10 augusti 2012

Ett franskt släktkalas (Jag minns en sommar)

Nu har jag sett den tredje franska komedin på raken. På "Det är bara förnamnet" skrattade jag mycket. "Nathalie" var töntig men hade en intrig. Le Skylab, sv. Jag minns en sommar, som utspelar sig 1979 i Bretagne och hade premiär i dag, är i avsaknad av intrig och lockade mig inte heller till särskilt många skratt. Den franska titeln syftar på den amerikanska rymdstation som var på väg att slå ner någonstans på jorden. I västra Frankrike hade man sagt och elvaåriga Albertine var lite orolig. Utanför Australien blev det i stället.

Albertines farmor fyller 67, och släkten har samlats på hennes lantställe utanför Saint Malo. Det är barn och vuxna i alla åldrar, utom de allra äldsta eller allra yngsta. Pastis och portvin inleder. Sedan blir det rödvin, couscous och helstekt gris. Till tårtan kommer champagnen. Efter bad i havet är det dags för middag med mer rödvin. Då uppstår hetsiga politiska diskussioner. Ska vänstern komma till makten nästa val? Det vill Albertines föräldrar, men det finns de som vill emigrera då. Till natten blir det spökhistorier för barnen berättade av deras 17-åriga kusin. Bland de vuxna bryter en krigsveteran ihop.

Jag sitter och undrar varför jag ska vara där och se på. Jag tror att någon är nostalgisk och vill berätta om en av sin barndoms somrar. Kan det vara regissören Julie Delpy? Ja, hon har sagt att Albertine är hon. Det ser jag när jag läser på P1 Kulturnytt. Själv spelar hon också Albertines radikala mamma som ägnar sig åt gatuteater i Paris.

Är man född och uppvuxen i Frankrike är kanske miljön och tidsmarkörer som mode, musik och samhällsfenomen tillräckliga för att man ska uppskatta filmen. Jag behöver mer.




2 kommentarer:

  1. Har just, trotsande din avrådan, sett Jag minns en sommar. Och vi är nog en smula mer entusiastiska.

    Ingen stor film, nej, men ganska trevlig (ehuru med hög pinsamhets-/igenkänningsfaktor. Ibland jobbigt stor.)
    Framför allt var vi imponerade av unga Lou Alvarez i huvudrollen som Albertine. Total närvaro.

    Vi tyckte nog att en och annan tidsmarkör fungerade även för oss, så ofranska vi än är.

    Sedan var det ett intressant hjärnpyssel på vägen hem att tillsammans försöka reda ut vem som var gift med vem och föräldrar till vem och hur gamla de nu kunde vara och om detta alls hängde ihop.

    Vad som inte hängde ihop och som vi grubblade över var ramberättelsens tågresa och dess konfliktfyllda möten. Men det var kanske för djupsinnigt för oss? Liksom densvårbegripliga fårsymboliken.

    Men som sagt, så dåligt var det väl inte?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske var jag lite snål. Visst var Albertines roll fin - och härlig när hon dansade punk. Händelserna på tåget är väl inte så lätta att tolka. Kan man ha velat visa att Albertine vuxit upp till en stark och bestämd kvinna?

      Radera