Kristendomen och högmodet (C.S. Lewis, Kan man vara kristen?)

Någon som jag läste hänvisade till C.S. Lewis bok "Kan man vara kristen?" Så jag lånade den på biblioteket. Jag tyckte titeln var intressant. Men ganska snart förstod jag att Lewis, som väl mest är känd för "Berättelsen om Narnia", var en djupsinnig teolog. Han levde 1898-1963 och vänder sig inte med några lättköpta meningar till vår samtids tvekande kristna.

Jag känner mig inte manad just nu att läsa en så avancerad framställning som denna, där Lewis analyserar grundläggande element i kristendomen. Men jag hinner bli störd i mitt sinne innan jag slår igen boken.

Lewis skriver om den stora synden som är högmodet. (I texten översätts engelskans pride med högfärd, men i Svenska kyrkan talar man om högmod.) En gång i en studiecirkel i Högalids församling berättade jag att jag hade dåligt syndamedvetande. När man under gudstjänsten tyst ska bekänna sina synder kommer jag inte på något. Jag tänker att Gud vet. Då säger en medlem i gruppen att det finns något som heter högmod.

C.S. Lewis skriver att kristendomen manar människor till ånger och utlovar dem förlåtelse. Den kristna tron har, såvitt han kan se, ingenting att säga till dem som inte ångrar något och som inte har någon känsla av att behöva förlåtelse. Hur ska det gå för mig? Har jag inte rätt att kalla mig kristen?

 

Om gängen (Diamant Salihu, Tills alla dör)

I den nya regeringens Tidöavtal finns höga ambitioner att få ned brottsligheten. Det gängrelaterade våldet har nått rekordnivåer. I avtalet finns många förslag som ska prövas om de går att omsätta i verkligheten. Rättssäkerheten måste beaktas. Anonyma vittnen, visitationszoner och hårdare straff har tillämpats av grannländer. Det är exempel på åtgärder som man vill genomföra.

Mot slutet av boken "Tills alla dör" skriver journalisten Diamant Salihu om en omtalad rättegång i Köpenhamn. Fem unga svenskar stod 2020 åtalade för ett dubbelmord i Danmark. Domarna blev hårda. Tre av männen fick livstid. Två av dem som var 17 år vid brottstillfället fick 20 års fängelse. Vid förhandling i dansk motsvarighet till hovrätten ändrades påföljden för de yngre till 16 år. I Sverige skulle de ha fått fyra års sluten ungdomsvård på ett av statens ungdomshem, enligt advokaterna. Den danska åklagaren menar att man inte kan förvänta sig att bli behandlad som ett barn när man begår vuxenkriminalitet. Åklagaren säger vidare till författaren att "rätten har skickat en tydlig signal till alla utländska gäng om att man kan räkna med ett hårt straff om man tar sina konflikter till Danmark".

Vad ligger då bakom den svenska utvecklingen? Segregationen är en grundläggande orsak. Gängen rör sig i socialt utsatta områden. Salihu följer personer och händelser på Järvafältet, i Tensta och Rinkeby. Majoriteten förefaller vara somaliska unga män. De tillhör vare sig det etablerade svenska samhället eller de äldre landsmännens klankultur. 

De har ofta många syskon och bor trångt. Inte sällan lever de med en ensamstående mor. Fäderna är frånvarande. Vårdnadshavaren har tappat kontrollen, pojkarna misslyckas i skolan, de lever med machoideal och vill bli respekterade. För flickorna går det bättre. De utbildar sig. 

Redan som mycket unga kan pojkarna få uppdrag, som till exempel att stå och vakta vid ett rån, och får därmed lättförtjänta pengar. Narkotika är förstås en viktig inkomstkälla för de äldre. I boken läser jag om en ung man som gått i skola med svenska barn och skaffat sig kontakter på Östermalm. Han tjänar storkovan.

Rädslan är stor i dessa miljöer. De inblandade ungdomarna bär skottsäkra västar. När våldspiralen väl satts i gång på grund av en konflikt uppstår hämnden. Det är den som dödar. Men när Salihu pratar med en person som har kunskap om ett visst mord säger denne att offret varken var en person som stod på fel sida eller att det var skulder inblandade. "Det är en sjukt barnslig anledning."

Rädslan sprider sig utanför gängen. Ingen vågar vittna. Invånarna är rädda för att tala med polisen eller en journalist. De är rädda att andra ser eller hör, rädda att bli uppfattade som tjallare. 

En kvinnlig polis, själv invandrad, påpekar att förstås inte alla somalier är problem. Men hon menar att man måste göra något åt den utbredda fattigdomen, ge stöd i föräldrarollen och att det är viktigt att socialtjänsten ingriper tidigare. 

Nu är läget riktigt dystert. Hur länge ska det hålla på? frågar Salihu en ung man. Tills alla dör, blir svaret. 

Jag hoppas att regeringens initiativ leder till en förändring. Men innan det blir bättre är det stor risk att det blir sämre. Gängen kommer inte att uppskatta den nya spelplanen.