Anna Odell som för några år sedan fejkade en psykos och gjorde det våldsamma omhändertagandet till ett konstverk har nu debuterat som filmregissör och skådespelare medÅterträffen. Utgångspunkten är att hon inte blev bjuden när hennes klass skulle fira att det var tjugo år sedan de gick ut nian. Under hela grundskoletiden hade hon varit mobbad, utfrusen och ignorerad.
I en första del iscensätter hon hur det skulle ha sett ut om hon blivit bjuden och hon vågat säga allt det hon inte kunnat säga innan. Jag hade förstås läst recensioner och visste vad som skulle hända, så när hon reser sig upp och ska hålla sitt tal får jag faktiskt hjärtklappning. Inte oväntat bryts stämningen. Det här är en fest! menar någon. Anna går inte hårt ut i början. Hennes gestaltning är för övrigt mycket finstämd och nyanserad. Hon är en utmärkt skådespelare. Men efter att en före detta klasskamrat i sitt inlägg talar om hur god sammanhållningen varit kan hon inte låta bli att rätta honom. Hon driver saken långt och atmosfären blir mer och mer hotfull.
Man förstår att inte mycket har förändrats i hierarkierna. De andra ser henne fortfarande som lite udda och då inte bara positivt. Vad jag har förstått är det skådespelare i alla scener, också när Odell i en andra del iscensätter enskilda samtal mellan henne och dem som var med på den riktiga festen. Fast jag vet inte om samtalen först ägt rum med klasskamraterna.
Hon visar dem filmen och hur hon uppfattat deras olika roller. Obehagligt tycker jag det blir när de får frågan varför hon inte blev bjuden. Man kommer med undanflykter och skyller på varandra. Enligt någon hade hon sagt att hon inte hade tid, för hon var så inbegripen i mediadrevet kring Okänd, kvinna. Otäckt!
En gång skrattar jag. Det är när Anna konfronterar en av de män som vägrat träffa henne. Utanför hans port säger hon: Det är flera av dem jag pratat med nu som säger att du inte har utvecklats särskilt mycket. Full pott! Tyvärr verkar det inte som om någon har förändrats särskilt mycket.
Det är nog därför jag tycker att den andra delen blir lite tråkig. Flera kritiker har utsett Återträffen till årets bästa svenska film. Den är träffsäker, och visst kan man tycka att metaperspektivet är intressant och givande. Men min favorit är Hotellet. Där handlar det om deprimerade, tilltufsade människor som förvandlas i sin respekt och omtanke om varandra. Sådant vill jag se på bio.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar