Sonja Schwarzenberger och Roberth Ericsson har bett ett antal för mig kända och okända författare att skriva om sina mammor. Den första redaktören uppmanar dem i inledningen till Mor, mamma, morsan (Forum) att inte väja för mörkret, att inte förneka mödrarna rätten att skildras i sin helhet. Även det smärtsamma eller småaktiga bör finnas med. Det kan tyckas grymt, men när jag själv skrev en text om min mamma, som hittills är opublicerad, var det en kärlekshandling att visa att de sprickor som hon själv var så rädd för kunde gjutas igen med ordet och skapa en hel människa.
Jag kan känna igen saker i berättelserna, fast de ibland har utgångspunkter som är svårare än mina. Kristian Lundbergs schizofrena mor skriver brev till myndigheter där hon söker upprättelse. Hon säger till sin son att en dag kommer han att förstå, en dag kommer han att se. Min egen mamma, fast frisk, utstrålade att hon hade något viktigt att förmedla. Om hon skulle få tala till punkt skulle vi förstå. Men hon kom aldrig till punkt. Och om vi var oense om något var det ett "missförstånd".
Mari Jungstedts bidrag har titeln "Jag ska måla hela världen, lilla mamma" efter en sång av Anita Hegerland. Det står att den är från 1970, och då var jag 18 år. Ändå har jag ett känslomässigt minne av den. Under hela sin barndom ville Mari vara sin mamma till lags. Hon ville göra henne glad, skänka henne inre ro och tillfredsställelse, skriver hon. Min mamma var ofta översvallande glad. Men var hon lycklig? Det var hon nog ibland - mot en mörk botten. Jag har antecknat en dröm, från en svår period då hon gav mig förtroenden: Sommarvinden leker i mammas rågblonda hår. Hennes ansikte är friskt och brunbränt. "Nu är jag pigg och glad. Mina krafter har kommit tilllbaka."
Aase Berg skriver om tryggheten i att ha en mor som man kan bråka med. Det har jag aldrig kunnat. Min mamma var alldeles för skör. Men pappa klarade det! Fäderna är i flera av berättelserna frånvarande. Martina Montelius skriver i alla fall positivt om den skrämda - vi mot dem, symbiotiska, galna och humoristiska tillvaron med sin mamma Kristina Lugn.
Några av bidragen är mer litterära än de andra. Jag fattar sympati för Jonas Bruns framställning. Han är ödmjuk inför sitt objekt. Han skriver realistiskt men med sinne för de rätta detaljerna. Han slutar dock ganska så känslosamt: Stanna hos mig så länge du kan.
Jonas är bara några år äldre än mina barn. Då vänder perspektivet, och jag själv blir mamman. Jag kommer att tänka på vad mina barn skulle skriva. Sånt ska jag inte fundera över, men sentimentalt skulle det nog inte bli. Det ligger inte för dem. Gott så.
Den andre redaktören skriver i sista kapitlet att det är mamma man ropar på i dödens väntrum eller som ung man i skyttegraven. Hans egen är hans kompass och ledstjärna i mörkret. Det är en intressant och tidvis gripande bok. Vid det laget får jag ändå nog av de betydelsefulla mödrarna. Roberth Ericsson har inte lytt sin medredaktörs uppmaning. Eller kanske allt kan vara så bra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar