”Kafka hade inte heller så roligt” står det på tröjorna.
Nej, det var mycket som tyngde honom. En sak var sjukdomen. Han drabbades av
tuberkulos och fick lämna sitt arbete som försäkringstjänsteman. Det goda med
det var att han fick ägna sig på heltid åt sitt författarskap - så mycket han nu förmådde. Han skrev i det
mindre formatet.
Under Franz Kafkas livstid publicerades noveller.
Kortromanerna, som den berömda Processen, kom efter hans död. Själv förbjöd han
posthuma tryckningar, men det bröt vännen Max Brod emot. Så nu finns Kafka i
litteraturhistorien som en av 1900-talets viktigaste diktare med sin på en gång
torra och expressiva prosa. I Processen är det svårt att veta vad som utspelas
i huvudpersonens huvud och vad som hör till det yttre, verkliga livet. Rummen
byter skepnad, vilket för tanken till scenväxlingarna i Strindbergs Ett
drömspel.
Processen kan läsas som en projektion av den skuldkänsla
författaren hade gentemot sin far, den krävande affärsmannen. Sonen motsvarade
inte förväntningarna. Han var svag och velig. En tid var han förlovad med
Felice Bauer, men förlovningen bröts efter att Kafka skickat ett brev om sina
tvivel kring äktenskapet.
Trots dessa bekymmer har Michael Kumpfmüller, tysk
författare, gett sin bok om Kafkas sista år titeln Livets härlighet.
Märkligt nog kommer det från en anteckning ur föremålets egen dagbok: ”Det är
fullt tänkbart att livets härlighet i all sin rikedom ständigt ligger och
väntar på var och en, men dold i djupet, osynlig, mycket avlägsen.” Man kan
ropa den till sig med de rätta orden, skriver han. Kafka var inte religiös men
uttrycker här en snarlik känsla. Han var jude men inte särskilt praktiserande.
I Livets härlighet möter Kafka sin sista och stora kärlek,
Dora Diamant. Han är på semester vid Östersjön med syster och syskonbarn. Dora
jobbar i ett kök. Hon är av östjudisk börd och vet mer om judendomen, vilket
fascinerar honom. De blir förälskade och flyttar ihop i Berlin. Där får de en
lycklig tid när han fortfarande orkar skriva och hon nästan högtidligt sitter
vid hans sida. Men han blir sämre och hamnar ånyo på sanatorium.
Sentida forskare har velat nyansera den dystra bilden av
Kafka. Till exempel har man tagit upp att det finns humor i verken. När han
läste ur Processen för sina vänner lär han själv ha skrattat högt flera gånger.
Kumpfmüller använder inte ens namnet Kafka i sin bok för att
försöka hålla det mörka borta. Han kallar honom bara Franz - eller doktorn. Jag
förstår först inte varför, men sedan läser jag mig till att han faktiskt var
doktor i juridik.
I Livets härlighet finns det sköna i första halvan av boken.
Sedan tar döendet över. Franz blir svagare. Han får också problem med att tala
och kommunicerar med lappar. Han är sorgsen över att han inte skriver något
riktigt och blir därför lycklig när han får korrektur från förlaget. Då ser han
att han har orkat skriva tidigare.
Dora är troget vid hans sida, samtalar med honom och lagar
specialmat. Mot slutet friar Franz. Dora ber om sin fars tillåtelse i ett brev,
men svaret blir nej. Franz är inte tillräckligt judisk i sin livsföring.
Detta utspelar sig under den tyska galopperande inflationen
på 20-talet. Pengar som skickas från föräldrarna i Prag till Berlin har
förlorat en tredjedel i värde innan de kommer fram. Antisemitismen visar också
mer och mer av sitt fula tryne.
Franz Kafka dog 1924. Han var då 41 år gammal. De
efterlämnade anteckningar och brev som Dora tog med sig till Berlin beslagtogs
av Gestapo 1933.
Att det finns så lite kvar som dokumenterar Kafkas sista
kärlek har varit en tillgång för Kumpfmüller. Han har friare kunnat sätta ord
på tankar och känslor. Att undgå det tragiska i en nyförälskad man som ligger
för döden har ändå inte varit möjligt. Det är en fin bok, men rolig är den
inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar