26 mars 2015

Den blå och den gula färgen (Iotakorset)

Jungfru Marie bebådelse
Bakgrundsmusik är en kör från ett kloster utanför Milano. Vi är inne på vårt tredje Iotakorsmöte. Det tomma korset har fyllts i med rött, smärtans och kärlekens färg, och med grönt, det läkande och växande - Iotakorset är också ett träd. Vi har tänkt igenom våra svåra vägar och hur de har förvandlats till något användbart. Och vi har erinrat oss den kärlek vi har fått ta emot.

Nu ska vi måla med blått och gult. Blått är det livgivande vattnet – och himlen. Gult är huden runt vårt liv. Är den tjock, hård, taggig, mjuk, transparent?

Tidigare har vi lämnat sju knutpunkter på korset som vi inte fyllt i. De ska bli blå. Vi börjar nerifrån. Den första är födseln ur moderlivet och fostervattnet. Den andra är dopet då vi tas upp i den kristna gemenskapen. Den tredje är konfirmationen, vi bekräftar vår tillhörighet.

Sedan är vi uppe vid korsets krona och dess nedre knutpunkt, vuxenblivandet. Kommer vi ihåg något särskilt tillfälle? Det är väl när man flyttar hemifrån, säger Tage. Ja, det håller jag med om. För ett par av deltagarna innebar det svåra uppgörelser med föräldrarna som sett fram emot en annan bana för sin son eller dotter eller som velat leva i en närmare gemenskap med dem även när de blivit vuxna. Gunnars, vår samtalsledares, mor och far hade planerat för att han skulle överta den gård de hade slitit ihop till. Sivs föräldrar ville ha henne nära sig när de andra syskonen lämnat hemmet för giftermål och studier.

En knut till vänster på kronan ska fyllas med den del av vårt liv som vi ser som misslyckad eller där vi inte bottnat. Jag vet genast.  Det är arbetslivet. Det har varit krokigt med flera uppbrott. Jag har lämnat eller inte blivit insläppt. Visst har det varit rikt av upplevelser inom olika områden. Mycket har jag lärt mig. Trädets grenar har brett ut sig, men de sitter löst på stammen.

Knuten till höger symboliserar det vi är stolta över. Jag känner det svenska språket och dess nyanser. Jag kan skriva. Det kan jag.

Högst upp är Hoppet. Siv förknippar det med Davids psaltarpsalm 139. Så börjar den:

1För körledaren. Av David, en psalm.
Herre, du rannsakar mig och känner mig.
2Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
3Om jag går eller ligger ser du det,
du är förtrogen med allt jag gör.
4Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt jag vill säga.
5Du omger mig på alla sidor,
jag är helt i din hand.
6Den kunskapen är för djup för mig,
den övergår mitt förstånd.
 
Med den gula färgen ska vi fylla i det näst yttersta fältet av korset. Det blir en inre ram, huden kring vårt liv. Det är Jungfru Marie bebådelsedag. Gunnar visar en ikon med Maria där hon sitter och spinner när ängeln kommer med sitt budskap att hon ska föda ett barn. Av de tunna trådarna ska det bli ett förhänge i templet, så fint att himmelriket lyser igenom.

15 mars 2015

Polska "Ida" - en värdig Oscarsvinnare i det mindre formatet

Wanda (Agata Kulesza) och Ida (Agata Trzebuchowska)
Så blev det av till slut att vi gick och såg den polska filmen "Ida" som fått så mycken god kritik och som kronan på verket en Oscar för bästa utländska film. Jag blev förvånad att det var en så pass "liten" film. Den är kort, en timma och 20 min, och handlingen är enkel. Svartvit är den också, vilket skapar både ett vackert foto av huvudpersonen och ett dystert över den polska landsbygden. Det svartvita kan också ses om en vink till 60-talets konstfilmer. Och det är på 60-talet i Polen som det utspelar sig.

Ida är en ung flicka som lever i kloster. Om en vecka ska hon avlägga klosterlöftena. Abbedissan menar att hon dessförinnan måste träffa sin moster, den släkting som hon har i livet. Mostern berättar att Ida är judinna. En man i deras hemby har gömt hennes föräldrar under kriget. Själv kunde Ida som barn smugglas iväg. Nu reser mostern Wanda med henne ut från Warszawa för att leta upp mannen i fråga. Han är döende när de finner honom, men sonen visar var i skogen han grävt ner föräldrarna och Wandas lilla son som inte kunde komma undan eftersom han var omskuren. Sonen medger att han dödat dem. Det blev väl för farligt att hålla dem gömda.

Röda Wanda har fått lämna sin tjänst som domare i den kommunistiska statens tjänst.Varför får vi inte veta. Men nu lever hon utan ledstjärna. Hon är alkoholist och kedjerökare och inte heller så noga med vilka män som får följa henne hem. Wanda är motsatsen till Ida - den moraliskt rena oskulden.

Det är förstås ett genialiskt drag av filmmakarna att Ida under sin sista vecka i frihet får följa med Wanda till rökiga barer och dansrestauranger. En saxofonist lägger märke till hennes skönhet och undrar om hon måste bära sin huvudduk hela tiden.

Filmen slutar som man kan vänta sig och ändå inte.

Jag tänker på den Oscar som "Ida" fick. Hård konkurrent var "Timbuktu" som jag också har skrivit om här. Vilken skulle jag ha röstat på? I "Ida" finner de båda kvinnorna varandra i sorgen över vad de förlorat i mänsklighetens grövsta förbrytelse. I "Timbuktu" ligger hoten och faran i nuplanet. Det handlar om ett annat brott mot mänskligheten som vi idag har på skärmarna framför våra ögon. Hur långt det kommer att gå vet ingen. Hur det än är minns man individerna i de båda filmerna. Nej, jag kan inte jämföra.

12 mars 2015

Iotakorset meditation två

Ur  "Måla och meditera med iotakors"
I går tog vi fram våra påbörjade iotakors. Vi hade färglagt med rött, kärlekens men också smärtans färg. Nu var det dags för det gröna, det som skulle lindra, det som skulle lägga sig som balsam över våra smärtpunkter.

Vår samtalsledare Gunnar höll symboliskt upp en liten flaska dyr olivolja. Han läste högt om den barmhärtige samariern som smorde den överfallne mannen som låg vid vägkanten. Han som tillhörde det föraktade folket samarier kom till hjälp. En präst och en levit, som var medlem av den hebreiska stammen Levi, gick förbi.

Som bakgrundsmusik fick vi sång på arabiska, bland annat Wa Habibi, en hymn som framställer pietàn, då den älskade tas ner från korset. En känd libanesisk artist, Fairouz, bär fram de vackra orden. En annan libanesisk kvinna sjunger hymnen i Högalidskyrkan på Skärtorsdagens kväll.

Grönt är också växandets färg. Vi blev ombedda att meditera kring om det var något svårt som hade hänt oss och som vi ville vara utan men som ändå hade fört något gott med sig. Gunnar själv har MS och saknar att kunna åka skidor som förr och vandra i bergen. Men genom att han tvingats att stanna upp har han fått lugnare möten med människor och inte bara dragit vidare hela tiden.

Jag kommer ihåg ett professionellt och socialt nederlag på skärtorsdagen för många år sedan. Det var en förfärlig skam och nesa. Med sorg i hjärtat och tårar i ögonen upprätthöll jag i alla fall traditionen att köpa påskägg till mina barn. Jag minns vilken butik jag gick till vid Zinkensdamm. Den traumatiska händelsen fick mig att fly och gå andra vägar. Man kan inte jämföra en livsväg med en annan som inte blev av, men det är klart att något gott har det kommit ut av det nya.

1 mars 2015

Iotakorsets röda kärlek och smärta

Ur boken "Måla och meditera med iotakors"
Jag har tidigare skrivit om bibelgruppens planer på att måla iotakors. Nu vid onsdagsträffen var vi inne i fastan, och då var det dags. Det är en meditationsteknik att långsamt fylla i de olika fälten i det koptiska iotakorset med olika färger. Vi var många i lokalen under kyrksalen. Det var roligt fast kanske inte optimalt när det gäller tystnad och koncentration.

Vår samtalsledare försökte skapa rätt stämning genom att läsa högt ur Jesaja, tröstens poet. Den röda färgen som vi började med står för både kärlek och smärta. Tankar på detta kan röra upp känslor som söker tröst. Men korset kan när det fylls i också härbärgera svåra minnen och placera dem på ett strukturerat sätt utanför oss själva. Man ska börja nerifrån för att förnimma att något byggs upp. Det är berättelsen om vårt liv som tas emot av Jesus.

Min bordsgranne blev störd av högläsningen. Hon sade att hon hade svårt att samla tankarna, och nästa gång ska det bli musik i stället. Jag tyckte allt kändes lugnt och fint. Jag uppfylldes mest av kärlek och glädje, speciellt som mitt barnbarn fyllde ett år i onsdags. Men så mindes jag oron för ett år sedan efter hans dramatiska inträde i livet. Så underbart att oro och rädsla kan förvandlas till en sådan lycka som vi får uppleva i dag.

Iotakorsets har flera knutpunkter. En kraftig sådan finns långt ner. Vad kan den innehålla? undrar jag tyst för mig själv. Men så fantastiskt att den övre delen av korset, dess blommande träd, är så stort och rikt. Nästa gång ska vi måla med grönt, växandets färg.