26 augusti 2012

Segdragna upptåg (Förälskad i Rom)

Flera historier har Woody Allen vävt in i Förälskad i Rom. En amerikanska blir kär i en ung advokat som visar henne vägen till Fontana di Trevi. Woody Allen själv spelar hennes far som är en pensionerad operaregissör. Han vill ha något att göra och blir överförtjust när han får höra dotterns blivande svärfar sjunga i duschen. Kruxet är att det bara är i duschen han låter som en operasångare. Men det löses på ett originellt sätt.

En student som redan har en fästmö råkar ut för en trolös förförerska. En medelålders man, som tidigare bott i samma kvarter men nu är på besök som turist, beledsagar honom som en moralisk varnande sufflör. Hans ideliga uppdykande blir rätt så påfrestande för tittaren också tyvärr.

Ett nygift par som tänker etablera sig i den eviga staden ändrar sina planer efter farsartade kärlekskaruseller på var sitt håll. Allt inleds med att en högbröstad glädjeflicka i röd åtsittande klänning (Penélope Cruz) ramlar in på den unge mannens hotellrum när hustrun är ute för att leta efter en frisör.

En anonym kontorist spelad av Roberto Benigni blir plötsligt och obegripligt berömd, intervjuad i tv, bjuden på premiärer och får fler kvinnor än han orkar med.

Det är fyndigt i vissa delar. Men en del uppslag används för länge och blir tjatiga som det med kändisskapet. Mest skrattar jag åt Woody Allen själv. Han är en bra skådis.

Kanske har jag sett för många komedier på sistone. Mina två vänner som var med den här gången tyckte mer om filmen än jag. De tyckte den var rolig med härlig Romstämning och att Woody Allen som filmmakare fortfarande var vital.

Jag håller med SVT:s Fredrik Sahlin som ger en tvåa till Förälskad i Rom och en fyra till Cockpit. Ni som ännu inte har sett Jonas Karlssons förvandlingsnummer: Gå!

23 augusti 2012

Film som ställer frågor (Barbara)

Året är 1980. Barbara kommer som läkare till en mindre östtysk kuststad. Presentation inför de nya kollegerna på sjukhuset är överflödig. Alla vet att hon har förvisats dit från Berlin för att hon har ansökt om utresetillstånd. Utanför hennes slitna lägenhet vaktar säkerhetstjänsten. Om hon har lyckats röra sig utanför dess radie "hälsar man på", river runt bland hennes tillhörigheter och gör kränkande, plågsamma kroppsvisiteringar i badrummet.

Hon planerar mycket riktigt att fly med hjälp av sin västtyske fästman. Men hon lyckas inte hålla den distans hon önskar till arbetskamrater och patienter. Medan förberedelserna pågår involveras hon mer och mer i andras öden. Människor lider på grund av regimen eller har allmänmänskliga problem. Barbara som spelas av Nina Hoss är från början stel och oåtkomlig, men hon tinar upp inför en ung flicka som rymt från en uppfostringsanstalt. Hon kommer att ställas inför svåra val.

Vi har själva vänner från före detta Östberlin. R. är som sin fru kemist, och östtyska staten försökte värva honom som industrispion i väst. Där skulle han få möjlighet att utveckla de intressen man luskat ut att han hade. Men svaret blev nej. Hans kristna tro förbjöd honom att ägna sig åt sådan verksamhet.

Det är det filmen handlar om: moral kontra egen bekvämlighet. Det är spännande och sevärt.

22 augusti 2012

En främmande fågel (Sara Lidman, Regnspiran)

Efter Lars Ahlin har jag läst om en annan riktigt fin bok men mer lättillgänglig. Det är Sara Lidman, Regnspiran som kom 1958, ett år efter Ahlins Natt i marknadstältet.

Regnspiran finns inte att köpa i bokhandel eller på nätet. Så det blev att bege sig till Kungholmens bibliotek. Mitt eget vid Hornstull som nästan ligger granne hade inte boken. På Kungsholmen fanns den inte i de vanliga hyllorna för skönlitteratur. En bibliotekarie visade mig en trappa upp till det öppna magasinet. Bra i alla fall att den inte behövde beställas fram ur några gömmor.

För det här är en bok som verkligen inte förtjänar att försvinna. När jag undervisade lärarstudenter i slutet av 90-talet fanns den i alla fall med på listan. En sådan klassikerstatus hade Sara Lidmans märkvärdiga roman om Linda som växer upp i Västerbotten vid tiden för unionskrisen med Norge. Sådana tidsmarkörer finns.

Hanna och Egron hade längtat efter barn i många år när de fick Linda. Hennes mor är uppfylld av barndoftens lycka. Fadern som har förläst sig på den stränge reformatorn Johann Arndt kan inte ta emot gåvan. Själv omvänd är han rädd för alla frestelser, och det finns inte något som så kan inta sinnet som kärleken. Nu på sin levnads höst har han fått den tunga uppgiften att fostra och leda en dotter. I början behandlar Lidman det med humor: "Och Hanna fortsatte att glömma vad livet gällde för Egron och bar sig åt som om det var viktigare att barnet fick mat än att han fastade på rätta tider."

Linda är ett säreget barn. Hon handskas egensinnigt med bibelorden, griper in i bönemöten och skapar oreda. Till slut måste Egron straffa henne. Men han går inte heller fri.

Linda blir fruktad i byn. Hon får rykte om sig att vara synsk. Det ger henne makt. Och Linda är sådan att hon vill vara mitt i.

Regnspiran säger man är en fågel som kommer med regn för att man inte vågar ta större saker i sin mun. I romanen finns en genomförd fågelmetaforik som är gripande. När Egron dött kommer Hanna själv in under plikten. Hon tar inte Linda självmant i famn. "Det var ett fågelbo. En virvelvind kastade boet till marken så häftigt att honan blev instängd därunder. Fågelungen kom skrikande och kända nästet var kupat åt fel håll."

Linda finner vänskap ja också kärlek hos Simon som är fosterson i en grannfamilj. De är ännu barn men på gränsen till vuxenlivet. Deras speciella gemenskap utmanar Byanden. Linda bidrar själv till att Simon förskjuts. Varför är inte helt lätt att förstå. Ett annat möte får också ödesdigra följder. Linda framstår som någon som varken är god eller ond. Hon är som en Tintomara som utan beräkning försätter andra i olycka. Men skulden lever i henne.

Det finns en sådan människokärlek i Sara Lidmans författarskap. Här fastnar jag för hennes beskrivning av den unge pojken. "Simon var den lille samtyckaren. Han uppfattade omgivningen så att de flesta människor hade för liten plats inom sig för sina tycken, de behövde någon som upplät sig så deras tycken inte sprängde den egna själen. Alla behövde att någon sa ja åt dem. Alla behövde hjälp att vara."

I Bära mistel som finns att köpa fortsätter berättelsen om Linda Ståhl.





15 augusti 2012

Författaren som förebedjare (Lars Ahlin, Natt i marknadstältet)

Mamma fick Lars Ahlin, Natt i marknadstältet i gåva av mig. Jag skrev på försättsbladet:

Julen 1979

Till min kära mamma!

Redan när jag började läsa Natt i marknadstältet tänkte jag att den måste du också läsa. Det är ingen lättillgänglig underhållningsroman, men jag tror, med tanke på din beläsenhet och framför allt din livserfarenhet, att denna märkliga berättelse av en av vårt lands mest betydande författare möjligen kan bli en ännu större läsuppelvelse för dig än den blev för mig.

Det är en tragisk äktenskapsroman som kom redan 1957. Den ingick i den kurs i litteraturvetenskap som jag läste. Mamma och pappa bodde då i Ahlins stad Sundsvall.

Paulina är gift med Leopold som lider under jämförelsens förbannelse. Hans erfarenheter är förödmjukande. Han har blivit ratad på sitt arbete och lämnar hemmet och staden för att få upprättelse. Han är borta i långa perioder för att kunna komma tillbaka och bli värd sin hustrus kärlek. Men Paulina är inte en kvinna som förskjuter sin man för att han har misslyckats bland de många. Hos henne har han sitt hem. Människovärdet finns före alla ansträngningar, tänker hon. Det är givet som en gåva redan från begynnelsen.

Leopold försvinner för att bli till och födas. Han var i sökandets rörelse, fastän han redan var funnen, skriver Ahlin. Han var funnen av henne, av kärleken - och av Gud får man förmoda. En luthersk kristendom finns i botten av författarskapet. Nåden spelar stor roll. Leopold söker erhålla nåden själv genom egna handlingar.

Ahlin vill vara människornas förebedjare inför Gud. Utgångspunkten är en uppmaning från Johan Olof Wallins Christelig Bönebok: "Skynda dig, likasom för att rädda dem; och bed för dem med sådan ifwer, som hade du sielf blifwit fattad af Guds wredes hand." Det är en förbönens estetik som bygger på inlevelse i och empati med de litterära gestalterna hur usla och frånstötande de än är skildrade.


Författarens alter ego är i denna och andra böcker den trettonåriga Zackarias. Paulina är faster till honom. Hans far är en slarver som inte har råd att bekosta läroverksstudier för sin son. I stället uppmanar han honom att gå ut i världen och möta människorna. Zackarias börjar med att ställa sig nedanför lasarettet och slå sig i slang med de nyutskrivna. Han är en lyssnare och återberättare. Han vill hjälpa men befinner sig vara utanförstående.

De svåra händelserna får honom att vackla mot slutet. Än är han rädd för att gå sönder själv eller stelna, än menar han att han bara kan spela, att det inte finns något allvar i honom. Men han glömmer inte att hans uppgift är att ära människan vad som än händer.

Paulinas "verkliga" ställs mot Leopolds "fantastiska". Arbetet är viktigt. Varje morgon går hon upp för att baka bullar till sitt eget kafé. Men det är ingen trist upprepning. Den är åtråvärd. När degen torkar på armarna vilar livet i mjuk ro. "Tiden drog inte i väg med någonting." Medan Leopold var förbittrad över sina otillräckliga gärningar.

Ahlin gör människan stor i hennes godhet eller grymhet. Samtidigt kräver han mycket av sin läsare. Den filosofiska metaforiken är ibland väl tung. Det finns också enstaka kapitel där ordflödet för tankarna till James Joyce's inre monologer.

Men det existentiellt religiösa språket är också vackert. Och det öppnar upp. På ett frälsningsmöte i boken uppträder språket som en naturkraft: "Någon vågade ta ett nytt ord på tungan, och se, denne vågade gå mot ett nytt håll."

Ja, så är det. Att förstå kan vara svårt, men det kristna språket tilltalar på djupet, poetiskt och existentiellt.

(Ett halvår senare bröt mamma upp från Sundsvall för ett nytt liv i Stockholm. Pappa följde efter. Han kunde inte leva utan henne.)

10 augusti 2012

Ett franskt släktkalas (Jag minns en sommar)

Nu har jag sett den tredje franska komedin på raken. På "Det är bara förnamnet" skrattade jag mycket. "Nathalie" var töntig men hade en intrig. Le Skylab, sv. Jag minns en sommar, som utspelar sig 1979 i Bretagne och hade premiär i dag, är i avsaknad av intrig och lockade mig inte heller till särskilt många skratt. Den franska titeln syftar på den amerikanska rymdstation som var på väg att slå ner någonstans på jorden. I västra Frankrike hade man sagt och elvaåriga Albertine var lite orolig. Utanför Australien blev det i stället.

Albertines farmor fyller 67, och släkten har samlats på hennes lantställe utanför Saint Malo. Det är barn och vuxna i alla åldrar, utom de allra äldsta eller allra yngsta. Pastis och portvin inleder. Sedan blir det rödvin, couscous och helstekt gris. Till tårtan kommer champagnen. Efter bad i havet är det dags för middag med mer rödvin. Då uppstår hetsiga politiska diskussioner. Ska vänstern komma till makten nästa val? Det vill Albertines föräldrar, men det finns de som vill emigrera då. Till natten blir det spökhistorier för barnen berättade av deras 17-åriga kusin. Bland de vuxna bryter en krigsveteran ihop.

Jag sitter och undrar varför jag ska vara där och se på. Jag tror att någon är nostalgisk och vill berätta om en av sin barndoms somrar. Kan det vara regissören Julie Delpy? Ja, hon har sagt att Albertine är hon. Det ser jag när jag läser på P1 Kulturnytt. Själv spelar hon också Albertines radikala mamma som ägnar sig åt gatuteater i Paris.

Är man född och uppvuxen i Frankrike är kanske miljön och tidsmarkörer som mode, musik och samhällsfenomen tillräckliga för att man ska uppskatta filmen. Jag behöver mer.




8 augusti 2012

En uppvisning i konsten att gräla (Det är bara förnamnet)

Den franska filmen Le prénom, sv. Det är bara förnamnet, inleds med att ett pizzabud i Paris passerar ställen där människor har gått grymma öden till mötes. Väl framme ringer han på fel lägenhet. Där har man inte beställt pizza, utan värdinnan förbereder en omfattande libanesisk - eller var det marockansk - buffé för familjemedlemmar och en nära vän.

Inledningen ska väl förebåda den våldsamma utvecklingen. Filmen är ett enda stort gräl efter att vi lärt känna de medverkande i små korta scener som på ett humoristiskt sätt karakteriserar dem för att inte säga karikerar. Det skriks och gapas. Särskilt värdinnans röst är påfrestande. Det är nervöst för henne att se till att maten kommer på bordet samtidigt som hon inte vill missa något viktigt i uppgörelserna. Mot slutet spyr hon själv ur sig sin ilska över att hon fått stå tillbaka för maken litteraturprofessorn som bara ids leka med barnen en kvart varje söndag kväll. Om det nu är sant det hon säger. Man överdriver som bekant när man är arg.

Det namn som brodern och hans fru har valt till den son de väntar utlöser det hela. Ett namn kan bära många referenser och betydelser, moraliska och politiska, beroende på vem man förknippar det med. När den upprörda diskussionen har klingat av påbörjas en ny. Ändå har vi att göra med människor som tycker om varandra. Måhända bidrar vinet något, fast det är mer som om middagen har öppnats med en stämning som inte kan brytas. Till slut har alla fått utstå grova beskyllningar, och en djup hemlighet har avslöjats.

Det hetsiga tempot understryker det absurda och roliga för åskådaren, men när alla börjar trakassera en av personerna för en min han är ovetande om undrar jag genom mitt skratt om jag inte rentav deltar i mobbning. Tur att den är fiktiv.

Slutet är gott kan jag väl avslöja, eftersom det inte direkt är en spänningsfilm. Kring det nyfödda barnet samlas de närmaste i en ny gemenskap.

Varför var jag lite besviken när jag gick ut från bion? Vad hade jag förväntat mig? Kanske mer av feel good eller mer av intellektuell fransk konversation. Kanske hade jag velat ha mer utveckling. För mig framstod de ämnen som man grälade om som isolerade öar.

Mitt biosällskap var mer positiv till filmen än jag. Hon tyckte det fanns en igenkänningsfaktor som skapade både allvar och humor. Och visst skrattade vi en del.



6 augusti 2012

Fri till slut (Åsa Larsson, Till dess din vrede upphör)

Jag ville ha något att läsa på stranden. Med Damernas Värld följde gratis en deckare av Åsa Larsson, Till dess din vrede upphör. Allt som är gratis är bra, eller hur? På baksidan av Bonnierpocketen står "En gåva från Damernas Värld". Det är lätt att trycka upp nya böcker nu för tiden. Pärmen och inkråmet känns lite tunnare och mjukare än vanligt i denna upplaga. Jag har skrivit att jag läser Vibeke Olsson, sviten om slavkvinnan Callistrate och hennes dotter Sabina. När jag skulle beställa en ny volym från Adlibris före resan till Polen tyckte jag det var för lång leveranstid - jag ville ha med mig boken - så jag gick till Akademibokhandeln. Där fanns den inte. Man meddelade mig att den trycktes när man gjorde beställningen på nätbokhandeln. Det är det som kallas print om demand.

Det enda jag hade bekantat mig med av Åsa Larsson tidigare var hennes Solstorm (2003) i ljudboksformat. Den var väl okej, men den fick mig inte att fastna för författaren. Den handlade om religiösa excesser och hade som jag minns det drag som återkom i de riktiga Knutbymorden året efter. Hennes kriminalromaner utspelar sig i Kiruna. Undersökningsledare och huvudperson är åklagaren Rebecka Martinsson som vänt åter från Stockholm till sin barndoms trakter. Åsa Larsson är för övrigt själv utbildad jurist - och uppvuxen i Kiruna. Till dess din vrede upphör från 2008 är fjärde boken i serien efter Solstorm, Det blod som spillts och Svart stig. Den sjätte kom tidigare i år, Till offer åt Molok. Bibeln och Gud är med i böckerna och döda människor.

I efterordet skriver författaren att hon alltid har med döda. Hon hoppas att det här livet inte är det enda vi får. En ung kvinnlig ängel svävar över berättelsen i Till dess din vrede upphör. Hon lierar sig med fåglar på ett sätt som jag inte riktigt förstår. Men det ska nog vara lite mystiskt. Hon försöker styra sakerna åt rätt håll. Jag undrar lite över hennes roll och vad hon tillför utöver den allvetande berättaren som också kan vara överallt och tränga sig in i människors medvetanden.

Som det kan vara i deckare finns svaret på mordgåtan att söka i historien. Åsa Larsson har gjort research om tyska arméns transporter genom Sverige och faktiskt får jag lära mig lite nytt. Att hon har god kännedom om miljö och människor i nordligaste Sverige är en tillgång, och naturen spelar med som jag redan har antytt.

Det framgår att Rebecka Martinsson har varit dumdristig och råkat ut för riktigt farliga lägen tidigare. Hon har till och med blivit mördare själv - fast det förstås var i självförsvar. Här uppträder hon finkänsligt. Mördaren erkänner självmant utifrån det inre tryck han måste lätta på. Åsa Larsson beskriver det som en upplevelse av nåd. Inne i fängelset lever han lycklig i sin frälsning. Den hemlösa ängeln kommer också fram till sitt mål.

1 augusti 2012

Hur roligt är det? (Nathalie)

David Foenkinos
Audrey Tautou, i bakgrunden François Damiens
Tre franska filmer har premiär i sommar: Nathalie, Det är bara förnamnet och Jag minns en sommar. I går såg jag den första med Audrey Tautou i huvudrollen. Hon blev känd med gestaltningen av den egensinniga Amélie från Montmartre. Jag har sett henne i andra filmer också: Den spanska lägenheten, En långvarig förlovning, Tillsammans är man mindre ensam och Coco - livet före Chanel. I de första retade jag mig på henne och tyckte att hon visade upp samma förvånade stora ögon hela tiden. Men det gick över, och rollerna blev varierade. I Nathalie som i En långvarig förlovning är det sorg som ska uttryckas. Filmen är en debutfilm av brödraparet David och Stéphane Foenkinos efter den förres bästsäljarroman La délicatesse, som just kommit ut på svenska under titeln Nathalie - en delikat historia.

Jag hade sett en trailer, där det framgick att Nathalie blir kär i en svensk på sitt jobb som alla tycker är ful. Hur kunde jag gå och se den filmen?

Efter en kort inledning med hur hon träffade sin man och gifte sig - det är stiliserade bilder och snabba kameraväxlingar - dör mannen ute på en joggingtur. Han blev påkörd av en bil, får man förmoda.

Nathalie sörjer i tre år. Hon kan inte träffa någon annan. Den ende denne annan som dyker upp - före den fule svensken - är hennes chef som bjuder ut henne fast han har en fru. För hon är så speciell så hon slår alla andra! Det är inte konstigt att hon avfärdar honom.

Det är nästan lite sagoaktiga inslag i filmen, som det var i Amélie från Montmartre. Nathalie jobbar på ett svenskt företag i Paris vars kontor är urbilden för alla kontor. Hyllorna är fyllda med akter och pärmar. De fall de arbetar med anges bara med nummer. Fall 114 ska lösas av Nathalie och svenske Markus som spelas av belgaren François Damiens, men annat kommer emellan.

Tusentals koppar kaffe dricks, och skorpor står på chefens bord. Det är det enda vi äter här, säger han på anställningsintervjun. Hur roligt är det?

Markus har humor. Jag vet inte om det var oväntat. I alla fall uppskattas det av Nathalie. Denna töntiga film med denne töntige svensk i hängiga byxor, bylsiga tröjor och korta joggingshorts vill vara seriös. Det som är oskönt och löjligt vinner i längden. Det är måhända en vacker tanke. Men kunde den inte ha presenterats på ett annat sätt?