Författaren som förebedjare (Lars Ahlin, Natt i marknadstältet)

Mamma fick Lars Ahlin, Natt i marknadstältet i gåva av mig. Jag skrev på försättsbladet:

Julen 1979

Till min kära mamma!

Redan när jag började läsa Natt i marknadstältet tänkte jag att den måste du också läsa. Det är ingen lättillgänglig underhållningsroman, men jag tror, med tanke på din beläsenhet och framför allt din livserfarenhet, att denna märkliga berättelse av en av vårt lands mest betydande författare möjligen kan bli en ännu större läsuppelvelse för dig än den blev för mig.

Det är en tragisk äktenskapsroman som kom redan 1957. Den ingick i den kurs i litteraturvetenskap som jag läste. Mamma och pappa bodde då i Ahlins stad Sundsvall.

Paulina är gift med Leopold som lider under jämförelsens förbannelse. Hans erfarenheter är förödmjukande. Han har blivit ratad på sitt arbete och lämnar hemmet och staden för att få upprättelse. Han är borta i långa perioder för att kunna komma tillbaka och bli värd sin hustrus kärlek. Men Paulina är inte en kvinna som förskjuter sin man för att han har misslyckats bland de många. Hos henne har han sitt hem. Människovärdet finns före alla ansträngningar, tänker hon. Det är givet som en gåva redan från begynnelsen.

Leopold försvinner för att bli till och födas. Han var i sökandets rörelse, fastän han redan var funnen, skriver Ahlin. Han var funnen av henne, av kärleken - och av Gud får man förmoda. En luthersk kristendom finns i botten av författarskapet. Nåden spelar stor roll. Leopold söker erhålla nåden själv genom egna handlingar.

Ahlin vill vara människornas förebedjare inför Gud. Utgångspunkten är en uppmaning från Johan Olof Wallins Christelig Bönebok: "Skynda dig, likasom för att rädda dem; och bed för dem med sådan ifwer, som hade du sielf blifwit fattad af Guds wredes hand." Det är en förbönens estetik som bygger på inlevelse i och empati med de litterära gestalterna hur usla och frånstötande de än är skildrade.


Författarens alter ego är i denna och andra böcker den trettonåriga Zackarias. Paulina är faster till honom. Hans far är en slarver som inte har råd att bekosta läroverksstudier för sin son. I stället uppmanar han honom att gå ut i världen och möta människorna. Zackarias börjar med att ställa sig nedanför lasarettet och slå sig i slang med de nyutskrivna. Han är en lyssnare och återberättare. Han vill hjälpa men befinner sig vara utanförstående.

De svåra händelserna får honom att vackla mot slutet. Än är han rädd för att gå sönder själv eller stelna, än menar han att han bara kan spela, att det inte finns något allvar i honom. Men han glömmer inte att hans uppgift är att ära människan vad som än händer.

Paulinas "verkliga" ställs mot Leopolds "fantastiska". Arbetet är viktigt. Varje morgon går hon upp för att baka bullar till sitt eget kafé. Men det är ingen trist upprepning. Den är åtråvärd. När degen torkar på armarna vilar livet i mjuk ro. "Tiden drog inte i väg med någonting." Medan Leopold var förbittrad över sina otillräckliga gärningar.

Ahlin gör människan stor i hennes godhet eller grymhet. Samtidigt kräver han mycket av sin läsare. Den filosofiska metaforiken är ibland väl tung. Det finns också enstaka kapitel där ordflödet för tankarna till James Joyce's inre monologer.

Men det existentiellt religiösa språket är också vackert. Och det öppnar upp. På ett frälsningsmöte i boken uppträder språket som en naturkraft: "Någon vågade ta ett nytt ord på tungan, och se, denne vågade gå mot ett nytt håll."

Ja, så är det. Att förstå kan vara svårt, men det kristna språket tilltalar på djupet, poetiskt och existentiellt.

(Ett halvår senare bröt mamma upp från Sundsvall för ett nytt liv i Stockholm. Pappa följde efter. Han kunde inte leva utan henne.)