Ett liv i Jesu efterföljd (Annika Persson, Elsa och Natanael Beskow. En kärlekshistoria)

Frilansjournalisten Annika Persson, som tidigare skrivit böcker om Lena Nyman och textilkonstnären Märta Måås-Fjetterström, kommer nu ut med en biografi om makarna Elsa och Natanael Beskow. I "Elsa och Natanael Beskow. En kärlekshistoria" kan vi läsa att de träffades 1893 men att det dröjde flera år innan de gifte sig. Natanaels mor hade en flicka med finare bakgrund tilltänkt för honom. 

Vi känner väl bäst till Elsa som var tidens mest berömda barnboksförfattare. Så många av hennes böcker har blivit klassiker: Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin, Puttes äventyr i blåbärsskogen, Tomtebobarnen, Solägget, med flera. Hon illustrerade dem själv. Elsa hade konstnärlig utbildning, och hennes håg stod kanske mest åt måleriet. Men det var genom teckningarna hon slog igenom.

Natanael började sin yrkesbana som konstnär men lade om och studerade till präst. De båda kom att bli starkt socialt inriktade. Natanaels kall var att leva i Jesu efterföljd. Lite speciellt var dock att han inte ville prästvigas. Det var för många löften som skulle avges. Han blev i alla fall predikant i kapellet i Djursholm, där de satte bo. Elsa var konstigt nog inte konfirmerad när de träffades. Den första nattvarden var hon tvungen att ta innan de gifte sig. I alla fall var det ett krav från Natanaels mor. Nattvarden blev av någon anledning snarast en obehaglig upplevelse för henne. Kanske hade de båda en alltför sträng inställning när det gällde att bekänna sin tro och att lova saker. Det var ute i samhället tron skulle praktiseras. 

Natanael hade varit i London och blivit bekant med företeelsen "settlements". Det var platser, där präster och praktiserande kristna bodde tillsammans med fattiga och utsatta människor. Det ledde först till att de skapade ett ställe på Marholmen, där kvinnliga arbetare kunde gå kurser. Senare grundades Birkagården som kom att få sitt säte på Karlbergsvägen. Flera hundra personer skrevs in där. Det kom att kallas folkhögskola fastän det inte var ett internat. Några få av personalen bodde där. Före och under andra världskriget fick Birkagården en särskild betydelse när flyende judar togs emot. 

Elsa födde sex pojkar, varav en gick bort tragiskt i en skridskoolycka åtta år gammal. Hon och Natanael var ändå för den tiden ovanligt jämställda. Båda arbetade och bidrog till försörjningen. Visst var han friare att resa, men han såg också till att Elsa fick vistas perioder ute i landet för att få vila och ro att skriva. De gjorde även utlandsresor tillsammans, bland annat till Egypten och Palestina. Färden gick vidare till Syrien, där det fanns armeniska flyktingar. Natanael blev genom sin roll i Internationella försoningsförbundet engagerad i det turkiska folkmordet på armenierna 1915. Han startade en svensk Armenien-kommitté som samlade ihop stora summor till hjälparbetet. 

Inga spår av krig finns i Elsas böcker. De framstår mest som idylliska. Hon ville ge barnen ljusa minnen från en fantastisk sagovärld men också lära dem känna naturen genom de verklighetstrogna avbildningarna. 

Elsa dör i cancer sommaren 1953. Natanael går bort bara tre månader senare. De hade fullföljt ett gemensamt mål och aldrig slutat älska varandra. Så sammanfattar Annika Persson sin framställning.

Biografin över makarna Beskow är både till utseende och innehåll en fin bok. Den är rikt illustrerad med teckningar, foton och citat från brev dem emellan. Som en skicklig levnadstecknare placerar Persson också sina objekt omgivna av tidens viktiga personer och händelser. Under deras levnad formerades arbetarrörelsen, och kvinnorna fick rösträtt. Själva spelade de betydande roller i den samhällsutvecklingen.