8 augusti 2012

En uppvisning i konsten att gräla (Det är bara förnamnet)

Den franska filmen Le prénom, sv. Det är bara förnamnet, inleds med att ett pizzabud i Paris passerar ställen där människor har gått grymma öden till mötes. Väl framme ringer han på fel lägenhet. Där har man inte beställt pizza, utan värdinnan förbereder en omfattande libanesisk - eller var det marockansk - buffé för familjemedlemmar och en nära vän.

Inledningen ska väl förebåda den våldsamma utvecklingen. Filmen är ett enda stort gräl efter att vi lärt känna de medverkande i små korta scener som på ett humoristiskt sätt karakteriserar dem för att inte säga karikerar. Det skriks och gapas. Särskilt värdinnans röst är påfrestande. Det är nervöst för henne att se till att maten kommer på bordet samtidigt som hon inte vill missa något viktigt i uppgörelserna. Mot slutet spyr hon själv ur sig sin ilska över att hon fått stå tillbaka för maken litteraturprofessorn som bara ids leka med barnen en kvart varje söndag kväll. Om det nu är sant det hon säger. Man överdriver som bekant när man är arg.

Det namn som brodern och hans fru har valt till den son de väntar utlöser det hela. Ett namn kan bära många referenser och betydelser, moraliska och politiska, beroende på vem man förknippar det med. När den upprörda diskussionen har klingat av påbörjas en ny. Ändå har vi att göra med människor som tycker om varandra. Måhända bidrar vinet något, fast det är mer som om middagen har öppnats med en stämning som inte kan brytas. Till slut har alla fått utstå grova beskyllningar, och en djup hemlighet har avslöjats.

Det hetsiga tempot understryker det absurda och roliga för åskådaren, men när alla börjar trakassera en av personerna för en min han är ovetande om undrar jag genom mitt skratt om jag inte rentav deltar i mobbning. Tur att den är fiktiv.

Slutet är gott kan jag väl avslöja, eftersom det inte direkt är en spänningsfilm. Kring det nyfödda barnet samlas de närmaste i en ny gemenskap.

Varför var jag lite besviken när jag gick ut från bion? Vad hade jag förväntat mig? Kanske mer av feel good eller mer av intellektuell fransk konversation. Kanske hade jag velat ha mer utveckling. För mig framstod de ämnen som man grälade om som isolerade öar.

Mitt biosällskap var mer positiv till filmen än jag. Hon tyckte det fanns en igenkänningsfaktor som skapade både allvar och humor. Och visst skrattade vi en del.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar