flyktingarna, för frihandeln, för vad som ska drabba kommande släkte. Det blev ganska destruktiva tongångar, tyckte jag. Jag känner mig själv glad och tacksam. Jag oroas inte utan gläder mig åt att få följa barnbarnen i deras uppväxt.

Det blev tal om sjukvården och att man behöver anhöriga som hjälper en. En dam sa att någon hade frågat om hon inte hade någon son eller barnbarn som kunde hjälpa henne. Nej, det har jag inte, fick hon svara.

Visst finns det många frivilliga som ställer upp för dem som behöver. Vi fick höra om Söderhöjdskyrkan på Mariaberget som serverar gratis frukost till långt in på dagen. De får så mycket matleveranser att de inte kan ta emot allt. Frälsningsarmén på Långholmsgatan delar också ut matkassar.

Vi ska se våra medmänniskor i nöd. Men vi ska också vara till för våra närmaste, menar jag.Och vi får inte tappa bort glädjen och det kristna hoppet! Jag ångrar att jag lät de andra hållas med sin pessimism. Jag pratade bara med en av bibelvännerna när vi gick hemåt om hur jag kände det, också att jag tyckte det var tråkigt att Fader vår glömdes bort på slutet. Herrens bön brukar vi läsa tillsammans innan vi skiljs åt. Men den försvann till förmån för en av deltagarna som tackade Gunnar för att han vill träffa oss och för att han så bra knyter an bibeltexterna till världen omkring oss.

Hemma fann jag i min iPad ett positivt inlägg av en Facebookvän som är präst. Hon skrev hur viktigt det är att vi värdesätter våra relationer och inte våra ägodelar, att vi ser varandra och att vi ger uppmuntran och äkta vardagskärlek. Jag kommenterade och fick svaret: "Visst får vi se ljust på vår egen och våra barns och barnbarns framtid. Må vi vila i Guds omsorg om oss."

Jag som haft två allvarliga depressioner vet hur viktig glädjen är för att jag ska kunna vara till för andra. Sedan tre år tillbaka lever jag i ljuset, och jag är tacksam för varje ny dag.


28 oktober 2016

Den förlorade sonen och Nåden (Bibelgruppen)

Det blir inte så många gånger för bibelgruppen den här hösten. November går bort. Då ska vår samtalsledare och präst Gunnar Lind vara nere i den egyptiska öknen. Han ska undervisa koptiska munkar i själavård och Iotakorset. Det senare är av koptisk tradition men verkar ha tappats bort där. Jag har skrivit här hur positivt jag tyckte det var att få måla in både min glädje och mina tillkortakommanden i korset. Onsdag den 7 december träffas vi igen i gruppen, och det blir den sista gången före jul.

Ännu en ny kvinna har börjat. Hon följer med sin konstnärskollega Maria som har gjort ett uppehåll men kommit igen. Det var så roligt att se den nya deltagaren bli så glad över att återknyta bekantskapen med Bibeln. Hon tyckte mycket om illustrationerna, träsnittsvinjetterna i Bibel 2000. De är gjorda av Kristina Anshelm, enligt Gunnar medlem i Högalids församling.

Ett par nya i gruppen som försvann efter ett par gånger ville inte ha så mycket med Bibeln att göra. De ville bara lyssna. Jag tyckte det var lite märkligt, och det är väl det som lett till att de slutade snabbt. Vi har blivit friare att släppa texten med de nya medlemmarna som är kvar. Det är bra. Vi ska inte vara närsynta. Men det är trots allt ett bibelstudium.

I klostret i Egypten ska Gunnar börja sin undervisning med den förlorade sonen. Det är en mycket tacksam text. Konfirmander brukar få spela upp scenerna, och det blir alltid mycket kreativt. Liknelsen om den förlorade sonen finns i Lukas 15 kap som vi nu hunnit fram till. En av två söner får på begäran ut sin del av farsarvet i förtid. Han ger sig iväg till främmande land och slösar bort hela sin förmögenhet på utsvävningar. Då blir det hungersnöd i landet, och han får vända tillbaka och be fadern om förlåtelse. Fadern bannar inte sin son utan blir glad över att få se honom levande igen. "Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen". Fadern slaktar gödkalven och ställer till en fest. Brodern blir förstås arg, han som hela tiden gått hemma och arbetat och lytt fadern. Han har inte ens fått en killing att festa på med sina vänner.

Innan denna liknelse står i samma kapitel att läsa om det förlorade fåret respektive det förlorade myntet. Gunnar lär oss att budskap som på detta sätt upprepas och inpräntas kallas för semitiska parallellismer. Lärdomen är att Gud blir glad för varje syndare som vänt om till honom. Att synda betyder att vara skild från Gud. Men det som liknelsen om den förlorade sonen innehåller kan vara svårsmält för läsaren. En man i gruppen tycker att de som uppför sig gott och pålitligt också ska ha uppmuntran.

Jag tänker efteråt att Marta och Maria är någon slags kvinnlig motsvarighet. Marta ber Jesus att säga till Maria att hon också ska hjälpa till i hushållet. Då säger Jesus att Marta inte ska göra sig så mycket bekymmer. Maria har valt "det som är bäst", "det enda nödvändiga". Det går inte att ta bokstavligt. Båda delarna, den praktiska och den kontemplativa behövs. Eller hur?

Det finns flera ställen i Nya testamentet, där det verkar som om Jesus menar att man inte ska behöva anstränga sig, som om man kan leva ansvarslöst. Men det handlar om nåden, om att man inte kan kämpa sig fram till Gud och frälsningen. Nåden är gratis, menade Luther som spikade upp teser mot den tidens avlatsbrev. Nästa år är det Luther-år, 500 år efter reformationen. Luther lärde att frälsning inte följer av goda gärningar utan är en fri gåva av Gud. Det är en nåd för den som tror på Jesus och att han har sonat våra synder.




16 oktober 2016

Försoning och förlåtelse (Bibelgruppen)

Vi fick trängas med Funkiskyrkan i köket. De hade haft körövning. En kille i rullstol sa att det var "så jävla roligt". Aj, aj, inte svära i kyrkan! Men visst är det fint med glädjeuttryck.

Vår grupp börjar med ett svårt ställe i Bibeln, näst sista stycket i Lukas 12: "Splittring, inte fred". Jesus säger att han har kommit för att tända en eld på jorden. Han har kommit för att skapa splittring! "Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor." Det liknar beskrivningen av ett inbördeskrig. Så vi börjar prata om det grymma som händer i Syrien. Vår samtalsledare Gunnar menar att det är klaner som styr där och att det är deras ledare man måste förhandla med. 

Men nu var det Jesus som sagt detta! Det var som att vi inte ville se det. Så det blev inte riktigt utrett. Jag menade att Jesus utmanade makten. Men det handlade om familjer i bibeltexten. Att människor som står varandra nära kan splittras om någon engagerar sig religiöst har man sett. Men det är ju inget bra. Kan Jesus mena att det ska bli så när man är för eller emot honom?

Samtalet gick över till att gälla försoning och förlåtelse. Gunnar som är kunnig inom judendomen berättade om Försoningsdagen som är nära i judarnas kalender. Då går man till den som man vill be om förlåtelse och lämnar en gåva. Det är upp till den som man besöker att tacka och ta emot eller att avböja. Då ställs korgen eller paketet ned på marken framför dörren. Då har man åtminstone gjort något konkret för att gå den andra till mötes.

Därifrån  kom vi att tala om bikten men inte den katolska bikt som man får betala för och som Luther var emot. Nej, den bikt som är en nåd och som löser en människa ur synden. Den finns faktiskt inom Svenska kyrkan. Gunnar tar emot ett par tre personer i veckan. Några i gruppen tyckte det var svårt att ta emot förlåtelse och kanske framför allt att förlåta sig själv. 

I början av kapitel 13 förklarar Jesus att man inte är syndare för att en olycka drabbar en. Då är det inte ett straff då? inflikar en kvinna som annars brukar sitta tyst. Nej, det är inte ett straff.