Rudolf Höss, Kommendant i Auschwitz

Den prisbelönta filmen The Zone of Interest handlar om Rudolf Höss och hans familj som bor i fin villa med trädgård utanför förintelselägret Auschwitz. Familjefaderns arbete består i att administrera utrotningen av judarna. Höss egen självbiografi kom 2015 ut på svenska i en reviderad utgåva under titeln "Dödsbringaren Rudolf Höss, Jag var chef för Auschwitz". Jag hittade den på Hornstulls bibliotek.

Höss far ville att sonen skulle bli präst, men hans håg stod till soldatlivet. En särskild sorts gemenskap fann han, som egentligen var ensamvarg, bland de stridande kamraterna under första världskriget. Efter kriget kom han och hustrun att engagera sig i ett lantbruksprojekt. Men Höss var sedan 1934 medlem i SS, och när SS-chefen Heinrich Himmler ville ha med honom i lägerverksamheten tackade han ja.

Efter Dachau och Sachsenhausen fick han order om att bygga upp ett läger i Auschwitz. Han skriver om hur betungande det var att försöka hitta bra medarbetare och att rekvirera det som behövdes. Taggtråd var det till exempel svårt att få fram, så han fick stjäla det.

I sin egen framställning är Höss inte en helt okänslig person. Han undviker att närvara vid arkebuseringar och gör moraliska analyser av fångar och vakter. Efter Himmlers beslut om den "slutgiltiga lösningen" på judefrågan oroade sig Höss för hur den skulle gå till. Han blev lugnad när det visade sig att man inte behövde arkebusera den stora massan människor utan kunde använda sig av gasen Zyklon B. Den provades först på ryska krigsfångar. Han skriver att han velat försvinna av medlidande men att han var tvungen att se allt. För det var han som var ansvarig och gav order till andra. Förintelsen skulle hållas hemlig, så Höss kunde inte anförtro sig åt hustrun. Men hon såg att han inte mådde bra. 

Hur hamnade Rudolf Höss i en sådan situation? Han var fanatisk nazist. Det skriver han själv. Han var naturligtvis antisemit. Judarna var statens fiender. Och han var uppfylld av sin plikt gentemot Himmler och Führern Adolf Hitler.

Det kan uppfattas som stötande att en person som varit ansvarig för två miljoner människors död får uttrycka sina egna tankar i en bok. Därför har den ett förord av Rainer Höss som tagit starkt avstånd från sin farfar och har ett stort engagemang för mänskliga rättigheter. Det finns också ett efterord författat av den tyske historikern Martin Broszat. 

Höss fick möjlighet att göra sina nedteckningar i rannsakningsfängelset i Krakow, dit han utlämnats av britterna den 25 maj 1946. I fängelset skriver han att utrotningen av judarna var ett stort misstag. Genom denna massutrotning har tyskarna ådragit sig hela världens hat. För antisemitismens sak är heller inget vunnet, tvärtom. Judendomen har därigenom kommit sitt slutmål mycket närmare. 

Det tog tio månader innan det blev rättegång i Warszawa. Där dömdes han till döden. Rudolf Höss hängdes i Auschwitz den 16 april 1947.

Med hjärtat till vänster (Vibeke Olsson, "Medan vi ännu kan tala")

Jag tycker mycket om de romaner Vibeke Olsson skrivit om sågverksflickan Bricken och hennes uppväxt på Svartvik söder om Sundsvall. Jag har också med intresse läst hennes böcker om romartiden och andra fristående volymer. Nu ger hon ut en samling krönikor från olika tidningar och radioprogram. Texterna härrör från perioden 2011-2021. Avgörande saker har hänt sedan dess, som Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, Sveriges inträde i Nato och Hamas brutala terrorattack i Israel med påföljande förödande krig i Gaza. 

Pandemin finns dock med i Vibeke Olssons samling. Titeln relaterar till de gamla som offrades och inte kunde höja sina röster, också till äldrevården i allmänhet. Författaren delger oss att hon har sitt hjärta till vänster. Hon röstar på Vänsterpartiet. För Sverige är ett av de länder, där klyftorna ökar snabbast, skriver hon. Kristen är hon också, har varit pastor i baptistsamfund. Jesus lovar att en rättvisa ska skipas som går djupare och längre än den politiska rättvisan. Men det gör det inte mindre viktigt att kämpa här och nu, understryker hon.

Vibeke Olsson röstade nej till EU 1994 och menar att hon fått rätt i allt. Lönedumpning sker när när svenska bönder och arbetare får konkurrera med dem från fattigare länder. Jag undrar bara: Vad händer med den solidariteten? Hon sprider också fördomen att lastbilschaufförerna från kontinenten kör med slitna sommardäck på vintern. I samband med trafikkaoset på E22:an framkom att så inte var fallet. 

Konsumtionssamhället med upplevelseindustrin får sina slängar. Thailandsresenärerna ligger illa till. Jag vet inte hur många gånger Thailand nämns på boksidorna. Olsson vill förstås inte döma någon, eftersom hon är kristen. Det framhålls. Men här får hon mig med sig. Det är verkligen ett grundläggande problem att konsumtionen hela tiden måste öka för att vi inte ska bli fattigare. Om tillväxten och kakan blir mindre drabbar det dem som behöver hjälp. Alternativet är väl ett kommunistiskt samhälle, där alla är fattiga utom den politiska eliten. Sådana funderingar fick mig att rösta nej till kärnkraft 1980. Varför måste vi ha all denna energi för att tillverka en massa onödiga prylar? Nu tycker jag att frågan är betydligt mer komplicerad.

Det är ganska korta krönikor som ingår i samlingen. Författaren gör svepande kommentarer och säger själv att hon inte ger sig in i diskussioner om sakfrågor. Tidsperioden gör också att jag lite ifrågasätter betydelsen av utgivningen. Men jag är ganska säker på att Vibeke Olsson är emot Sveriges medlemskap i Nato. Det framgår i alla fall att hon är emot det värdlandsstöd som Sverige undertecknade med Nato och röstade igenom i riksdagen 2016.