3 december 2022

Mina bästa streamingtips (Netflix och SVT Play)

Som bekant pågår fotbolls-VM för fullt. Medan maken tittar på matcher letar jag upp intressanta tv-serier på datorn. Netflix hade jag lämnat. Nu var det dags att öppna abonnemanget igen för femte säsongen av "The Crown". Jag såg alla avsnitt på några få dagar. De var bra, tycker jag. Kanske var Dianas poser lite överdrivna, men det var fina scener mellan drottning Elizabeth och maken prins Philip. Det fanns en sorg över att de glidit ifrån varandra i äktenskapet. De hade olika karaktärer och olika intressen. Men drottningen hade också hindrat andra från att bli lyckliga. Särskilt hade detta drabbat hennes syster Margaret. 

Norska filmen "Troll" ligger högt upp på Netflix topplista. Först trodde jag att det var en serie och tänkte att jag skulle ge den en chans. Ett bergatroll som kommer till liv och protesterar mot människornas intrång är väl inte den typ av handling som jag brukar söka efter. Men jag blev fast och såg klart fast det var en långfilm. 

Visst har det drag av King Kong-skräck, det jättelika trollet som trampar ned det som kommer i dess väg. Men filmen har en lyckad inramning av nordisk folktro och norsk kultur. När trollet skapar en jordbävning i Dovrefjell blir militären och regeringen i Oslo inkallad. Den kvinnliga paleontologen Nora som gräver efter dinosauriefossil engageras som expert för att reda ut vilket fenomen som kan ligga bakom händelsen. Hennes far får också lämna sitt bidrag till undersökningen fastän han framstår som mer än lovligt galen. Själv anser han sig ha särskild kunskap om troll och andra sagoväsen.

Inga konventionella vapen rår på trollet. Nora och några medhjälpare sätter sig upp emot krigsmakten och söker andra vägar att stoppa förödelsen. Vad kan skrämma troll? Vad får dem att försvinna? Handlingen ansluter till temat att människans inverkan på naturen straffar sig. I Dovre spränger man för en ny tågtunnel. I filmen finns också referenser till Henrik Ibsen, hans pjäs "Gengångare" och trollen som spricker i solen. Bakgrundsmusiken är hämtad från Edvard Griegs "I Bergakungens sal", en tonsättning av Ibsens "Peer Gynt". "Troll" är en snygg skräckfilm, tycker jag. 

SVT Play brukar jag annars hålla mig till. Där finns mycket av god kvalitet, också bland serierna. Nu senast har jag sett de brittiska "Inkräktaren" och "Den farliga leken". "Inkräktaren" handlar om en man som dödat en inbrottstjuv i sitt hem i Cornwall. Han bygger tillsammans med hustrun och en kvarbliven gäst upp en historia om självförsvar. Polisen misstänker inget annat, men de inblandades lögner får efterhand värre och värre konsekvenser. Spänningen upprätthålls. Finns det onda människor? I slutet får frågan ett jakande svar i en intelligent replikväxling.

"Den farliga leken" blir jag rejält tagen av. Rättspsykiatrikern Emma inleder en undersökning av Connie, en kvinna som begått ett fruktansvärt brott. Connie drar emellertid på ett märkligt sätt in doktorn i deras samtal. Hon anar att även Emma har en sorg och en skuld i sitt förflutna. "Den farliga leken" spelar upp scener ur de båda kvinnornas liv. Connie har blivit sviken av sina närmaste och felbehandlad av den läkare som skulle bota hennes ångest. Det är detta som leder till Connies fasansfulla handlande. Emma å sin sida har kämpat på ensam med förlossningsdepression och sömnlöshet. Serien vill säga att vi ska se och stödja våra medmänniskor och inte lämna dem ensamma. Hur viktigt det är blir skrämmande tydligt i "Den farliga leken".

24 november 2022

En ny teori om kausalitet (Ulf Jonsson, Gud och andra orsaker)

 

Jesuiterna är en katolsk orden. Medlemmarna som ska bli präster får en längre utbildning än inom andra ordnar. De studerar filosofi i två år och teologi i fyra. På detta följer vanligtvis doktorandstudier. Ulf Jonsson är jesuitpater och professor i religionsfilosofi. Han har nu kommit ut med en bok som är intellektuellt krävande. Jag är disputerad i litteraturvetenskap men har varken studerat filosofi eller teologi. Ändå vill jag försöka teckna ned några rader om vad jag fått ut av läsningen.

Titeln på boken "Gud och andra orsaker" implicerar att Gud kan ingripa i sin skapelse. Författaren vill koppla den synen till dispositionalismen, en ny teori om kausalitet som utformats inom filosofin de senaste decennierna.

Dispositionalismen ifrågasätter etablerade idéer om naturlagar och våra möjligheter att göra säkra förutsägelser. Orsaker ger i stället upphov till sina verkningar med olika grader av sannolikhet. Centralt i de dispositionalistiska teorierna är att saker och ting är kausalt verksamma, eftersom de är utrustade med specifika kapaciteter (dispositioner) eller krafter. Dessa kan emellertid förbli dolda för oss. Bräckligt glas går sönder om man tappar det, men om man inte tappar det är gå-i-kras-möjligheten icke-manifesterad. Dispositionalismen lyfter också fram att kausalitet kan ha både aktiva och passiva aspekter. Ett vedträd kan värma upp luften omkring sig, men det kan också självt värmas upp.

Under upplysningen arbetade naturvetenskapen med deterministiska naturlagar. En orsak ger alltid upphov till samma verkan. Inom teologin infördes begreppet deism. Man menade att Gud skapat världen som ett mekaniskt urverk och inte längre ingrep i skeendet. 

Den medeltida tänkaren Thomas av Aquino hade en annan förståelse av kausalitet som stämmer bättre med dispositionalismens. Enligt Thomas kan Gud handla i världen genom att använda sig av såväl deterministiska som indeterministiska skapade orsaker. Guds kausala verkande är inte heller något som hindrar människans fria vilja att verka. Människor kan handla på olika sätt av fri vilja, även om Gud är den yttersta orsaken till förekomsten av mänsklig fri vilja.

Hur kan man då med dispositionalismens hjälp se på mirakler? Upplysningsfilosofen David Hume definierade mirakler som brott mot naturlagarna. Man ansåg också vid den tiden att mirakler var det enda möjliga sättet för Gud att handla i världen. Det finns ingen allmänt accepterad definition av mirakel. Thomas av Aquino menade att det fanns olika typer av mirakler. En del var osannolika slumpmässiga sammanträffanden, andra var verkningar av naturliga sekundärorsaker. Gud utrustar dessa sekundärorsaker med ytterligare kausala krafter utöver deras egna verkningar. Gud är också den enda orsak som  kan förorsaka någonting utan inblandning av skapade sekundärorsaker. Gud kan skapa ting ur ingenting (ex nihilo).

Dispositionalismens avvisande av determinismen har, enligt Ulf Jonsson, placerat Guds handlande i världen i en mer gynnsam kontext än den som rådde under upplysningen. De former av den nya teorin som förkastar en intentional kausalitet fungerar dock inte tillsammans med huvudfåran av den kristna förståelsen om Guds medvetna avsikter med världen.

Ulf Jonssons bok "Gud och andra orsaker" riktar sig främst till professionella religionsvetare och teologer. Han vill göra dem uppmärksamma på att det finns bättre sätt att förstå kausalitet än de som användes under upplysningen och som levt kvar långt in i vår egen tid.

Jag är, som sagt, inte verksam inom dessa forskningsfält. Att jag var nyfiken på "Gud och andra orsaker" berodde nog mer på att jag utifrån en ny teori ville se praktiska exempel på Guds handlande. Ulf Jonsson stannar kvar i abstraktionerna men av förståeliga skäl. Han vill öppna vägen för en ny forskning utifrån nya perspektiv. Jag får se fram emot de avhandlingar som blir resultatet av det.

24 oktober 2022

Kristendomen och högmodet (C.S. Lewis, Kan man vara kristen?)

Någon som jag läste hänvisade till C.S. Lewis bok "Kan man vara kristen?" Så jag lånade den på biblioteket. Jag tyckte titeln var intressant. Men ganska snart förstod jag att Lewis, som väl mest är känd för "Berättelsen om Narnia", var en djupsinnig teolog. Han levde 1898-1963 och vänder sig inte med några lättköpta meningar till vår samtids tvekande kristna.

Jag känner mig inte manad just nu att läsa en så avancerad framställning som denna, där Lewis analyserar grundläggande element i kristendomen. Men jag hinner bli störd i mitt sinne innan jag slår igen boken.

Lewis skriver om den stora synden som är högmodet. (I texten översätts engelskans pride med högfärd, men i Svenska kyrkan talar man om högmod.) En gång i en studiecirkel i Högalids församling berättade jag att jag hade dåligt syndamedvetande. När man under gudstjänsten tyst ska bekänna sina synder kommer jag inte på något. Jag tänker att Gud vet. Då säger en medlem i gruppen att det finns något som heter högmod.

C.S. Lewis skriver att kristendomen manar människor till ånger och utlovar dem förlåtelse. Den kristna tron har, såvitt han kan se, ingenting att säga till dem som inte ångrar något och som inte har någon känsla av att behöva förlåtelse. Hur ska det gå för mig? Har jag inte rätt att kalla mig kristen?


 

20 oktober 2022

Om gängen (Diamant Salihu, Tills alla dör)

I den nya regeringens Tidöavtal finns höga ambitioner att få ned brottsligheten. Det gängrelaterade våldet har nått rekordnivåer. I avtalet finns många förslag som ska prövas om de går att omsätta i verkligheten. Rättssäkerheten måste beaktas. Anonyma vittnen, visitationszoner och hårdare straff har tillämpats av grannländer. Det är exempel på åtgärder som man vill genomföra.

Mot slutet av boken "Tills alla dör" skriver journalisten Diamant Salihu om en omtalad rättegång i Köpenhamn. Fem unga svenskar stod 2020 åtalade för ett dubbelmord i Danmark. Domarna blev hårda. Tre av männen fick livstid. Två av dem som var 17 år vid brottstillfället fick 20 års fängelse. Vid förhandling i dansk motsvarighet till hovrätten ändrades påföljden för de yngre till 16 år. I Sverige skulle de ha fått fyra års sluten ungdomsvård på ett av statens ungdomshem, enligt advokaterna. Den danska åklagaren menar att man inte kan förvänta sig att bli behandlad som ett barn när man begår vuxenkriminalitet. Åklagaren säger vidare till författaren att "rätten har skickat en tydlig signal till alla utländska gäng om att man kan räkna med ett hårt straff om man tar sina konflikter till Danmark".

Vad ligger då bakom den svenska utvecklingen? Segregationen är en grundläggande orsak. Gängen rör sig i socialt utsatta områden. Salihu följer personer och händelser på Järvafältet, i Tensta och Rinkeby. Majoriteten förefaller vara somaliska unga män. De tillhör vare sig det etablerade svenska samhället eller de äldre landsmännens klankultur. 

De har ofta många syskon och bor trångt. Inte sällan lever de med en ensamstående mor. Fäderna är frånvarande. Vårdnadshavaren har tappat kontrollen, pojkarna misslyckas i skolan, de lever med machoideal och vill bli respekterade. För flickorna går det bättre. De utbildar sig. 

Redan som mycket unga kan pojkarna få uppdrag, som till exempel att stå och vakta vid ett rån, och får därmed lättförtjänta pengar. Narkotika är förstås en viktig inkomstkälla för de äldre. I boken läser jag om en ung man som gått i skola med svenska barn och skaffat sig kontakter på Östermalm. Han tjänar storkovan.

Rädslan är stor i dessa miljöer. De inblandade ungdomarna bär skottsäkra västar. När våldspiralen väl satts i gång på grund av en konflikt uppstår hämnden. Det är den som dödar. Men när Salihu pratar med en person som har kunskap om ett visst mord säger denne att offret varken var en person som stod på fel sida eller att det var skulder inblandade. "Det är en sjukt barnslig anledning."

Rädslan sprider sig utanför gängen. Ingen vågar vittna. Invånarna är rädda för att tala med polisen eller en journalist. De är rädda att andra ser eller hör, rädda att bli uppfattade som tjallare. 

En kvinnlig polis, själv invandrad, påpekar att förstås inte alla somalier är problem. Men hon menar att man måste göra något åt den utbredda fattigdomen, ge stöd i föräldrarollen och att det är viktigt att socialtjänsten ingriper tidigare. 

Nu är läget riktigt dystert. Hur länge ska det hålla på? frågar Salihu en ung man. Tills alla dör, blir svaret. 

Jag hoppas att regeringens initiativ leder till en förändring. Men innan det blir bättre är det stor risk att det blir sämre. Gängen kommer inte att uppskatta den nya spelplanen.

17 september 2022

Två artiklar om människovärdet

I den katolska tidskriften "Signum" kan vi ta del av moraliska diskussioner. I septembernumret har jag uppmärksammat två sådana som handlar om fosterdiagnostik respektive dödshjälp. Christoffer Wedebrand tar i sin artikel "Liv värda att leva - synen på samhällets minsta minoriteter" upp frågan om foster som aborteras på grund av kromosomförändringar som Downs syndrom. Socialstyrelsen för inte längre statistik över hur många aborter som görs av den anledningen, detta som en följd av EU:s dataskyddsförordning. Men det går att räkna ut att år 2018 föddes en tredjedel så många barn med Downs syndrom som hade kunnat förväntas. 

Svenska Downföreningen ifrågasätter om människor med en extra kromosom kan betecknas som sjuka eller skadade. "Den extra kromosomen orsakar varken smärta eller lidande och är förenlig med liv", skriver man. Wedebrand menar att 30-talets arvshygien finns kvar i 1974 års abortlag som fortfarande gäller. Han nämner ordval i propositionen som "missbildningar", "kromosomskada", "avvikande" och "skadade" barn. Den dominerande formen av fosterdiagnostiken i Sverige inriktas just mot Downs syndrom. Det finns med som ett synnerligt skäl till sen abort.

Nu som förr klassar vi somliga människor som icke-önskvärda, skriver artikelförfattaren. Människor med Downs syndrom är inte sjuka eller skadade. De är som de är och verkar vara nöjda med det. Ändå utgör de en krympande skara för att vi andra vill ha det så. "För den som låter tillvaron kretsa kring värdsliga statusprojekt som karriär, hög inkomst eller akademiska meriter kan ett liv med lägre intellektuell förmåga än genomsnittet te sig innehållslöst."

Jenny Lindberg är författare till artikeln "Att föra döden tillbaka till livet - om döden i vårt samhälle". Hon skriver att dödshjälp och assisterat döende i grund och botten är en moralisk fråga. Det räcker inte med att det finns ett demokratiskt stöd för att dödshjälp ska erbjudas. En utredning bör svara på frågan om dödshjälp är rätt eller fel ur ett etiskt perspektiv. 

De vanligaste argumenten emot är att dödshjälp är en oönskad förändring av läkarrollen. Det finns också en risk att man stigmatiserar patienter med kronisk obotlig sjukdom eller med funktionsnedsättning. Den som ber om dödshjälp kan vara pressad till det. Det är svårt att avgöra beslutsförmågan. Man befarar också att att det kan bli ett sätt att spara pengar för samhället och sjukvården. Det skulle vara bättre att satsa på utveckling av den palliativa vården, menar många. 

Men det har visat sig att det inte så mycket är smärta eller ångest som utgör grunden för patientens önskan om dödshjälp. Det handlar snarare om en känsla av förlust av värdighet och oberoende. Detta är en del av själva döendet som palliativ vård inte råder bot på. Jenny Lindberg menar att vi behöver motverka att självbestämmande, självständighet och oberoende ses som överordnade värden i alla livets faser.  Skapar det verkligen trygghet och tillförsikt? frågar hon. Orsakar det inte i stället ett främlingskap inför andra människor?


28 augusti 2022

Samlingar inför hösten

NU har regnet kommit även till Stockholm och ostkusten. Efter det blir det höst med svalare väder. Regnet mot rutan skapar en skön stämning i hörnet av mitt lilla bibliotek, där jag sitter och skriver. Jag tycker det är härligt på sommaren, men jag tycker också om hösten. Alltsedan jag började skolan har jag levt i terminer. Jag studerade i många år på universitet och undervisade där. De senaste åren har det blivit samtalsgrupper och bibelstudier i Högalids församling.

Bokhöstarna är också något att se fram emot. Jag recenserar regelbundet i litteraturmagazinet.se och har varit på Bokmässan i Göteborg några gånger i slutet av september. Det är en trevlig tillställning. Där har jag kunnat träffa de andra skribenterna som är utspridda över landet.

Vi har haft pandemi, men nu har livet lättats upp för många. I torsdags var jag på Norstedts förlag med pressträff och mingel. Ett antal utvalda författare presenterade sina böcker. Efteråt fick jag glädjen att prata med Therese Bohman, en av mina favoriter. Hennes nya roman "Andromeda" kommer jag att recensera den 12 september. Det var också roligt att träffa kulturjournalister från radio och tidningar.

I onsdags presenterade Verbal förlag sin höstutgivning i samarbete med nya Hornstulls bokhandel och Hornstulls bibliotek. Särskilt intressant tyckte jag Beata Hanssons och Vesna Prekopic bok var, "Papporna, sönerna och våldet". Jag har bloggat om den på litteraturmagazinet. Det är en reportagebok. Författarna har intervjuat fäder som berättar om sitt liv, där våld spelat en avgörande roll. Hansson och Prekopic kommer inte med förslag på lösning av gängkriminaliteten, men männen i boken vill förmedla hur de lyckats skapa sig ett bättre liv.

Det blev också en mycket fin höstupptakt i kyrkan. Söndagsmässan var välbesökt. En diakon och en präst skulle avtackas. Det var förstås vemodigt för dem som känt dem väl. Men det ledde till att smörgåsen efteråt följdes av tårta Jag mötte flera bekanta från olika sammanhang, både från jympan och bibelgrupper. Jag brukar inte stanna på kyrkkaffet. Måhända blir det en ny vana. Men att jag gjorde det i dag berodde på att det skulle bli föreläsning efteråt. Tove-Junia Helminen förde oss med varsam hand genom sin teologie kandidatuppsats "Som en blixt från klar himmel". En litterär analys av Lukas 10, 17-24. Det bibelstudiet samlade också många. Det gav en bra känsla och en förhoppning om intressant bibelläsning i höst tillsammans med andra. Ännu finns ingen sådan grupp upptagen på församlingens kalendarium, så jag uppmuntrade till det.


10 juli 2022

Högalids utomhuskyrka

På sommaren brukar det inte vara mer än 20 personer på gudstjänsterna i Högalidskyrkan. Nu är den under renovering, och jag saknar kyrkorummet. Kyrksalen i Församlingshemmet kan aldrig bli samma sak som den stora katedralliknande kyrkan. Men så har Högalid en stor tillgång: utomhuskyrkan som ligger i trädgården för helande och växt. 

I dag samlades mer än 20 personer för mässa ute. Och när det blir fullt på de bänkar som finns blir det en helt annan känsla än i en närapå tom kyrka. Jag tror inte att trädgården och utomhuskyrkan har så mycket att göra med renoveringen. Den platsen i naturen kommer säkert att användas även efter att kyrkan blivit klar nästa sommar.

Jag har glädjen att bo på gatan nedanför kyrkan. Det finns flera trappor upp dit. Den väg jag tog i dag leder fram mot den mur som finns bakom dopfunten på bilden. Jag tänkte som jag gjort förut gå på muren och sen ta mig nerför en annan trappa. Men en skylt varnade. Muren är ett altare nu! Och det fanns nya trappsteg att använda.

När gudstjänsten skulle börja hördes lite svagt Maria Magdalenas klockringning. I stället för att vi skulle ha en egen ringning rådde prästen oss till tystnad och att lyssna på ljuden omkring oss. Jag hörde vindens sus i träden och, som utlovat, ett Brommaflygplan. En fågel kvittrade norrut, och trafiken på gatorna nedanför hördes en aning. Strax innan vi började skuttade en ekorre iväg på altarmuren.

Det blev en fin mässa i Högalidsparken. Dagens tema var också viktigt: att inte döma. Den berömda texten handlar om att Jesus säger att den som är utan skuld ska kasta första stenen. Man har ställt en äktenskapsbryterska framför honom. Då lomar fariséerna och de övriga bort. Och själv dömer inte Jesus. Han säger åt kvinnan att gå och att inte synda mer. Predikan inledde Joakim Kohls med att säga att han var bra på att döma. Han dömde hela tiden!