29 december 2013

Bedagade finurligheter (Dagarnas skum)

Att översätta Boris Vians surrealistiska roman L'écume des jours (Dagarnas skum) till filmduken är helt väntat inte lätt gjort. Resultatet får väl sägas vara halvlyckat. Boken som kom ut i Frankrike 1947 handlar om den rike Colin som lever livets glada dagar med en kock, Nicolas, som lagar de mest utsökta komplicerade rätter. Hemmet är minst sagt finurligt inrett. Det överträffar till och med Musse Piggs husvagn. Till exempel kan man med tonhöjderna på Colins piano blanda cocktails. Jazz är både Colins och Vians passion. Det händer så underliga saker och så snabbt att man i den första delen av filmen blir alldeles yr i huvudet. Mycket utgörs tyvärr av skärmar och maskiner som framstår som gammaldags science fiction.

När både Nicolas och hans vän Chick har fått flickvänner vill Colin inte vara utan. Efter vissa valhäntheter har han turen att få ihop det med den vackra Chloé som spelas av Audrey Tautou. Nu inträder en romantisk del där Colin och Chloé svävar över Paris i en molnbubbla.

Men säg den lycka som varar. Chloé drabbas av näckros (nénuphar) i ena lungan. Där har regissören Michel Gondry fått till det. Chloés sjukdom speglar sig i ett expressionistiskt universum. Fönstren i Colins våning gror igen av smuts och rummen krymper. Det leder mina tankar till Lars von Triers Melancholia, där brudens slöja förvandlas till döda buskar.

Ordlekar förekommer också. Lätt att ta till sig är att petits fours serveras som små ugnar (= fours). Annat får man vara mer på sin vakt för att upptäcka.

Genomgående driver Vian med Sartre som han kallar Jean-Sol Partre. Detta utspelas under Sartres storhetstid. Vian låter Colins vän Chick vara en alltför hängiven beundrare som förslösar allt han äger på böcker av Partre och föremål som tillhört denne. Förklaringen lär vara att Boris Vians fru Michelle blev sekreterare till Sartre och inledde ett förhållande med honom som fick äktenskapet att spricka.

23 december 2013

God Jul och Gott Nytt År!

Harsa 27 december 2012
Jag vill önska er som hittat till min blogg en god jul och ett gott nytt år. Som ni kanske har märkt skriver jag nu mest på www.litteraturmagazinet.se. Där finns allt som berör litteratur. Här kan ni läsa om andra kulturyttringar som bio till exempel och om trosfrågor i samband med den bibelgrupp jag deltar i.

Bilden ovan visar sol och snötäckt natur. Det var utsikten förra året från stugan i Hälsingland som vi brukar hyra kring jul. Prognoserna säger att det blir plusgrader i år. Det är inte vad man vill ha precis. Det ser illa ut: dåliga spår men kanske inte så dåliga att snögarantin faller ut och man får pengarna tillbaka. Fem kilometer är minimum. Det står och väger, avboka eller inte. Ha det så bra allihop, med eller utan snö!

5 december 2013

Bibelgruppen: apokryfer och missade möten


I går hade vi terminsavslutning i vår bibelgrupp i Högalid. Det började dåligt. Ingen hade gjort kaffe, och vi trodde vi skulle behöva nöja oss med torra pepparkakor som vi hittade i ett skåp. Men då i nödens stund dök Maria upp med en helt underbar kokoskaka.

En annan liten missräkning: Vår samtalsledare Gunnar hade läst fel läxa. Hur skulle vi ha klarat oss utan Ture som var helt begeistrad över Jesus Syraks vishet? Ture hade antecknat personliga kommentarer vid läsningen som han delgav oss andra.

Jesus Syraks vishet är en av Gamla testamentets apokryfiska böcker. Apokryferna, som betyder de dolda skrifterna, fanns med i Gustav Vasas bibel men försvann i 1917 års översättning. I Bibel 2000 har de emellertid kommit tillbaka.

Martin Luther sade att de var god och nyttig läsning men inte kunde jämföras med Gamla testamentet i övrigt. God och nyttig läsning kan, om man så vill, hänföras till Jesus Syraks vishet - även till Salomos vishet som behandlades förra gången. Då var jag inte närvarande.

Jesus Syraks vishet är 40 sidor som vimlar av råd och förmaningar. Jag orkade bara läsa en tredjedel. Det hela har naturligtvis en patriarkal inramning - boken är författad mellan 190 och 180 f Kr. Kvinnan framställs som någon som kan locka till synd, men den goda hustrun hyllas också.

Det finns ett trevligt avsnitt med rubriken "Njut av livet". Där står det att man inte ska vara hård mot sig själv: Mot vem kan man då vara god? Ett allmängiltigt råd är också att man ska vara beredd att lyssna men tänka sig för innan man svarar. "Har du begrepp om saken, så svara din nästa; om inte, så håll tand för tunga." Boken innehåller även lovsång och bön.

Vi började terminen med Tobits bok. Den är nästan berättad som en saga. Tobit som är blind och lever i exil sänder i väg sin son Tobias att hämta pengar som är deponerade hos en israel i Medien. På sin resa får han ängeln Rafael som följeslagare. Ängeln ser till att Tobias kan äkta sin släkting Sara. Hon har tidigare varit drabbad av en demon som dödat sju män på bröllopsnatten! Boken slutar med en lovsång av Tobit som genom Rafaels inrådan fått sin syn åter med hjälp av gallan från en fisk.

Ester enligt den grekiska texten är en annan apokryf som behandlades vid ett tillfälle då jag inte kunde vara med.

Det finns en guide till apokryferna, De glömda böckerna av Lars Olov Eriksson, teol dr i Gamla testamentet. Men den är tyvärr slut på förlaget. Det blir till att leta på bibliotek för den intresserade.

Nästa termin inleds med Baruk, ytterligare en apokryf.  Den är bara på fem sidor. Skönt! Jag längtar tillbaka till Nya Testamentet, för jag fick inte igenom mitt förslag att läsa Job i GT, existentialismens urkund. Eller ska jag framföra min önskan på nytt?

4 december 2013

En andlig vägledare (Wilfrid Stinissen, I dag är Guds dag)

Den kända karmelitmunken Wilfrid Stinissen gick bort den 30 november 86 år gammal. I Dagen berättar Peter Halldorf vilken roll denne spelat för andlighet och ekumenik utifrån sin relativt undanskymda tillvaro på klostret i Skåne. Han var en flitig författare. Den bok som kommit ut i flest exemplar är I dag är Guds dag. Jag hade bara hört talas om Stinissen när jag fick ögonen på just den i ett antikvariat på Östgötagatan. Jag visste inte att den blivit en klassisk andaktsbok för årets alla dagar.

Nu slår jag upp den 4 december. Rubriken är: Inget surrogat. Där skriver Stinissen om psykoanalysen som menar att människan längtar tillbaka till den trygghet hon hade i modersskötet. Då det inte är möjligt att återvända skapar hon religionen som ett surrogat. För den kristna har emellertid människan utgått från Gud och vill tillbaka till honom. Däri består hennes existentiella längtan. Modern som bär och föder barnet representerar Gud som är den ursprunglige livgivaren till allt som finns.

"Vare sig du är medveten om det eller ej bär du i ditt innersta på en längtan efter Gud" skriver Stinissen på bladet för den 6 december. Det låter lite underligt, tycker jag, att man kan vara omedveten om en längtan. Men han fortsätter med att den andliga utvecklingen handlar om att vi ska nå ner till vårt djupaste inre. Där möter vi till slut Kristus som är det flödande livet. Han är ingen främling. Han är vårt liv.

Sådana är de tankar som Stinissen förmedlar till oss.