Härom dagen hamnade jag på Östgötagatan. Där fanns det ett antikvariat med boklådor på trottoaren. Dem kunde jag inte låta bli att rota i. Jag fann en klassiker: Solange av Willy Kyrklund. Hans lilla roman från 1951 hade 1979 getts ut i serien En bok för alla. Då kostade den fem kronor. På antikvariatet fick jag ge 20. 1976 hade man startat lågprisutgivningen. 2008 blev En bok för alla av med sitt statsbidrag. Men böckerna verkar ändå finnas kvar. Priset har dock stigit till normalare pocketboknivå. Vid en hastig titt på Adlibris finner jag en bok från 2012 utgiven på En bok för alla som innehåller noveller av nobelpristagare. Den kostar fast den är inbunden 69 kronor.
Willy Kyrklund föddes 1921 i Helsingfors och dog 2009 i Uppsala. Efter sin studentexamen flyttade han till Sverige. Kyrklund verkade i det korta formatet. Han var en modernist som bröt upp sin berättelse i former som påminde om surrealismens. Hans symbolik är mångtydig med ironiska inslag.
Solange är hans genombrottsroman. Den anses vara en av hans mest tillgängliga böcker, vilket inte betyder att den är helt igenom lättuggad.
Solange är en ung kvinna som inte vill införlivas i verkligheten. Hon svävar, dansar, drömmer. Hennes namn liknar i mina öron Songes, titeln på Carl Jonas Love Almqvists drömstycken. Hennes mor kränker henne och säger att hon som är så omusikalisk och klumpig inte ska dansa. Hon kommer att arbeta som skrivbiträde, men på kontoret ska hon ju bara stanna en kort tid... Arbetet var så till den grad tomt och fåfängt, skriver författaren, att man fast man höll på med det hela dagen inte kunde erinra sig vad man gjort efteråt. Själv försörjde sig Willy Kyrklund som räknebiträde på Lidingö stadsingenjörskontor.
Solange finner i en vikarie någon att älska. Det är Hugo, en man som inte vill sticka ut. Angående giftermål säger han till Solange att de som är så fattiga och obetydliga måste tänka sig för. Om de bor ihop utan att vara gifta skulle folk få en anledning att förfölja dem. Hugo var förnuftig: "Borgmästarens vikaries vikarie vigde dem för deras myckna obetydlighets skull."
De får ett barn och Solange blir hemma. Dagarna blir som på kontoret lika varandra. Den grå tillvaron bryts tillfälligt när hon går på en diktuppläsning och bjuder in författaren att övernatta hos henne och Hugo. Samtalet mellan de tre blir bisarrt och uppbrutet av surrealistiska inre monologer.
Solange kan inte finna sig till rätta i existensen. Hennes man kan inte heller möta den längtan hon bär inombords att överskrida nödvändighetens gränser. Det kan inte få ett gott slut.
Kyrklund skriver att hans redogörelse har handlat om två personer i tryggade omständigheter som har "pretentionen att inte vara lyckliga". Det är ord från en ironins och paradoxens mästare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar