Sanning eller saga? (Daniel Sävborg, Händelser ur Sveriges ohistoria. En försvunnen tid)

I somras besökte jag med maken och vänner orten Vendel i Uppland. Vi beskådade den imponerande Ottarshögen. Kort därefter fick jag kännedom om att Daniel Sävborg, professor i nordisk filologi vid Tartu universitet, skulle ge ut "Händelser ur Sveriges ohistoria", där han bland annat skriver om denna gravhög. De personer han skildrar i sin bok är inte historiska men har i perioder uppfattats som historiska av forskare. Sävborg visar hur saga, lokala traditioner och vetenskap har samverkat över tid. Det är en vacker volym, rikt illustrerad. Jag läser med stort intresse kapitlet "Ottar Vendelkråka".

I den medeltida "Ynglingasagan" skildrar isländske Snorre Sturlasson en strid mellan danskar och svear. Den svenske kung Ottar stupar. Danskarna lägger liket på en hög och låter djur och fåglar riva i kroppen. De skickar en träkråka till Sverige - kungen var inte mer värd - och kallar honom därefter Ottar Vendelkråka.  "Ynglingatal" från 900-talet, som Snorre citerar, uppger att Ottar dog i Vendel. Det Vendel Snorre kände till var danska Vendel, dagens Vendsyssel. Men i "Ynglingatal" finns inte episoden med träkråkan eller tillnamnet med. Snorre har broderat ut.

Under 1800-talet var Ottar borta ur vetenskapliga sammanhang. I början av 1900-talet ville en grupp arkeologer, filologer, med flera återföra honom till historien. Sune Lindqvist grävde ut högen i Vendel 1914-1916. Fynden bekräftade att det var en stormans grav. Han hittade bland annat ett bysantinskt mynt från slutet av 400-talet. Lindqvist ansåg i anslutning till äldre historieskrivning att det var Otto Vendelkråkas grav. Tillnamnet Vendelkråka men inte det danska Vendel förekommer i de danska översättningar av Ynglingasagan som  lästes på 1600-talet av de lärde vid Uppsala universitet. Men det uppländska Vendel var förstås bekant för dem. 

Birger Nerman och Sune Lindqvist representerade en tvärvetenskaplig forskartradition som hävdade att Ottar Vendelkråka var en svensk kung. De stödde sig på tilltalsnamnet, det uppländska Vendel och identifieringen av högen som en stormansgrav. Bibliotekarien Oskar Lundberg skrev i en krönika i Stockholms-Tidningen 1916 att kråkor är ett gängse öknamn på Vendelbor. Han citerade en vers som man kunde höra i trakten: "Vendels kråka, får jag åka". Det är inte ovanligt med öknamn på sockenbor. I Uppland undersökte man dem i början av 1900-taket. Kråkan fanns inte med. Den är nog ett sentida skämt. Sagokungen Ottar Vendelkråka var välkänd.

Ingen samtida källa nämner en sveakung med namnet Ottar. Enligt Dick Harrison finns ingen koppling mellan namnet Ottar och gravhögen. 

Ottarshögen är icke desto mindre en av de mest fascinerande forntidsgravarna i Uppland. Den är väl värd ett besök oavsett vem som ligger begravd där. I Vendel lever Ottars minne i högsta grad vidare. Hembygdsföreningens årsskrift heter "Vendelkråkan",  Ottarsloppet är ett återkommande terränglopp, och idrottsplatsen heter Ottarsborg. 

Jag fortsätter min läsning av "Händelser ur Sveriges ohistoria". Jag får säkert uppslag att besöka nya platser.