31 oktober 2013

Det är språket som gör det (Lena Andersson, Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek)

Jag ville inte lägga den ifrån mig, och jag ville inte att den skulle ta slut. Jag har läst Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande. Ändå är det till de yttre linjerna en ganska banal historia. Huvudpersonen Ester Nilsson som är poet blir handlöst förälskad i en äldre konstnär i ropet. Han omger sig av en beundrarskara av praktikanter som hoppas att något av skenet ska falla över dem nu eller i framtiden.

Hugo Rask, som han heter, blir betagen i ett föredrag som Ester håller om hans konstnärsskap. Han vill träffa henne och prata, och deras livliga samtal fortsätter under en längre period. Men hon trånar efter kropparnas förening. Efter att de legat med varandra tre gånger har deras förhållande kommit in i en annan fas. Ester känner att det har fördjupats. Ja, hon känner på något gammaldags vis att hon nu har rätt till honom. Men då drar han sig undan. Titeln ska nog syfta på hur Hugo lägger beslag på Esters hjärta. Men enligt lagtexten ska det ske olovandes, och det är väl ändå inte fallet här.

Dock diskuteras Hugos skuld. Ester vill tolka alla tecken från honom positivt, men det händer att han ljuger, kanske både för henne och sig själv. Som den som älskar minst har han makten. Så är det ju. Esters "väninnekör" försöker tala henne till rätta utan framgång. Hugo är svår att förstå sig på, och hon framhärdar i att få en förklaring. Fast den enklaste vågar hon inte se.

Vad är det då som gör denna bok så bra? Det är det träffsäkra språket och analysen. Ester presenteras som en moralisk existentialist. Hon kräver medvetenhet av sig och sina medmänniskor och fördrar inte självbedrägeriet. Hon sätter företeelser under luppen. Hoppet fungerar som övergripande tema. Hoppet är att det inte förhåller sig som det verkar. Hoppet är att den lilla skymten av något annat är sanningen. Så står det på sista sidan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar