30 augusti 2014

Promilletanten i TV4-soffan i morgon söndag (Anna Charlotta Sjöström, Promille)


I morgon kl 10.45 kan ni se Anna Sjöström i TV4 samtala om sundare alkoholvanor. Hon  är aktuell med sin bok "Promille", där hon vägleder oss till ett hälsosammare drickande. Promilletanten är hennes namn på sig själv och sin hemsida www.promilletanten.se.

Jag vet inte hur många rosévinsglas jag har sett på Instagram och Facebook i sommar. Jag kan icke räkna dem alla. Så vältajmat då att komma ut med en bok som ger råd till dem som har fått lite väl mycket av det goda under ledigheten. Anna Sjöströms ”Promille – Drick smartare” är en snygg bok med ett inbjudande innehåll. Den är rolig och innehåller inga pekpinnar. Men den har ett allvarligt syfte.

Med för många flaskor på bordet blir inte middagen så lyckad. Barn lider under helger och semestrar. Dåliga vanor etableras.

Anna Sjöström har arbetat med alkoholprevention i trettio år, bland annat inom Försvarsmakten. Hon har en vetenskaplig grund för det hon skriver, men hon framställer fakta på ett lättillgängligt sätt. Hon håller med dem som menar att alkoholister inte kan dricka alls. I övrigt är det inte svart eller vitt. Har man en hög alkoholkonsumtion kan man till exempel sprida ut den så att de medicinska och sociala riskerna blir lägre.

Klargörande tabeller och enkäter gör boken nästan till en bilderbok. Det har författaren inget emot, förklarade hon på releasen på Summit Grev Turegatan. Läsaren får bland annat veta att ett standardglas vin är 1,5 dl. Jag som trodde att det var 1,25. Det var en glad överraskning. Då dricker jag inte så mycket! Skämt åsido finns det många vägar till självbedrägeri och förnekelse i sådana här sammanhang.

Jag har inga alkoholproblem, och det har inte Anna Sjöström haft heller. Hon visar med sin yrkeserfarenhet och sin bok att man inte behöver ha erfarenhet av eget missbruk för att vilja hjälpa andra. Vid bokförsäljningen på Summit gick 10 kronor till Stiftelsen Trygga barnen.

Härom kvällen var jag och min man på Kvarnen med ett par vänner. Vi kvinnor drack ett glas var, men männen höll sig till alkoholfritt. Min egen ska ha fyra vita veckor fram till vår Paris-resa. Vår vän sa att det under semestern blivit ett vanedrickande som förlorat det festliga inslaget. Det blev tomt utan vin. Då är det dags att se upp.

Vi är många som kan ha nytta av ”Promille”. Det är inte dumt att göra en koll ibland av sina dryckesvanor. Så slå på tv:n!



29 augusti 2014

Realism i romanens tjänst (Mari Åberg, Löftet)

Jag har varit inblandad i utgivningen, bland annat som korrekturläsare. Så ni vet. Men jag vill ändå skriva några ord om ”Löftet” av Mari Åberg.

Hon skriver på en trilogi utifrån sina föräldrars levnadsöden. Den första boken heter ”Och kvar stod en röd resväska”. Där har Åberg inspirerats litterärt av moderns olycka att ha blivit utkastad från hemmet när fadern gift om sig. Den andra boken i trilogin som släpps i dagarna med titeln ”Löftet” har en liknande utgångspunkt. Göran blir tidigt moderlös, och fadern hemfaller åt spriten. Därför auktioneras han och syskonen ut. Själv blir han dräng hos en elak och krävande bonde.

”Löftet” har Mari Åberg valt att ge ut på Lava förlag. Det är ett nystartat så kallat hybridförlag. Författaren investerar i sin egen utgivning och får tillgång till ett förlags sedvanliga tjänster som lektörsläsning, hjälp med synopsis, korrekturläsning, marknadsföring med mera. Men andelen i vinsten blir större.

Lava har än så länge gett ut mest facklitteratur. ”Löftet” är den första romanen. Med min bakgrund tycker jag naturligtvis att det är roligt och hoppas på mer skönlitteratur framöver.

Göran i ”Löftet” är i samma generation som mina föräldrar. Handlingen utspelar sig från 1920-talet och framåt. Han är sågverksarbetarson som min pappa. En möjlighet till karriär för arbetarpojkar vid den tiden var att ta värvning. Göran kallas in till militärtjänst under kriget, blir kvar och utbildas till soldat. På de meriterna kan han söka till Polisskolan i Stockholm. Min far tog värvning vid 17 års ålder, och han blev också polis.

En annan personlig anknytning till Mari Åbergs huvudperson är att han och jag gått i samma skola. Göran går i skola i Hybo i Hälsingland. Han tycker om skolan och drömmer om ett intellektuellt yrke. Själv gick jag ett år i Hybo, närmare bestämt sjätte klass, men det var ju flera decennier senare, på 60-talet. Det var fullt i skolorna i Ljusdal, där jag bodde, så vi fick åka buss till Hybo.

Mari Åberg är bra på detaljer och stämning. Hon skildrar trovärdigt tid och miljö. Vi får följa Göran som fältjägare och som frivillig i Finska vinterkriget. Han deltar också som chaufför i den så kallade Petsamo-trafiken, något som jag inte hade hört talas om. Jag får ta Google och Wikipedia till hjälp: ”Petsamotrafiken kallades den handel som skedde via den finska hamnen Liinahamari (Limhammar) vid Petsamo under perioden april 1940 till juni 1941. Handeln var, efter det tyska angreppet på Norge 9 april 1940, Finlands och Sveriges enda exportväg västerut.”

Det om det yttre. Mari Åberg gestaltar även Görans inre strider. Han rids av skuldkänslor över ett löfte han avgett och inte kunnat hålla. Han kämpar också med spriten och dess förledande och sköna glömska. Ska han någonstans finna frid?


”Löftet” är en fin utveckling av författarskapet. Dialogen är naturligare. Och här står den nogranna realismen tydligare i romanens tjänst.

Detaljrik debut (Mari Åberg, Och kvar stod en röd resväska)

Mari Åberg vill skriva ”romaner om vanliga människoöden”. Det skriver hon i efterordet av sin debutroman ”Och kvar stod en röd resväska” som kom förra året. Boken tar sin utgångspunkt i hennes mors liv. Huvudpersonen Hanna blir utkastad från sitt hem av en elak styvmor. Och hon lider hela livet av att inte få bekräftelse och kärlek av sin far. Det är den känslomässiga grunden. Materiellt har Hanna en bra uppväxt, men när hon ensam kommer till Stockholm i de övre tonåren får hon arbeta hårt för uppehället. Drömmen att bli modedesigner går upp i rök.

Före debuten hade den blivande författaren en dröm som kom att spela stor roll. Elsie Johansson satt på hennes bröst och ingav mod i henne: Jag vet att du kan. Nu skriver du!

Och visst kan man säga att Mari Åberg liksom Elsie Johansson skriver i en svensk arbetartradition, där vi finner namn som Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård, Lars Ahlin, Moa Martinson, Vibeke Olsson och många fler. Internationellt är den svenska traditionen stark, speciellt med proletärförfattarna på 30- och 40-talen. Det speciella med dem var att de skrev självbiografiskt utifrån sin egen arbetarbakgrund.

Mari Åberg är en skicklig realist. Hon kan konsten att detaljrikt skildra miljöer och tidsepoker med deras speciella attribut. Läsaren förstår att hon gjort noggrann research: Vilka människor frekventerade Bräutigams i Göteborg på 30-talet? Vad måste man kunna som servitris på Kvarnen i Stockholm? Vilka restriktioner fanns för alkoholförtäringen? En del av detta har väl vi infödda svenskar hört talas om. Men jag tänker att för dem som vill sätta sig in i svenskt 1930- och 1940-tal kan dessa beskrivningar vara till glädje och nytta.

Ett problem är dock att de beskrivande sjoken stannar upp själva berättelsen. Att Mari Åberg uppenbarligen vill förmedla mycket information leder ibland också till orimligt långa repliker späckade med innehåll.

Stilen vetter åt det sentimentala. Hanna är en präktig och arbetsam flicka. Därför blir ett grovt övergrepp som Hanna blir utsatt för extra obehagligt att läsa. Där sträcker sig författaren så långt att hon till och med förmedlar förövarnas synvinkel. Ja, i storstaden finns många faror och frestelser. Mari Åberg visar hur utsatta flickor var och knyter an till 30- och 40-talens sexualpolitik.

”Och kvar stod en röd resväska” är en lovande debut. Själv hoppas jag på lite mera driv och sparsamhet med detaljerna i nästa bok. Sann litteratur är inte samma sak som många ord.