16 maj 2017

Den kristna församlingens första tid (Peter Halldorf, Andens folk)

Nu har jag gjort ett alldeles för långt uppehåll på bloggen. Jag brukar följa bibelgruppens träffar. Sist kunde jag inte vara med på grund av resa till barnbarn. Och träffen som skulle vara i onsdags förra veckan fick ställas in för vår präst och samtalsledare ansvarar för biskop Thomas besök i Sverige. Biskop Thomas kommer från den egyptiska koptiska kyrkan som Gunnar och Högalids församling har tät kontakt med.

Sist när jag inte var med påbörjades läsningen av Apostlagärningarna. Det förefaller ha varit ett spännande möte. Apostlagärningarna följer direkt efter evangelierna i Bibeln. De är författade av evangelisten och läkaren Lukas och berättar om den första tiden efter att Jesus lämnat dem. Det handlar om Andens kraft hos lärjungarna, den de hade fått på Pingstdagen, om hur de givits styrka att hela och om hur de lever i både andlig och materiell gemenskap.

Gunnar rekommenderade Peter Halldorf, "Andens folk" som bredvidläsning. Jag beställde fram den på biblioteket och började läsa med intresse. Jag tycker att Halldorf säger så vettiga saker. Jag vill citera några ställen, där jag tycker att han speciellt vänder sig till läsaren. "Andens vägledning ges sällan i form av eldskrift på vägen. Den döljer sig i vardagens obetydliga händelser men känns igen av den som ser med trons öga." (s. 26) Vidare: "Medan tvivlaren bevarar ett öppet sinne har skeptikern förlorat förmågan till förundran." (s. 37)

Han skriver också fint om hur kyrkan var embryot till en ny mänsklighet. "Här var alla inbjudna." (s. 41) Kyrkan är universell, inte en sekt. Den är inte heller ett brott mot traditionen. Man följer de judiska bönetiderna. Det berättas om hur ledarna Petrus och Johannes gick upp till templet för att be och hur Petrus då fick ingivelsen av Anden att i Jesu namn säga åt den lame mannen att stiga upp och gå. "Traditionen bidrog med ordning. Anden skänkte frihet." ( s. 49) Så sammanfattar Halldorf det som händer.

Fortsättning följer om Apostlagärningarna. Bibelgruppens nästa och sista möte för terminen blir den 31 maj. Ha det gott i sköna maj!

30 mars 2017

Korsvägsandakt

Från Jerusalem kommer seden att i andakt följa Jesus på hans lidandes väg. Många andakter har sammanställts och används också i Sverige för att vara en hjälp vid meditationen över Kristi lidande. Det handlar om att åskådliggöra vad det innebär att ta Jesu kors på sig. Bibelgruppens präst Gunnar delade ut en skriven andakt till oss som vi skulle följa gemensamt. Den var hämtad från den katolska bönboken "Oremus". Vi satt dock i vårt vanliga samtalsrum i Högalidskyrkan under det stora kyrkorummmet. Uppe i kyrkan finns det små skyltar som pekar ut stationerna, där man ska stanna upp.

Korsvägsandakt med kommentarer och en bön till Jesus att upprepas vid varje station
Vad betyder det att bära Kristi kors? frågar jag. Är det allt som det följer med att vara kristen? Gunnar som har många kristna vänner i Egypten tar dem som exempel. De skulle kunna konvertera för att slippa bli förföljda.

Jesus faller flera gånger. Det kan vi också göra, men varje gång får vi komma tillbaka. Vi  får nya chanser. Här tänker Gunnar på det beroendeteam han arbetar med.

När Jesus inte orkar bära sitt kors ber soldaterna Simon från Kyrene att hjälpa honom. Simon är en bonde som ser stark ut. Sen har vi Veronika som sträcker fram sin svetteduk åt Jesus. Vid denna station, nr 6, står det: "När vi gör vad vi kan för någon annan, då är det för Jesus vi gör det. Han lönar oss genom att prägla sin egen bild i oss". Veronikas svetteduk sägs vara inmurad i en pelare i Sankt Peterskyrkan i Rom. I Högalidskyrkan finns hon avbildad med svetteduken på en pelare framme i koret.

Veronika med svetteduken, Högalidskyrkan
Vid station 10 blir Jesus avklädd. Skärtorsdagsmässan kl 18 i Högalidskyrkan avslutas med att altaret kläds av.

Under punkt 11 Korsfästelsen blir vi påminda om att vi inte bara kan välja ut trons ljusa sidor åt oss: trygghet, gemenskap, förlåtelse. "Lärjungaskapet kräver också kamp, offer, oro och ett mod att stå ensam."

Jesus var trogen sin kallelse. "Gud kräver inte framgång utan trohet mot det rätta." De orden fastnar hos mig. Vi människor kan vara mindre rädda för att synda än för att misslyckas.

16 mars 2017

Vad ska vi idissla i dag?

Kristus i Emmaus av Rembrandt
Vi läste ut Lukas i går i bibelgruppen. Plötsligt var evangeliet slut, det som vi hållit på med så länge. När det gäller verserna om påsken ligger vi alltså före i bibelåret. Nästa gång, om fjorton dagar, fortsätter vi inte i Johannes utan tar oss an korsvandringens olika stationer. Det är något nytt som jag inte varit med om förut. Det ska bli intressant.

Lukas berättar att det var en romersk officer som blev den första efter korsfästelsen att säga att Jesus var en rättfärdig man. Det fanns också en man från rådet som inte deltagit i besluten om Jesu död. Denne Josef från Arimataia i Judeen bad Pilatus att få Jesu kropp. "Han tog ner den, svepte den i linnetyg och lade den i en klippgrav där ännu ingen hade blivit lagd." Han agerade snabbt och redigt, för "sabbaten skulle just börja". Då kan man inte befatta sig med döda.

Kvinnorna som följt Jesus från Galileen såg gravläggningen. Väl  hemma gjorde de i ordning välluktande kryddor och oljor. Sedan tillbringade de enligt lagen sabbaten i stillhet. När den var över gick de tillbaka och såg att stenen var bortrullad från graven. De visste inte vad de skulle tro. Då stod två män i skinande kläder framför dem och sade: "Varför söker ni den levande här bland de döda?" - Vilka starka ord! Vår samtalsledare Gunnar berättade om att han varje dag läste i Psaltaren och fäste sig vid enstaka ord som gjorde särskilt starkt intryck på honom. Dessa upprepade han sedan för sig själv. På samma sätt gjorde medeltidsmystikern Ignatius av Loyola som "idisslade" bibelverser. När Gunnar sedan frågade oss vad vi ska idissla i dag föreslog jag dessa fantastiska ord från Lukas 24: "Varför söker ni den levande här bland de döda?"

Kvinnorna berättade för de återstående elva lärjungarna vad de varit med om, men de trodde inte på dem. Bara Petrus som ensam sprang till graven och såg den tomma linnesvepningen. Det är denna svepning som Josef från Arimataia använde som ska finnas i en kista i Turin. Det existerar också en tradition om en "Veronikas svetteduk" som en kvinna använde för att torka av Jesu ansikte med under Golgata-vandringen. Där ska konturerna av hans blodiga ansikte finnas. Den duken bevaras i Sankt Peters-kyrkans basilika i Rom.

Efter dessa verser följer berättelsen om de två lärjungarna som möter Jesus på väg till Emmaus: Samma dag, på den tredje dagen, visar sig Jesus för två lärjungar ur den yttre kretsen. Men de kände inte igen honom förrän han bröt brödet tillsammans med dem på kvällen. De två återvände till Jerusalem och de andra, och plötsligt stod Jesus bland dem också. Då trodde de att de såg en ande. Jesus bad dem då känna på hans kropp och ge honom något att äta. För att visa att han var kött och blod även som uppstånden.

Efter Jesu död vidtar en väldig väckelse, enligt Gunnar, som inbegriper hälften av Israel. Enligt kopterna i Egypten färdas Markus till Alexandria, träffar en skomakare och berättar för honom om Jesus. Det blir början till missionen där. I Apostlagärningarna och Paulus brev kan vi läsa om andra missionsresor.

Vi kom in på varför judarna inte tror att Jesus är Messias. Det är helt enkelt för att med Messias ska fredsriket komma. Och det kan man ju inte säga att det har gjort här på jorden. Vi kristna löser problemet genom att se fredsriket i Jesus och hans gärningar.

Jag tog upp att Jonas Gardell i sin bok om Jesus betonar att det handlade om en apokalyptisk rörelse. Jorden skulle gå under och ett nytt rike komma. Efter korsfästelsen och Kristi himmelsfärd väntade människorna att han skulle komma tillbaka snart. Det handlade om dagar, veckor eller månader. Sedan gick tiden. Det fick missionärerna kämpa med och på något sätt omformulera för att folket inte skulle sluta hoppas. Gunnar sade att Jesus själv sagt att endast hans himmelske fader vet när han ska komma tillbaka. Maria i gruppen menade att vi människor under tiden ska mogna och bli bättre.

Gunnar gjorde en referens framåt till Johannes 17 som han kallade Jesu slutbön. Det är Jesu förbön för de sina innan han fängslas. Och med "dem som är hans" omfattar Jesus även "alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig." Det är också fina ord som jag skulle kunna idissla.




2 mars 2017

Passionshistorien - lärjungarna och folket

Judaskysssen
Ni som läser det här känner nog väl till Jesu lidandes historia. Men jag tänker ta upp några aspekter efter att vi igår i bibelgruppen läst Lukas kapitel 22 och 23.

Vi vet att lärjungen Judas förrådde Jesus genom en kyss. Jesus förutsåg det och sade vid den sista måltiden att "den som förråder mig har sin hand här på bordet tillsammans med mig. Människosonen går den väg som är bestämd, men ve den människa genom vilken han blir förrådd!" Jesus uttalar något som kan ses som en paradox. Det är förutbestämt, men han dömer den som bidrar till bestämmelsens fullbordan. Kanske finns det ändå en fri vilja här. Det är inte avgjort vem som ska göra det. Judas kan en längre period haft tvivel kring Jesu gärning eller illa förstått den. Det var  han som reagerade när en synderska (som Lukas kallar henne) smorde Jesu fötter med dyr olja. Judas tyckte det var slösaktigt. Han förstod inte till fullo kärleksbudskapet.

Judas blir dock djupt olycklig när han förstår vad han gjort. Han går och hänger sig. En annan av lärjungarna, Petrus, kommer att handla emot sitt eget hjärta. Jesus förutsäger också Petrus förnekelse: "tuppen ska inte gala i natt förrän du tre gånger har förnekat att du känner mig". Det säger han till Petrus som sagt sig vara beredd att gå både i fängelse och i döden med sin herre.

När Jesus fängslas skingras lärjungarna. De lämnar honom. Men Petrus följer efter på håll. När han blir igenkänd som en av Jesu lärjungar säger han dock nej, han känner honom inte. Det är klart att det är av fruktan. Petrus vänder dock tillbaka och blir vittne till den tomma graven. Han möter också den uppståndne Jesus i Johannes 21 kap, får upprättelse och blir den klippa som den kristna kyrkan byggs på. Han dör martyrdöden i Rom år 64 e.Kr.

Som bekant dömde inte Pilatus Jesus till döden. Inte heller kung Herodes som också befann sig i Jerusalem vid påskhögtiden fann att Jesus gjort något brottsligt. Men den folkhop som hade samlats ropade: "Döda honom och låt oss få Barabbas fri." Det var en man som satts i fängelse för upplopp och mord. Folket fortsatte att ropa och kräva att Jesus skulle dödas i stället för Barabbas. Till slut gav Pilatus efter. Orden i trosbekännelsen att Jesus blev pinad under Pontius Pilatus betyder inte att Pilatus dömt honom till döden utan att detta skedde under Pilatus tid som ståthållare i Judéen mellan år 26 och 36 e. Kr. Det är alltså en tidsangivelse.

Förhören med Jesus skedde på natten. Nu var det tidig morgon. Det var en mobb som krävde Jesu korsfästelse. Vi ska inte läsa det som att folket vänt sig mot Jesus. "En stor folkmassa följde med, och kvinnor som sörjde och klagade över honom."



16 februari 2017

Stridssamtalen

I bibelgruppen har vi kommit fram till Lukas 20. Där finns flera av "stridssamtalen". Det är när översteprästerna och de skriftlärda försöker sätta dit Jesus. De frågade om han har fullmakt att undervisa i templet. Då svarade han med en fråga, om Johannes dop kom från himlen eller människor. De överlade med varandra. Om de skulle svara himlen skulle Jesus fråga varför de då inte trodde på Johannes. Om de svarade från människor skulle folket stena dem, för folket var övertygade om att Johannes var en profet. De vågade inte svara. Vad de än sa skulle det bli fel. Jesus slutord blev: "I så fall talar jag inte heller om för er vad jag har för fullmakt att göra detta."

Liknelsen om den vanskötta vingården är riktad mot översteprästerna. Där konfronterar Jesus dem ordentligt. Bakgrunden är att de inför hårda bud och inger skam hos folket i stället för att vårda det. Vingården är en kärlekens symbol, vilket framgår också i Jesaja och i Höga visan.

I Frågan om skatt till kejsaren skickar de skriftlärda fram några som ska beslå Jesus med ett yttrande så han kan överlämnas till överståthållaren. Först försöker de ställa in sig: "Mästare, vi vet att vad du säger i din undervisning är riktigt och att du inte tar hänsyn till person utan verkligen lär oss Guds väg. Är det rätt eller inte att vi betalar skatt till kejsaren?" Jesus genomskådar deras list. "Visa mig en denar. Vems bild och namn finns på den?" När de svarat "kejsaren" säger han: "Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud." Detta är välbekanta ord för oss, "och de häpnade över hans svar och teg". Jag tycker det är imponerande hur konkret och pedagogisk Jesus är.

I Bibeln framgår förstås den tidens levnadssätt. Sadukeerna förnekade att det fanns en uppståndelse. En änka som varit gift med sju bröder, vems hustru blir hon vid uppståndelsen? Den frågan ställer de till Jesus. Han svarar att de som befinns värdiga att komma till den andra världen de gifter sig inte och blir inte bortgifta. Uppståndelsen handlar alltså om ett helt annat liv än det på jorden.

Lukas kap 21 får ni läsa själva. Där tog stiftet i min penna slut - igen!

2 februari 2017

"Hos Jesus får man en ny chans."

Sackaios i trädet
Det hände inte särskilt mycket i bibelgruppen i går, känns det som, men desto mer i texterna förstås. I Lukas 19 får vi möta tullindrivaren Sackaios som är så kort att han måste klättra upp i ett träd för att kunna se Jesus som ska gå förbi. När Jesus får syn på honom säger han att han vill gästa hans hem. Då lovar Sackaios att hälften av vad han äger ska han ge till de fattiga. Och om han har pressat pengar ur någon ska han ge tillbaka fyrdubbelt.

De som bevittnade detta förargade sig över att Jesus tog in hos en syndare. Sackaios var en förrädare som arbetade för ockupationsmakten, och han hade också förmodligen frestats att dra in lite extra tull för egen del. Det viktiga här är att Jesus ser på honom med respekt. Jesus ser de små. I detta fall var det bokstavligen en kort man, en som man kanske hade drivit med för hans litenhet. Troligen var han ensam också. Hans yrke såg man på med förakt. Vår samtalsledare sa att detta bibelställe har betytt mycket för många. Hos Jesus får man en ny chans.

Sedan följer ett långt stycke, "Liknelsen om de tio punden". På slutet står välkända men som det verkar grymma ord: "var och en som har, han skall få, men den som inte har, från  honom skall tas också det han har". Texten handlar om en kung som reser till fjärran land och låter sina tjänare förvalta hans pund. Det finns ingen plats i texten, där man kan fästa liknelsen. Bo Giertz säger också i en kommentar att det är svårt att urskilja vad som är Guds rike och vad som är den omgivande miljön. Det är klart att det är otillfredsställande för oss som läser att vi inte får ut något av texten.

Därefter följer "Intåget i Jerusalem". När de närmar sig Betfage och Betania, där Marta och Maria bor och som de brukar besöka, sänder Jesus ut lärjungarna att hämta en åsna åt honom. Gunnar berättar att i Betfage finns en kyrka och inne i den en pelare med ett järnstaket runt. Det var på den stenen som Jesus stod upp för att sätta sig på åsnan.

När Jesus är på väg ner till staden från Olivberget börjar lärjungarna med glädje att prisa Gud för alla underverk som de har sett: "Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn." Några fariséer ber Jesus att tysta dem. Då svarar han att "om de tiger kommer stenarna att ropa". Starka ord. Denna text läses på Palmsöndagen som inleder påskveckan.

I stycket "Templet rensas" kör Jesus ut dem som driver handel där. "Mitt hus skall vara ett bönens hus." Så står det i skriften, säger Jesus. Det kan ha varit handel som ingick i kulten, saker som skulle frambäras som offer, men kanske annat också. Kanske slogs försäljarna och kivades om kunderna. Översteprästerna, de skriftlärda och folkets ledare försökte röja Jesus ur vägen men de visste inte hur "för han hade hela folket med sig och alla lyssnade på honom". Så god var fortfarande Jesus ställning i Jerusalem.


19 januari 2017

Om bön, tacksamhet och kristen enhet

I går var det dags för ny termin i bibelgruppen. Jag hade åtagit mig att ta hand om fikat, för jag visste att det skulle finnas saffranslängder kvar i min frys.

En ny dam, Maria, kom till oss. Det var ju trevligt. Hon kände flera i gruppen redan, eftersom hon deltagit i de ökenmässor med koptiska inslag som vår samtalsledare Gunnar håller i. Jag har inte gått dit än. Det är en lång föreställning varannan torsdagkväll i S:t Ansgarskapellet.

Jag skrev sist att ramen för vårt samtal glömdes bort, inledningsbönen om Andens vägledning och den avslutande gemensamma Fader vår. Jag fick påminna nu, och det uppskattades. Det är egentligen inget som någon vill vara utan.

Jag har inga anteckningar som stöd för det här inlägget. Det var slut på blyertsstift i min penna. Men vi fortsatte att läsa Lukas kapitel 17 och började med kapitel 18. Vi turas om att läsa högt och talar sedan om det som vi fastnat för.

Positiva och hoppfulla är Jesu ord i 17:6 om hur långt en tro stor som ett senapskorn räcker. Och som Maria sade: det är en process. Senapskornet är det minsta av alla frön, står det i Markus. Och det växer och blir ett träd, skriver Lukas i 13 kap.

Tio spetälska botas är bibelverser om tacksamhet. Bara en av de tio vände tillbaka till Jesus och tackade. Gunnar menade att det kan vara svårt att tacka. Det tycker inte jag. Jag tackar ofta för det som är viktigt och som Jesus gett mig. Människor har varit redskap, men jag ger honom äran. Det är ödmjukt av mig, tycker min syster. Jag vet inte. Det rör ändå saker som jag inte kunnat reda ut själv.Nu låter det förstås som att jag skryter, men Gunnar tyckte det var fint att jag hade lätt för att tacka.

Man ska inte ge upp heller och sluta be. Liknelsen om änkan och domaren i Lukas 18 handlar om att man ska fortsätta tjata, fortsätta vara besvärlig. Det har jag också erfarenhet av, att länge ha bett samma bön, i många år, och sedan fått bönesvar. Men Gunnar hade i går mött någon som bad och bad och ändå blev det bara värre, som den personen sade. Han trodde ändå att något hände och byggdes upp i det dolda under tiden.

Gunnar hade med sig ett programblad om en ekumenisk bönegudstjänst i Katolska domkyrkan kl 15.30 på söndag. Den 18-25 januari är det bönevecka för kristen enhet. Kanske ska jag gå nu när jag fått kontakt med det katolska genom min sonsons dop i Luxemburg på julafton. Hans mamma är polska. Jag är en av faddrarna.