Jag har varit på en mörk film, en våldsam film, en film med olyckligt slut. Redan efter denna mening tycker ni kanske att jag avslöjat för mycket. Men det gör inget. Jag tänker nämligen inte rekommendera er att gå och se den. Det är inte för att det är en dålig film. Det är framstående danska skådespelare med som vi känner igen: Sofie Gråbøl och Søren Malling. Filmen bygger också på en högkvalitativ författares pjäs: P O Enquists I lodjurets timma som hade premiär på Dramaten 1988.
Nej, jag avråder från att gå för att åskådaren stängs in i en värld där ingen förvandling eller utveckling visar sig möjlig. Det är i linje med vad fångvaktaren (Malling) säger om de intagna på den rättspsykiatriska kliniken där den unge dubbelmördaren sitter: De blir kvar tills de dör om en 40 år så där. Det är tungt för publiken. Damen till höger om mig verkar förskräckt mest hela tiden. Jag blundar i alla fall två gånger.
Gråbøl spelar prästen Helen. En psykolog som startat ett projekt på anstalten söker hennes hjälp. Pojken som dödat ett äldre par har försökt ta livet av sig, och han menar att den röda katt som han fått i ett husdjursexperiment är Gud som talar till honom.
De båda kvinnorna och vi som ser på vill att pojken öppnar sig, vill ha förklaring och förvandling, men vi hamnar långt från den smärtans förlossning som finns i Hotell. Förlösningen finns kanske i det hinsides, men bara där. Här på jorden är den inte inom räckhåll för den skyldige. Då blir det svårt att andas.
Det är ett existentiellt drama som är lite väl stiliserat för filmduken. Visst görs återblickar, men förklaringarna är inte i paritet med de stora frågor som ställs.
Finns där då ingen öppning, ingen spricka i muren? Jo, i lodjurets timma, i dygnets 25:e timma, kan man höra himlaharpan - en välkänd Enquist-symbol. Det är ett stillsamt meddelande om ömhet och nåd, skriver religionsvetaren Ove Wikström i en artikel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar